Kontakta oss | Besök oss | Lättläst | Om oss | English

 Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

förenar arkiv, bibliotek och forskningsfrämjande verksamhet
Webbplatskarta | Taggmoln

ARAB och arbetardiktarna

Mats Myrstener, 8 november 2012.

Läs om begreppen arbetarförfattare, arbetardiktare och proletärdiktare. Författare sprungna ur arbetarklassen och som skrev ur ett underifrånperspektiv om arbetare och för arbetare. Mats Myrstener reder ut begreppen och talar om det material som finns både i vårt arkiv och i våra bibliotekssamlingar. Läs även om Karl Östman, möjligen den sista riktige proletärförfattaren?

Moa Martinson

Bild på Moa Martinson, fotograf okänd. Ur Lantarbetarens arkiv.

Begreppet ”arbetarförfattare” eller ”arbetardiktare” användes förr om författare från arbetarklassen, alltifrån K.J. Gabrielsson, Leon Larsson, Alfred Kämpe och Henrik Menander: från sekelskiftet, början av 1900-talet, och fram till guldåldern på 1930-talet med namn som Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Rudolf Värnlund och Moa och Harry Martinson.

Efter andra världskriget sågs begreppet nog som en smula antikverat, mig veterligen användes det aldrig av vare sig Stig Dagerman eller Lars Ahlin. Under den studentradikala tiden på 1960- och 1970-talet fick dock begreppet arbetardiktare en renässans, speglat av tidens lite romantiska studentdrömmar om arbetarklassens betydelse. Författarskap som Erik Johansson (som aldrig skämdes för att kallas arbetarförfattare) lyftes fram; och Karl Östman, den timide sågverksarbetaren från Sundsvall, togs som exempel på att det visst gick att kroppsarbeta och samtidigt verka som författare på kvällarna.

Karl Östman

Bild på Karl Östman, fotograf okänd. Ur Lantarbetarens arkiv.

Det finns en historia, jag vet inte om den är sann, om att några sovjetiska dignitärer kom på besök till Stockholm runt året 1950, och att de ville träffa en riktig ”proletärförfattare” ur de djupa arbetarleden i Sverige. De socialdemokratiska värdarna gnodde sina huvuden, visserligen hade väl Ivar Lo-Johansson fått Leninpriset i litteratur och var en stor och erkänd författare i öst, men han hade inte kroppsarbetat ”på riktigt” sedan sina ungdomsår på luffen i Europa, och man kom fram till att Karl Östman (1876-1953) nog var den siste ”riktige” proletärförfattaren i livet, varpå man bjöd de sovjetiska dignitärerna på en tur till Sundsvall, där Östman fortfarande bodde i sin av arbetskamraterna skänkta diktarstuga i Gärde.

Karl Östman torde ha blivit stort förundrad över det fina besöket. Han hade inte arbetat sedan 1936, då en arbetsskada gjorde honom oförmögen till fortsatt arbete. Han hade i många år som hamnarbetare burit plank på axeln ända till kroppen sa stopp. Han avgick med en liten men välförtjänt pension, och fortsatte att skriva noveller, berättelser och kåserier i fackförbunds- och lokalpressen. Känd främst i och kring Sundsvall. 1923 hade Tidens förlag gett ut hans största verk, romanen Den breda vägen. 53 år senare, 1976, gav vänsterförlaget Ordfront ut en samling av Östmans noveller med rubriken Stabbläggare, och lyfte därmed författarskapet till en nationell nivå; samma år presenterades hans författarskap i den ansedda tidskriften Ord och Bild, och Sundsvalls tidning gav påpassligt ut en ny Östman-samling med berättelser året efter, kallad De döda sågverken på Alnön, som dokumenterade en tid när sågverkspatronerna på hotell Knaust med sina upptåg gjorde stenstaden i Sundsvall känd över hela landet. 2002 bildades det litterära sällskap som bär hans namn, i Sundsvall.

En som definitivt inte skämdes för att kallas ”proletärförfattare” var Ivar Lo-Johansson. Med hela rörelsen i ryggen kunde han myndigt definiera begreppet: en författare ur arbetarklassen, en övertygad socialist som skrev ur ett underifrånperspektiv om arbetare – och för arbetare. Och som dessutom hade kroppsarbetat (åtminstone i sin ungdom). Definitionen var nog satt för att passa honom själv i första hand. Få gjorde honom rangen stridig, och han var bara en av flera författare med erfarenheter från livet som statare, det närmaste vi i Sverige kommit livegenskapen: Jan Fridegård, Moa Martinson, Lily Bengtsson. I hans stora arkiv på Carolina Rediviva i Uppsala ingår bl.a. 8.000 brev, och han skrev 52 litterära verk, romaner, memoarer, noveller, reportage, stridsskrifter och några diktsamlingar. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har hans manuskript till romanen Socialisten, liksom mycket av hans korrespondens med tidningen Folket i Bild och Tidens förlag (båda arkiven i ARAB), och vi hoppas med tiden få hela Lars Furulands arkiv och bibliotek, något som skulle utöka vår samling av arbetarskildringar väsentligt.

ivarlo

Bild på Ivar Lo-Johansson, fotograf okänd. Ur Lantarbetarens arkiv.

Men åter om begreppet. Vi använder idag på ARAB begreppet ”arbetarskildringar”, därmed understrykande att det verk som åsyftas utspelar sig i arbetarmiljö (i begreppet lägger vi i första hand skildringar som behandlar arbetare ur LO-kollektivet, tjänstemännen och akademikerna har ju sina egna arkiv och bibliotek). En sökning på det ordet i vårt biblioteks webbkatalog KATA ger 1050 träffar, omspännande gott och väl 125 år av arbetardiktning.

Paradoxalt nog behandlar de många självbiografiska skildringarna ur arbetar- och bondeklassen - Ivar Los, Eyvind Johnsons, Rudolf Värnlunds, Maj Hirdmans, och fram till dagens författare som Susanna Alakoski, Eija Hetekivi Olsson, Kjell Johansson, Elsy Johansson, Aino Trosell och Åsa Linderborg, en vandring från ett kollektiv – till en mer oppositionell och individualistisk position, även inom arbetarrörelsen. Och då får man inte glömma förnämliga norrlandsskildrare som Björn-Erik Höijer, Olle Svensson och Karl-Rune Nordkvist. Många andra inte att förglömma.
Men när Eva Adolfsson (som själv var dotter till arbetarförfattaren Gunnar Adolfsson) i Dagens Nyheter 1977 recenserade en nyutgåva av Josef Kjellgrens klassiska skildring från bygget av Västerbron i Stockholm, Människor kring en bro, så poängterade hon något annat mer typiskt för efterkrigstidens litteratur: brist på sammanhållande episk linje, fragmentariserat, modernistiskt. Både kollektiv och individ i en skicklig mixtur. Avsaknaden av djupare arbetsbeskrivningar i boken kan ha att göra med att Kjellgren själv aldrig arbetade med bron utan byggde sin historia på research och intervjuer. Adolfsson jämför den med 1970-talets arbetarskildrare som också ville skriva kollektivromaner, som Per Holmers Södertäljeroman Allmänheten, Hans Lagerbergs Saknar bildning och Reidar Jönssons Hemmahamn.

Vi talar idag knappast om ”invandrarförfattare” längre, så som man fortfarande kunde göra av okunskap på 1970-talet. Författare som Theodor Kallifatides, Gabriela Melinescu, eller yngre kollegor som Jonas Hassen Khemiri och Hassan Loo Sattarvandi skriver visserligen både om invandrarens problem i första eller andra generation, ja även om arbetarklassens utanförskap och integrering i det moderna kunskapssamhället, men etiketterna fyller inte längre någon riktig funktion.

Lars Furuland

Bild på Lars Furuland, fotograf okänd. Ur Lantarbetarens arkiv.

Det intressanta ur litteraturhistoriens synvinkel är nog ändå den breda linje av olika författarskap från arbetarklassen, av arbetarskildringar med perspektiv från snart sagt alla LO-grupper, som fortfarande finns i Sverige - en linje som Lars Furuland och många med honom kallat unik i världen med så många betydande författarskap.

Arbetarskildrarnas fåra har blivit en helt egen genre i den svenska litteraturhistoriska myllan, en tradition lika gammal som socialdemokratiska partiet och LO, och den fortsätter att ge frukt och skörd ännu idag.

På Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek återstår bara arbetet att följa med i utgivningen, presentera och göra den tillgänglig för låntagare och forskare inte bara från Sverige utan för forskare från hela världen som är intresserade av svensk arbetarrörelse. Ingen liten uppgift kan det tyckas.

1984 frågade sig litteraturhistorikern Brigitte Mral, vars avhandling handlade om den tidiga svenska arbetardiktningen uppfordrande i tidningen Ny Dag: ”Var göms arbetarlitteraturen?”.

Svar: jo den finns. Och mycket av den finns hos oss. Numera också på öppna hyllor. Bland mycket annat finns en fin klippsamling jag fick av en supporter i Hisings-Kärra, med recensioner och klipp om idag nästan glömda författarskap som Eskil Gustafsson, Karl-Rune Nordkvist och Nils Parling.

Här finns många ämnen som bara väntar på att bli beforskade!

Senast uppdaterad: 15 maj 2013