Kontakta oss | Besök oss | Lättläst | Om oss | English

 Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

förenar arkiv, bibliotek och forskningsfrämjande verksamhet
Webbplatskarta | Taggmoln
Vi har driftstörningar i e-post och telefoni. Om ni inte fått svar på e-post inom ett dygn (när vi har öppet),
var vänlig och ring vår forskarexpedition på 08-412 39 29. Detta nummer ska även fungera när vi har störningar i övrig telefoni.

Hjalmar Branting och Marie Antoinette

Martin Grass, 17 augusti 2012.

Läs om Hjalmar Brantings “fräcka” översättning av dikten “Marie Antoinette” av Heinrich Heine. 1889 var det 100-årsjubileum av den franska revolutionens inledning i och med stormningen av Bastiljen. Under detta år publicerades ett flertal skrifter av “emancipatorisk” karaktär. Under sin fängelsevistelse på Långholmen under just detta år verkade Branting både journalistiskt och politiskt och valde att knyta an till detta jubileum genom Heines ord och dikt.

I april 1889 publicerade tidningen Arbetet i Malmö ett utdrag av Heinrich Heines satiriska versepos Tyskland en vintersaga (Deutschland : ein Wintermärchen, 1844).  Litteraturvetaren Ernst-Ullrich Pinkert visar att det fanns ett tydligt syfte med denna publicering och med publiceringen av andra ”upplysande och emancipatoriska skrifter” i tidningen under våren och sommaren detta år.

Drottning Marie Antoinette av Frankrike med sina två barn

Adolf Ulrik Wertmüller (1751-1811). Drottning Marie Antoinette av Frankrike med sina två barn.

Den 14 juli inträffade 100-årsminnet av stormningen av Bastiljen i Paris och inledningen till franska revolutionen vars frihetligt-revolutionära och universella arv man medvetet anknöt till. Heinrich Heine, inspirerad av revolutionen 1848, var en representant för den frihetliga traditionen och ”oppositionskulturen”, som skulle förmedlas till de unga svenska partianslutna i den organiserade socialdemokratiska oppositionsrörelsen. Enligt Pinkert var den främste förmedlaren Axel Danielsson (1).

Jag tänkte nämna ett annat exempel för hur Heine uppmärksammades vid samma tid, även då med tydlig koppling till franska revolutionen, nämligen Hjalmar Brantings översättning av Heines dikt ”Marie Antoinette”. Branting översatte denna likaså satiriska dikt, som ingår i Heines Romanzero (Erstes Buch - Historien) (1851), när Branting avtjänade sitt fängelsestraff på Långholmen under tiden 12 juli till 28 oktober 1889.

Koncentrerad arbetsro för privilegierad fånge

Brantings fängelsevistelse innebar för honom visserligen en betydande inskränkning av hans rörelsefrihet och vardagsliv under tre och en halv månad men betydde knappast något avbräck i hans i hans journalistiska och politiska arbete. Snarare var det en period av koncentrerad arbetsro, privilegierad fånge som han var. Från cellen skrev han för Social-Demokraten och gav redaktionella råd till Fredrik Sterky som skötte redaktionen under Brantings frånvaro. Han följde den politiska debatten genom Social-Demokraten, Dagens Nyheter och andra svenska tidningar samt några utländska. Han deltog aktivt i i den ideologiska och taktiska diskussionen inom det nyligen konstituerade socialdemokratiska partiet genom sina artiklar och genom korrespondensen med bland annat Axel Danielsson och Fredrik Sterky (2).

Branting var också verksam som översättare från franska och tyska. Han översatte Edouard Drumonts La fin d’un monde - Étude psychologique et sociale, 1889 (En döende verld - Socialpsykologisk studie, Uppsala 1889) och  ”ett stycke” ur Karls Kautskys Karl Marx’ oekonomische Lehren gemeinverständlich dargestellt und erläutert (1887) (Karl Marx’ ekonomiska läror populärt framställda och belysta, som utkom häftesvis 1888-1890 i en översättning av Fredrik Sterky, möjligen tänkte Branting hjälpa till). Vidare översatte han två tyska dikter, “Kapitalistsång” (fritt efter tyskan) som publicerades i Social-Demokraten den 19 oktober 1889 och den nämnda dikten av Heine (3).

Branting och den franska revolutionen

Franska revolutionen uppmärksammades genom jubileumsartiklar och möten, också på Socialistiska internationalens konstituerande kongress som öppnades just den 14 juli i Paris. I Social-Demokraten den 20 juli publicerades ett utförligt referat från ”Demonstrationen den 14 juli” i Stockholm. Stockholms arbetare firade minnet av ”bastiljstormningen och dess hjältar” och skickade därmed samtidigt till ”dem som makten hafva” en varning ”för att allt för länge fortgå på den bana på hvilken de nu är inne”. Liknande demonstrationer hölls på andra orter. I samma nummer av Social-Demokraten nämns demonstrationsmöten i Malmö, Billesholm, Helsingborg, Kristianstad och Sundsvall. Att Branting följde dessa artiklar är självklart. Det är ju allmänt omvittnat att franska revolutionen betydde mycket för honom. Den allmänna kopplingen och inspirationen till en översättning av Heines ”Marie Antoinette” är givna, och det finns så att säga också en viss svensk anknytning genom Axel von Fersens kärleksförhållande med drottningen, men jag har inte kunna hitta något konkret belägg för varför Branting just mindes denna dikt, vilket i sig är anmärkningsvärt. Marie Antoinette som avrättades den 16 oktober 1793 nämns säkert i någon minnesartikel men, såvitt jag kunde se, inte i Social-Demokraten.

Hursomhelst bad Branting i ett brev till Sterky den 22 augusti: “Skulle du vilja be Bergegren, som ju ofta går på bibliotek, göra mig den tjänsten att ta reda på ett poem af Heine, som skall heta Marie Antoinette, och skicka mig en afskrift af det”.

Hinke Bergegrens brev

Hinke Bergegrens avskrift av "Marie Antoinette", av Heinrich Heine. Återfinns i Hjalmar Brantings arkiv, ARAB, vol. 2.1:01.

Den 28 augusti frågar han om Sterky har framfört detta önskemål och senare: “Men hur går det med Heines Marie Antoinette??? Förbaskat brådtom nu!” Bråttom var det kanske för att siktet var inställt på jubileumsdatumet 16 oktober. Det senare brevet är odaterat. Lars Björlin daterar det till den 11 september. Men det är inte korrekt, det måste ha skrivits för den 7 september. Den dagen skriver nämligen Branting till Anna Branting: “Efter tio påminnelser fick jag äntligen bilagda Heine-stycke, som förekommer i fransk prosaöfversättning”. Hinke Bergegren hade alltså skickat en avskrift efter flera påstötningar och Branting är klar med översättningen.  Såvitt jag vet har ”Marie Antoinette” i motsats till den korta dikten ”Kapitalistsång” inte blivit publicerat (4).

Dikten “Marie Antoinette”

Heines dikt, delvis rimmad, är en satirisk beskrivning av drottningens morgontoilette i Pavillon de Flore, en del av Palais du Louvre, där Marie Antoinette hade sina gemak. Det är lyx och flärd men efter revolutionens påföljd utför hovdamerna och drottningen som spöken utan huvud en numera spöklik och ”död” ceremoniel. Till och med solen, ljusets källa, som symboliserade upplysningen, som tittat in bakom de tunga gardinerna drar sig förskräckt tillbaka när hon ser ”den alten Spuk”, det gamla spektaklet vid hovet, eller som Branting i mera begränsad mening översatte ”dessa gamla spöken”. Heines satir gick hem. Romanzero fick snabbt tryckas i ett flertal upplagor.

I det nämnda brevet till sin hustru skriver Branting lite stolt att hans översättning är ”tvifvelsutan [det] fräckaste företag i mitt lif – helt lugnt öfversätta Heine på vers!!!” Han talar lite självironiskt om ”mästerverket” och misstänker att Anna, författarinna, ”skrattar åt den oväntade konkurrent du plötsligt upptäcker i din man”. Tittar man lite närmare på översättningen så är det en flytande, också delvis rimmad text som visar Brantings språkliga och stilistiska förmåga vilket på annat sätt hans artiklar och tal vittnar om (5).

Brantings översättning av Heine

Hjalmar Brantings översättning av Heines dikt "Marie Antoinette". Återfinns i Hjalmar Brantings arkiv, ARAB, vol. 2.1:01. (Bilden är ett montage av 2 ark.)

En översättning eller en bearbetning?

Översättningen är rättare sagt stundtals ett slags bearbetning där Branting sammanför innehållet i flera strofer till en. Han utelämnade första versen som allmänt talade om ”de gamla spöken” i Palais de Tuileries och började sin översättning med andra strofen som handlar om Marie Antoinette och hennes morgontoilette. Tredje och fjärde versen där Heine beskriver de lyxiga kläderna av hovdamerna, ”geputzt” (pyntade) som de är, för Branting ihop till en vers som därigenom blir lite mera avskalad och mindre målerisk och förlorar i ironi. Denna tendens fortsätter i sjätte och sjunde strofen där lite ironiska formuleringar (”Ihro Majestät”, barnbarn ”deutscher Caesaren”) försvinner. Åttonde versen om revolutionen översätts intakt med Heines kritiska kommentar till revolutionens ”fatala doktriner” och ”guillotiner”. I nionde strofen inför Branting en egen formulering ”hufvena gått till Gud” – för rimmets skull, Heine skriver ”sie verloren die Köpfe”. I tionde till fjortonde strofen beskriver Heine påklädningsceremonin, en satir i sin utförlighet. Fem hovdamer, en betecknad som ”Ehrenfräulein”,  kommer med och klär drottningen med var sitt klädesplagg medan en  ”Oberhofmeisterin”, blekt översatt med ”hoffru”, fläktar. Branting gör ett sammandrag i tre verser men lägger utbroderande till – för rimmets skull – till exempel att underkjolen ”knyts i en hastig vändning” (Heine talar bara om ”der Königin Unterröckchen”) eller ”värmen får ej genera”. Heines mest ironiska avslutande kommentar i denna scen; att den i rang högsta hovdamen, ”Oberhofmeisterin”, ler med baken eftersom hon saknar huvudet, finns med i översättningen: ”hon myser med baken”. Sista versen, solens förskräckelse, har redan nämnts.

Brantings översättning av ”Marie Antoinette” var inte bara ett – utmanande – tidsfördriv i fängelset utan också ett bidrag, om än i lite ovanlig form, till minnet av franska revolutionen. Det blev så att säga bara ett privat ställningstagande eftersom dikten inte blev publicerad. Branting prövade här – och visade – sin litterära talang vilket säkert var ett nöje för honom. Och han var ju också till synes nöjd med resultatet. Synd bara att dåtidens allmänhet inte fick ta del av det.

“Marie Antoinette”

Av Heinrich Heine, i översättning av Hjalmar Branting

Det spökar i Pavillon de Flore
Marie-Antoinette
Har där på morgonen sin lever
Med strängaste etikett.

Juveler och spetsar hvar hofdam bär
Som drottningen värdigats kalla
Och midjan är smärt och vristen fin –
Blott hufvuden fattas dem alla.

Ack! Ingen af dem har hufvudet kvar
Ja, drottningen själf mankerat
Sitt eget, och där ligger skälet till
Att inte det är friseradt!

Maria Theresias dotter före
Tupén som ett torn lät göra,
Nu måste hon spöka utan frisyr
Och utan hufvud sig föra.

Där ser man en följd af en revolution
Och dess fatala doktriner!
Ja skulden till allt bär Jean Jacques Rousseau
Voltaire och guillotinen!

Besynnerligt ser i alla fall ut
Det tycks ej de märkt ett ljud
Däraf att de äro så döda som helst
Och att hufvena gått till Gud!

Man fjäskar beskäftigt precis som förr –
Rätt lustigt, men likväl en isning
Det går genom märg och ben vid att se
Hvar hufvudlös hedersbevisning.

Där niger första hofkammarfrun
Och räcker fram drottningens linne,
Där faller en annan på knä så brådt –
Hon strumporna har i minne.

Med vördnad en adlig fröken bär in
Drottningens morgonklädning.
Där niger en annan med underkjoln,
Som knyts i en hastig vändning.

En hoffru fläktar den hvita barm
– Värmen får ej genera –
Och eftersom hufvudet är defekt
Hon myser med baken dess mera.

Genom förhängda fönster stjäl solen sig in
Till en titt, men uppger försöken
Och ryggar tillbaka förskräckt vid att se
Igen dessa gamla spöken!


Fotnoter

  1. Ernst-Ullrich Pinkert, “‘Jungfrun Europa’ och ‘Frihetens genius’.  Heinrich Heine och Socialdemokratins genombrott i Sverige och Finland”, i: Arbetarhistoria nr 58-59, 1991, s. 59-61.
  2. Brantings brev från Långholmen till Fredrik Sterky finns i Zeth Höglunds arkiv vol. 6:1 på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB), och är likaså utgivna av Lars Björlin: “Broder Fredrik! Tio brev från Hjalmar Branting till Fredrik Sterky 1889-1890″, i Meddelanden från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek nr. 7-8, 1979, s. 22-33. I Hjalmar Brantings arkiv, på ARAB, ingår två brev från Axel Danielsson under Långholmentiden, i vol. 3.1:01. Dessa är avtryckta i John Lindgrens, “Tolv brev från Axel Danielsson till Hjalmar Branting” i Festskrift till professor Skytteanus Axel Brusewitz utgiven till 60-årsdagen den 9 juni 1941, (Uppsala 1941) (Skrifter utgivna av Statsvetenskapliga föreningen, XII), s. 96f., s. 99-101 (s. 81-104). Brantings brev till Danielsson finns inte i Elma och Axel Danielssons arkiv på Arbetarrörelsens arkiv i Skåne. Om Brantings tid på Långholmen, se Nils-Olof Franzén, Hjalmar Branting och hans tid, (Stockholm, 1985) s. 123-126; Lena Svanberg, Anna Branting (Stockholm, 1987) s. 163-178; Zeth Höglund, Hjalmar Branting och hans livsgärning, del 1. (Stockholm, 1928) s. 228-229;  Gerhard Magnusson,  Hjalmar Branting i närbild (Stockholm, 1939) s. 71-80; Ture Nerman, Hjalmar Branting kulturpublicisten (Stockholm, 1958) s. 105-109; Vera von Kraemer, Brantings på Norrtullsgatan (Stockholm, 1939)  s. 36-38 Anna Branting, Min långa resa : boken om Hjalmar och mig (Stockholm, 1945) s. 76-77; samt i bidrag av Lars Ilshammar i en kommande bok utgiven av Arbetarnas kulturhistoriska sällskap om politiska fångar på Långholmen.
  3. Manuskripten finns i Brantings arkiv på ARAB, vol. 2.1:01. Faksimil av första sidan av ”Marie Antoinette” i Franzén (se not 2) s. 127. Faksimil av ”Kapitalistsång” i Magnusson (se not 2), s. 74.
  4. Bergegrens avskrift finns tillsammans med översättningsmanuskriptet i Hjalmar Brantings arkiv, ARAB, vol. 2.1:01. Brevet till Anna Branting ingår i hennes arkiv, ARAB, vol. 3.1:01.
  5. Om Branting som talare se exempelvis Olle Josephsons inledning till Branting majtal 1917, i Svenska tal från Torgny Lagman till Ingmar Bergman : en antologi , redigerad av Kurt Johannesson, Olle Josephson, Erik Åsard (Stockholm, 1992) s. 196-199.

Senast uppdaterad: 26 januari 2013