Ellen Meiksins Wood (1942-2016)
Jodi Dean, Crowds and party / London : Verso, 2016, 276 s.
Ellen Meiksins Wood är död. Som det står på bokförlaget Versos hemsida, var hon en ledande politisk teoretiker och en av världens mest framträdande historiker. Hennes forskning grep över stora områden, demokratin i antikens Aten, kapitalismens ursprung och utveckling, klassamhället, imperialismen… Grundat i en marxism som hon strävade efter att göra såväl historiskt som politiskt relevant på nytt. Hon tillhörde även tidskriften Monthly Reviews redaktion. En hel del av hennes skrifter finns i vårt bibliotek.
1986 kom hennes bok The retreat from class ut och samma bok gavs ut på nytt med ett nytt förord av Meiksins Wood 1998. Boken är en samling artiklar ursprungligen publicerade i tidskrifter som Socialist Register och New Left Review och utgör en kraftfull kritik av ”postmarxismen”, en teoretisk struktur som växte fram under 1980-talet för att under 1990-talet mer eller mindre motståndslöst infogas under den lösliga teoribildning som gavs namnet ”postmodernism”.
Inte minst teoretiker som Ernesto Laclau och Chantal Mouffe kritiseras hårt för att styra runt allt tal om arbetarklass och klasspolitik för att istället landa i en konstruktion som trasar sönder kopplingarna mellan politik och ekonomi och mellan arbetarklassens intressen och socialistisk politik – något som Meiksins Wood påpekar har väldigt lite, eller ingenting alls, med vare sig historiska realiteter eller den samtida kapitalismen att skaffa:
”They exist, as it were, by definition” (s. 89)
En del av debatten hade sin upprinnelse i en diskussion som fördes i den brittiska tidskriften Marxism Today. Ett perspektiv som framfördes var att det nu rådde ”nya tider” och att den socialistiska rörelsen måste anpassa sig till nya förhållanden. En nedtoning av såväl arbetarklassens och den kollektiva organiseringens betydelse som bedrivandet av en klassorienterad politik till förmån för en betoning av individualism, ”identitetspolitik” och ett anammande av ”marknaden”, var ett starkt spår i denna diskussion. Som Ellen Meiksins Wood sade då och betonade i sitt förord till den nya upplagan av The retreat from class, skedde detta under en tid då kapitalismen som klass rustade sig för kamp 
mot välfärdsstaten och fackföreningsrörelsen.
Denna debatt utgör ett moment i Jodi Deans bok Crowds and party. Boken är en stark plädering för (åter)uppbyggandet av ett starkt kollektiv och byggandet av ett parti med kommunistiska förtecken. Individen är ensam, avskuren från all kollektiv gemenskap, alltmer perforerad av ständigt nya krav och trender, låst i en alltmer prekär situation (inte minst som en följd av välfärdsstatens nedrustning och en erodering av alla kollektiva former av samexistens), alltmer utsatt för en hungrig kapitalisms kastvindar; en individualism som med Deans språkbruk framstår som beordrad och som en fantasi.
Tillsammans med många, i massan, bildar de enstaka ett subjekt och kan således kasta av sig sin ”outhärdliga individualism”. Men när massan/demonstrationen upplöses hotar tomheten och frågetecknen: Vad nu? Ingenting? Därav partiets vikt och nödvändighet som en organiserande, förenande och långsiktig kraft.
Jodi Dean var professor i statsvetenskap (”political science”) vid Hobart & William Smith Colleges i den amerikanska staden Geneva och även om hennes utgångspunkt i de flesta fall är Förenta staterna, har hennes teorier om samhället och vänstern vidare perspektiv och betydelse.
Hennes inspirationskällor är många, men den kanske allra viktigaste är Slavoj Zizek, se i vår katalog vad vi har av honom. En del av hennes skrifter finns att tillgå i vårt bibliotek. Hon är väl värd en längre, avsevärt mer ingående artikel och kanske kan det komma en sådan i något sammanhang.
Verso Books : Empire of Capital
Verso Books: The retreat from class
Verso Books: Crowds and party
Geoffrey Bell, Hesitant comrades : the Irish revolution and the British labour movement / London : Pluto Press, 2016, 273 s.
För hundra år sedan, under påskveckan 1916, ockuperade irländska frihetskämpar Dublins huvudpostkontor och utropade den irländska republiken. Det så kallade Påskupproret hade brutit ut och målet var att bryta sig ur det brittiska styret. Upproret slogs ned brutalt av den brittiska armén, 450 irländare och 100 brittiska soldater miste livet, 14 upprorsledare, däribland socialisten James Connolly och Padraic Pearse, avrättades och många mer eller mindre aktiva deltagare fängslades och/eller deporterades. Ur dessa händelser växte den irländska revolution som kom att leda till en politisk och geografisk splittring av ön i en självständig del med Dublin som huvudstad och en brittisk lydstat i norr fram. Geoffrey Bell undersöker i sin bok hur den brittiska arbetarrörelsen förhöll sig till dessa händelser.
Inställningen visade sig vara problematisk, delvis mot bakgrund av pågående världskrig och förhållandet till den brittiska imperialismen i stort. Det tog överhuvudtaget lång tid för den brittiska arbetarrörelsen att se den irländska frågan som ett problem och som något att åtgärda. Bell kan även visa på att den brittiska arbetarrörelsen tenderade att stödja den protestantiska minoriteten i öns norra delar, att de ryska bolsjevikerna kritiserade brittiska marxister för att inte engagera sig i frågan, att Labour Party hade en problemfylld inställning till såväl Irland som irländare i gemen.
I samband med detta en historia som jag snubblade över på nätet:
Mitt under belägringen av huvudpostkontoret stod plötsligt två män utanför och ville komma in. Kapten Liam Tannam, som fått i uppdrag att försvara en del av byggnaden, fann att de såg utländska ut och antog att de var sjömän ”på grund av sina ansikten”. När han frågade dem vad de ville, svarade den ene: ”Jag kommer från Sverige, min vän kommer från Finland. Vi vill slåss. Får vi komma in?” När Tannam frågade var de kom ifrån, svarade svensken att de kom från en båt och att hans finske vän inte kunde ett ord engelska. Varför vill ni slåss med oss?, frågade Tannam och svensken svarade att Finland är ett litet land som Ryssland åt upp och att Ryssland hotade att äta upp Sverige, ett annat litet land, också. Eftersom England slogs tillsammans med Ryssland förklarade han att de båda var emot England. Till en annan irländare sa han att de ville kämpa för de små nationernas rätt. ”Kan ni slåss?”, frågade Tannam varpå svensken svarade att han kunde hantera ett gevär medan hans vän endast använt salongsgevär. De båda männen var kvar i postkontoret till slutet. Den svenske konsuln lyckades få hem svensken, men finländaren arresterades tillsammans med de irländska barrikadkämparna och forslades en månad senare till ett fängelse i England.
Svenskens namn har förblivit okänt. Vad gäller hans finske vän, som alltså inte kunde tala engelska, har namn som ”Toni Makalpaltis”, ”Antli Makapaltis”, ”Antle Zecks Makapaltis” figurerat. Hans förnamn kan tänkas ha varit Antii.
Källa: Column: ”Nordic Rebels – The Swede and Finn who fought in the GPO, 1916”, by Damian Shiels, The Journal, 29 dec 2013.
Geoffrey Bell,Hesitant comrades : the irish revolution and the british labour movement, Pluto webbsida
Jörgensdotter, Anna & Qvandt, Charlotte (red.), Om detta sjunger vi inte ensamma: dikter till samtiden och världen / Stockholm : ETC, 2016
Antologins undertitel lyder: Dikter till samtiden och världen. Det är en samling dikter med bidrag från 28 svenska poeter som skriver om krig och flykt, gränser, förvaring. Människovärde och avsaknaden av det.
Med andra ord detta är dikter som verkligen speglar samtiden – den där spegeln som vi nog springer förbi och inte vill titta i. Det här är politisk samtidsdikt och verkligare än House of Cards.
Johannes Anyuru skriver i dikten ”Aska” om Ahmed Hassan som liknar honom själv, om villapriserna som kommer att sjunka – om de kommer hit. Han skriver:
”Men ingen kommer att gripas för att ha sagt att människor som Ahmed Hassan borde dö, och inga vita barn väcks i natt av militärrustad polis.” (sid. 25).
Helene Rådberg skriver om smuggelfartygen, om barn som guppar i Medelhavet medan Cecilia Uddén gråter i radion. ”byssan lull, kittelen full i havet.” (sid. 136)
Men som Jasim Mohamed säger i sin dikt ”vattnet är oskyldigt.” (sid. 89).
Är vi oskyldiga? Är du? Är jag?