Kontakta oss | Besök oss | Lättläst | Om oss | English

 Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

förenar arkiv, bibliotek och forskningsfrämjande verksamhet

Boktips mars 2017

Webbredaktionen, 23 mars 2017.

Catherine Merridale, Lenins resa : vägen till revolutionen 1917 / Historiska Media, 2017,  349 s. : ill.

Författaren, historiker vid brittiska vetenskapsakademin, har skrivit flera böcker om rysk/sovjetisk historia, bland annat den prisbelönade Ivans krig (2010). I den nya boken reser författaren i Lenins fotspår, eller snarare längs den järnvägsrutt som fortfarande trafikerar linjen Zürich-Frankfurt-Berlin-Sassnitz-Trelleborg-Malmö-Stockholm-Haparanda-Torneå-Tammerfors-Sankt Petersburg (Petrograd), d v s den resa i en ”plomberad järnvägsvagn” som Lenin med sällskap företog den första veckan i april 1917 enligt den västerländska kalendern.

Att de tyska befälhavarna över huvud taget släppte igenom Lenin 1917 berodde på att man räknade med att en revolution i Ryssland skulle innebära att tsaren störtades, och att Ryssland därmed skulle dra sig ur kriget, så att Tyskland slapp kämpa på två fronter. Tågvagnen sägs ha varit ”plomberad” under hela resan vilket dock inte stämmer. Resenärerna, 32 stycken, (förutom Lenin och hans hustru Krupskaja samt hans allt-i-allo Karl Radek var det bland andra hans förra älskarinna Inessa Armand och Zinovjev med familj) kunde promenera i tåget och ibland på perrongerna där tåget stannade. Restriktionerna gällde främst genomfarten i Tyskland. Vi vet från ett fotografi att Lenin stannade till i Stockholm, där han både hann köpa en kostym på varuhuset PUB, och diskutera den socialistiska vänsterns framtid i Sverige med Fredrik Ström. Och besökare kom och gick i kupén. Resan tog åtta dagar i närmare 300 mil, innan man 8 april nådde Finlandsstationen i Petrograd, där Lenin enligt en sovjetisk tavla stiger av tåget och möts av en jublande folkmassa. Om han, enligt tavlan som målats senare, följdes ur tåget av Stalin är däremot inte troligt.

Boken är ett reportage där författaren filosoferar om den världsunika händelsen som ryska revolutionen innebar, och hur den speglas i vår tids samhälle på 2000-talet. Hon försöker närma sig och förstå den mångfacetterade personen Lenin, som i Petrograd levde borgerligt i sina systrars lägenhet, som innehöll bekväma möbler, ett piano, och ett skissblock som Krupskaja fyllde med teckningar av små runda barn som leker med hundar och kattungar. Lenin var förtjust i pianomusik av Beethoven, men ville inte lyssna för ofta, för ”det påverkar ens hårdhet”. Boken ger också en träffande skildring av Haparanda, som under första världskrigets år kom att stå i händelsernas centrum. Här utväxlades fångar mellan väst och öst, varor bytte händer, smuggelgods förflyttades nattetid, väldiga postsäckar färdades över gränsen, och stora hotell växte upp där diplomater av olika nationalitet tillbringade tiden mellan skål och vägg.

Revolutionen kom inte som någon överraskning. Hunger och missmod var utbrett i Ryssland efter tre års krig. Särskilt tsarens hustru Alexandra, som var från Tyskland, var illa omtyckt. Tsarens hemliga polis var hatad. Många ville ha ett slut på kriget. Tsaren visade sig oduglig som militärbefälhavare, hans närmaste officerare korrumperade. Den brittiske ambassadören rapporterade att ryska officerare, som borde befunnit sig vid fronten, istället festade på hotellen i Petrograd.

Samtidigt reste Lenins närmaste män, Stalin och Trotskij, och veteranen Plechanov till Petrograd på andra vägar. Den ”plomberade vagnen” genom Sverige och Finland förde, enligt Churchill, med sig en ”pestbacill”, som snart skulle sprida sig med rekordfart genom hela Ryssland och även infiltrera länder utanför Ryssland. Catherine Merridale skildrar med sakkunskap den märkliga bakgrunden till revolutionens utbrott, och även de ryska revolutionärernas förhållande till Sverige och de svenska socialisterna under första världskriget.

Jack Linchuan Qiu, Goodbye iSlave : a manifesto for digital abolition / Urbana : University of Illinois Press, 2016, ix, 230 s.

Själva sinnebilden av slaveri torde vara den organiserade människohandel som tvångsförflyttade afrikaner till ”den nya världen”, där de sattes i arbete under vidriga förhållanden. Men hör slaveriet historien till? Medieforskaren Jack Linchuan Qiu driver i denna bok tesen att så alls icke är fallet. Tvärtom, menar han, finns det skrämmande likheter mellan 1600-talets slaveri och dagens. Genom att fokusera på relationen mellan teknikföretaget Apple och den ökända elektroniktillverkaren Foxconn visar författaren hur vår tids digitala slaveri fungerar och upprätthålls. Långt över en miljon människor är anställda av Foxconn och det är allmänt känt att de dels utnyttjas som lågavlönade slit-och-släng-varor, dels har så usla arbetsförhållanden att flera av dem begått självmord (något som även det minner om den transatlantiska slavhandelns livsöden, där det inte var ovanligt att slavarna slängde sig i havet för att slippa vad som väntade).

En förutsättning för att slaveriet ska vara lukrativt är att de fria människornas konsumtionsbegär omformas. Inte sällan talas det ju i reklamer om någon ny produkt som ”du inte visste att du ville ha”. När socker först introducerades i Europa var det en slavproducerad vara som kom att förändra våra matvanor och på sikt faktiskt även fick oss att allt oftare äta ensamma. Och när den första iPhone-modellen släpptes för tio år sedan var det en produkt som vi dittills klarat oss utan, men idag ägnar många en stor del av sin vakna tid åt att stirra på sina smartphoneskärmar. De som nyttjar slavproducerade varor måste, precis som slavarna själva, individualiseras till den grad att det globala system de ingår i inte omstörtas. Att bryta rådande sociala och kollektiva förhållanden är ett sätt att ge stadga åt den grund på vilken systemet vilar.

Till skillnad från exempelvis Marx och Weber hävdar Qui att moderniteten som vi känner den är beroende av slaveri. Den frihet vi upplever att informationstekniken ger oss är frukten av andras ofrihet. Samtidigt gör författaren den intressanta iakttagelsen att vi som använder oss av tekniken i någon mån själva är slavar, fastän frivilliga sådana. Facebooks intäkter, för att nämna ett exempel, är avhängigt av användarskapat innehåll som är produkten av hundratals miljarder timmar oavlönat arbete årligen. De som i boken kallas för ”iSlaves” är alltså inte endast de slavar som skapar en viss produkt, utan även de slavar som produkten skapar.

Även om boken delvis är skakande läsning är den inte pessimistisk. Solidariska initiativ som Fairphone lyfts fram och Qui visar även hur arbetare tillsammans hittar vägar att motarbeta systemet. För så länge det finns slavar finns det motstånd.

Daniel M. Mendoza (Red.), Stray dogs : interviews with working-class writers / Lutz : Down & Out Books, 2016, 253 s.

Den amerikanska arbetarlitteraturen är levande men befinner sig ofta periferin i ett land där ordet arbetarklass sällan hörs i den offentliga debatten och där majoriteten av de breda filmerna och de bästsäljande böckerna är medelklasskildringar. Inte minst av den anledningen är det välkommet att vi i denna bok får stifta närmare bekantskap med åtta arbetarförfattare. Daniel M. Mendoza har nämligen slagit sig ned med var och en av dessa för att avhandla ämnen som uppväxtvillkor, politik och givetvis den samtida skönlitteraturen.

”The working-class writer is a strange artist in our politically correct climate. Blacks, Latinos, LGBTQ, and others have voices, but it is rare that the working-class is given attention in this conversation of ’minority’ voices. Granted they are not at racial minority, but they are definitely an underrepresented voice in the literary community – and perhaps the art community at large.” (s. 15)

Stuart Hall, Selected political writings : the Great Moving Right Show and other essays / Durham : Duke University Press, 2017, 368 s.

Stuart Hall föddes i Kingston, Jamaica, 1932 och gick bort 2014. Han var en ledande kulturteoretiker, knuten till Centre for Contemporary Cultural Studies i Birmingham. Dessutom var han en framträdande vänsterintellektuell och återfinns bland grundarna av tidskriften New Left Review. Föreliggande urval av artiklar, av vilka många härstammar från tidskrifter som New Left Review och Marxism Today, omspänner åren 1957-2011 och är tematiskt sorterade under rubrikerna “The New Left and after”, “Thatcherism”, “Neoliberalism”. Att säga att artiklar nödvändigtvis skulle vara mindre läsvärda för att de har ett par år på nacken är ofta dumt och Stuart Halls artiklar bevisar det. Ett utmärkt exempel bland många är just den artikel, “The great moving right show”, som nämns i bokens underrubrik. Den skrevs 1979 och sätter fingret på och analyserar den högervridning som då börjat bita sig fast och hur den påverkar samhällets sätt att vara, verka och tala.

Jeffrey R. Webber, The last day of oppression, and the first day of the same : the politics and economics of the New Latin American left / Chicago : Haymarket Books, 2017, 327 s.

Under 2000-talets inledande år växte ett omfattande motstånd mot nyliberalismens grepp fram i Sydamerika. Fabriksockupationer, strejker, markockupationer, resningar bland ursprungsbefolkningen – motståndet tog sig många direkta och utomparlamentariska former. Vid 2000-talets mitt hade motståndet från allt starkare sociala rörelser sipprat in i och vunnit insteg i parlament och presidentpalats. Och sedan? Webber pekar på hur vänsterregeringar svänger högerut när finanskrisen hårdnar, pekar på hur, som han uttrycker det, de väljer att ställa sig på samma sida som de som suger ut mervärdet istället för på de direkta producenternas sida och i den andan verkar för nedskärningar i social service och lägre löner. Han visar även på hur högern reorganiserar sig och vinner mark på nytt, något som bland annat beror på att många vänsterregeringar lyckats alienera sina egna stödtrupper med sin ekonomiska politik. Samtidigt är Webber ingen fatalist, det som en gång byggts upp bryts inte ned hur lätt som helst och det som en gång organiserats kan organiseras på nytt.

Senast uppdaterad: 23 mars 2017