Det finns många vänstertänkare som är besvärliga att gå runt och som man heller inte bör gå runt. En sådan är Herbert Marcuse (1898-1979), en av Frankfurtskolans ledande teoretiker, på flykt undan nazisterna, akademisk karriär i USA, författare till böcker som Den endimensionella människan och Eros och civilisation (båda översatta till svenska 1968). I denna bok, som stödjer sig Herbert Marcuses collected papers, som getts ut i fem delar sedan 1998 (ytterligare en del planeras), koncentrerar sig Malcolm Miles framförallt på Marcuses teorier och skrifter om förhållandet mellan konst och politik och frigörelse. Jag fastnar nästan genast vid ett citat: ”Art draws away from this reality, because it cannot represent this suffering without subjecting it to aestethic form, and thereby to the migrating catharsis, to enjoyment. Art is inexorably infested with this guilt.” (s. 57). Boken ingår i serien Modern European Thinkers.

Prevost, Gary, Campos, Carlos Oliva and Vanden, Harry E. (red.), Social movements and leftist governments in Latin America, London : Zed, 2012, 181 s.

I Latinamerika har vänsterinriktade partier kommit till makten i många länder under 2000-talet. Denna bok koncentrerar sig framförallt på sex länder: Argentina, Chile, Bolivia, Ecuador, Brasilien och Venezuela. I dessa länder har det även utvecklats starka sociala rörelser med kraft att störta regeringar och ändra agendan och boken undersöker förhållandet mellan dessa båda aktörer, de sociala rörelserna och de vänsterinriktade partierna och regeringarna. I förordet poängteras att förhållandet dem emellan är symbiotiskt. Partierna behöver de sociala rörelserna aktivism och entusiasm för att kunna föra en kamp mot de traditionella eliterna och vinna regeringsmakten. Å andra sidan kan inte de sociala rörelserna hoppas på att uppnå sina mål utan de mekanismer som en vänsterledd stat kan erbjuda (18f).

Harvey, David, A brief history of neoliberalism, Oxford : Oxford University Press, 2011, 245 s.

Denna bok handlar om, vilket framgår redan av dess titel, nyliberalismen, dess uppkomst, framgång och, som författaren David Harvey, professor i antropologi, hoppas, fall. Nyliberalismen baseras på en ideologi (eller etik) som säger att de spelregler som gäller för varumarknaden bör gälla för hela samhället och för all interaktion mellan individer. För att åstadkomma detta i praktiken förordar dess förespråkare ökad privatisering och en stark, självständig finansmarknad samt en stat utan välfärdsambitioner. Omslaget visar bilder på fyra personer som har spelat en stor roll i denna utveckling: Ronald Reagan, Augusto Pinochet, Deng Xiaoping och Margaret Thatcher, något som i sig säger att nyliberalismens seger inte enbart, vilket dess ivrigaste förespråkare brukar hävda, inneburit frihet. I det ljuset framstår således demonstrationerna vid Himmelska fridens torg i juni 1989 och krossandet av de samma som ett led i nyliberalismens segertåg i Kina: ”Dengs violent crackdown, carried out against the the wishes of party reformers, clearly indicated that neoliberalization in the economy was not to be accompained by any progress in the fields of human, civil, or democratic rights.” (s. 123)

Breman, Jan, Outcast labour in Asia, Oxford:Oxford University Press, 2011, 391 s.

The universal disregard of the poverty condition in which a sizable part of mankind continues to live, and the inadequacy of strategies selected to tackle this prime social question, is connected to the return of inequality as a fashionable doctrine both at the national and global level. (s. 369)

Så skriver Jan Breman, antropolog och professor, i denna bok, som är en samling av författarens artiklar. Artiklarna baseras på Bremans fältarbeten i Indien, Kina och Indonesien. Fokus vilar på landlösa fattiga i dessa länder som tvingas ta lågbetalda arbeten under ofta usla förhållanden i den informella sektorn. Breman visar att det för flertalet av dessa inte i första hand handlar om att permanent bryta upp från landsbygden för att bege sig till mer urbana centra utan om att vara fångade i en säsongsbunden cirkelrörelse, baserad på tillgång och efterfrågan på billig arbetskraft – från landsbygden till städerna och tillbaks igen. En cirkelrörelse som också permanentar deras förhållande eftersom inget görs för att bryta mönstret eller förbättra deras situation.

Zeng Zhisheng, A review on Marxist and left debates, London : Canut, 2011, 285 s.

Detta är en skrift som ursprungligen publicerades i Kina med titeln Västerländska forskares senaste studier rörande marxistiska frågor. Författaren, verksam vid Renmin universitet i Kina, skriver i sitt förord att boken vill undersöka utländska vänsterteoretikers syn på dagens frågor och tillägger: ”Although their approaches are not all agreeable, after all, their research results reflect the social mood in the capitalist world.” Studien spaltas upp utifrån ett antal olika synvinklar, däribland Studies on socialism and democracy, Debates on future socialism, Post-modern Feminism and Marxism, Market socialism by U. S. and British marxists och namn som förekommer är bland andra John Bellamy Foster, Fredric Jameson, Chantal Mouffe, Ernesto Laclau.

Nanda, Meera, The God market, New York : Monthly Review Press, 2011, 239 s.

Sekularisering brukar anses komma i spåren av ökad välmåga och social trygghet. Författaren ställer det antagandet på huvudet och visar på att Indien går motsatt väg. Med sina stora sociala klyftor och massfattigdom och frånvaro av sociala säkerhetsnät borde, om teorin var riktig, Indien uppvisa en hög grad av religiositet. Så är dock inte fallet: Det är inte Indiens fattiga utan landets rika som är mest religiösa och de som blir rikare tycks bli mer religiösa istället för tvärtom. Meera Nanda kan se liknande tecken i andra nya marknadsekonomier såsom Kina, Brasilien, Turkiet med flera, något som får henne att använda begreppet ”avsekularisering”. Hon ser hur hinduism och nyliberalism och kapitalism knyter nära band och hur en ”pånyttfödd” hinduism kommer att alltmer likna ett stort företag. ”How globalization is making India more Hindu.” Så lyder undertiteln.

Isaksen, Lise Widding (red.), Global care work, Lund : Nordic Academic Press, 2010,  240 s.

”Outsourcing gender-equality problems.” Så lyder en av rubrikerna i Lise Widding Isaksens förord. En av de snabbast växande sektorerna inom dagens globaliserade ekonomi är marknaden för husligt arbete. Denna domineras av kvinnor som migrerar från fattiga till rika länder. En effekt av denna migration är att den synes underlätta jämlikhetssträvandena mellan man och kvinna i de rika ländernas över- och medelklasshushåll. Boken inriktar sig som titeln säger på de nordiska länderna, där precis som i andra jämförbara länder välfärdsstaten har eroderats under de senaste decennierna. Hur påverkar denna globaliserade arbetsmarknad för hushållsarbete fackföreningsrörelsen, synen på välfärdsstaten, karriären och jämlikheten, omvårdnad, förhållandet till många gånger anonymiserade människor från andra länder – det är bara några frågor som tas upp i denna bok. För andra liknande böcker se bibliotekets litteratur om hembiträden.

Andersen, Mikkel Bolt & Jakobsen, Jakob (red.), Expect anything, fear nothing, Copenhagen : Nebula, 2011, 288 s.

Situationisterna är på många sätt avant-gardet som vägrade dö. Och även avant-gardet som inte ville vara just ett avant-garde. Inte ovan vardagen utan insjunken i den. En infiltratör. Inspiratör. Provokatör. Situationistiska internationalen delade sig på (åtminstone) två. Denna bok koncentrerar sig framförallt på den del som fann en grogrund i Holland (runt Jacqueline de Jong och Situationist Times) och Skandinavien (Drakabygget och Jörgen Nash), den mer konstnärsdominerade delen av de två (den andra dominerades av Guy Debord). Bokens artiklar, skrivna av före detta medlemmar av situationistinspirerade organisationer, akademiker och aktivister, härrör till stor del från en konferens som hölls 2007 i Köpenhamn. Mikkel Bolt Rasmussen pekar på en problematik: ”The Situationists became entangled in the classic avant-garde problematic of declaring art dead while continuing to produce works. ( … ) The Situationists placed the audience in an impossible situation insofar as the true Situationist audience would always already have left the gallery in favour of revolutionizing everyday life in the streets.” (s. 109)

Löffler, Dietrich, Buch und Lesen in der DDR, Berlin : Chistoph Links Verlag, 2011, 440 s.

Precis som vad gällde för större delen av det östtyska samhället var även bokutgivningen centraliserad. Så även papperstilldelningen vilket gjorde bokutgivningen än mer centralstyrd. Denna bok undersöker detta förhållande och dess konsekvenser. Den ger dessutom en överblick över så mycket mer biblioteksväsendet, litteraturproduktionen, det rekommenderade läsandet, bokhandlarna, bokköpandet, censorerna. Och över de statliga institutioner, däribland naturligtvis det mäktiga Ministerium für Kultur. Som baksidestexten berättar ger således boken en god insyn i och överblick över DDR:s kulturpolitik.

Mattsson, Helena; Wallenstein, Sven-Olov (red.), Deleuze och mångfaldens veck, Stockholm : Axl Books, 2010, 254 s.

Vi saknar inte kommunikation; tvärtom har vi för mycket av den. Vi saknar skapande. Vi saknar motstånd mot nuet. Skapandet av begrepp åberopar självt en framsida form: det åberopar en ny jord och ett nytt folk som ännu inte existerar. (s. 39)

Så skriver Gilles Deleuze. Han brukar anses svår, knepig. Tillsammans med en del andra brukar han ibland avfärdas med en sladdrig backhand av dem som upplever sig som raka och sunda och entydiga. Det är aningen trist. Visst kan Deleuze förefalla knepig. Men är inte livet, vardagen och allt det där knepigt i sig? Och knepigheten späds på av att våra föreställningar om ”verkligheten” i allt högre grad tycks bli just föreställningar, eller bilden av någonting. En påstådd enkelhet, ett påstått sunt förnuft blir därigenom problematisk. Så det kan löna sig att ägna tid åt Deleuze. Denna bok är resultatet av ett symposium om Deleuze som hölls i Stockholm 1998. Medverkar gör bl a John Rajchman, Anne Querrien och Jacques Rancière. ”Vi saknar motstånd mot nuet.”

“K2: Å andra sidan kan ju saker och ting försämras, den risken finns.”
Samuel Beckett (Spel)

De som makten haver lär sig vara försiktiga med vad folk tuggar i sig och uppsnappar. Platon var medveten om det: “Så om någon har rätt att ljuga är det statens styrande: för statens nytta kan de ljuga för fiender eller medborgare. Ingen annan får ha med lögnen att göra.” (114) Så skriver han i Staten och han återkommer till det temat ett antal gånger i den boken, som exempelvis när han påpekar att “Våra styrande kommer nog att behöva använda en hel del lögn och bedrägeri för de styrdas bästa.” (216) Staten är, bland mycket annat, en manual för och uppmaning till dylik försiktighet och faktum är att han visar sig fullt beredd att basera sin rationella och funktionella statskonstruktion på en lögn. (153f)

Detta att maktens män och kvinnor lär sig vara försiktiga med vad de yppar för medborgarna (och på vilket sätt de gör det) är, förmodar jag, en rimlig förklaring till vår tids berg av presstalesmän och kommunikationsexperter och medieträningsexperter vi ser växa till sig dag för dag runt omkring och över oss.

Vissa författare tappar inte aktualitet med åren, tvärtom gör händelsernas gång deras verk ständigt värda att återkomma till. I biblioteket finns många sådana författare och en av dessa är Guy Debord.

För ett antal år sedan skrev jag en artikel om honom och Situationistiska internationalen, den organisation han grundade tillsammans med en handfull kamrater (Arbetarhistoria 2003:1). Den omedelbara anledningen till den artikeln var att hans bok La société du spectacle sett dagens ljus på svenska under namnet Skådespelssamhället. Artikeln slutade ganska abrupt vid början av 1970-talet då organisationen upplöstes.

Under en tid därefter tycktes han ha tagit steget ut från allt vad strålkastarljus heter. Han gör en filmversion av Skådespelssamhället och ytterligare en film, In girum Imus Nocte et Consumimur Igni, filmer som förmodligen inte ses av särskilt många, vilket inte är det samma som säga att de är dåliga eller saknar kvalitet. Han reser, han drar sig tillbaks till en liten fransk by, han inleder ett produktivt samarbete med den franske filmmagnaten och bokförläggaren Gerard Lebovici, som mördas 1984, han översätter den spanske 1400-tals poeten Jorge Manrique till franska. Han finns i marginalen och tycks inte ha en önskan att finnas någon annanstans.

1988 släpper han så ut boken Commentaires sur la société du spectacle och det är den jag nu plockar ut ur bokhyllan.

Den omedelbara anledningen till att jag gör så denna gång är en artikel av Andreas Cervenka i SvD Näringsliv från 11/9 2011. Titeln är “Krisens första offer är sanningen” och ingressen berättar: Kluven tunga. Det är inte bara i krig som politiker uppfattar verkligheten som en fiende. I finanskrisens Europa blir det allt mer uppenbart vad vissa i den byråkratiska eliten tycks se som en av sina viktigaste uppgifter. Skydda omvärlden från kunskap. Cervenka visar på att många politiker och ekonomer väljer att ljuga om det finansiella läget, inte minst om bankernas konkursmässighet, för att, som man säger, undvika panik. Han nämner att Jean-Claude Juncker, Luxemburgs premiärminister och ordförande i eurogruppen i våras deklarerade att man måste ljuga när det handlar om känsliga ekonomiska frågor.

En liknande vinkling finns i Joseph E. Stiglitz bok Fritt fall, med undertiteln De fria marknaderna och världsekonomins kris. Här möter vi en ekonomiprofessors stora förundran och frustration inför det sönderfall han ser breda ut sig inom den amerikanska (och därmed också globala) ekonomins område. Han ser en finansmarknad, avreglerad, okontrollerad, utan insyn från något medborgarorgan, härja fritt utifrån ren girighet och skapa “finansinstrument … för att utplundra de fattiga” (41) och som, när allt rasar samman, ges tillgång till skattemedel (vilket är det samma som att säga att kostnaderna vältras över på andra), något som denna marknads aktörer dessutom kallt räknat med från början, utan att några motkrav ställs från givaren, d v s staten. Inte utan förvåning kan han således konstatera att “Ett land där socialism ofta betraktas som en styggelse har på ett exempellöst sätt socialiserat risker och intervenerat på marknaderna.” (41) Det som skett har inte skett på ett olagligt sätt; även om många olagligheter, exempelvis rena bedrägerier, skett har merparten av aktörerna agerat inom lagens råmärken. Och det är det som allra mest upprör Stiglitz och får honom att skriva:

Den här boken har dock inte varit riktad mot dem som brutit mot lagen utan mot de horder som inom lagens råmärken skapade, paketerade, ompaketerade och sålde giftiga produkter och invecklade sig i så hänsynslösa beteenden att hela det finansiella och ekonomiska systemet hotade att gå överstyr. Systemet räddades men till en kostnad som fortfarande är närmast ofattbar. (291)

I sina kommentarer, som alltså publicerades 1988, menar Debord att skådespelssamhället vidgats till att bli allomfattande, allt omslutande. Desinformation och hemlighetsmakeri tränger in överallt som ett resultat av att säkerhetspolis och media mötts på halva vägen. Det skapas ständigt motsägelsefull “information” om allt möjligt och denna information satt inom citationstecken gör det samtidigt omöjligt att få grepp om någonting alls. Alla frivilligt skapade gemenskaper försvinner och individens kontakt med världen förmedlas helt och hållet via bilder valda av andra, som kan utforma och definiera det som bilderna skall förmedla så som de behagar.

Genom att sopa bort alla verkliga spår av det förflutna försvinner även allt som minner om att skådespelet endast nyligen stigit till maktens höjder, att det har en förhistoria och att det funnits alternativ; istället kan skådespelet framställas som det enda möjliga, som något naturgivet. Skådespelet skapar ett evigt nu där det ständiga upprepandet av samma pseudo-nyheter raderar allt historiskt minne; som en följd av detta försvinner alla möjligheter att se vad som orsakade vad och varför och alla former av logik upphävs. Det blir på så sätt möjligt att sprida vilka fantastiska lögner som helst (se Comments on the Society of the Spectacle, och Anselm Jappe, Guy Debord, s. 119) .

Situationisterna fortsätter att skapa strömmar i vattnet. Detta år publicerades exempelvis Richard Gilman-Opalskys bok Spectacular Capitalism (Guy Debord and the practice of radical philosophy) och McKenzie Warks The beach beneath the street (the everyday life and glorious times of the Situationist International). Den förstnämnda finns även att läsa på nätet, den sistnämnda är när jag skriver detta utlånad.

Begreppet “kommunism” tycks mig ha upplevt en positiv renässans under senare år och det tycks mig även som om begreppet då inte så sällan kopplats samman med kristendomen såsom den ter sig i Nya testamentets bergspredikan. Ett exempel på en författare som gör denna koppling är Gianni Vattimo, professor i filosofi, EU-parlamentariker och kristen. Han har nu skrivit en bok med titeln Hermeneutic Communism tillsammans med Santiago Zabala, även han professor i filosofi. Boken handlar om att tolka världen på ett annat sätt, ur förlorarens och de svagas perspektiv istället för ur det rådande, vinnarnas och de gynnades perspektiv. Några siffror för att belysa problemet: Världens tjugo rikaste personer har tillsammans lika stora tillgångar som de 1.000.000.000 fattigaste, för att uppnå samma årsinkomst som toppdirektörerna inom storindustrin och -finansen måste en arbetare i Italien, Frankrike, Storbritannien och USA arbeta mellan 400 och 1.000 år (1960 handlade det om c:a 40 år) (67). Vattimo och Zabala förordar en kommunism som tar avstånd från väpnad revolution, metafysik och alla tankar om någon lagbunden utveckling. De riktar uppmärksamheten mot Latinamerika, mot Venezuela, Bolivia och Brasilien, eftersom de där ser ett alternativ till kapitalism och ett effektivt försvar av de svaga och de fattiga, en demokratisk kommunism.
Ett citat:

Hermeneutics is a way of looking at Being as an inheritance that is never considered as ultimate data. Capitalism has always grown by considering, or forcing another to consider, as a “natural” possession what is inherited. The great dominating families are really the inheritors of the strongest pirates, thieves, and bandits, and they consider themselves entitled to command through a divine or natural law, when they really are only the result of a forgotten “violence”. (93)

Länk till: en intervju med Giani Vattimo och Santiago Zabala.

Och där känner jag tungsinnet rulla in och stannar upp. Ekonomin är svajig, det mesta är osäkert. Sådant kan göra en bedrövad. Men det finns något i luften som gör mig än mer bedrövad.

Jag vet inte vad det är i själva ordet bibliotek eller för den delen i ordet bok som hos en del människor av allt att döma förorsakar motvilja, jag kan bara konstatera att det är så.

Vi kan tala om bildningsförakt, om något så märkligt som bokförakt (ett begrepp som i mina öron låter lika underligt som ord man kan stöta på i en lista över möjliga neuroser) - i just detta fall, just vad gäller detta bibliotek, är sådana uttryck dubbelt beklagliga eftersom den bildning och de böcker och texter man i så fall visar förakt för är arbetarrörelsens eget material, dess egen förvärvade kunskap och bildning, dess egenhändigt producerade skrifter. Samt även för alla dessa texter skrivna från olika utgångspunkter (akademiska, aktivistiska, filosofiska, historiska, politiska … ) som cirkulerar runt begrepp som socialism, kommunism, socialdemokrati, arbetarrörelse, fackföreningsrörelse och de skrifter som bygger på dessa skrifter.

Och det är det materialet som finns i biblioteket. Varje skrift, varje artikel är ett medvetet uttryck, resultatet av ett omsorgsfullt och mödosamt intellektuellt arbete; många gånger ett försök att formulera och besvara frågan Vad bör göras? Och då bibliotekets inriktning är av ett särskilt slag formuleras och besvaras frågan ur ett vänster- och arbetarrörelseperspektiv, ett perspektiv som hos oss tar sig formen av en utslagen solfjäder eftersom alla vänsterorganisationer finns representerade, fackliga och politiska organisationer, internationellt såväl som nationellt och lokalt.

Det är det materialet vi handhar och bevarar, som vi förvärvar, gör åtkomligt och lätt att ta del av. Läsandet och tänkandet och reaktionerna får dock de som lånar materialet själva stå för.

Avslutningsvis: Detta år katalogiserade bibliotekets personal 1244 skrifter i Libris, Sveriges nationella katalog, och vad gäller 703 av dessa var vi det bibliotek som var det första som innehade den skriften först. Till detta kommer en större mängd artiklar ur tidskrifter som institutionen prenumererar på, material som endast katalogiseras i bibliotekets lokala system.

Under året inköptes 422 skrifter. Av dessa var 257 på engelska, 94 på svenska, 63 på tyska och 8 på franska.

En hel del av de skrifter som vi katalogiserar i Libris utgöres av det vi kallar organisationstryck, det vill säga texter utgivna av arbetarrörelseorganisationer. Ävenså utgöres många av skrifterna av texter som kommer oss till godo som gåvor samt av texter ur bibliotekets äldre bestånd, vilket är anledningen till att texter från 1885, 1887 och 1890 inflyter först nu i Libris.

Alltför ofta tror vi att vi vet. Bergfast övertygade om vad som är vad. Och det utan någon närmare precisering eller reflektion. Ett begrepps betydelse och innebörd exempelvis. Som begreppet “demokrati”. Alla använder det och alla är demokrater. Men tycks inte detta begrepp ändå sväva fritt eller vara ett slags mantra (eller, som Alain Badiou hävdar, ett emblem)?
I en föredömligt kort bok diskuterar några av samtidens mest intressanta tänkare (Giorgio Agamben, Alain Badiou, Daniel Bensaïd, Wendy Brown, Jean-Luc Nancy, Jacques Rancière, Kristin Ross och Slavoj Zizek) detta begrepp. Fokus ligger till största delen på de västerländska samhällssystemen och många av skribenter talar om en “avdemokratisering” av dessa samhällen (detta som en följd av exempelvis företagens växande makt, expertvälde, teknokratstyre, parlamentsvalen som i allt högre utsträckning manipuleras av reklambyråer och -strategier, det oreglerade kapitalet, privatisering … ). Wendy Brown ställer frågan: “på vilket sätt kan demos identifiera och gripa de makter som måste hanteras gemensamt om demokratin ska bli något mer än en legitimerande fernissa för sin motsats.” (s. 67) Badiou skriver: “Men aristokrati åt alla är den allra högsta definitionen av kommunism. Och det är känt att för de revolutionära arbetarna på 1800-talet var Platon i första hand kommunismens främsta filosofiska gestalt.” (s. 27)
Och medan jag läser stöter jag på ett uttalande av Rancière: “Att ha arbetat i arkiv har åtminstone lärt mig en sak: att historien skapas av människor som bara har ett liv. Med det menar jag att historien inte gör någonting, inte säger någonting, att det som man kallar historia vävs och tillförs lager av människor som bygger en temporalitet utifrån sitt eget liv, sin egen erfarenhet. Man berättar de stora historiska subjektens historia, arbetarklassens historia eller arbetarrörelsens historia, men man ser samtidigt att det i verkligheten finns glapp i överföringen, trådar till det förflutna som går av och som sedan återskapas … ” (s. 51) Det finner jag hoppfullt. Historien är inte avslutad, den fortgår.

Andy Merrifield: Magical Marxism. Pluto Press, 2011

Begrepp, tankar, teorier - allt tenderar att fossiliseras. Begreppen, tankarna, teorierna behöver allt som oftast laddas med mening, eller återfå sin mening, återta sitt liv, sin styrka och sin kraft. Naturligtvis gäller detta även för det som brukar gå under benämningen “marxism” och marxismen har en lång historia (lika lång som begreppet självt av) av revisioner och perceptuella berg- och dalbanekurvor. Andy Merrifield, som skrivit intressanta böcker om bl a Guy Debord och Henri Lefebvre, har nu skrivit en bok om “magisk marxism” med en undertitel som ger en form av positionsbestämning: Subversive politics and the imagination. Fantasi och subversion. Upproret handlar inte enbart om platsen för arbetet utan om livet i sin helhet - “of work life and daily life, of filling it with joy and magic, with play and collective struggle, with dream and imagination, with a poetry of the future.” (23) I sin bok tar han hjälp av bl a Debord, Walter Benjamin, Sartre, Ernst Bloch, Osynliga kommittén, John Berger, zapatisterna och Gabriel Garcia Marquez i ett försök att diskutera och lägga en grund för en sådan politik. Boken ingår i serien Marxism and Culture.

Eduard Bernsteins Briefwechsel mit Karl Kautsky : (1912 - 1932) / eingel. und hrsg. von Eva Bettina Görtz. Unter Verwendung von Vorarbeiten von Jörgen Rojahn und Tine Koldehofe. Campus-Verl., 2011

Publiceringen av brevväxlingen mellan Karl Kautsky och Eduard Bernstein beräknas omfatta fyra band med 1879 som startår. Tidigare har ett band som behandlar åren 1895 till 1905 givits ut. Karl Kautsky och Eduard Bernstein måste räknas till de tyngst vägande socialistiska teoretikerna. Bernstein tillhörde de revisionistiska arkitekterna och Kautsky lade grunden för den så kallade attentismen, eller “den bidande revolutionen”. Båda trodde på en evolutionism som gradvis skulle ge socialdemokratin makten. Föreliggande band omspänner åren 1912 till 1932 och inte minst med tanke på deras dominerande ställning i den socialistiska teoridiskussionen före Första världskriget och just deras grundläggande positiva utvecklingstilltro finns det en djup tragik insprängd mellan pärmarna. 1921 kan Kautsky skriva till Hendrik de Man att kriget och ryska revolutionen fått honom att tappa balansen: “Seitdem bin ich wie Kain oder der ewige Jude unstet auf Erden.” (cit. s. xiii). Breven från 1920-talet handlar till viss del om försök från Bernstein och Kautsky att försvara sina tidigare ställningstaganden mot angrepp från såväl höger som vänster, en kamp om bilden av historien och även där finns en ton av tragik. Bernstein dör i december 1932 och Adolf Hitler blir rikskansler månaden därefter. Karl Kautsky dör i landsflykt 1938 och hans hustru Luise dör i Auschwitz 1944.

Inte en filosof eller litteratör eller skriftställare så långt ögat kan se. Ändå finns de.

Alain Badiou

Filosofer exempelvis, sådana finns. Bland dem finns Alain Badiou (1937- ), professor i filosofi och en man som inte är rädd för att citera Mao Zedong. “Bort med illusionerna, förbered för strid” är ett sådant citat. Problemet idag, kan han resonera, är att ordet “filosofi” tycks ha antagit den motsatta satsen: “Håll fast vid illusionerna, förbered uppgivandet!”:

We have seen a “philosophy” appearing in magazines that looks like a vegetablebased natural medicine, or euthanasia for enthusiasts. Philosophizing would appear to a small part of a vast programme: keep fit and be efficient, but stay cool.

(Pocket Pantheon, Verso 2009, s. ix).

Gilles Deleuze

Gilles Deleuze (1925-1995) är en annan. Jag brukar ha lite svårt för böcker som presenterar olika tänkare, men detta år läste jag två alldeles ypperliga sådana, den ena om just Deleuze av Claire Colebrook och den andra om Jacques Rancière av Oliver Davis (mer om den längre fram).

Colebrooks bok, som föga förvånande bär titeln Gilles Deleuze och ges ut av förlaget Korpen (vad skulle tänkandet ta vägen i detta land om det inte fanns små förlag som Korpen, Daidalos, Symposion, Glänta, Tankekraft …) kan sägas vara en hyllning av det intellektuella, av läsandet, skrivandet, tänkandet. Allt är i rörelse och det finns inget fixt att anpassa sig till. “Det är inte så att det finns en värld och sedan vår representation av den”, skriver Colebrook. “Talande, skrivande och tänkande är händelser inom livet som producerar världens innebörd, som låter livet förändras och bli till.” (77). Vi måste själva hålla oss i rörelse för att fortsätta producera mening och innehåll istället för att enbart konsumera andras produkter: “I samma stund som vi väljer ut en viss röst som föredömlig har vi upphöjt ett visst sätt att tänka och tala till allmän förebild. Vi har då upphört att tänka.” (131)

Problematisering av det uppenbara, av det vi vant oss vid, av det vi tror oss veta. En misstänksamhet gentemot “det sunda förnuftet”. En stor skepsis gentemot tänkesätt som blivit dominerande på grund av maktförhållanden. Att välja förändring framför anpassning och inte stanna vid en förändring som påtvingas av ett ekonomiskt eller politiskt system och således är en anpassning till detta. Att välja det heterogena framför det homogena, skillnaden framför detsamma. Att se människan som en kreatör av liv istället för en konsument av liv. Överskridande framför konformitet.

Vi kan lätt finna liknande tankar och tongångar hos en lång rad filosofer (och andra) samtida med Deleuze, inte minst i Frankrike. För de allra flesta av dessa utgör majrevolten 1968 och de därpå närmast följande åren och händelserna en ytterligt betydelsefull skärningspunkt och inspirationskälla.

Jacques Rancière

Jacques Rancière (1940- ) ingick i det kollektiv som under ledning av Louis Althusser (1918-1990) skapade Att läsa Kapitalet (den första franska upplagan gavs ut 1965, i den svenska upplagan från 1970 saknas Rancières bidrag). Rancière bröt med Althusser i samband med de revolutionära händelserna under slutet av 60-talet och början av 70-talet. Anledningen till brytningen var Althussers “scientism” och starka betoning av borgerliga intellektuellas pedagogiska betydelse för en korrekt revolutionär insats från arbetarklassen, något som Rancière menade sköt alla direktingripanden till en avlägsen framtid (Oliver Davis: Jacques Rancière, Verso 2010, s. 17f)

Detta år publicerades Rancières bok Dissensus av förlaget Continuum. Dissensus betyder oenighet, motstridighet och är motsatsen till konsensus. Politik är i Rancierès tänkande liktydigt med dissensus och därmed ett brott mot konsensus, detta då politik är en rörelse och ett tryck från dem som placerats utanför. Konsensus utgör motsatsen, “politikens slut” i meningen “a return to the normal state of things - the non-existence of politics.” (s. 42) Det är när de som ställts utanför trycker på för att ta sin rättmätiga plats som politiken börjar och de själva blir subjekt, som de blir. Det som bevarar konsensus, det-som-är, har enligt Rancière mer att göra med något polisliknande än med politik.

On the Idea of Communism

I mars 2009 deltog Rancière och Badiou i en mycket välbesökt kongress med namnet On the Idea of Communism i London tillsammans med bland andra Terry Eagleton, Susan Buck-Morss, Slavoj Zizek, Michael Hardt, Toni Negri. Kongressen avsätter resultat bland annat i en kongressrapport med titeln L’Idée du communisme (Éditions Lignes, 2010).

Vi vet att kommunism är den rätta hypotesen. Alla de som överger denna hypotes överlåter genast sig själva åt marknadsekonomin, åt parlamentarisk demokrati - den statsform som bäst gagnar kapitalismen - och till det ofrånkomliga och “naturliga” accepterandet av de mest monstruösa ojämlikheter.

De meningarna finns tryckta på baksidan till hans bok The Communist hypothesis (Verso 2010), vars omslag minner om Maos lilla röda.

Något förenklat kan sägas att Badiou beskriver två revolutionära vågor, från Franska revolutionen till Pariskommunen 1871 och från ryska revolutionen 1917 till Kinas kulturrevolution. Vi som lever nu befinner oss, enligt Badiou, i ett liknande limbotillstånd som mellan 1871 och 1917 och de som önskar en förändring måste bryta nya spår och hitta nya öppningar för att komma vidare.

Badiou ägnas även en essä av Frank Ruda i en bok som är lika fascinerande som dess titel, Der sich selbst entfremdete und wiedergefundene Marx (Wilhelm Fink, 2010). Essäns slutrader är väl värda ett citat: “Marx Humanismus ist ein Humanismus der Unmöglichkeit, ein Inhumanismus kollektiver Schöpfung von vorab undenkbaren Möglichkeiten.” (291)

Slavoj Zizek

Den tidigare nämnda konferensen i London anordnades av Badiou och Slavoj Zizek (1949- ), filosof och professor från Slovenien, av vissa kallad “filosofins Elvis Presley” (varför vet jag inte riktigt). I år gav förlaget Tankekraft ut hans bok Först som tragedi, sedan som fars, skriven mot bakgrund av den senaste, ännu rådande finanskrisen. I boken kritiserar han vänsterns oförmåga att dels formulera ett kraftfullt alternativ och dels gripa tillfället till en genomgripande förändring under denna systemkris. Han ser ett system vars kriser och oförmåga att hantera dessa kriser hotar hela planetens överlevnad - den ekologiska krisen, det ekonomiska systemets obalans, den biogenetiska revolutionen, explosiva sociala utbrott vållade av en allt djupare skillnad och uppdelning mellan de som är inne och de som är ute, de som har och de som inte har. Liknande tongångar kan höras i hans avsevärt tjockare bok Living in the end times (Verso, 2010).

Naxaliter

Den fjärde mars detta år levererar Zizek en ganska så nedgörande recension av filmen Avatar i New Statesman. Han avslutar denna recension med en endast i förstone halsbrytande övergång till naxaliternas pågående uppror i Indien. Han skriver att under samma tid som filmen drar in en mängd pengar över hela världen pågår något som påminner om dess innehåll i Indien. I den indiska delstaten Orissa har stora landområden sålts till gruvbolag som vill exploatera enorma bauxitfyndigheter. Områdenas befolkning svarar med att ta strid och ett väpnat maoistiskt uppror bryter ut.

Liknande har skett över hela Indien under en längre tid: En fördrivning av den lokala stambefolkningen av ekonomiska skäl leder till sammanslutning och uppror (som Zizek uttrycker det: ” … their situation is precisely that of Hegel’s rabble: the Naxalite rebels in India are starving tribal people, to whom the minimum of a dignified life is denied.”). En stor del av dessa uppror understöds eller organiseras av indiska maoister, CPI (maoist). “Naxalit” har blivit ett närmast synonymt begrepp med dessa maoister - namnet syftar på en politisk rörelse som uppstod i den bengaliska orten Naxalbari på 1960-talet. Detta år läste jag Arundhati Roys reportage från hennes vandring med dessa naxaliter på nätet och det var något av det starkaste jag läst på mycket länge. Därefter läste jag det på svenska i Tvärdrags sommarnummer (nummer 3-4 2010). Inte mindre starkt då.

Det föreföll logiskt att utöka bibliotekets bestånd av böcker rörande detta pågående uppror. Några exempel:

• Maoism in India av Bidyut Chakrabarty och Rajat Kumar Kujur (Routledge 2010),
• Naxalbari, before and after av Suniti Kumar Ghosh (New Age Publishers 2009),
• Red sun, travels in naxalite country av Sudeep Chakravarti (Penguin, 2009),
• Unfinished revolution, the spring thunder and beyond av Asish Kumar Roy (Minerva, 2008),
• Leftism in India 1917-1947 av Satyabrata Rai Chowdhuri (Palgrave Macmillan, 2007),
• The Naxalite movement in India av Prakash Singh (Rupa, 2006),
• Naxalites and their ideology av Rabindra Ray (Oxford UP, 1988),
• Tribal guerillas av Edward Duyker (Oxford UP, 1987),
• India’s simmering revolution, the Naxalite uprising av Sumanta Banerjee (Zed, 1984),
• Revolutionary violence, a study of the maoist movement in India av Manoranjan Mohanty (Sterling, 1977).

Vi kan avsluta detta med att citera Arundhati Roys avslutning på sin artikel:

När jag ser mig om, är de fortfarande där. Vinkande. En liten knut i magen. Människor som lever med sina drömmar, medan resten av världen lever med sina mardrömmar. Varje kväll tänker jag på den här resan. Den där natthimlen, de där skogsstigarna. Jag ser kamrat Kamlas hälar i hennes slitna sandaler, upplysta av ljuset från min ficklampa. Jag vet att hon måste vara på väg. Marscherande, inte bara för sig själv, utan för att hålla hoppet levande för oss alla.

Vårt bibliotek mottager många gåvor och vi är mycket tacksamma för detta. Somliga är mycket stora, som Sveriges Arbetares Centralorganisations bibliotek och Kooperativa förbundets bibliotek. Andra är mindre. Men stora eller små är vi tacksamma i alla fall, inte minst för att dessa gåvor ger oss möjlighet att fylla igen hål i våra samlingar och att byta ut alltför väl använda exemplar mot bättre.

Just nu sitter jag med en gåva med anknytning till Zäta Höglund. I denna finner jag bland mycket annat en broschyr med titeln Klubb 44, utgiven av Steinsviks förlag 1944. Bland klubbens medlemmar finner man namn som Arne Häggqvist, Artur Lundkvist, Per-Olov Zennström, Jan Fridegård, Karl Vennberg, Verner Aspenström, Birgit Cullberg, Karl Gerhard, Lars Ahlin, Harry Ahlberg, Stig Sjödin, Nils Ferlin …

“Klubb 44 som är en principiellt aggressiv institution och mycket hellre tilltalar sin publik med spydigheter än med artigheter skall heller inte smickra DIG.” Så inleds broschyren. Lite längre fram sägs det att klubben ett tag var på väg att få namnet Pudelklubben, eftersom pudeln ansågs “kunna bli en lämplig nationell symbol, både lätt att framställa i form av emblem att bära i rockslaget och idealisk att ställa upp som slagord i konkurrens med ‘En svensk tiger o. dyl.’ ‘En SVENSK PUDEL SKÄLLER ÅTMINSTONE!” Mot detta namnförslag opponerade sig emellertid bland andra Artur Lundkvist, som sade sig hysa en övervinnlig “motvilja mot en hund som lät sig till den grad misshandlas av civilisationen att den alltid uppträder med halva kroppen slätklippt … ”

Den fyrtiosexsidiga broschyren låter författare och intellektuella som Fridegård, Harry Martinson, Maria Wine, Lundkvist, Zennström och många andra komma till tals med sina uppfattningar om klubbens målsättning. Själv fastnar jag för ett inlägg av Stig Ahlgren, som jag inte kan låta bli att citera ett längre stycke ur:

Vad jag förväntar mig och hoppas av Klubb 44:

Att den inte blir en bankettinstitution. Vi har en mycket fin diskussionsförening som heter “Forum”, där man äter först och talar sen - för mätta magar. På en riktig debatt ska hungern slita i inälvorna. Eventuellt närvarande porslin ska inte ätas på utan kastas med.

( … )

Att klubben inser vikten av att bearbeta statsmakterna, även då den som kraftigast opponerar mot dem. Inbjud riksdagsgubbarna, även bönderna, och spänn dem framför kulturplogen. Kultur kommer för övrigt av colere, odla. Debatt och polemik, som inte söker anknytning till dem som skall görat, hör hemma under varietéparagrafen och bör beläggas med dubbel nöjesskatt.

Att Klubb 44, som har bemärkt tidningsfolk i sin krets, hänsynslöst angriper problem som pressen, även den radikala, helst går utenom. Drag sedan fegheten vid näsan genom att framtvinga detaljrika mötesreferat, som gör tidningarna medskyldiga vid spridandet av de eviga sanningarna!

Att Klubb 44 inte grips av elefantiasis och genom att välja in för många medlemmar (det ska ju alltid vara “namn” gubevars) själv blir en trogen spegelbild i smått av de missförhållanden den föresatt sig att bekämpa. För att i detta hänseende draga mitt strå till stacken stannar jag utanför, som en absent men dock friend.

The use of subject headings is one way of finding this material. Below is a list containing some useful subject headings concerning women. Worth mentioning is that the terms are divided into head- and subterms and that we are in most cases displaying the head term only.

Click on a link to perform a direct search in our library catalogue.

“Co-operation holds such an important place in the world that it has become impossible to understand the social and economic reality today without studying Co-operation”

Paul Lambert (1963), s. [26]

“Ideals had nothing to do with it, it was the ‘divi.’ that was so useful.”

Mrs Scott, s. 91

“(for who has a right to tolerate anything?)”

The National, a library for the people (1839), s. 135

1.

Vi gör så gott vi kan. Vi köper in ny litteratur och gör den tillgänglig. Vi tar emot gåvor från privatpersoner och organisationer och gör dem tillgängliga. Vi försöker göra våra äldre samlingar mer tillgängliga. Vi efterlyser och tar emot tryck utgivet av arbetarrörelsens egna organisationer och gör det tillgängligt.

Under de första åren av innevarande sekel började vi dessutom ta emot Sveriges arbetares centralorganisations bibliotek och det är nu till största delen inkorporerat i våra samlingar.
För inte så länge sedan bestämde vi oss för att även ta emot Kooperativa förbundets bibliotek. En starkt bidragande anledning till detta var att den största delen av biblioteket inte hade någon annanstans att ta vägen.

En annan anledning var att det gav oss en möjlighet att återta vårt tredje ben. För det är ju så det står i Nationalencyklopedin, under uppslagsordet “Arbetarrörelsen”: “Till arbetarrörelsen räknas fackföreningar, politiska organisationer och ursprungligen även den konsumentkooperativa rörelsen - arbetarrörelsens ‘tre ben’”. Och på många sätt kan Kooperativa förbundets bibliotek och arkiv och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek sägas ha rört sig på parallella spår sedan begynnelsen.

2.

År 1927 beslutar sig Kooperativa förbundet för att grunda ett kooperativt centralbibliotek och arkiv under ledning av Axel Påhlman. Då, 1927, hämtar Kooperativa förbundet mycket inspiration från Arbetarrörelsens arkiv (ännu utan “och bibliotek”) och Oscar Borge bidrar med erfarenhet och expertis och skänker dessutom “med stor iver och under lång tid en mängd kooperativt arkivmaterial till KF:s arkiv.” (Michael Hagström, KFBibliotek - 75 år i konsumentkooperationens tjänst [pdf], Stockholm 2002, s. 8f.)

Och år 2009, åttionio år senare, överförs således den allra största delen av biblioteket till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Nu kommer biblioteksmaterialet att bli tillgängligt via Libris, vilket det tidigare inte varit, och vår egen katalog. Vi börjar med det engelskspråkiga materialet, delvis beroende på att det var där, i England alltsammans började; med Robert Owen och med Rochdale Pioneers Equitable Society (1844).  — Om Robert Owen se exempelvis J. F. C. Harris, Robert Owen and the Owenites in Britain and America, Aldershot 1994; om Rochdale se exempelvis George Holyoake, The history of the Rochdale Pioneers, London 1893. Även The Rochdale Pioneers Museum, http://museum.co-op.ac.uk.

Därefter tar vi itu med det tysk- och franskspråkiga …

Men samtidigt, när jag nu står i vårt Runömagasin och skummar denna mängd skrifter med blicken eller bläddrar i någon av dem, tänker jag: Det finns något här, något värt att fundera över …

Nedanstående kan inte sägas vara dessa funderingar, snarare då dessas upphov. Skissartat, slumpmässigt, inget ingående studium; impressionistiskt rentav.

3.

“Kooperation” kommer av det latinska ordet för samarbete, cooperatio. Detta bibliotek lämpar sig naturligtvis ytterst väl för studier av detta samarbete, denna kooperation. Skrifter om skapandet av, manualer rörande driften av, historiker om bankkooperationer, jordbrukskooperationer, producentkooperationer, försäkringskooperationer, konsumentkooperationer, byggnadskooperationer fyller upp hyllmeter efter hyllmeter. Till detta kommer en stor mängd verksamhetsberättelser från olika kooperativa föreningar och företag, protokoll och annat material från nationella såväl som internationella kongresser och långa eller korta sviter av tidskrifter. Från i stort sett hela världen.

Frågor av typen Hur startas ett kooperativ, varför startas ett kooperativ, hur drives ett kooperativ kan således besvaras av detta material. Naturligtvis borde även frågor av mer komplex natur kunna besvaras genom att vända sig till innehållet i detta bibliotek. Såsom exempelvis vad det sammanslagna värdet av all denna kooperativa verksamhet är, om den syftar till och strävar efter något mer än till samarbete och kontroll över vissa marknadsmekanismer på mikronivå.

4.

År 1920 ger Beatrice och Sidney Webb ut boken A constitution for the socialist commonwealth of Great Britain. Anledningen är att de, och andra, fått en förfrågan från Andra internationalen om att förfärdiga en rapport över hur socialismen forstskrider i de olika medlemsländerna och att utarbeta en socialistisk konstitution för varje land (sid. v). För paret Webb, som tar sig an Storbritannien, är socialism en fråga om demokrati. Och vad gäller frågan om demokrati, påpekar de, är minst tre aspekter av särskild vikt: människan som konsument, människan som producent och människan som medborgare (s. xvii). Människan som konsument - det är där den kooperativa rörelsen kommer in och det är den som författarna ägnar den första delen av sin bok. Kooperationen, vars medlemmar nästan uteslutande består utav arbetare, driver företag och gör så utan inblandning från kapitalister eller banker andra än de som de driver själva och som dessutom lyckats eliminera profitdelen i prisbildningen (s. 6f).

Det som är allra mest fel med kapitalismen är inte de fattigas fattigdom eller de rikas rikedom, skriver Sidney och Beatrice Webb i sitt förord. Det allvarligaste felet är den makt som ges den lilla minoritet som kontrollerar produktionsmedlen, en makt över medmänniskor och över kommande generationer. Denna lilla minoritet åtnjuter inte bara en stor personlig frihet utan även personlig makt över andra människor liv; detta då underklassen finner sin personliga frihet begränsad till att välja mellan att vara anställd av en oansvarig herre, vars enda intresse är hans egna nöjen eller hans egen vinst, eller att vara utan utkomst för sig själv och sin familj. Samtidigt korrumperar denna ojämlikhet i maktförhållande hela samhället, dess möjligheter, dess styrelsesätt, dess press …  (s. xif).

5.

Som det exempelvis tedde sig för Harriet A. Kidd. När hon är sjutton år gammal, ber hennes arbetsgivare, “a gentleman of good position and high standing in the town”, henne att komma hem till honom. Istället för att, som han sagt, skänka henne en del böcker våldtar han henne. Kidd föder en son, men hennes arbetsgivare tvingar henne att hålla tyst och även om hennes föräldrar anar sammanhanget håller även de tyst, eftersom de är anställda av samme man (Life as we have known it, 1931, s. 76f). Senare engagerar sig Kidd i Women’s Cooperative Guild, där hon blir anställd som kontorist. Genom föreningen för hon en kamp för kvinnors rätt att bestämma över sitt eget liv, för jämlikhet och rösträtt.

Kidds biografi ingår i boken Life as we have known it med undertiteln By co-operative women. Boken handlar om medlemmar i Women’s Cooperative Guild, en organisation som grundas 1883.

En kvinna, mrs Layton, skriver om hur hon och hennes man gemensamt bidrar till makens fackföreningsavgift när denne går med i Railwaymen’s Trade Union på 1880-talet och att hon, som arbetar som tjänarinna, står för hela medlemsavgiften när maken blir medlem i en kooperativ förening. Vid den tiden, skriver hon, vet hon lite om fackföreningsrörelsen och det enda hon är intresserad av rörande kooperationen är den återbetalning som kommer familjen till del. Men hon lär sig, bl a när hon besöker möten som anordnas av den kooperativa föreningens utbildningskommitté. Med viss tvekan låter hon sig övertalas att gå med i Women’s Cooperative Guild, där hon snart kommer att tillhöra de ledande. Med tiden utbildar hon sig till barnmorska. Under första världskriget, när styrelsemännen i Prinsen av Wales’ fonden bestämmer sig för att inte längre ge understöd åt ogifta mödrar då de anser att det skulle uppröra respektabla gifta mödrar är det Mrs Layton som, i egenskap av representant för kvinnogillet, talar med den ansvarige ministern:

“Jag förklarade att jag representerade Kvinnornas kooperativa gille, en organisation med 30.000 medlemmar, bestående av framförallt respektabla gifta kvinnor, och att gillet starkt motsatte sig uttalandet att gifta kvinnor skulle bli upprörda (…) och bad dem att inte glömma bort att för varje gång en kvinna föll, föll även en man.”

Life as we have known it, 1931, s. 37ff

Liknande berättelser bidrar mrs Wrigley, mrs F. H. Smith, mrs Scott, mrs Yearn och andra med i denna bok. Berättelserna skildrar den roll som spelas av arbetarnas egna organisationer i det vardagliga livet, skriver Margaret Llewelyn Davies, som verkar som kvinnogillets ordförande under 32 år. Dessa rörelser skiljer sig helt från filantropiska och sociala reformrörelser, fortsätter hon. Fackföreningsrörelsen och kooperationen ingår i arbetarnas själva liv. Fackföringsfolket kämpar för bättre lön. Kooperatörerna kämpar för kontroll över de egenhändigt tillverkade varorna, för att på så sätt få kontroll över näringslivet för folket av folket. Och utbrister: Ekonomer och andra begriper inte att detta är början på en stor revolution! (Life as we have known it, 1931, s. ix)

Om Women’s Cooperative Guild, se även exempelvis Catherine Webb, The woman with the basket : the story of the Women’s Cooperative Guild, Manchester 1927.

6.

Life as we have known it ges ut av Leonard och Virginia Woolf 1931. Virginia Woolf skriver ett försiktigt förord till boken. Jag avskyr att skriva förord, böcker bör stå för sig själv och jag tar hellre livet av mig än skriver ett, skriver hon inledningsvis. Istället för ett förord skriver hon ett brev till Llewelyn Davies, men skillnaden tycks mig hårfin. Hursomhelst är brevet/förordet tänkvärt. Inte minst för att Virginia Woolf är mycket väl medveten om att hon är född in i en annan del av samhället, en annan del av en och samma verklighet och att hon, hur mycket hon än sympatiserar med och stödjer dessa kvinnliga kooperatörer, förblir någon som står vid sidan av.

“De vill ha badrum och pengar”, skriver hon. Att förvänta sig att vi, vars tankar, såsom de nu ter sig, kan fladdra fritt på grund av vårt innehav av kapital, skulle vara villiga att återgå till en sådan begränsad horisont vad gäller begär och längtan är omöjligt. Vi har redan badrum och pengar. Hur mycket vi än sympatiserar är därför vår sympati mestadels fiktiv. Estetisk sympati, ögats och fantasins sympati, inte hjärtats och nervernas sympati. (Life as we have known it, 1931, s. xxvf)

7.

Det finns onekligen något visst med bibliotek. När man står inne bland hyllorna tränger sig skrifterna, d v s den text som finns inuti allt detta som står uppställt på dessa hyllor, på. Man står inuti en laddning, inuti ett mummel som vill göra sig förståeligt. Varenda skrift harklar sig lite försynt och säger Läs mig. För annars finns det ingen mening med mig. Somliga skrifter vrålar samma sak.

Inget bibliotek växer fram ur själva marken av sig självt, organiskt likt något ogräs. Eller ramlar ned från himmelen. Bibliotek är uppbyggda av människor, av personer. När det gäller privatbibliotek är detta självklart. Men det är även uppenbart när det gäller åtminstone vissa mindre forskningsbibliotek. Detta av den enkla anledningen att personalstyrkan är liten och bibliotekets innehåll därför blir mer eller mindre hårt knutet till enstaka personers arbetsinsatser, kunskaper och vilja att göra texterna tillgängliga för så många som möjligt. Som Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Som Kooperativa förbundets bibliotek.

Jag tittar mig omkring bland hyllorna och ser detta; inte att detta bibliotek på något sätt eller vis skulle vara slumpmässigt sammansatt, men fastmer att förvärvet grundat sig på stor ämnesmässig kunskap, intresse och, ja, entusiasm. Inte minst går detta att utläsa av det stora inslag av äldre litteratur som står runtomkring mig. En smärre del av detta bestånd, som alltså av nödvändighet måste ha tillkommit efter bibliotekets grundande 1927, har vi redan nu katalogiserat. Exempelvis The philanthropic repertory of plans and suggestions for improving the condition of the labouring poor : comprising part I, Hints and plans relating to popular education ; part II, Benevolent provident institutions ; part III, Plans and suggestions for benefit institutions of a general nature av John Hull (1835), An essay on the external corn trade : with an appendix on the means of improving the condition of the labouring classes av Robert Torrens (1829), The working man’s way in the world : being the autobiography of a journeyman printer av Charles Manby Smith (1853) och The social condition and education of the people in England and Europe av Joseph Kay (1850).

Så vänder jag mig helt om och tar av en slump ut The National, a library for the people, en volym på 368 sidor, redigerad av W. J. Linton 1839.

To the spirit that first taught and ever teacheth to choose good out of the press of evil - to the beautiful and loving - this work is inscribed. Så står det på en av de första sidorna. När jag bläddrar i skriften hittar jag texter och/eller dikter av Shelley, Leigh Hunt, Keats, William Godwin, Robert Southey, Mary Wollstonecraft. Redan vid en genombläddring som denna upptäcker man en lång rad texter som fördömer förtryckandet av kvinnan, arbetaren och slaven och är kritiska mot religionen. Himlastormande. Romantiskt. Kanske utopiskt. Fast å andra sidan …

8.

Det finns åtminstone två sorters utopier, menar Michel Foucault: En socialistisk, proletär sådan och en kapitalistisk. Med en märkbar grimas tillägger han att den första typen aldrig någonsin lyckats vinna fotfäste, medan den andra haft den olyckliga tendensen att förverkligas. (Michel Foucault, Truth and juridical forms. I: Essential works of Foucault 1954-1984, vol. 3, London 2002, s. 75)

Flertalet av de tankar som framlades av de som brukar etiketteras som “utopister” grundar sig på tankebanor som verkar som motvikter mot dessa mer eller mindre förverkligade kapitalistiska utopier. Rikedomens utspridning på många istället för på få, en prioritering av gemensamma behov istället för enskildas behov, kollektivism och samarbete istället för individualism. Robert Owen (1771-1858) och Charles Fourier (1772-1837) är två tydliga exempel på sådana utopister. Båda dessa kan dessutom sägas ingå i såväl kooperationens som arbetarrörelsens kanon över inspirationskällor. (Om “kooperativa utopier” se exempelvis Paul Lambert, Studies in the social philosophy of co-operation, Manchester 1963.)

Så vad är egentligen “utopism”? Något väldigt vidlyftigt eller blott något synonymt med all tankeverksamhet som försöker gå utanför det som är, om än det allra minsta? Och kan det sägas finnas, som alltså exempelvis Foucault hävdar, förverkligade utopier? Sådana frågeställningar skulle kunna tänkas staga upp ett kunskapsprojekt som kanske skulle kunna ha en annan tanke av Foucault som en form av ledstjärna:

“Om den intellektuelles arbete skulle jag också vilja säga, att det på ett sätt är fruktbart att beskriva det som är genom att få det att se ut som något som inte behöver vara, eller inte behövde vara som det är.”

Res Publica 1985:3, s. 70.

9.

Låt oss avslutningsvis återvända till detta med arbetarrörelsen och kooperationen. I Sveriges nationalencyklopedi kan man, som tidigare nämnts, under uppslagsordet arbetarrörelsen läsa att denna består av fackföreningar och politiska organisationer. Samt “ursprungligen” av den konsumentkooperativa rörelsen. För ganska länge sedan och inte längre alltså. Frågan blir då naturligtvis när det tredje benet tog ett kliv bort. Jag går ner i vårt biblioteksmagasin på Upplandsgatan och plockar på måfå ut 1975 års årgång av Kooperatören, den kooperativa rörelsens organ i Sverige. Jag slår upp en artikel av Åke Blid med titeln “Samarbetet inom arbetarrörelsen - ett programförslag” och i den kan jag läsa en hel del om vilka problem detta samarbete står inför, men jag kan inte finna något om att kooperationen inte anser sig vara en del av arbetarrörelsen. (1975:1, s. 52ff.)

Även detta synes mig som något värt att utreda.

Utställning om DDR, i forskarexpeditionen på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek från den 16 november 2009.

Östtyskland, eller Tyska demokratiska republiken, existerade som självständig stat mellan åren 1949-1990. Utställningen försöker i all sin enkelhet ge en ingång till dessa fyrtioen år. Samt visa på en del av allt det material som finns här på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek som har anknytning till denna stat som inte längre finns.

Inte minst vårt bibliotek förfogar över en stor mängd litteratur tryckt och utgiven i Östtyskland, litteratur som i de allra flesta fall kommit till vår institution som gåva från just detta land. En del av denna litteratur kommer till synes i denna utställning.

Till detta kommer även en stor mängd skrifter av kommenterande forskningskaraktär, framförallt inriktat på litteratur som behandlar vardagsliv och kulturella och ideologiska yttringar. Exempel på sådan litteratur visas i utställningen.

Citat

I utställningen förekommer en del citat. En del av dessa redovisas nedan:

“Das Politbüro hat der Regierung der DDR den Vorschlag unterbreitet, einen Gesetzesentwurf über Reisen von DDR-Bürgern ins Ausland vorzubereiten. Wir gehen davon aus, dass dieser Entwurf nach öffentlicher Aussprache in der Volkskammer behandelt und beschlossen werden sollte. In Zusammenhang damit könnten ebenfalls die zeitweilig getroffenen einschränkenden Massnahmen zum Reiseverkehr in sozialistische Bruderländer aufgehoben beziehungsweise modifiziert werden.”

Egon Krenz, Rede auf der 9. Tagung des ZK der SED 18. Oktober 1989. (27)

“Mina utgivare rotar i gamla texter
Ofta ryser jag när jag läser dem Detta
skrev jag i BESITTNING AV SANNINGEN
sextio år före min troliga död
På TV-skärmen ser jag mina landsmän
rösta med händer och fötter emot den sanning
som för fyrtio år sedan var min ägodel
Vilken grav skyddar mig mot min ungdom”

Heiner Müller (Gränsfall - texter från DDR ; Res Publica;15)

“Jag förvånades alltid över hur lätt det är att avskaffa verkligheten. Om planen inte uppfylldes ändrade man planen, om valen inte utföll till belåtenhet ändrade man valsedlarna; om man i rannsakningshäktet eller inom kriminalvården kom någon för nära inpå livet lät man honom skriva under på att allt det där aldrig hade inträffat. Hemlighållande är ett viktigt medel när man avskaffar verkligheten, fakta om miljön är en statshemlighet, militärtjänst och kriminalvård är statshemligheter, och det fanns en tid när allt på fabrikerna var hemligt. Kartorna är det fortfarande: Förlagen har fått föreskrifter om att förvränga orienteringskartorna för att fienden, som med sina satelliter kan mäta varje punkt på jordklotet på millimetern, inte ska kunna urskilja att vi har avskaffat verkligheten. Ja, t o m en del förordningar från vår regering är hemliga.”

Uwe Grüning (Gränsfall - texter från DDR ; Res Publica;15)

“Efter upproret den 17 juni
lät Författarförbundets sekreterare
på Stalinallee utdela flygblad
på vilka stod att läsa att vårt folk
förverkat regeringens förtroende
och endast genom dubbelt arbete
kunde återvinna det. Vore det då
inte enklare att regeringen
upplöste folket och
valde sig ett nytt?”

Bertolt Brecht: “Lösningen” (Jag behöver ingen gravsten, Symposion 1998)

“- Tragiskt är när någon hamnar i skiten utan att han kan hjälpa det, förklarade Urack och tillade: Ändå är han själv skuld till det.
- Det är en motsägelse, sa Collin, antingen är man skyldig eller inte. Något mittemellan finns inte.
- Stämmer - när du betraktar saken sedan allt är över. Men vi måste handla tidigare, vi måste också oskadliggöra de potentiellt skyldiga.
- Och hur känner du igen dem?
- Det är just det som är problemet, sa Urack. Faber gjorde inget illa, bröt inte mot någon av de lagar som gäller för oss. Såtillvida går han fri från skuld. Hans skuld är att han var där och att han var sådan som han var. Att han liksom var tillskuren för den rock som vi satte på honom.”

Stefan Heym: Collin (Prisma, 1980, s. 193)

“I det andra, socialistiska, Tyskland finns det många som jag skulle kunna tala till. Från scenen har jag, genom samarbetet med vännerna i Rostock, lyckats skaffa mig gehör där. Men den stora publiken som jag skulle kunna vända mig till med romanen förblir otillgänglig, därför att kulturfunktionärerna förbjuder boken såsom ‘icke överensstämmande med den i DDR giltiga historieskrivningen’”.

Peter Weiss: Notisböcker 1975-80 [19/5 1978] (Arbetarkultur, 1984, s. 232)

“Tschekist zu sein - das ist kein üblicher Beruf, sondern das ist selbstloser Dienst für die Partei und den sozialistischen Staat, für die Verwirklichung der revolutionären und humanistischen Ziele der Arbeiterklasse.” (451)

Erich Mielke: [Tal 4/3 1986]

“Kransartärerna, tänkte Dreesen. En liten impuls någonstans, en nerv som leker tokig kan utlösa krampen som leder till infarkt. Vem har sagt det: de sjuka männens revolution. Men det är icke-revolutionen som gör oss sjuka - bara en gång en riktig stormning av ett vinterpalats och jag skulle bli bra. Det är icke-revolutionen, den förvaltade revolutionen, och i det här landet med det här förflutna, varigenom kroppskemin ändras så att det dödliga kolesterolet sätter sig i ådrorna. (192)

Stefan Heym: Fem dagar i juni (Litteraturfrämjandet, 1988)

I en rättsfilosofisk föreläsning plockade jag fram Engels’ tes: staten dör bort, och Lenins kommentar: vi måste bringa det därhän att en kokerska kan regera staten. Paus. Välinstuderad paus. ‘Nåväl, mina damer och herrar, i Tyska Demokratiska Republiken har vi ju redan kommit dithän!’ Att beskriva Ulbricht som en kokerska! Med ett Lenin-citat! Man kunde ingenting göra. Och publiken instämde, instämde glatt.”

Ernst Bloch
(Peter Zudeick: Djävulens bakdel : Ernst Blochs liv och verk, Daidalos 1992, s. 222)

Litteratur som ingår i utställningen

Länkarna leder till bibliotekskatalogen Kata. Medan utställningen pågår kan du inte låna materialet, men därefter går det bra.

• [SED:s organisationstryck]. 1946:1, Protokoll
• 25 år efteråt : en betraktelse till 25-årsdagen av befrielsen och folkens seger över Hitlerfascismen. - Dresden : Verlag Zeit im Bild, [1970]. - 29 s : ill.
• Abraham, Nils: Die politische Auslandsarbeit der DDR in Schweden : zur public diplomacy der DDR gegenüber Schweden nach der diplomatischen Anerkennung (1972 - 1989) / Nils Abraham. - Berlin ; Münster : Lit, 2007. - 554 s. : ill. ; 24 cm. - (Nordische Geschichte ; 6)
• Almgren, Birgitta: Inte bara Stasi- : relationer Sverige-DDR 1949-1990 / Birgitta Almgren. - Stockholm : Carlsson, 2009. - 564 s., [8 pl.-s.] : ill.
• Aus den Diskussionsreden : 8. Tagung des Zentralkomitees der SED 22./23.6. 1989. - Berlin : Dietz, 1989. - 80 s.
• Ausserordentlicher Parteitag der SED/PDS : Protokoll der Beratungen am 8./9. und 16./17. Dezember 1989 in Berlin / herausgegeben von Lothar Hornbogen, Detlef Nakath, Gerd-Rüdiger Stephan. - Berlin : Dietz, 1999. - 463 s.
• Baring, Arnulf: Der 17. Juni 1953. - 3. durchges. Aufl.. - Köln, 1966. - 184 s.
• Beginn der Wende und Erneuerung : Erklärung des Politbüros des ZK der SED 11. Oktober 1989 : Egon Krenz Rede auf der 9. Tagung des ZK der SED 18. Oktober 1989. - Berlin : Dietz, 1989. - 31 s.
• Benser, Günter: DDR - gedenkt ihrer mit Nachsicht / Günter Benser. - Berlin : Dietz, 2000. - 479 s. ; 21 cm
• Bewährte Strategie - erfolgreiche Praxis : Beirtäge zur Geschichte der SED und der DDR in den siebziger und achtziger Jahren / herausgegeben von Rolf Richter …. - Berlin : Institut für Geschichte der deutschen Arbeiterbewegung : Gewerkschaftshochschule Fritz Heckert beim Bundesvorstand des FDGB, 1989. - 336 s
• Bildungs- und Erziehungsplan für den Kindergarten / Regierung der Deutschen Demokratischen Republik. Ministerium für Volksbildung. - Berlin : Volks und Wissen Volkseigener, 1974. - 220 s.
• Brant, Stefan: Der Aufstand : Vorgeschichte, Geschichte und Deutung des 17. Juni 1953 / Stefan Brant ; unter Mitarbeit von Klaus Bölling. - Stuttgart : Steingrüben, 1954. - 324 s. : ill.
• Brecht, Bertold: Exil & Sezuan & cigarrer / Bertolt Brecht ; urval och översättning: Ulf Peter Hallberg. - Eslöv : B. Östlings bokförl. Symposion, 2002 (Eslöv : Symposion). - 320 s. : ill. ; 21 cm
• Bräunig, Werner: Rummelplatz : Roman / Werner Bräunig ; mit einem Vorwort von Christa Wolf ; herausgegeben von Angela Drescher. - 1. Aufl.. - Berlin : Aufbau Verlag, 2007. - 768 s.
• Cederberg, Björn: Kamrat spion : om Sverige i stasiarkiven / Björn Cederberg. - Stockholm : Mormor, 2007 ((Finland)). - 281 s. : ill. ; 23 cm
• DDR : Gesellschaft, Staat, Bürger / [Hrsg.: Akademie für Staats- und Rechtswissenschaft der DDR Potsdam-Babelsberg ; Autorenkollektiv unter Leitung von Gerhard Schulze]. - 2., überarb. Aufl.. - Berlin, 1978. - 248 s.
• Dennis, Mike: The Stasi : myth and reality / Mike Dennis. - Harlow : Longman, 2003. - 248 p. ; 24cm
• Diverse trycksaker utgivna i Östtyskland : här bl a serier av typen Förstahandsinformation och DDR idag, TDR-revyn, diverse partiskrifter (SED)
• Eriksson, Gösta A.: DDR, Stasi och Sverige / Gösta A. Eriksson. - [Uppsala] : [G. A. Eriksson], 2000 (Uppsala : Almqvist & Wiksell). - 192 s. : ill. ; 24 cm
• Erkänn DDR nu! : argument och dokument / med bidrag av S. Arvidson … ; utg. av Ständiga internationella kommittén för erkännande av DDR ; sekreterare och ansvarig red.: N. Brädefors. - Stockholm : Ständiga internationella kommittén för erkännande av DDR, [1971]. - 85, [2] s.
• Generalsekreterarens i SED:s CK, Erich Honeckers, tal på konferensen med Europas kommunistiska och arbetarpartier : Berlin den 29 och 30 juni 1976 / Erich Honecker. - Dresden : Grafischer Grossbetrieb Völkerfreundschaft, 1976. - 14 s.
• Geschichte der deutschen Sozialdemokratie 1917 bis 1945 / Autorenkollektiv unter Leitung von Heinz Niemann; [Autoren: Helmut Arndt ...]. - Berlin : Dietz, 1982. - 550 s.
• Geschichte der Sozialistischen Einheitspartei Deutschlands. Bd 1, Von den Anfängen bis 1917 / [Autoren des Bandes 1: Annelies Laschitza (Leiter) ...]. - Berlin : Dietz Verlag, 1988. - 849 s. : ill.
• Der Mielke-Konzern : die Geschichte der Stasi, 1945-1990 / Jens Gieseke. - 1. Aufl. erw. Neuausg.. - München : Deutsche Verlags-Anstalt, 2006. - 317 s. : diagr.
• Heym, Stefan: Collin : [roman] / Stefan Heym ; övers. av Helen Blomberg. - Stockholm : Prisma, 1980 (Stockholm : Ronzo). - 284, [1] s. ; 22 cm
• Heym, Stefan: Fem dagar i juni / Stefan Heym ; översättning: Helen Blomberg. - [Ny utg.]. - Stockholm : Litteraturfrämjandet, 1988 (Falun : Scandbook). - 348, [12] s. ; 18 cm. - (En bok för alla)
• Honecker, Erich: Reden und Aufsätze. Bd 12. - Berlin : Dietz, 1988. - 697 s.b ill.
• Honecker, Margot: Zur Bildungspolitik und Pädagogik in der Deutschen Demokratischen Republik : ausgewählte Reden und Schriften / Margot Honecker ; [ausgewählt und hrsg. von Werner Lorenz (Leiter) ... ]. - 1. Aufl. - Berlin : Volk und Wissen, 1986. - 767, [1] s. ; 23 cm
• Johnson, Molly Wilkinson: Training socialist citizens : sports and the state in East Germany / by Molly Wilkinson Johnson. - Leiden ; Boston : Brill, 2008. - 232 s. ; cm.. - (Studies in central European histories ; 44)
• Juni-Aufstand : Dokumente und Berichte über den Volksaufstand in Ostberlin und in der Sowjetzone / herausgegeben vom Bundesministerium für gesamtdeutsche Fragen. - 2. erw. Aufl.. - Berlin, [195-?]. - 80 s. : ill.
• Klessmann, Christoph: Arbeiter im “Arbeiterstaat” DDR : deutsche Traditionen, sowjetisches Modell, westdeutsches Magnetfeld (1945 bis 1971) / Christoph Klessmann. - Berlin : Dietz, 2007. - 891 s. : ill.. - (Geschichte der Arbeiter und der Arbeiterbewegung in Deutschland seit dem Ende des 18. Jahrhunderts ; 14)
• Knopke, Lars: Kinder im Visier der SED : eine Untersuchung zur marxistische-leninistischen ideologisierung von Kindern und Jugendlichen im DDR-Schulwesen und darüber hinaus / Lars Knopke. - Hamburg : Verlag Dr. Kovac, 2007. - 222 s. : ill.. - (Schriftenreihe Studien zur Zeitgeschichte, ISSN 1435-6635 ; 60)
• Kordon, Klaus: Krokodil im Nacken : Roman / Klaus Kordon. - Weinheim : Beltz und Gelberg, cop. 2002. - 795 s. ; 21 cm.
• Leonhard, Wolfgang: Meine Geschichte der DDR / Wolfgang Leonhard. - 1. Aufl.. - Berlin : Rowohlt, 2007. - 266 s. : ill. ; 22 cm.
• Mielke, Erich: Sozialismus und Frieden, Sinn unseres Kampfes : ausgewählte Reden und Aufsätze / Erich Mielke. - Berlin : Dietz, 1987. - 488 p., [24] p. of plates : ill. (1 col.) ; 21 cm.
• Niemann, Heinz: Geschichte der deutschen Sozialdemokratie 1914-1945 / Heinz Niemann. - Neue aufg.. - Berlin : Verlag am Park, 2008. - 760 s.
• Przybylski, Peter: Tatort Politbüro. Bd 2, Honecker, Mittag und Schalck-Golodkowski. - 1. Aufl.. - Berlin : Rowohlt, 1992. - 414 s.
• Pötzl, Norbert F. : Erich Honecker : eine deutsche Biographie / Norbert F. Pötzl.. - Stuttgart ; München : Dt. Verl.-Anst., 2002.. - 384 s. : Ill. ; 21 cm.
• Richthofen, Esther von: Bringing culture to the masses : control, compromise and participation in the GDR / Esther von Richthofen. - New York : Berghahn, 2009. - 239 s. (Monographs in German history ; 24)
• Schleinitz, Karl-Heintz: Morgen Am Lickweg / Karl-Heintz Schleinitz. - 1.aufl.. - Berlin : Dietz Verlag, 1963. - 498s.
• Socialismens innehåll och mening : levnadssätt och ideal i det utvecklade socialistiska samhället i DDR. - Berlin : Panorama DDR, 1978. - 84, [1] s. ; 19 cm
• Sozialistische Einheitspartei Deutschlands: Programm der Sozialistischen Einheitspartei Deutschlands : [IX. Parteitag der Sozialistischen Einheitspartei Deutschlands, Mai 1976 in Berlin]. - Dresden : Zeit im Bild, [1976]. - 91 s.
• Studienmaterial zur Theorie der sozialistischen Erziehung und Didaktik für Lehrerstudenten für Lehrerstudenten an Pädagogischen Hochschulen, Pädagogischen Instituten und Instituten für Lehrerbildung. - Berlin : Volk und Wissen Volkseigener Verlag, 1974. - 496 s.
• Stuhler, Ed: Margot Honecker : eine Biografie / Ed Stuhler. - Wien : Ueberreuter, 2003. - 223 s. : Ill. ; 22 cm
• Ulbricht, Walter: Ausgewählte Reden und Aufsätze zur Geschichte der Deutschen und der internationalen Arbeiterbewegung / Walter Ulbricht. - Berlin : Dietz, 1979. - 342 s.
• Der Volksaufstand vom 17 Juni 1953 : Denkschrift über den Juni-Aufstand in der sowjetischen Besatzungszone und in Ostberlin / hrsg. vom Bundesministerium für gesamtdeutsche Fragen. - Bonn, 1953. - 88 s.
• Das Zentrale Parteiarchiv der SED / Heinz Vosske. - Berlin : Institut für Marxismus-Leninismus beim Zentralkommitte der SED, 1988. - 60 s. : ill.

”De vaggade oss till ro och lugn med fraser om hänsyn och sån’t
Och vi glömde att samlas varenda en på en enad kampberedd front.
Fienden har till sitt försvar bland annat en stark armé.
Men vad har vi? – Blott demokrati! Ja, nog kan borgarna le.”
Av signaturen Sig.
Folkets maj 1936, s. 17

”De stora städerna av järn och sten
och millioner sammanträngda mänskors stackars hem
med livets smuts och nöd – jag älskar också dem!

Jag älskar genomströva dem en sen
och regnig kväll, då lyktornas elektriskt vilda skenmot fuktig asfalt kastas i ändlöst perspektiv.
Spårvagnar tindra, strålkastarljuset från bilar
upprispar gatan som en gyllne kniv.
Högt mellan mörka hus, som skaka, ilar
Mörkt dånande på järnbron bråda radenav svagt upplysta, gungande vagonger —
( … )
De stora städerna av järn och sten,
jag älskar dem, trots synd och smuts och skam.
Se, skenet över dem är segersken,
ty genom dem går mänsklighetens uppåtbana fram.”

Harry Blomberg. Majflamman 1922, s. 7f.

”Medborgarekamrater vår fana är röd,
den lyser emot solen som brinnande glöd.
Den stoltaste av fanor, som vindar spelat i,
den skönaste, den renaste av fanor äger vi.
( … )
Medborgarekamrater, de tusens bataljon,
de hundratusens här, millioneras nation,
de flockas under fanan – vår fana är röd,
den lyser emot solen i en löftesfager glöd.”

Hannes Sköld: Röd flagg. Stormklockan, Första maj-nummer 1914

”Bastrumman var världarnas hjärta,
den pumpade blod i fanorna,
i de ilskna knappnålsrosorna,
den gav leden stadga,
Sviktade stegen.
I fjärran, i teten
bar den revolutionerna
och förtrycket på sin mäktiga skuldra.
Klockklang gav den åt den förstulna sången.
Tills blodet stillnade och någon
talade med försilvrad röst
om kamp.
Då upphörde den att slå.

( … ).

Sen manskören med vibrerande tenorer
skänkt frihet åt slaven
trädde han fram, talaren,
som delade ut bröd åt alla i bänkarna.
Sådant var hans ämne.
En flicka i fanborgen svimmade och
talaren
sneglade som om hon trampat på hans
manus.
Därefter flög vårfåglar ut ur tenor-
struparna
och slog ner vid läskedrycksståndet.
Majdagen öppnade stängslet mot
sommaren”

Stig Sjödin: Första maj (minnesbilder från ungdomen)
Första maj 1953.

“Vivre en travaillant ou mourir en combattant” (”Arbeta tills du stupar eller dö kämpande”). Så står det skrivet på en svart fana som bars under en demonstration i Lyon i november 1831, under det s k vävarupproret. Paul Mason använder den texten som titel på sin nya bok Live working or die fighting, how the working class went global (2007).

Det som skedde då vävs samman med det som sker idag och Mason får oss att se parallellerna.

Vävare i Indien 2005, irakiska oljearbetare 2006, städare i London 2004, bolivianska gruvarbetare 2006, avtalslösa arbetare med usla arbetsförhållanden i Kina, Indien, Nigeria vid mitten av 2000-talet, fabriksockupationer i Argentina 2006; vävare i Lyon 1831, fabriksockupationer i Italien 1919, Shanghai 1919, Pariskommunen, Knights of Labour, IWW, Peterloo 1819, Tyskland på väg mot nazismen …

Själv börjar jag tänka på mitt eget lilla vis redan när jag läser förordet: Just denna historia behöver återupptäckas, skriver Mason. Framförallt för att två grupper av människor är i stort behov av att lära sig om den och av den: De aktivister som fyllde gatorna i Seattle och Genua och andra städer för att protestera mot globaliseringen, samt arbetarna i de nya fabrikerna, gruvorna och produktionskedjorna, som skapats av globaliseringen i utvecklingsländerna, och vars försök att bygga en arbetarrörelse är i sin linda. ( .. ) De behöver veta att detta de gör nu gjorts förut, vad det kan leda till och utvecklas till - och vilka mönster som skapas utav uppror, reaktion och reformer över tiden. Framförallt behöver de veta att rörelsen en gång var en ytterst vital kraft: en motkultur i vilken människor levde sina liv och som utgjorde den huvudsakliga källan för utbildning och utveckling för män och kvinnor dömda till att leva korta, hårda liv och att drömma omöjliga drömmar.

Och där tänker jag: Och vart borde den som söker sig fram på vägar liknande denna i vårt avlånga land bege sig? Naturligtvis till detta bibliotek, denna institution: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Denna historia finns där. Och den fortgår. Somliga påstod att den upphörde. De hade fel. Eller ljög. Den upphörde aldrig. Och de förhållanden den, denna historia, bygger på, inte heller de har upphört.

John Cowper Powys

Och i övrigt detta år vad gäller det lästa? I viss utsträckning har jag upplevt mig förföljd av John Cowper Powys under en stor del av året. Det började tidigt i vintras när jag av någon mer eller mindre outgrundlig anledning började läsa om hans A Glastonbury romance. Den och Powys Autobiography läste jag för första gången i början av 1980-talet, något jag vet eftersom det skedde efter det att jag läst ett nummer av tidskriften Jakobs stege, där det fanns en god introduktion till Powys liv och verk, med beteckningen 1980:3 (möjligtvis är det därvidlag intressant att notera att Tage Lindbom, före detta institutionschef vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, brukade skriva i den tidskriften, bl a just i det ovan nämnda numret).

Någon gång under våren upptäckte jag så att Powys bok Porius kommit ut i en, enligt förlaget, slutgiltig version. Den började jag läsa i somras och fann ungefär samtidigt att det för endast ett par år sedan skrivits en svensk doktorsavhandling om just A Glastonbury romance och Porius, John Cowper Powys : displacements of voice and genre av Eivor Lindstedt.

Nu, när året börjar närma sig sitt slut, snubblar jag ånyo över Powys. I sin bok bok Anarchist seeds beneath the snow (med undertiteln Left-libertarian thought and British writers from William Morris to Colin Ward), ägnar David Goodway två kapitel åt John Cowper Powys. Jag har alltid funnit Powys verk storslagna, outgrundliga och fullständigt omöjliga att etikettera enligt vedertagna regler (vad nu de utgöres utav) och det är också det som gjort honom värd att återvända till och fundera över. Tänk er, skriver Goodway, ett amalgam av Lawrence, Dickens, Hardy, Dostojevskij, Proust och Scott och lägg till Wordsworth och Blake och ni har börjat närma er. Tänk er dessutom en författare som “combines twentieth-century introspection and analysis of the relations between men and women with the social panoramas, humour and prolixity of the eighteenth- and nineteenth-century novelists.”

Goodway betecknar Powys som “individuell anarkist” och pekar också på att Powys tenderar att använda begrepp som anarki, anarkism, anarkistisk etc som etiketter på sådant han uppskattar; något som gäller inte minst inom det litterära fältet (Shakespeare blir således “anarkist”). I stort förefaller dock Powys mer teoretiska utläggningar ha stark slagsida åt det mystiska och excentriska hållet. Hans romanbyggen är hursomhelst spännande och omtumlande.

Varvid det kanske kan passa med ett citat från Powys A Glastonbury Romance:

“Every human creature is a terror to every other human creature. Human minds are like unknown planets, encountering and colliding. Every one of them contains jagged precipices, splintered rockpeaks, ghastly crevasses, smouldering volcanoes, scorched and scorching deserts, blistering sands, evil dungeons from behind whose barred windows mad and terrible faces peer out. Every pair of human eyes is a custom-house gate into a completely foreign port; a port whose palaces and slums, whose insane asylums and hospitals, whose market-places and sacred shrines, represent the terrifying and the menacing as well as the promising and the pleasure-giving!” (395f.)