“Det bor en poet borti Länna
Och ingen är så trött som denna.
Det säjs att helt visst
Bli han sextitalist
Färrn han åter formerar sin penna.

Hälsningar Nils Johan Einar”

(Ur: Ivar Öhmans brevsamling, 1946-11-04, vol 4)

Denna limerick från Nils Ferlin ingår i Ivar Öhmans brevsamling som är en del av hans personarkiv. Brevsamlingen är nu ordnad och förtecknad och ett brevskrivarregister har upprättats. Den digra brevskörden (ca 3500 brev) har sin tyngdpunkt och spänner över den tid då Ivar Öhman var verksam på Folket i Bild dels som redaktionssekreterare 1934-1945 och dels som tidningens chefredaktör 1946-1962.

Folket i Bild

Folket i Bild (FIB) utkom med sitt första nummer 1934. Iniativtagare var vänstersocialisten Karl Kilbom som utnyttjande det vakuum som fanns inom den svenska veckopressutgivningen, en veckopress som nästan uteslutande beskrev en romantiserad, overklig värld fyllda av kungar och filmstjärnor. Moa Martinsson skriver 1951-02-17 till Ivar Öhman om “…den otäcka veckopressen som appellerar till folks enklare sinnen.” (Ivar Öhmans brevsamling, vol 8).

Med en arbetarrörelse som seglade i stark medvind och en ny generation arbetare som önskade förkovra sig i arbetets villkor blev FIB en ny aktör på den svenska veckopressarenan. En ombudsmannaorganisation byggdes upp med försäljning av FIB på arbetsplatserna och tidningen såldes i stora upplagor. Efter fyra verksamma år var upplagan 165.000 ex/veckan. En medverkande aktör i redaktionsarbetet var Ivar Öhman.

Brev från författare

Öhmans brevsamling uppvisar bl.a. flera av dåtidens litterära giganter som etablerat sig inom genren arbetarförfattare men här finns även brevskrivare där arbetarförfattarepitetet förvisso kan diskuteras. Breven speglar i många fall förutom ärenden i publiceringssyfte även den djupa vänskap som Öhman etablerade med författarna.

En av de flitigaste brevskrivarna var Vilhelm Moberg (110 st brev, 1939-1961). Förutom frågor av mer affärsmässig karaktär, vittnar breven om Mobergs indignation över speciellt det svenska politiska systemet. I ett brev daterat 1950-03-02 har Moberg beslutat sig att, genom ett gammalt löfte till Ivar Öhman, att ge FIB “…följetongsrätten till Utvandrarna”. Moberg hade också medverkat i FIB:s folkböcker som Ivar Öhman initierade 1941. I brevet skriver Moberg:

“… Under tiden 16-13 mars förfaller till betalning dels årets preliminära skatt, dels min oerhörda restskatt för 1948 - tillsammans omkring 17000 kr. Som jag förut antyddde, så räknade jag med att kunna betala denna summa för honoraret för böckerna i Er billighetsserie - och kanske det blir några tusen över…Som den vän av statssocialism och anhängare av regeringen Du är, så låter Du naturligtvis med glädje Ditt företag utbetala beloppet, som till 80 procent sålunda går direkt till Per Edvin Sköld - (lyckad på alla områden, utan som romanförfattare - och särskilt lyckad som lögnare under kriget)”

(Ivar Öhmans brevsamling, vol 7).

Moa Martinsons brev (62 st) omfattar tidsperioden 1940-1959. Moa har i likhet med Moberg en vass penna som vänder sig mot kolleger som misshagar henne bl.a. Ivar Lo Johanssson, förlag och mot det politiska systemet. I ett brev daterat 1946-11-12, skriver hon om Sven Hedin, den kände upptäcksresanden, “…Min tanke om Sven Hedin har jag sagt i två interjuver. Tydligen blir jag invald i akademien nästa dödsfall, sitter Hedin där då kommer jag inte att acceptera. (Ivar Öhmans brevsamling, vol 4).

Men Moa använder även sin vassa penna för att rosa lovande författare. 1950-11-20 skriver hon till Öhman och avslutar sitt brev med att lovsjunga bergslagsförfattaren Nils Parling. “Parlings bok Motorsågen Tiden är strålande. - Köp en novell av honom. adress: Parling - Grynåsen Strömstads - Bruk.” (Ivar Öhmans brevsamling, vol 7)

Jan Fridegård är ytterligare en i raden proletärförfattare som berikar Ivar Öhmans brevsamling (49 st brev, 1937-1963). 1937 skriver Fridegård:

“Käre vän!
Jag har gömt mig i skogen för att om möjligt få ett arbete klart till hösten. Emellertid är det långsamt efter livstecken från staden och jag vore tacksam om du kunde skicka mig F.i.b. varje vecka. Jag kan betala den vid nästa bidrag. Om du har en sommarsöndag oplanerad så är du välkommen hit…”

(Ivar Öhmans brevsamling, 1937-05-10, vol 1).

Förutom ovanstående författare som är representerade i brevsamlingen kan nämnas bl.a.:

• Lars Ahlin,
• Harald Beijer,
• Stig Dagerman,
• Per-Anders Fogelström,
• Folke Fridell,
• Helmer Grundström,
• Gustav Hedenvind Eriksson,
• Eyvind Johnson,
• Josef Kjellgren,
• Paul Lundh,
• Ivar Lo-Johansson,
• Harry Martinsson,
• Karl Östman.

Reseskildringarna var ett viktigt bidrag till FIB:s läsekrets. En företrädare för denna genre var norrlandsförfattaren och reseskildraren Albert Viksten (105 brev, 1937-1962.)

De nordiska författarna är även representerade i brevsamlingen, särskilt de norska arbetarförfattarna Johan Falkberget, Arthur Omre, Björn Rongen och Nils-Johan Rud (161 st brev!).

Ivar Öhmans brevsamling är en rik källa till forskning och kan säkerligen ge en mer kompletterande bild av arbetarförfattarna. Men läsarna bör observera att brevsamlingen är endast en del av Ivar Öhmans omfångsrika personarkiv där ordningsarbete pågår med bl.a en omfattande fotosamling.

Brevsamlingen ingår i Ivar Öhmans arkiv (nr 1821) vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Noteras bör att arkivet är tillståndsbelagt.

Några litteraturtips

• Furuland, Lars: Folkrörelser och arbetardikt, i Sven Delblanc och Lars Lönnroth (red): Den svenska litteraturen, del 4 (Stockholm, 1989)
• Furuland, Lars och Birgit Munkhammar: Autodidakter och arbetardiktare, i Den svenska litteraturen, del 5 (1989)
• Furuland, Lars och Johan Svedjedal: Svensk arbetarlitteratur (2006)
• Svedjedal, Johan: Den svenska bokmarknaden, i Den svenska litteraturen, del 7 (1990)
• Myrstener, Mats: Utländska författar- och förlagskontakter (pdf)

Dokumenten på arkivet vittnar om ett ett uppoffrande arbete för att försöka nå ett brett samhällslager. Här märks bl.a. de handikappade med olika problem t.ex. de syn- och hörselskadade. Vidare har gjorts och görs fortfarande insatser för att stödja de frihetsberövade i samhället genom t.ex frigivningskurser. Sist men definivt inte minst kan nämnas den stora invandrargruppen där förbundet anordnade bl.a. Svenska för invandrare (SFI). Den svenska riksdagen beslöt 1965 om SFI som försöksverksamhet. En verksamhet som skulle mattas av först 1986 då kommunerna övertog huvudmannaskapet.

Men om vi gör en liten bildningshistorisk återblick till 1940-talets slut, vilka grupper kan då indentifieras som särkilt insatsbehövande och och som har ett uppdämt kuskapsbehov? En grupp som ABF tydligt intresserar sig för är skogsarbetarna.

Skogsarbetarnas bildningssträvande hade över tid begränsats sig till mestadels centrala kurser t.ex LO - skolan i Brunnsvik. Det skulle dröja tills i slutet på 1940 - talet innan det blev någon studiarbete i organiserad form.I ett cirkulär från Svenska Skogs- och Flottningsarbetareförbundet (SSAF) 1947 (Cirkulär nr 15, 24/11 1947, SSAF, F03A:009 ) informerar förbundet till sina avdelningar om att man tillsammans med ABF ämnar starta en försöksverksamhet med studie- och diskussionsträffar under vintern. Verksamheten, som skulle ledas av en reseinstruktör (Fritz Hammar) förlades till skogarna kring Dorotea, Vilhelmina och Åsele. I antologin Minnen från ABF (s. 229 ff) berättar instruktör Hammar om sina upplevelser bl.a. om ett uppsökeri på skidor, en sjumilafärd som slutade på kvällen i en säng hos främmande människor som förbarmade sig över den uttröttade instruktören!

Vad blev resultatet av försöksverksamheten i Västerbotten? Trots visssa negativa faktorer bl.a. den trångboddhet som skogshärbärgena uppvisade där skogsarbetarna skulle samsas om de utrymmen som fanns, arbetare i samma rum där man skulle äta, sova m.m. och där man dessutom skulle fösöka anordna studier. Ett fysiskt krävande arbete, bristen på rutinerade cirkelledare m.m. Trots vissa svårigheter lyckades Hammar över förväntan.

Det fanns ett tydligt uppdämt studiebehov, en kunskapstörst som studieredogörelserna tydligt vittnar om. Studiesäsongen 1949 - 1950 anordnades 50 studiecirklar med 375 deltagare som slutförde sina studier. Vad studerade man? Deklarationskurser var ovanstående studieår den mest populära cirkeln medans studieåret 1951 - 1952 blev litteraturstudier de cirklar som väckte det största intressset. Engelska samlade även många deltagare.

Förutom studiecirkelverksamheten anordnades Arbetarskyddsturné i samråd med arbetsgivarna, föredrag anordnades och boklådor rekvirerades från sockenbiblioteket. Instruktörerna vittnar om den uppskattning som skogsarbetarna visade inför den litteratur som utplacerades i kojorna. Fritz Hammar skriver: “Det har hänt många gånger när jag kommit till en koja på kvällen, att samtliga legat i sina sängar, fördjupade i böckernas värld.” (SSAF, F03A: 009, rapport 1951 - 1952)

Populärast är de svenska arbetarförfattana; Harry och Moa Martinsson, Hedenvind, Viksten, Parling m.fl. Ett intresse fanns även för de utländska klassikerna t.ex Dumas, Dickens samt de ryska författarna. Förutom skönlitteratur lånade skogsarbetarna facklitteratur, givetvis jakt och fiske men även psykologi och lyrik efterfrågades.

Tyvärr finns ingen utlåningsstatistik tillgänglig men Hammar har redovisat antalet boklådor:

• 1949 - 1950: 43 boklådor
• 1950 - 1951: 70 boklådor
• 1951 - 1952: 103 boklådor

(Källa: SSAF, F03A:009 , rapport 1951 - 1952)

Reseinstruktörerna anordnade även föreläsar- och filmaftnar som skulle bli ytterst populära. Förutom i skogsbyarna visades film i kojorna som möjliggjordes genom inköp av ett elverk. Filmerna som visades var dels av undervisningskaraktär t.ex. ABF - filmen Spänn bågen så blir den din och dels filmer som syftade att väcka diskussion, t.ex. Amerikas försvar.

Finansieringen av denna studieverksamhet var av varierande karaktär; oftast delades kostnaderna av ABF-avdelningen och Skogs och Flott men andra finansieringar som t.ex.statsanslag förekom. En liten kuriositet i sammanhanget kan nämnas, i ABF - arkivet finns ett gåvobrev från Brevskolan som firade sitt 25 - årsjubileum genom att den 18/8 1944 överlämna 5000 kr till ABF:s stödfond för ödemarksbefolkningens studiearbete… Stödfonden hade startat 1937 och den ekonomiska grundplåten var kvarlåtenskaperna från Gruvavdelnings medlemmars sjuk- och begravningskassan vid den nedlagda Sveagruvan på Spetsbergen.
Fonden överlevde ett tiotal år och ett av de sista bidragen medverkade till att Felix Larsson kunde anställas som reseinstruktör 1948 i Norrbottens skogstrakter.

1951 stramades verksamheten upp genom att Stiftelsen Centralfonden för anställda inom skogsbruket och skogsindustrin bildades och verksamheten finansierades till en del av arbetsgivarna.