Anläggningsarbetarna och 8-timmarsdagen


Lagen om 8-timmars arbetsdag antogs av riksdagen 1919 och trädde i kraft den första januari 1920. Tidigare hade arbetsdagar på 10-12 timmar inte varit ovanliga. Inom arbetarrörelsen restes därför tidigt kravet på kortare arbetstid. 1889 beslutade den andra internationalens konstituerande kongress att första maj skulle göras till en särskild demonstrationsdag i syfte att uppnå 8-timmars arbetsdag.

I slutet av 1910-talet var majoriteten av landets fackligt organiserade anläggningsarbetare medlemmar i Sveriges arbetares centralorganisation (SAC). Agitationen för 8-timmarsdagen fördes av deras branschkommitté, Anläggningsarbetarnas industriella upplysningskommitté (AIUK). Man arrangerade agitationsturnéer med bl a Rudolf Holme och Nils Falk som föredragshållare.

I november 1917 höll de syndikalistiska anläggningsarbetarna en konferens i Örebro, där frågan om 8-timmars arbetsdag diskuterades. Konferensen fattade ett väldigt drastiskt beslut, man enades nämligen om att sänka anläggningsarbetarnas arbetstider till 8 timmar med start den första mars 1918. I ett uttalande från konferensen hette det:

”4:de Rallarkonferensen i Örebro den 25 nov. 1917 har efter ingående behandling om förutsättningarna och kampen för 8-timmarsdagens genomförande inom anläggningsindustrin beslutat härom utfärda följande paroll till L. S. inom denna industri: Slut på den långa slavtiden i Grottekvarnarna! Nu är tiden inne för en avgörande kamp med alla medel för detta krav som stått på dagordningen för arbetareklassens dagsprogram under ett trettiotal år. (…) Debatternas tid är förbi, handlandets är då inne.”

(Ur: Protokoll fört vid Konferens i Örebro med Lokala Samorganisationer tillhörande S.A.C och arbetande inom Anläggningsindustrien den 25 – 26 November 1917, s. 13)

Agitationen för 8-timmars arbetsdag ökades och bl a trycktes en tillfällighetstidning kallad Tidens krav i 25 000 exemplar.

Den proklamerade 8-timmarsdagen genomfördes på några platser, men som helhet var 8-timmarsaktionen inte lyckad och på många arbetsplatser svarade arbetsgivarna med lockout. Vid en ny konferens i april 1918 konstaterade man att försöket att genomdriva 8-timmars arbetsdag hade misslyckats och att man därför skulle återgå i arbete utan krav på förkortad arbetstid.

Även om aktionen inte blev vad man hade tänkt sig så uttryckte upplysningskommittén ganska stor tillförsikt inför framtiden, då den summerade händelserna och den senare konferensens resultat:

”En förnyad aktion i maj ansågs inte utförbar, men förordades att genomdriva 8 tim dan lokalt där sig göra låter, och för övrigt låta det här nederlaget sporra oss till ytterligare kamp tills vi fått 8 tim dag förverkligad.”

(Ur: Protokoll fört vid möte med A.I.U.K. den 17 maj 1918)

Materialet ingår i arkivet från SAC:s Byggnadsfederation.