Vykort, ur Vykortsamlingen (4001:231).

Hjalmar Branting höll totalt 37 majtal åren 1890-1924 (dock ej 1919 eller 1922). Här publiceras talen, avskrivna, som pdf-filer.

Denna publicering sker på dagen 150 år efter Hjalmar Brantings (1860-1925) födelse.

Majtalens text har uteslutande hämtats ur pressen. Det innebär att det rör sig om protokollerade, delvis säkert stenograferade texter, men också i form av referat.

Som komplettering ingår även Brantings bidrag ur Social-Demokratens majnummer och andra majtidskrifter, även enstaka av hans ledare som direkt berör första maj.

Varje majtal introduceras med en kort inledning.

Mer om denna publicering:

• Hjalmar Brantings majtal 1890-1924 : en inledning (Pdf, 60 kB) / av Martin Grass

1890, Stockholm (pdf, 69 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Resolution, Majminne.
• Ämne: Normalarbetsdagens betydelse för utvecklingen.

1891, Stockholm (1 maj) och Norberg (3 maj) (pdf, 85 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal 1 maj, Resolution, Majtal 3 maj (ur två olika tidningar), Brantings nyhetstelegram om mötet i Norberg, Brantings artikel om mötet i Norberg.
• Ämnen: 8-timmarsdag och allmän rösträtt.

1892, Stockholm (pdf, 65 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Artikel, Artikel.
• Ämnen: Arbetareklassens framryckning, Första maj-program, Text till mitt porträtt.
  

1893, Stockholm (pdf, 79 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Artikel, Majhälsning till utlandet, Ur Brantings rapport till Socialistinternationalens kongress i Zürich.
• Ämnen: Första majs internationella betydelse, För tidigt väckt?
  

1894, Stockholm (pdf, 82 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Artikel.
• Ämnen: 8-timmarsdagen som arbetarefordran, Första maj-tankar.
  

1895, Stockholm (pdf, 113 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Artikel, Artikel.
• Ämnen: Första maj, Förkämpar för normalarbetsdagen, Ur “Internationalens” inledande manifest.

1896, Stockholm (pdf, 67 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Sammanfattande referat av majtalet.
• Ämne: Ställningen för dagen.

1897, Stockholm (pdf, 65 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Ledare, .
• Ämnen: Folket står utanför, Två nej.

1898, Eskilstuna (pdf, 84 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Notis om majtalet, Artikel.
• Ämne: Arbetarklassens människorätt.

1899, Stockholm (pdf, 76 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Artikel, Majhälsning till utlandet.
• Ämnen: Samhällsfrid och försoning, Nationernas enhet i mångfald.

1900, Helsingborg (pdf, 86 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtalet (ur olika tidningar), Sammanfattande referat av majtalet (ur olika tidningar), Artikel, Ur Brantings rapport till Socialistinternationalens kongress i Paris.
• Ämnen: Rösträtt och värnplikt. Kätterska strötankar af Hjalmar Branting.

1901, Stockholm (pdf, 87 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Resolution, Artikel.
• Ämnen: Svenska folkets försvarsfråga, Situationen.

1902, Stockholm (pdf, 76 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Artikel.
• Ämnen: Rösträttssituationen [så enligt tidningsreferatet, enligt programmet: Rösträttsagitationen]; Rösträttens första maj.

1903, Södertälje (pdf, 85 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Nyhetstelegram om majtalet, Artikel.
• Ämne: Uppträdena i Gefle.

1904, Stockholm (pdf, 57 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Ur Brantings rapport till Socialistinternationalens kongress i Amsterdam.
• Ämnen: Rösträtt och författningsrevision.

1905, Gävle (pdf, 83 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Nyhetstelegram om majdemonstrationen, Artikel.
• Ämnen: April-betraktelser 1905.

1906, Stockholm (pdf, 81 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Artikel, Artikel, Rapport om 8-timmarsdagen till Socialistinternationalen.
• Ämnen: Första kammaren inför afgörandet, Bland första-maj-talarna, Tre uttolkare.

1907, Stockholm (pdf, 59 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal.
• Ämne: En ny statsförfattning.

1908, Nyköping (pdf, 71 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Nyhetstelegram om majtalet.

1909, Stockholm (pdf, 88 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Ledare, Interpellation i Andra kammaren 1 maj.
• Ämnen: Arbetarepolitik, Herr Lindmans hjälptrupper.

1910, Sandviken (pdf, 68 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Nyhetstelegram, Resolution.

1911, Katrineholm och Malmö (pdf, 85 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Notis om mötet i Katrineholm 30 april, Hjalmar Branting till Anna Branting från Katrineholm, Majtalet i Malmö 1 maj, Nyhetstelegram om mötet i Malmö, Ledare.
• Ämne: Lagstadgad åtta-timmars-dag.

1912, Stockholm (pdf, 88 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Artikel, Ur majdikt av August Strindberg som Branting läste upp.
• Ämnen: På väg till demokratin, Lagstadgad minimilön ett socialistiskt genombrott.

1913, Stockholm (pdf, 69 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Resolution.
• Ämnen: Vår-arbete.

1914, Kristiania (Oslo) (pdf, 83 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Sammanfattande referat av majtalet, Majminne, Majminne.

1915, Stockholm (pdf, 76 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Resolution.
• Ämnen: Det sista kriget.

1916, Malmö (pdf, 94 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtalet (ur två olika tidningar), Sammanfattande referat av majtalet, Ledare.
• Ämnen: Mot krig - för fred [?], Nya militäranspråk.

1917, Stockholm, Tidaholm och Falköping (pdf, 150 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtalet i Stockholm 1 maj, Ur reportage om demonstrationståget 1 maj, Majminne, Majminne, Majtalet i Tidaholm 6 maj, Majtalet i Falköping 6 maj (ur två olika tidningar), Nyhetstelegram om majmötena i Tidaholm och Falköping 6 maj, Resolution, Ur ytttrande om majdemonstrationen i Andra kammaren
  28 april, Ledare före majdemonstrationen, Ledare efter majdemonstrationen.
• Ämnen: Vågen stiger, En lugn 1 maj!, Första maj.

1918, Västerås (pdf, 57 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Sammanfattande referat av majtalet.

1919, utomlands (pdf, 81 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Branting om majdemonstrationen i Paris, Internationalens manifest till 1 maj.

1920, Stockholm (pdf, 59 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Majminne.
• Ämne: Första maj.

1921, Malmö (pdf, 81 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Sammanfattande referat av majtalet.
• Ämne: Världssituationen [förmodligen, enligt rubriken över Brantings tal: Världssituationen. Den internationella reaktionens frammarsch].

1922, utomlands (pdf, 26 kB)

• Dokumentet innehåller: [Kort text angående Brantings frånvaro.]

1923, Stockholm (pdf, 64 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal.
• Ämne: Första maj.

1924, Stockholm (pdf, 87 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Majtal, Artikel, Resolution.
• Ämne: Första maj.

1925, efter Brantings död (pdf, 83 kB)

• Dokumentet innehåller: Inledning, Ur artikel om majdemonstrationen, Hyllning vid Brantings grav, Rickard Lindström: “Hjalmar Branting och Första Maj. En överblick”.

Mer Hjalmar Branting hos oss

• Litteratur av Branting i bibliotekskatalogen Kata (direktsökning)
• Litteratur om Branting i bibliotekskatalogen Kata (direktsökning)

Mer Hjalmar Branting på annat håll

• Hvarför arbetarerörelsen måste bli socialistisk (pdf) | Brantings tal från 1886, utgiven fritt nedladdningsbar som e-bok av Murbruk förlag. Med förord av Josef Taalbi.
• Texter av Branting översatta till engelska | Marxists Internet Archive

Se även

• “Första maj” i bibliotekskatalogen Kata (direktsökning)
• Olof Palmes första maj-tal

• Download pdf version of this essay:
  Letters from Clara Zetkin (210 kB)

• Other, but not identical, versions of this text:
  På svenska / in Swedish, in Arbetarhistoria, no 136 (fulltext)
  In German, in Jahrbuch für Forschungen zur Geschichte der Arbeiterbewegung, Heft 2011/III.

As an example, the eleven letters in the ARAB’s archive collection written by Clara Zetkin will be presented below. Clara Zetkin (born 5 July 1857, died 20 June 1933) was a prominent figure in the German and international socialist women’s movement up to and including the First World War. In 1907, she took the initiative to form an organizationally cohesive international organization, the Socialist Women’s International, and served as its secretary. She was the coordinator and the driving and unifying force of the Women’s International. Up until the spring of 1917, she was editor of the German Social Democratic Party’s women’s journal Die Gleicheit. Zeitschrift für die Interessen der Arbeiterinnen, which was both a kind of mouthpiece for the Women’s International and a forum for a transnational exchange of information. Naturally, Clara Zetkin early on received attention in Morgonbris, the journal of the Swedish Social Democratic women’s movement that formed itself under different names between 1902 and 1920, when Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund (the National Federation of Social Democratic Women in Sweden) was formally established. In no. 3, 1906, for example, she was presented by Wilhelm Jansson, a former Swedish gardener who went on to make a career in the German trade union movement and was much in demand as an important contact between the Swedish and German labour movements. Clara Zetkin’s book Arbeiterinnen- und Frauenfrage der Gegenwart (1889) was published in Swedish under the title ‘Arbeterskor och nutidens kvinnor’ in Morgonbris no. 2-4, 1905, and 1-4, 1906.

Clara Zetkin’s eleven letters span just over a decade, from 1906 to 1917-three letters from 1906 and one from 1907, three letters from 1910 and one from 1911, one letter from 1914 and two from 1917. With the exception of one from 1910 and the two from 1917, the letters can be described as personally addressed circulars from the secretary of the Women’s International. They were also sent to women’s organizations in other countries. But the letters are interesting, nevertheless. They reflect not only Clara Zetkin’s aim of bringing women together, making contacts and disseminating information across borders, but also the barriers to transnational cooperation, namely language difficulties, problems with recipients of letters with whom Clara Zetkin was acquainted but who were perhaps not always the most appropriate counterparts, dependence on committed people in national organizations, dependence on the national organizations’ resources, actions, reactions, etc.

Letters written in German will be summarized and commented upon. A list of letters and the archives in which they can be found follows at the end of this overview. Seven of them were recently published under the title ‘Sieben Briefe an Mitstreiter in Schweden 1906-1914′ in Ulla Plener’s book Clara Zetkin in ihrer Zeit. (1)

Letters to Hjalmar Branting, 1906 and 1907

On 17 March 1906, Clara Zetkin writes to Hjalmar Branting, chairman of the Swedish Social Democratic Party (SAP) and well known within the international labour movement. Based on a news item in the Hamburger Echo on women’s suffrage in Sweden, and with reference to a resolution on women’s voting rights put forward at the Socialist International Congress in Amsterdam in 1904, she asks Branting to see to it that an article is written for Die Gleichheit about women’s suffrage in Sweden. (2) She asks Branting for ‘assistance’ because she does not yet know any other Swedish female or male party member. It is certainly evident from the following letter sent in June that there had, after all, been contacts with female Swedish party members, but to contact Branting, the leading personality in the Swedish Social Democratic movement, was, at the same time, a way to lend greater legitimacy to her request. Her wish is for someone to write ‘a very thorough account of the issue’-later she repeats: ‘a clear and comprehensive description of the situation’. Die Gleichheit, she informs, is the Social Democratic women’s journal and has 36,000 subscribers, but is read by ‘at least double that number of people’. Given Die Gleichheit’s circulation, it, therefore, ‘pays’ to invest the time in writing such an article, quite aside from the fact that the female German party members, ‘both as fellow party members and as women’, are more or less entitled (‘Anrecht’) to be informed on this issue, which Clara Zetkin describes as ‘very important’.

The requested article was written by Branting himself, who was, of course, very involved in the suffrage issue. This is evident from Zetkin’s letter of 26 June, where she thanks him for his ‘very interesting and useful article’, which will be published in a forthcoming edition of Die Gleichheit. On behalf of the German female party members, she gives special thanks that Branting himself had taken the time to write ‘in such detail’. Branting’s status naturally lent weight. She also mentions that, among other things, the suffrage issue will be discussed at the German Social Democratic women’s upcoming party conference in Mannheim. It would be ‘very nice’ if any of the Swedish Social Democratic women ‘who have already been to Germany several times’ could participate. The direct contacts that clearly existed would thus become more official. In a postscript, she asks for some supplementary information. Branting had mentioned Anna Sterky in his article and described her as the ‘organizer of most female trade unions in Stockholm’. Does this mean specific trade unions for women, or is it that Anna Sterky specifically organizes women as union members? Clara Zetkin wonders. The special local women’s unions (mostly different seamstress’ unions) and the Women’s Trade Union Federation formed in October 1902, to which Branting was referring in his article, differed from the norm in Germany and, therefore, needed explanation. Whether Branting replied, and if so what he said, I do not know. There is, in any case, no letter in the personal papers of Clara Zetkin in the Federal Archives in Berlin (BArch-SAPMO, Ny 4005). This letter an othr relevant letters may be found in Moscow (Rossiskij Centr Chranenija i Izučenija Dokumentov Novejšj Istorii/Russian Centre for Preservation and Research of Modern Historical Documents). In any case, the abovementioned sentence remains in the published article, and there is no explanatory note.

Branting’s article, dated 20 June 1906, was published in Die Gleichheit no. 14, 11 July 1906, pp. 92-3, entitled ‘Frauenstimmrecht und Sozialdemokratie in Schweden’. Branting mentions, among other things, that women have the right to vote in municipal elections only, but because the right was income related it still effectively excluded women. He also mentions that women have the right to vote in a meaningless election, the church elections-incidentally, translated incorrectly as ‘clergy elections’. The SAP and a radical faction of the non-socialist parties demand universal suffrage. However, the SAP’s tactic was-in order to achieve results-universal suffrage for men first, then universal suffrage for women too; a tactic that, according to Branting, was also supported by the leading female members of the SAP, Anna Sterky and Kata Dalström. ‘Anarcho-Socialists’ within the SAP have the opposite view. Social Democracy’s goal, however, is ‘universal, equal, and direct suffrage for men and women in elections to a single parliamentary chamber!’ This suggested tactical approach had, for instance, been formulated by Branting and the chairman of the Swedish Trade Union Confederation (LO), Herman Lindqvist, on behalf of the Social Democratic parliamentary group in a declaration dated 2 March 1906. In a meeting at Folkets Hus in Stockholm a few days later, Branting justified the resolution, but it was heavily criticized by women. In Morgonbris no.1, March 1906, where the statement and the debate were reproduced, it was said, however, that opinion was ‘extremely divided’ on this issue among working-class women.

Clara Zetkin immediately sent some copies of Die Gleichheit to Branting, but they clearly never arrived. In a postcard, dated 31 October, she promised to send some more copies and thanked Branting again for his ‘efforts’. The card, addressed to Social-Demokraten’s editorial office, did not reach Branting in Stockholm. It was forwarded poste restante to Amsterdam, where Branting was at the meeting of the International Socialist Bureau on 10 November. A postmark reveals that the card arrived in Amsterdam on 17 November. Branting was then no longer in Amsterdam (on 13 and 14 November, he was in Brussels on his way home). But he must have received it eventually because it is in the correspondence in his personal papers.

On 8 November 1907, Clara Zetkin had another request for an article, this time a ‘very thorough and accurate’ article on women’s limited voting rights in Norway. In 1907, women taxpayers in Norway had been granted political voting rights and eligibility for election. Again, she asks Branting to arrange an author for the article. Whether Branting wrote this article too, or managed to find another writer, I have not been able to ascertain.

The interesting thing about Clara Zetkin’s letters to Branting is that they show that contacts with the Swedish Social Democratic women’s movement were not so developed that it was possible to directly approach without the need for a ‘detour’ via the Social Democratic movement’s best-known man, Hjalmar Branting. This ‘detour’ can, at the same time, be seen as a tactical move to increase the importance of the women’s movement and its demands within the SAP and the labour movement in Sweden.

The Swedish women did not participate in the German women’s conference held in Mannheim in 1906, but a short news item about the conference can be found in Morgonbris no. 3, September 1906. Sweden was, however, represented by one participant at the First International Socialist Women’s Conference in Stuttgart in August 1907, initiated by Clara Zetkin, which laid the foundations for a Women’s International. Borlänge women’s club delegated Maria Kvist. Stockholm’s women’s club had proposed her at the executive committee meeting of the Social Democratic women’s organization on 14 August 1907, because she ‘was already there’. Her husband, Fabian Månsson, was part of the Swedish delegation to the International Socialist Congress in Stuttgart, and she came along. But ‘the issue came to nothing’ because she had, of course, already been chosen by Borlänge women’s club. The discussion revealed that internal communication did not function satisfactorily. Anna Sterky, one of the pioneers of the women’s movement and the first editor of Morgonbris (1904-1909), had received an invitation to the conference, but had not ‘informed about it’, so that the issue could be dealt with in time’. In response to this criticism, Anna Sterky said that Maria Kvist could not, in any case, have been sent as a representative as they had no knowledge of her position on decisions taken. In Morgonbris no. 6, December 1907, ‘Några ögonblickbilder från Stuttgart’ was published by Maria Quist (with that spelling), and in no. 4, September 1907, the outcome of this first international conference was summarized by Wilhelm Jansson.

Letters to Ruth Gustafson, 1910

In 1910, the situation is different. In conjunction with the 1910 International Socialist Congress in Copenhagen, the Second International Women’s Conference took place on 26-27 August. In view of this conference, Clara Zetkin wrote, on 10 May, a longer, nine-page letter to Ruth Gustafson, chair of the Social Democratic women’s organization (1907-1910) and the editor of Morgonbris (1908-1910 and 1917-1920). At the same time, she replied to a letter from Ruth Gustafson. Clara Zetkin discusses, first, the women’s conference. It was to take place before the General Socialist Congress in order to be able to present, there, joint motions from the women’s conference. The programme was to include three items:

1. regular contact between the various countries’ women’s organizations;
2. universal suffrage for women; and
3. government measures for caring for mothers and children.

This programme had been approved, but, at the same time, an additional number of subjects had been proposed, which would have required not ‘a two-day, but a three-month’ conference. Clara Zetkin recommends a few items that could be discussed ‘thoroughly’. With regard to items 2 and 3, she, thus, sees it as the task of the conference to formulate ’some general guidelines-without disregarding the different circumstances in the individual countries and without stereotyping’. This was in keeping with a typical attitude during the period of the Second International: it is up to the affiliated organizations which are sovereign to determine whether they want to or can implement the international resolutions which are only advisory recommendations.

Clara Zetkin’s request is that the Swedish women’s organization participates in the conference in order to establish a ‘permanent and regular contact with the female party comrades in other countries’. A link with the Women’s International is, according to Clara Zetkin, ‘easy’. A contact person is appointed who is ‘obligated’ to inform about the organization, the situation and political activities in each country, the development of the women’s movement, and the status of the female workers. This can be done in the form of articles-for longer articles a fee is received-news items or ‘personal newsletters’. These will be published in Die Gleichheit, principally under the heading ‘I.K.: Internationale Korrespondenz’. The contact person is, in turn, ‘duty bound’ to disseminate the international information in her country.

Clara Zetkin points out that, as the current secretary of the Women’s International, she has regular contact with Austria, Bohemia, Switzerland, the Netherlands, England, France, Finland, Russia, Poland, and the USA. There exists sporadic contact with Denmark, Belgium, and Italy. Sweden and Norway have been on her wish list for a long time. There had by way of letter been contact with Sweden, namely with Kata Dalström, the only woman on the SAP’s executive committee since 1897. Hjalmar Branting had recommended her. However, the contact did not work satisfactorily since Kata Dalström only wrote in Swedish, and Clara Zetkin did not have anybody who could translate the letters and the information. In a letter to Hjalmar Branting, dated 19 October 1895, Kata Dalström herself acknowledged: ‘Admittedly, my written German is so terrible indeed’. Here, a problem is touched on that played an important role for the transnational contacts within the early labour movement: the language problem. Clara Zetkin hopes that a contact person is appointed who can write in German, or in English or French. Kata Dalström was probably not the most suitable contact person. She was far too involved in the SAP, not least as a travelling agitator. The International Secretariat had, in any case, been offered a copy of Morgonbris, which Clara Zetkin was ‘very pleased’ about, in exchange for Die Gleichheit which Ruth Gustafson had proposed as late as 24 January 1910. ‘I saw this as the first opportunity for regular contact’, writes Clara Zetkin. She hoped that eventually this information would result in something positive: increased contacts.

To conclude, Clara Zetkin replied to Ruth Gustafson’s letter. She reports that she cannot write the desired article-the subject is not mentioned-but encloses a summary of ‘the the German women’s organizational structure’, an eight-page, typewritten text in German. In her supplementary comments, Clara Zetkin points out, among other things, that the Social Democratic Party of Germany (SPD) had, in June 1909, 62,259 women members and that the General Commission of German Trade Unions (GGD) reported 138,443 women union members up to 1908. The SPD’s Women’s Bureau and the Women’s Secretariat of the General Commission of German Trade Unions are responsible for the work with and recruitment of new women members. The women’s journal Die Gleichheit, published by the SPD, plays an important role for information and agitation. It has 7,000 subscribers, but is read by ‘at least double the number’. The following women play an important role within the Social Democratic and trade-union women’s movement, above all Helene Grünberg (one of ‘the best standard-bearers of the movement’ in southern Germany and behind the agitation and organizing work among the housemaids who have now formed their own union) and Emma Ihrer (one of ‘the founders of the socialist women’s movement’ and one of ‘the oldest and most deserving female party comrades in Germany’). Also in alphabetical order: Ida Altmann, Ottilie Baader, Linchen Baumann, Käte Duncker, Madame Gewehr, Gertrud Hanna (secretary of the Women’s Secretariat of the General Commission of German Trade Unions), Berta Selinger, Paula Thiede, Martha Tietz, Marie Wackwitz, Madame Wengels, Mathilde Wurm, and Luise Zietz (member of the SPD’s party executive). Rosa Luxemburg is also mentioned, but she is, according to Clara Zetkin, less active within the German women’s movement, but has done so much more within the Polish women’s movement.

Clara Zetkin announces that she is going to send a number of brochures and recommends, in particular, the reports from the various countries at the First International Women’s Conference, with information about Germany, Austria, the Netherlands, Switzerland, Finland, and England. She also highlights some issues that are especially topical in Germany at the present moment: women’s suffrage, health and accident insurance, maternal care, child care, the increase in food prices, protective measures for female workers, compulsory further education for girls as well as the political activity of women at the municipal level. Moreover, she informs that there is a clear dividing line between the Social Democratic and bourgeois women’s movement. ‘Our’ actions are ‘totally independent and without regard to’ the bourgeois movement. Finally, she hopes to receive a positive reply with regard to the Swedish women’s organization’s cooperation with the Women’s International and, at the same time, asks for arranging a contact with the Norwegian’s women’s organization. And she then asks to be remembered to Hjalmar Branting.

In the detailed summary enclosed that was published in Swedish in Morgonbris no. 6 and no 10 in 1910 under the title ‘Från Tysklands socialdemokratiska kvinnorörelse’, Clara Zetkin outlines the development and form of the organization within the Social Democratic women’s movement, by citing from the constitution. She also refers to the various SPD congresses, from Halle in 1890 to Leipzig in 1909, where the women’s issue had been discussed. (3) Incidentally, Hjalmar Branting, who, in 1890, participated in the Halle Congress-one of the seven congresses mentioned-does not include the women’s issue in his congress reports and articles on the SPD congresses.

On 6 June 1910, Clara Zetkin sent the invitation to the Second International Women’s Conference in Copenhagen on 26-27 August. It was published in Morgonbris no. 7, 1910. (4) The programme included the four items that Clara Zetkin had earlier proposed. Again, she appeals for Sweden to participate. At the same time, she utilizes supposed Swedish transnational contacts within the geographical proximity and asks that an extra copy of the invitation letter be forwarded to the Norwegian women’s organization and that the recommendation be put forward that the Norwegian women will approach the International Secretariat.

Clara Zetkin’s letter was discussed at the meeting of the women’s organization’s executive committee on 21 June. It was noted, in particular, that ‘a large number of attendees from Sweden’ were expected, and the women’s clubs were called upon to submit motions for the congress. Clara Zetkin’s appeal proved successful. In a letter, dated 29 July, she expressed her thanks for the Social Democratic women’s organization’s draft resolutions and motions that had been submitted. These are printed in Morgonbris no. 8, 1910, including from the Stockholm Women’s Club and the Norrköping Women’s Club. (5) There, it also says which representatives had been chosen-in her letter, Clara Zetkin wondered whether Swedish women are going to participate in the conference and, if so, how many-namely Anna Sterky, Ruth Gustafson, Elin Lindley, Amanda Frösell (all from Stockholm), Helene Ugland-Andersson (Norrköping), and Adolfina Larsson (Gällivare). In Morgonbris no. 9, 1910, pp. 1-3, 6-7, and no. 10, pp. 1-4, 6-8, the conference, including the Swedish report to the conference, was reported in detail. It is evident that Kata Dalström was also present. (6) The geographical proximity contributed to a greater Swedish representation, which, incidentally, was also the case for the general congress.

Letter to Kata Dalström, 1911

The conference in Copenhagen showed that the Swedish women’s organization now participated more actively in the international cooperation, but, according to Clara Zetkin, clearly still not enough. All the material she had sent and all the information that was to help inspire, strengthen, and expand the international movement had, according to her, not produced the desired result. In a letter to Kata Dalström, dated 20 January 1911, she again requests that it is ensured that Swedish women appoint an international correspondent who can report ‘all that is worth noting about the development and the actions of the Swedish sisters’. She also mentions that she has sent the German material and assumed that they had used the literature sent and that Morgonbris had published an article on Emma Ihrer, for which Die Gleichheit had given material. Emma Ihrer died on 8 January 1911, and a short obituary was published in Morgonbris no. 2, 1911. (7) In this context, Clara Zetkin also mentions Wilhelm Jansson. He sometimes contributed to Morgonbris. In Morgonbris no. 1, 1911, his article on ‘The Women’s Organizations in Germany’ was published. Moreover, he had already long ago written two articles on the German women’s movement that were published in Morgonbris (April 1905), in which he, amongst other things, presented some of the leading women who Clara Zetkin had also called attention to, among them Emma Ihrer.

Clara Zetkin is fully aware that Kata Dalström would not have time to regularly send some information given her ’strenuous activities’. She requests, however, a short three-page piece in German, French, or English for a planned suffrage newspaper, of which she was the publisher, for the first Social Democratic Women’s Day in Germany on 19 March. The newspaper will have an ‘international character’. In the piece, women’s suffrage in Sweden should also be briefly discussed, above all the position of the political and trade-union labour movement as well as the non-socialist parties and the bourgeois women’s movement. ‘Together with the manifestation of international solidarity, this would give powerful support to our agitation’. If Kata Dalström were to be prevented from doing so, she is, thus, requested to give the assignment to another female party comrade. In this newspaper, Frauenwahlrecht!, published on 13 March 1911 (sixteen pages), there was no piece by Kata Dalström and neither was there a piece by any other Swede; however, there were messages from both Finland (Hilja Pärssinen) and Norway (Anna Gjøstein). Moreover, among others, nine of the leading Germans within the trade-union and political movement, mentioned in the letter to Ruth Gustafson in May 1910, contributed. Consequently, contacts with the Women’s International and the German women are, on the part of Sweden, still irregular. Even the Norwegian women’s organization, which who Clara Zetkin was interested in approaching made an appearance.

Letter to Anna Lindhagen, 1914

In March 1914, the fourth German Social Democratic Women’s Day took place. Again Zetkin published another issue of Frauenwahlrecht! no. 4, 8 March 1914. On 28 March, she wrote a letter to Anna Lindhagen, who worked as the international secretary of the Social Democratic women’s organization and the editor of Morgonbris (1911-1917), informing her that Women’s Day had been ‘a total success everywhere’. However, the letter was about something else. In August, a new International Women’s Conference was to convene in conjunction with the Socialist International’s planned congress in Vienna. A preliminary meeting was to be held on 20 April in Copenhagen, which was later changed to Berlin, and, according to Clara Zetkin, it would be of ‘particular importance’ that a Scandinavian representative participated. Moreover, it would be ‘very good’ if a Swedish or Scandinavian could, on 21 April, speak at a follow-up protest meeting on the subject ‘World Peace and International Solidarity’. They had to, however, bargain on the police prohibiting foreign participants from giving speeches or ‘at the last minute’ even banning the whole meeting. However, ‘the agitatorial effect’ would not, for that reason, be any less and the planned speeches and messages would be published as well.

Clara Zetkin asks, however, that this information should be treated ‘confidentially’ and must not be publicly announced ‘lest the police stop the thing in advance’. The letter was discussed at the women’s organization’s executive committee on 2 April. For financial reasons, the decision was taken to not travel to Berlin, but they would submit a Swedish report (I have not been able to find out whether this was the case). The programme of the International Women’s Conference was published in Morgonbris no. 4, April 1914. The items to be discussed were the struggle for women’s suffrage, safety legislation and social measures for the protection of mother and child, and the high cost of living. The last item was missing from the final programme. Already on 9 February, it had been discussed in the executive committee. Some changes were suggested, for instance Sweden and England would also have the opportunity to report on the suffrage issue because of ‘their special circumstances’. On the child-care issue, Denmark should also have the opportunity to speak. Anna Lindhagen took it upon herself to inform Clara Zetkin about these proposals. Neither a Swedish nor any other Scandinavian participant came to the preliminary meeting or took part in the protest meeting. The Swedish Social Democratic women’s organization still kept itself within its national borders, this time because of a lack of financial resources. In the end, due to the outbreak of war in August, neither the women’s conference nor the International Congress took place.

The outbreak of war

The outbreak of war in August 1914 entailed a suspension of the normal transnational contacts and an end to the Internationals’ activities. The Social Democratic parties ended up in different camps, both in various belligerent and neutral camps, but they were also ideologically split. The discussions were, for instance, about supplying the correct information over the now-closed borders, the interpretation of the situation that had arisen, and the right conclusions for the approach to the war during this period as well as peace measures. Clara Zetkin’s name, however not in her own handwriting, together with Karl Liebknecht’s, Rosa Luxemburg’s, and Franz Mehring’s (not in their own handwriting either) are on a declaration addressed to the newspaper Social-Demokraten, dated 10 September 1914 (in the personal papers of Hjalmar Branting). The four signers also in the name of other German Social Democrats disassociated themselves from the information that the Social Democrats Albert Südekum and Richard Fischer had published in the party press in the neutral countries of Sweden, Italy, and Switzerland. On 12-17 August, Südekum visited Sweden and wrote the article ‘Tyskland och kriget. Ett ord till Sveriges socialdemokrater’ published in Social-Demokraten on 24 August, where he, amongst other things, talked about Germany’s vital defensive battle against the Western powers and Russia, and the necessity of winning the war in order to preserve their national existence. In this context, he also justified the attack on neutral Belgium.

In his comment, Hjalmar Branting rejected the view that the strongest power was to be the weakest, denounced the violation of Belgium’s neutrality which ‘will never be understood in Sweden’, and criticized other ‘incorrect and misleading’ opinions in the article. During the coming years, the polemic against Südekum, and, incidentally, also against the above-mentioned Wilhelm Jansson, who agitated in the same way in Sweden in August and September 1914 and during the rest of the war, continued. Liebknecht, Luxemburg, Mehring, and Zetkin spoke only in general terms about them having a completely different view of the war, its causes, character, as well as the role of German Social Democracy than the majority of the Social Democratic Party. ‘The state of siege’ in Germany, however, makes it impossible to develop this ‘publicly’ at the present time. By voting on 2 December 1914 in the Reichstag against the war credits, Karl Liebknecht and the left-wing opposition then made their dissenting position and the actual split within German Social Democracy publicly known.

Clara Zetkin also became active. On 10 December 1914, she published an appeal to the women of Germany and the international women’s movement, demanding a quick peace without annexations. The appeal that was published in Morgonbris no. 1, January 1915, p. 7, and that, in accordance with the decision of the Social Democratic women’s organization, was to be sent to all of the Swedish party newspapers (minutes of the national executive, 16 December 1914) ended with the exhortation: ‘In the fight against the war, we socialist women shall always be among the progressives, the stormers’. Subsequently, she also organized an International women’s conference in Berne on 26-29 March 1915. Twenty-five delegates from eight countries participated, nobody from Sweden or any other Scandinavian country. (A month later, however, Anna Lindhagen participated in the International Women’s Congress in The Hague on 28-30 April.) The conference, for instance, called upon women to organize mass anti-war and peace protests.

The Stockholm Conference, 1917

After the outbreak of war, attempts were made, principally by the Social Democrats in the neutral countries and the left-wing groups, to bring the divided Socialist International back together again. However, not until after the Russian Revolution in February 1917, was a breakthrough for renewed transnational socialist cooperation and a peace move thought to be within reach. The International Socialist Bureau’s provisional Dutch executive committee, together with the secretary of the International, the Belgian Camille Huysmans and with the support of the Scandinavian Social Democratic parties, sent out invitations to an International Socialist Conference in Stockholm. (8) When the invitation to the conference became known, Clara Zetkin immediately announced the self-evident and fundamental claim and right of women to be allowed to participate in the conference and straightaway appointed the Russian Angelika Balabanova, at the time still in exile in Zurich, later in Stockholm, and Dutch Heleen Ankersmit as representatives of the Women’s International. This was without having first obtained the opinion and approval of the member organizations. She wrote this in her letter to Angelika Balabanova, dated 23 April 1917.

In the letter and the enclosed mandate for the two women representatives, Clara Zetkin justified her unusual decision that she had taken ‘after careful consideration’, and which she was sure would be approved because of ‘the unusual situation’ (the time aspect given the problem, for instance, with the postal service) as well as considering the crucial importance of the peace issue. ‘I believe that it is simply impossible for International Socialists at this historical point in time to exclude the participation of the socialist women in this peace work by socialists of all countries for some formalistic, let alone objective reasons’, she writes. In a letter to Anna Lindhagen, dated 2 July, she restated her opinions and thoughts, and again emphasized that it is ‘absolutely necessary that the socialist women are involved where people are sincerely and seriously working for a peace that is in keeping with our principles’. The women’s involvement in peace work is important ‘precisely because we women are female people [weibliche Menschen] and not failed, botched copies of men, and represent our own spiritual and moral values with regard to dealing with and solving the present issues’. It was necessary to forward the Zimmerwald principles that were formulated at the women’s conference in Berne. Moreover, Clara Zetkin, thus, wrote in a letter to Anna Lindhagen-admittedly, not entirely correct-that women were ‘the first’ who, after the outbreak of war, tried to re-establish the ‘old’ international ‘ties’ and formulate principles for ‘joint work for the common goal: peace and the restoration of the sister federation’. She was alluding to the said conference in Berne.

There was an alternative to participating in the Stockholm Conference: an International women’s conference. Heleen Ankersmit, for instance, recommended this. Clara Zetkin was sceptical because of the aforementioned fundamental outlook, but also cited practical problems (passport and journeys). In a letter to Heleen Ankersmit (dated 16 May), which she enclosed as a copy in the letter to Anna Lindhagen, she stressed that the prerequisites for ‘separate individual women’s conferences on peace and understanding’ no longer existed. Now, it is a question ‘of bringing together all the similar fundamental powers’. At present, women’s ‘place and our workplace’ is ‘the large International’. In the letter to Anna Lindhagen, Clara Zetkin again stresses that women must take part in the Stockholm Conference, and not just the left-wing groups’ conference-the third Zimmerwald Conference, which, for instance the women in Switzerland had proposed-planned for the same time in Stockholm. Each country’s women’s federation can, of course, decide which of the conferences it wants to participate in, but the Women’s International, as an organization, must attend all conferences ‘that sincerely and seriously want to work for a general International that is willing and able to act’. ‘Our advice and our voice must be considered wherever people are dealing with and contending for the elucidation and support of our principles’. This also includes, among other things, ‘determining responsibility’ for the war and an honourable settlement, ‘debunking myths’-something that, incidentally, was not generally accepted during the preparations for the Stockholm Conference. A separate women’s conference is, Clara Zetkin wrote to Heleen Ankersmit, only ‘appropriate, yes necessary’, if the Stockholm Conference is unsuccessful.

According to the letter to Heleen Ankersmit, nor did Clara Zetkin regard Stockholm to be a suitable place, at the present moment, for a separate women’s conference in conjunction with the planned Stockholm Conference. It is the peace issues that dominate in Stockholm and supersede the major women’s issues that, exacerbated by the war, must be dealt with and resolved. It must be ensured that the best prerequisites, even of the practical kind, are evident, principally that there is universal participation in the conference and its preparation is thorough. According to Clara Zetkin, the best time is actually after the conclusion of peace. As a programme, she proposed the already now well-known subjects, which were also intended for the 1914 conference: women’s suffrage, protective measures and legal protection for female workers, including wage issues, and social care for women and children.

The left wing within the socialist movement, to which Clara Zetkin also belonged, likewise Angelika Balabanova and Heleen Ankersmit, was sceptical of rejecting the Stockholm Conference, also after the conference initiative of the Petrograd Soviet of Workers’ and Soldiers’ Deputies that was eventually merged with that of the Dutch-Scandinavian Committee. Clara Zetkin’s frank and energetic attitude in favour of the participation of the Women’s International in the Stockholm Conference and criticism of only taking part in the Zimmerwald Conference are, therefore, slightly surprising. This attitude must be attributed to her strong interest in achieving peace, documented, for instance, already in the said appeal from December 1914. For Zetkin, the demand for peace was ‘the only basis for a meaningful integrative socialist action’ after the outbreak of war that was disillusioning, in the sense that it was not only the only opportunity to win back ‘the masses’ for the socialist action, but also for the necessary rallying of the divided International and, with that, the proletariat in all the countries. She warned the left wing of the disastrous attitude of only participating in its own conferences with like-minded people. The peace work was especially ‘preparatory work for the future’ since ‘purposeful and effective socialist mass action’ could not be productive during the war, but only after the peace. Participating in the ongoing attempt after the February Revolution to bring the International together by way of the Stockholm Conference and put the peace issue on the programme was, in other words, for Clara Zetkin a logical consequence, a necessity. I agree with Tânia Puschnerat. (9)

The conference plans were discussed on three occasions within the national executive of the Swedish Social Democratic women’s organization, with the international secretary Anna Lindhagen as the rapporteur and apparent driving force. On 23 May, she stated that she had received ‘in confidence’ a message about a proposal ‘to convene in Stockholm an Int. Soc. Women’s Congress of different trends of opinion’. It almost looks as if the question of the Stockholm Conference and a women’s conference had been mixed up. The Social Democratic women’s organization decided to wait and see: ‘to not comment about the proposal, but wait for further information’.

On 21 June, Anna Lindhagen informed that she ‘had personally been involved in sending out invites to the women’s congress with participants from different parties’. The congress was to ‘possibly’ be held at the same time as the Stockholm Conference. The peace issue, the protection of mothers, and same pay for the same work were some of the questions to be discussed-the latter items that Clara Zetkin had also mentioned, but wanted to put on the programme for a women’s conference to be held only after the war. Plans were, thus, made for an International women’s conference, which Clara Zetkin had not recommended, but which the women’s organizations had possibly demanded. Clara Zetkin seems, however, to be involved throughout, since Anna Lindhagen sent word, two weeks later, that inquiries had been sent to a number of women members of her own party ‘as if they were expected in Stockholm at the time of the eventual holding of the congress.’ And she had received replies ‘with a programme’ from, for instance, Clara Zetkin and Angelika Balabanova. The proposal ‘about a smaller preliminary conference involving Soc. Dem. women who may visit Stockholm at the time of the Soc. Dem. Peace Conference’, which was made at the same time, was shelved.

The Social Democratic women’s organization, however, did not want to concern itself with the invitation to the Zimmerwald Conference in Stockholm, which Anna Lindhagen had forwarded. On this point, there were, in keeping with the ideological roots, different opinions. For instance, in a letter to Heleen Ankersmit, dated 22 July, Aleksandra Kollontay emphasized that a women’s conference was to be held, and with the issues stated by Clara Zetkin, but only in conjunction with the Zimmerwald Conference. The Swiss women had adopted a similar position. In a draft letter, dated 21 July, Anna Lindhagen, on the other hand, concurred with the participation in the Stockholm Conference, suggested by Clara Zetkin, which she hoped would take place, and she also agreed with Zetkin’s apprehensions about a women’s conference at the present moment, but was still clearly involved in the latter’s planning. Consequently, there are, here, some unclear points and unsolved questions, which there is no space for in this text to examine in more detail.

I have not been able to find much information in the source material about whether and how the question of female representation at the Stockholm Conference was further discussed and followed up. Thorvald Stauning, chairman of the Danish Social Democratic Party, who Clara Zetkin contacted on 25 April and whose opinion she sought, was ever so positive in his reply and wanted to help get women participants. However, at the same time, he recommended a separate women’s conference with the female participants. The Dutch-Scandinavian Committee was apparently skeptical. According to the aforementioned draft letter to Clara Zetkin, Anna Lindhagen had asked Arthur Engberg, one of the secretaries in the committee, whether the Swedish women could send a representative to the Stockholm Conference. She also asked to be remembered to Camille Huysmans (her letter, dated 17 July 1917, in which she also reports on Clara Zetkin’s involvement in the matter, is in the personal papers of Camille Huysmans in Antwerp). She had received ‘the depressing reply’ that women are only allowed to be represented through their parties. I do not have such a mandate, Anna Lindhagen concludes, but she hoped that several women delegates would be selected by their parties and that, at least, the mandate for Angelika Balabanova and Heleen Ankersmit would be accepted.

This issue, however, was not put to the test. The Stockholm Conference never took place despite more than six months of preparatory work. The organizing committee’s manifesto of 15 September 1917 stated this fact. With that, the question of an International women’s conference also fell by the wayside; it was postponed until a general socialist conference could be convened. The Dane Nina Bang, who was part of the Dutch-Scandinavian Committee, and Luise Zietz, who was part of the German Independent Social Democratic Party’s delegation in one of the separate preparatory conferences, were the only women who participated in the Stockholm Conference’s preparatory work.

In September, however, two conferences took place in Stockholm; two separate conferences, which, in other words, Clara Zetkin had not recommended. Five women participated in the Third Zimmerwald Conference: Angelika Balabanova who was one of the members of the organizing committee and the secretary of the conference, Käte Duncker (Germany), Rosa Bloch (Switzerland), Therese Schlesinger and Madame Luzzato (Austria). In conjunction with the Zimmerwald Conference, a separate women’s conference was also held on 14 September, chaired by Angelika Balabanova, with participants from Germany, Austria, Bulgaria, Russia, Rumania, Switzerland, Finland, and Sweden. In a statement, they ‘profoundly’ regretted that Clara Zetkin could not attend. They talked about the need for a new international journal like Die Gleichheit, since Clara Zetkin had, on 16 May 1917, been dismissed as editor by the executive of the German Social Democratic Party because of her leftist approach. Moreover, it was declared that the war had acted as a ‘great leveller’ regarding women’s work and lives, even having a ‘positively internationalizing effect’, which the submitted reports from the various countries showed. In that way, women and the working class would work for peace in accordance with the resolutions passed in Berne in 1915 and at the Zimmerwald Conferences. The war, however, was eventually concluded with a peace based on the terms of the victorious Great Powers, not those of the socialists and women.

Clara Zetkin was a central figure in the early socialist women’s movement. She has always been topical as a research object and her letters are sought after; for example, this was most recently demonstrated at the conference in Berlin in July 2007 to mark the 150th anniversary of her birth. That should be reason enough to present the letters from her that are kept in the Labour Movement Archives and Library in Stockholm. The letters reflect some of the women’s transnational cooperation, including both the committed work that Clara Zetkin and others carried out and the difficulties and obstacles which the transnational cooperation encountered, in normal times and intensified during the war period. The letters reveal interesting glimpses of the transnational work of the Social Democratic women’s organization, which, for the early period, has hardly been researched.

List of archives

ARAB Angelika Balabanova

Letter from Clara Zetkin to Angelika Balabanova, 23 April 1917, with the enclosure: Mandat för Heleen Ankersmit och Angelika Balabanova, vol. 1

ARAB Hjalmar Branting

Letter from Clara Zetkin to Hjalmar Branting, 17 March 1906
Letter from Clara Zetkin to to Hjalmar Branting, 26 June 1906
Letter from Clara Zetkin to Hjalmar Branting, 31 October 1906 (postcard)
Letter from Clara Zetkin to Hjalmar Branting, 8 November 1907
Letter from Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg, Franz Mehring, Clara Zetkin to Social-Demokraten, 10 September 1914.

ARAB Kata Dalström

Letter from Clara Zetkin to Kata Dalström, 20 November 1911.

ARAB Hulda Flood

Letter from Clara Zetkin to Ruth Gustafson, 10 May 1910, with the enclosure: Überblick über die deutsche sozialistische Frauenbewegung.
Letter from Clara Zetkin to Ruth Gustafson, 6 June 1910, with the enclosure: Einladung zur 2. Internationalen sozialistischen Frauenkonferenz.
Letter from Clara Zetkin to Ruth Gustafson, 29 July 1910.

ARAB Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund

Minutes of the Executive
Letter from Clara Zetkin to Anna Lindhagen, 28 March 1914
Letter from Clara Zetkin to Anna Lindhagen, 2 July 1917, with the enclosure: Avskrift Clara Zetkin till Heleen Ankersmit, 16 May 1917.

References

1. Ulla Plener (ed.), Clara Zetkin in ihrer Zeit: neue Fakten, Erkenntnisse, Wertungen: Material des Kolloquiums anlässlich ihres 150. Geburtstages am 6. Juli 2007 in Berlin, Berlin 2008. See also Horst Lademacher (ed.), Die Zimmerwalder Bewegung: Protokolle und Korrespondenz, vol. 1 Den Haag/Paris 1967, 538-39.
2. For published documents on the Socialist International see http://library.fes.de/si-online/index-dt.html accessed 19 August 2010
3. Morgonbris no. 6 1910, 5-6, and no. 8, 2-3.
4. Morgonbris no. 7 1910, 3.
5. Morgonbris no. 8 1910, 4-5.
6. Morgonbris no. 9 1910, 1-3, 6-7, and no. 10, 1-4, 6-8.8
7. Morgonbris no. 2 1911, 4.
8. See also www.labourhistory.net/stockholm1917 accessed 19 August 2010
9. Tânja Puschnerat, Clara Zetkin: Bürgerlichkeit und Marxismus: eine Biographie, Essen 2003, 218-21.

Morgonbris 1904-1924 has been digitized and is readily available at the Women’s History Collections, Gothenburg University Library.

När man ordnar och förtecknar arkiv eller går igenom arkivmaterial hittar man inte sällan hittills okända arkiv eller spännande material och ny information också om denna speciella “värld” i våra källare. Vid en genomgång av arkivadelningens såkallade gamla samling hittade jag några intressanta handlingar från 1907-1910 om ryska exilorganisationer i Stockholm. Handlingarna hör egentligen hemma i SAP:s arkiv - och skall också återföras dit i samband med den pågående upplösningen av gamla samlingen.

Ryska flyktingkommittén

Efter ryska revolutionen 1905, som startade den 9 januari, kulminerade under hösten med bland annat generalstrejken den 16 oktober och slutade med ett nederlag för revolutions- och arbetarrörelsen, kom ett stort antal ryska och baltiska politiska flyktingar och andra emigranter till Sverige. Alexander Loit har utrett frågan om antal och status samt från vilka länder de kom. I polisarkiven på Stockholms stadsarkiv är för 1906-1914 550 ryska och baltiska flyktingar registrerade av vilka drygt 175 betecknades som politiska flyktingar. Enligt Loit är båda siffrorna för låga. Han antar att mellan 800 och 1000 personer flydde till Sverige och att omkring 550 var politiska flyktingar.

De socialistiska politiska flyktingarna togs omhand av en flyktingkommitté, bildad i mitten av februari 1906, med Hinke Bergegren som drivande kraft. Både SAP och Stockholms arbetarekommun lämnade bidrag, sammanlagt 2150 kronor respektive 4110 kronor under perioden 18 februari - 26 maj 1906 enligt kassaböckerna i det fragmentariska arkivet efter Ryska flyktingars kommitté hos oss. Understöd lämnades också från andra arbetarrörelseorganisationer och från annat håll, bland annat från “ryska judiska förening.[en]” (14 mars) och “ryska judar i Lund” (24 april). Enligt en rapport om de ryska flyktingarna i Brands månadsutgåva nr. 4, 1906, lovade en cigarrcigarettfabrikant pengar till flyktingkommittén om Hinke Bergegren upplät sitt namn till “ett nytt fabrikat”. Enligt Hans Lagerbergs Bergegren-biografi kunde också svenska borgare gilla Hinkes verksamhet”: den var riktad mot ärkefienden”. Hinke Bergegren upplät faktiskt sitt namn för sakens skull. (Hans Björkegren har i ett kapitel i sin bok “Ryska posten” behandlat flyktingkommittén och Hinke Bergegrens insats).

“Zukunft”

Ryssar som tillhörde någon arbetarrörelseorganisation fanns redan tidigare i Sverige. 1902 bildades exempelvis en socialdemokratisk judisk förening i Stockholm, Socialdemokratische Gruppe “Zukunft” Stockholm (enligt en stämpel) eller senare Judiska social-demokratiska arbetareferein “Zukunft” Stockholm (enligt en annan stämpel). Under perioden 1900-1910 flydde över 2000 ryska judar till Sverige undan pogromer i Ryssland. Det är säkert denna förening som enligt Ryska flyktingkommittén lämnat det nämnda bidraget 1906. Den 1 oktober 1907 skrev föreningens sekreterare Ch. Zeitel till SAP:s partistyrelse. Han upplyste om att gruppen är ansluten till Allmänna judiska arbetareförbundet i Litauen, Polen och Ryssland, vanligtvis bara Bund kallat, via dess utlandskommitté i Genève “som har till hufvuduppgift att pekuniärt och intulektuelt [intellektuellt] understödja ofvannämnda organisation, samt bedriva socialistisk propaganda bland den hit invandrande judiska arbetarebefolkningen”. Han inbjöd SAP till ett möte för att fira Bunds 10-årsjubileum bland annat med ett föredrag av Bernard Jofé från Bryssel. Vidare nämndes att gruppen har 40 medlemmar och har existerat i fem år “fast vi genom landets politiska förhållanden ej kunnat uppträda offentligt”. Ett slags offentligt framträdande skulle det dock bli, meddelade man, genom ett offentligt föredrag av Jofé två dagar senare, den 8 oktober, den dag Bund hade bildats 1897 i Vilna (Vilnius). Detta möte arrangerades av Stockholms arbetarekommun. I arbetarekommunens styrelseprotokoll den 3 september meddelades att “en av Rysslands mera framträdande arbetareledare” skulle passera Stockholm på genomresa. Förmodligen hade man informerats om detta av föreningen “Zukunft” men det framgår inte. Man beslutade att anordna ett offentligt föredrag, och anslog 75 kronor för detta ändamål. Mötet skulle hållas på Folkets hus och tolkas av Algot Ruhe (styrelseprotokoll 17 september).

Offentligt möte med Bund-avdelningen

I en mötesannons i Social-Demokraten den 7 oktober 1907 presenterades advokat Bernard Jofé som en man “som på ett framträdande och verksamt sätt deltagit i kampen för socialismen i såväl Ryssland som övriga länder”. Han skulle tala om “sin rika erfarenhet i såväl agitations- som organisationsarbetet” och naturligtvis främst beröra ryska förhållanden. “Zukunfts” skrivelse nämns inte i SAP:s VU-protokoll, och det är oklart om SAP var representerat på jubileumsmötet. En möjlig kandidat, Hjalmar Branting, hade i vilket fall inte kunnat delta eftersom han var på en föredragsresa i Värmland den 5-9 oktober.

Det offentliga mötet uppmärksammades i Social-Demokraten genom ett utförligt referat den 9 oktober under rubriken “Judiska arbetareorganisationen der Bund i Ryssland. Ett föredrag i Folkets Hus”. Man upplyste också om anledningen till mötet, Bunds 10-årsjubileum och inledde artikeln med: “I det ryska folkets frihetskamp har de judiska arbetarnas väldisciplinerade organisation der Bund mycket låtit tala om sig”. Mötet var “talrikt besökt”, också av många ryssar. Jofé, presenterad som “en för socialismen verksam jude”, inledde med att han kände sig “lycklig” över att få tala inför en “så kraftig och livaktig” sektion inom den socialistiska internationalen som den svenska. Han talade om Bunds tillkomst (flera mindre judiska föreningar i Ryssland inklusive Litauen och Polen sammanslogs 1897), status (”ett klassmedvetet parti”) och organisationsförhållanden (”mera invecklade än vad fallet är inom Europas arbetareorganisationer”). Utförligt beskrev han judarnas och det judiska proletariatets “betryckta förhållanden”. Bunds kamp “med glödande entusiasm mot tsarväldet, autokrati och kapitalism” ledde till förföljelse och “fasansfulla våldsmedel”, inte minst under revolutionen 1905 där Bund utmärkte sig “såsom främst i striden mot bödlarna”. Trots allt förtryck fortsätter Bund striden “med oförminskad kraft”. Klassmedvetandet hos proletariatet “växer alltjämt”, likaså “kravet på medborgarskap i samhället”. Avslutningsvis berörde Jofé emigrationsfrågan. Han upplyste om att drygt 105000 judar hade lämnat Ryssland 1906 vilket inte var förvånande på grund av “det rådande osäkerhetstillståndet”. Vilka “plikter” har socialdemokraterna gentemot dessa emigranter, “sina olyckliga klasskamrater”, frågade Jofé, och svarade: först och främst “gästfriheten”. De ryska judiska flyktingarna är inte något hot, de dumpar inte löner och uppträder inte osolidariska. Bund fostrar nämligen sina medlemmar i “socialdemokratisk anda” och till “klassmedvetenhet”.

Mötet där en dubbelkvartett från Stockholms arbetaresångförening “förhöjde stämningen” avslutades med “leven för den internationella socialismen”. Mötet inbringade 80 kronor (enligt Stockholms arbetarekommuns styrelseprotokoll den 15 oktober).

Stöd för en rysk läsesal

Ungefär ett år senare figurerade “Zukunft”, Bunds avdelning i Stockholm, i SAP:s VU-protokoll. Den 29 oktober 1908 beviljade VU 100 kronor till en en läsesal. Själva begäran om stöd finns inte bland handlingarna. Föreningen tackade på ett styrelsemöte den 22 november SAP för bidraget, “Edert givna bevis på internationell solidaritet”, “som gjort det för oss möjligt, att förverkliga denna hos oss länge närda tanke, att bland våra landsmän utföra ett arbete, som vi ej ensamma mäktat”. Tackskrivelsen finns bland de hittade handlingarna, dessutom ett liknande tackbrev till Stockholms arbetarekommun som också hade kontaktats och den 2 november beslutat bidra i sin tur med 100 kronor (”till en broderorganisation”, heter det i styrelseprotokollet). Av ett budgetförslag för 1909 framgår att lokal för läsesalen hyrts i Södra folkets hus. Budgetförslaget uppvisar ett minus på 300 kronor vilket man tänkte täcka genom inkomster från fester och föredrag samt en veckoavgift på 10 öre för läsesalens besökare.

Men nu uppstod problem som inte är ovanliga i emigrantkretsar: stridande intressen och oenighet. I planerandet av läsesalen var en annan rysk exilförening involverad: Understödsgruppen för Rysslands socialdemokratiska arbetareparti i Stockholm vars ledande representant var Bernhard Mehr (1877-1938, Hjalmar Mehrs far) som 1903 från Litauen hade kommit till Sverige och där anslutit sig till den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Den ryska föreningen protesterade mot att bidraget lämnats till “Zukunft”. I en skrivelse, daterad den 18 december 1908, hälsade visserligen Bernhard Mehr “broderligt” stödet till en rysk läsesal men överlämnadet till “Zukunft” ansågs som “oöfverensstämmande med det rätta sakförhållandet”. För det första hade SAP “i otillräckligt mått” bedömt de ryska socialdemokratiska organisationers verksamhet i Stockholm. För det andra påpekade han att inte alla i Stockholm bosatta ryska emigranter “utvecklar[r] sig i det judiska språket”. För det tredje var “Zukunft” “kompetent endast i en viss del” bland de judiska arbetarna i Stockholm. För det fjärde gick enligt Mehr “Zukunft” emot ett grundläggande beslut på RSDAP:s fjärde partikongress i Stockholm den 23 april - 8 maj 1906. På kongressen beslutades anslutning av nationella socialdemokratiska organisationer som autonoma föreningar till RSDAP, bland dem Bund som tidigare hade tillhört och sedan lämnat partiet och som på kongressen var representerat med tre delegater. (Den stormiga partikongressen behandlas utförligt hos Björkegren).

Beslutet gick ut på att lokalt bilda gemensamma socialdemokratiska klubbar, inrätta gemensamma bibliotek och läsesalar och olika former av hjälpkassor samt hålla gemensamma möten, fester och insamlingar. Det ensidiga stödet gick alltså emot denna strävan till enighet. Bernhard Mehr nämnde också att “våran mening” överensstämde med RSDAP:s utländska gruppers kongress i Basel den 1-6 december 1908. Avslutningsvis föreslog han att SAP och Stockholms arbetarekommun skulle bilda en kommitté med fyra personer - “ur hvarje rysk soc-dem. organisation” - samt en svensk representant. Denna kommitté skulle ha till uppgift att formulera grundsatser för läsesalen och avfatta verksamhetsberättelser.

I Brantings arkiv finns ett brev från ryssen A. Ornatzky (med adress hos Georgij Tjitjerin i Paris, mensjevik och efter 1918 bolsjevik och Sovjetunionens utrikeskommissarie 1918-1930), daterat den 15 november 1908, som står i samband med den av Mehr nämnda kongressen. Ornatzky omtalade inledningsvis att han hade träffat Branting i Stockholm under den såkallade Master-affären. I januari 1908 häktades ryssen Jan Jakolevskij Master som misstänkt medskyldig till ett - politiskt motiverat - rån av en penningtransport i Tiflis i juni 1907där pengarna hamnade i RSDAP:s partikassa i exilen i Schweiz. Inga bevis fanns - Master hade en sedel som härstammade från rånet - och Master utlämnades inte till Ryssland som begärt var. Men han dömdes ändå för innehav av stulet gods och utvisades efter avtjänat straff, dock inte till Ryssland utan till England. Branting och Social-Demokraten skrev kritiskt om denna diskriminande behandling av Master - på samma sätt som av andra ryssar i Stockholm. (Om Master-affären och andra liknande se Tomas Hammar och Björkegren).

Ornatzky informerade Branting om den kommande kongressen av de “utländska hjälptrupperna” till RSDAP som bland annat skulle behandla flyktingfrågan. De ryska flyktingarna understöddes av de ryska grupperna i utlandet i samarbete med utländska parti- och andra arbetarrörelseorganisationer samt flyktingkommittéer. Kongressens målsättning var att förena de splittrade ryska grupperna och på så sätt effektivisera flyktinghjälpen. I Tyskland planerades dessutom efter ett gemensamt möte med representanter från SPD (bland annat Friedrich Ebert, partisekreterare och från 1913 partiordförande), flera tyska lokala organisationer och de ryska grupperna inrättandet av ett ryskt kollegium i Berlin som skulle samla in uppgifter om arbetslösa politiska flyktingar, fastställa deras flyktingstatus och koordinera hjälpinsatserna (inte minst arbete) tillsammans med den tyska landsorganisationen. Ornatzky undrade i RSDAP:s utländska kommittés namn om Branting och SAP enligt den tyska lösningen skulle vara beredda att vara i kontinuerlig förbindelse med RSDAP:s centralkommitté i dessa frågor. Bernhard Mehrs nämnda förslag påminner om detta även om det inte gällde understöd till ryska politiska flyktingar utan den planerade läsesalen.

Konkurrerande uppfattningar

Ytterligare en intressent skickade ett kritiskt ställningstagande till SAP. En rysk Allmän bildningsklubb i Stockholm bestred för det första att både den judiska föreningen “Zukunft” och den ryska partiföreningen representerade de ryska emigranterna. Dessa båda föreningar bestod bara av 35-40 personer varav fem-sex fått emigrera på grund av “politiska förbrytelser” medan de övriga är “flyktingar från militärtjänsten eller hitkomna för att i utlandet försöka sin utkomst”. För det andra ansåg Bildningsklubben att en läsesal var “alldeles onödig”. Dels består, så skrev man, den ryska kolonin av arbetare som jobbade till sent och bodde i olika stadsdelar, kunde alltså egentligen inte utnyttja läsesalen. Läsesalen har inte heller besökts av mer än sammanlagt 30 personer under hela sin existens. Dels finns en Arbetarnas bildningsklubb som under namnet Ryska politiska emigrantföreningen hållit offentliga möten, anordnat föreläsningar, diskussioner och självstudier i politisk ekonomi, sociala frågor och kulturhistoria. Nästan samtliga politiska flyktingar - “ej över 13-14 personer” - är medlemmar i Bildningsklubben som allt i allt har 89 medlemmar. Med sin skrivelse till SAP ville man upplysa om det “riktiga förhållandet” i den ryska kolonin och “i nu pågående strid”, det vill säga storstrejken, varna “mot oproduktiva föreningsutlemnande”. Man avslutade: “Vi äro övertygade om att härvarande emigrations-organisationer kan klara sig bra med egna medel”.

Ingen reaktion på Mehrs och Bildningsklubbens skrivelser finns redovisad i SAP:s VU-protokoll. Förmodligen ville man inte bli indragen i dessa emigrant- och utländska partistridigheter. Men framför allt krävde storstrejken som ju refererades till i Bildningsklubbens skrivelse all uppmärksamhet.

Samarbete bland de ryska föreningarna

I en förnyad skrivelse från “Zukunft” till SAP den 5 april 1910 erkände Ch. Zeitel, nu ordförande, självkritiskt de “slitningar som härskade organisationerna emellan” vilket var menligt för syftet med läsesalen: “emigranternas koncentrering omkring detta upplysnings företag”. Samtidigt förmedlade han en positiv bild: läsesalen har spelat “en mycket väsentlig roll i ryska emigranternas liv”. Medlemmar och utomstående har genom judiska och ryska tidningar kunna följa “det politiska och sociala livets gång i Ryssland”. Läsesalen har utnyttjats för agitations-, diskussions- och upplysningsmöten “varigenom emigranterna blevo mer sammanslutna och intresserade”. Läsesalen har under året varit “ganska livligt” besökt.

Av en kassarapport för 1909 (1 januari till 1 oktober) framgår att man hade sålt medlemskort för 4,77 kronor, tagit in inträde på 17,50 från 50 medlemmar och 9,14 från utomstående, att inträden från fester uppgick till 76,75 kronor och att läsesalen hyrts av “Zukunft” och Israeliska arbetaresällskapet. Resultatet var dock negativt: ett minus på 58,43 kronor. I kassarapporten är också de tidningar uppräknade som tillhandahölls (enligt kassarapportens stavning): “Unser Leben”, “Galzianer Soc.-Dem.”, “Vorwerz”, “Der Jidischer Leben”, “Zukunft”, “Retsch” och “Der Fraind”, och i kassarapporten 1909-1910 nämns “Nowy Denj”.

Det viktigaste budskapet i skrivelsen var dock den lösning mot de “oproduktiva” förutsättningarna och för ett möjligt fortsatt uppsving som presenterades: på “Zukunfts” förslag hade de ryska arbetarorganisationerna i Stockholm i oktober 1909 beslutat att gemensamt driva läsesalen, nämligen Socialdemokratiska föreningen “Zukunft”, Understödsgruppen för Rysslands socialdemokratiska arbetareparti i Stockholm och Israeliska arbetaresällskapet. Stadgar “på federativ grund” bifogades. Ändamålet med läsesalen är att “lämna möjligheten åt alla boende i Stockholm Ryska emigranter, att genom tidningarna följa händelserna i hemlandet samt världshändelsernas gång i sin helhet”. Varje rysk emigrantförening “som ej motarbetar grundprinciperna af den internationella arbetarrörelsen” kan ansluta sig, förutsatt den är inte för liten (under 15 medlemmar). De anslutna föreningarna betalar en medlemsavgift på 10 öre per månad och medlem, och varje förening är “skyldig” att hålla sina möten i läsesalen, mot en fastställd avgift. Två representanter från varje förening bildar styrelsen och sköter läsesalens förvaltning. En kassör väljs gemensamt, och som revisorer utses en person från varje förening. De anslutna föreningsmedlammarna har fritt tillträde till läsesalen. Utomstående betalar en avgift (5 öre per gång elller 10 öre per vecka eller 35 öre per månad elller en krona per kvartal).

Avslag på ytterligare stöd

I en skrivelse den 5 april 1910 både till SAP och Stockholms arbetarekommun ansökte Rysslands emigranternas läsesal i Stockholm (enligt en stämpel), det vill säga de tre organisationerna genom Ch. Zeitel, Bernhard Mehr och B. Schejman, på nytt om ett bidrag på 100 kronor. Man pekade särskilt på att förutsättningarna numera var gynsamma eftersom “slitningarna organisationerna emellan äro ur världen”. Av en kassarapport 1 oktober 1909 till 1 mars 1910, daterad 5 april 1910 och undertecknad av kassören Bernhard Mehr, framgår att numera också ryska partigruppen höll sina möten i läsesalen, i överensstämmelse med stadgarna. Det ökade inkomsterna. Från utomstående besökare redovisas intäckter på 6,89 kronor vilket är procentuellt mer än tidigare. Från möten och fester hade man fått in sammanlagt 227,15 kronor. Den höga siffran beror på inkomsterna från en tillställning på nyårsafton (210, 95 kronor). Under de fem månaderna med den gemensamma ledningen gick läsesalen med en vinst på 66,46 kronor, och det utan några bidrag från SAP och Stockholms arbetarekommun. Allmänna bildningsklubbens förutsägelse hade varit rätt.

I Stockholms arbetarekommuns styrelseprotokoll den 7 april återgavs brevets innehåll men frågan om fortsatt stöd bordlades och överläts till den nya styrelsen. SAP:s VU avslog den 15 april 1910 de ryska organisationernas begäran. Det framgår inte av protokollet varför. Kanske spelade det redovisade positiva resultatet en roll. Kanske var man extra återhållsam efter storstrejkens nederlag som också innebar både kostnader och en inkomstförlust. Stockholms arbetarekommuns styrelse bordlade frågan en gång till, den 10 maj, till hösten och anförde “ekonomiska skäl”. Sedan tog man, såvitt jag kunde se, aldrig upp denna fråga igen.

Vad hände sedan?

Om läsesalens och de ryska emigrantorganisationernas fortsatta öden vet jag ingenting. Jag har inte kunna hitta andra uppgifter än de redovisade vare sig i SAP:s arkiv (VU-protokoll, korrespondens 1910-1914), Stockholms arbetarekommuns arkiv eller i andra arkiv hos oss. I Sara Mehrs och Paul Olbergs arkiv hittade jag medlemskort från Stockholmsavdelningen av Judiska socialdemokratiska förbundet “Bund” i Sverige från 1949/1950, kanske någon form av efterföljare till föreningen “Zukunft”? Den ryska partiorganisationen existerade förmodligen fortfarande åtminstone fram till revolutionsåret.

Enligt uppgifter i Björkegrens “Ryska posten” fanns ytterligare en rysk emigrantförening som hade bildats av de första emigranterna efter revolutionen 1905, bland annat Bernhard Mehr, och den var fortfarande aktiv under första världskriget. Föreningen hette “Nytta och Nöje” (Dosug i polza - i polisrapporter från 1916 kallat för “Lediga stunder”). Enligt Björkegren var dess verksamhet under de första åren “precis så idyllisk och oskyldig som namnet antydde”. Men den radikaliserades efter krigsutbrottet 1914 och blev i praktiken en politisk förening - enligt säkerhetstjänsten ett slags bolsjevikisk täckorganisation - där hetsiga diskussioner mellan mensjeviker och bolsjeviker ägde rum, med några av den ryska exilens “stora andar” i Sverige som deltagare (Moisej Uritskij, Nikolaj Gordon, Jakov Surits, Nikolaj Bucharin), och också svenska vänstersocialister var involverade i. Den ryska kolonin i Stockholm växte snabbt under kriget. Enligt polisen uppehöll sig i februari 1916 4014 ryssar i Stockholm, en vecka senare 8891 varav 3258 var registrerade som bosatta. Om detta och de speciella förhållandena under kriget se Björkegren och Aleksander Kans nya bok “Hemmabolsjevikerna”.

Trådar att nysta vidare på

Detta är några trådar att nysta vidare på. Tanken med denna presentation var att visa upp ytterligare intressant - och hittills okänt - utländskt material hos oss men framför allt att uppmärksamma dessa ryska emigrantorganisationer vars existens i alla fall jag inte kände till tidigare (bortsett från det lilla jag hade läst hos Björkegren) och ge ett uppslag för vidare forskning:

• Kan man få fram mer om de nämnda ryska föreningarna i Stockholm på andra arkivinstitutioner och i andra arkiv, i pressen eller i litteraturen?
• Fanns det kontakter med svenska föreningar utöver de nämnda förfrågningarna om solidariskt stöd? Fanns det andra utländska socialdemokratiska föreningar i Stockholm under samma tidsperiod?
• Hur var det tidigare? Det fanns exempelvis en tysk arbetarebildningsförening i Stockholm, Pipklubben kallad, som bildades 1877 och var verksam åtminstone till 1890. (Erik Gamby har skrivit om denna arbetareförening i Arbetarhistoria nr. 41, 1987.)
• Fanns det efterföljare till denna förening? I Social-Demokraten den 16 maj 1913 hittade jag en annons från Deutscher Soz.-Dem. Verein om ett möte med föredrag.
• Fanns det ett slags multikulturellt föreningsliv i Stockholm till och med första världskriget?

Citerad litteratur

• Hans Björkegren, Ryska posten : de ryska revolutionärerna i Norden 1906-1917. - Stockholm 1985
• Erik Gamby, Pipklubben. // Arbetarhistoria nr. 41, 1987. - S. 15-17
• Tomas Hammar, Sverige åt svenskarna : invandringspolitik, utlänningskontroll och asylrätt. - Diss. Stockholms universitet 1964
• Aleksander Kan, Hemmabolsjevikerna : den svenska socialdemokratin, ryska bolsjeviker och mensjeviker under världskriget och revolutionen 1914-1920. - Stockholm 2005
• Hans Lagerberg, Små mord, fri kärlek : en biografi om Hinke Bergegren. - Stockholm 1992
• Alexander Loit, Baltic refugees of the 1905 revolution in Sweden. // The Baltic countries 1900-1914 : proceedings from the 9th Conference on Baltic Studies in Scandinavia, June 3-6, 1987. - Stockholm 1990. - S. 199-212

Socialistiska internationalens historia under första världskriget är ett i forskningen väl behandlat ämne. Men i motsats till perioden före 1914 och bortsett från tids- och ämnesmässigt mycket begränsade dokumentationer saknas en omfattande källpublikation för denna period.

Därför startades ett internationellt källeditionsprojekt, Socialistiska internationalen 1914-1918 av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm (ARAB) och Internationaal instituut voor sociale geschiedenis i Amsterdam (IISG).

Nu föreligger deleditionen om Stockholmskonferensen 1917 där Dr Martin Grass, arkivarie vid ARAB, har bearbetat (transkriberat och kommenterat) protokollen från konferensens organisationskommitté under tiden april 1917 till januari 1918.

Editionen är tillgänglig på den externa webbadressen:

• http://www.labourhistory.net/stockholm1917/
  Follow the link above for information in dutch, english and german.

Mer om konferensen och editionen

Efter ryska februarirevolutionen verkade förutsättningar gynnsamma för ett sammanförande av internationalen och för dess fredsaktion. Internationalens (provisoriska) holländska exekutivkommitté inbjöd till en allmän socialistkonferens i Stockholm och flyttade tillsammans med internationalens sekreterare i slutet av april 1917 tillfälligt till Stockholm.

Det bildades en organisationskommitté för Stockholmskonferensen, Holländsk-skandinaviska kommittén, med Hjalmar Branting (Sverige) und Pieter J. Troelstra (Holland) samt Camille Huysmans (Belgien, internationalens sekreterare) i spetsen. Kommittén utökades från och med juli till Holländsk-skandinavisk-ryska kommittén, som var verksam fram till början av januari 1918.

Organisationskommittén förberedde konferensen genom att möta delegationer från de till internationalen anslutna organisationerna och andra delegationer i separata förhandlingar. Delegationerna formulerade sina ställningstagande och krav. Men den planerade, stora och allmänna Stockholmskonferensen kom aldrig till stånd.

De separata mötena som pågick från maj till oktober och organisationskommitténs övriga verksamhet, inklusive dess sammanfattade fredsutkast i oktober, utgör det som kallas för Stockholmskonferensen.

Kommittémöten redovisas i detalj

Hela detta arbete redovisas i editionen. För första gången dokumenteras separatkonferenserna i detalj genom protokoll, kompletterande anteckningar av några kommittémedlemmar, organisationskommitténs kommunikéer och andra rapporter. 31 delegationer hade möten med Holländsk-skandinaviska kommittén, därtill kommer möten med enbart kommittén samt övriga möten med delegationer eller personer som var på väg till/från Petrograd.

Sammanlagt dokumenteras drygt 75 kommittémöten. Delegationerna kommer inte bara från socialistiska partier i många länder, både stora och små, bland andra flera från Sydosteuropa (Ungern, Bulgarien, Serbien, Bosnien, Kroatien, Grekland, Ukraina), utan också som representanter för olika nationaliteter, främst muslimska grupper, till exempel från Egypten, Marocko, Tunisien, Algeriet, Turkestan, Persien, Indien.

På dessa möten behandlades i huvudsak de nationella frågorna, självbestämmanderättens utformning och konkreta territoriella krav - frågor som är högst aktuella igen och delvis fortfarande olösta, till exempel för folken på Balkan, i Kaukasusområdet och Mellanöstern.

Med dessa “rörliga talarstolar” skulle man kunna nå också avlägsna orter på landsbygden. Vem som kom med idén har jag inte kunnat få fram. Einar Ljungberg skrev i Frihet 1948, nr. 13, att det djärva uppslaget kom från Fredrik Ström. I SDUF:s centralstyrelseprotokoll den 2 februari 1911 dyker förslaget om “jätteturnéer pr. bil” upp för första gången och spreds genom ett cirkulär som publicerades i Stormklockan den 18 februari.

Förebilder i England och USA

Det fanns förebilder utomlands. Suffragetterna i England, Women’s Social and Political Union och Women’s Freedom League, som tillämpade uppseendeväckande agitationsmetoder för kvinnlig rösträtt använde bilar. Man åkte omkring med bil för att göra reklam för tal av förgrundsgestalter som Emmiline Pankhurst. Man deltog i valkampanjerna 1909 och 1910 med bil “dekorerad” med affischer med texter som “Votes for women, women must vote that the will of the people may prevail”.

Emmiline Pankhurst var ute på en kampanjturné med bil på landsorten under de sex första månaderna 1911. Bilens kvinnliga chaufför hade som första kvinna tagit Automobilklubbens “bilkörningscertifikat”. Bilen som var av märket Wolseley, en gåva från en rik amerikanska, var tungt lastad med flygblad och broschyrer, och incidenter som punkteringar uteblev inte. En bil var för övrigt också inblandad i en mera dramatisk aktion 1912: några suffragetter körde fram till Downing Street i London, hoppade ur bilen, kastade stenar mot premiärministerns våning och försvann sedan snabbt i bil.

Även suffragetterna i USA använde bil under vissa agitationsturnéer. (Informationerna hämtade ur Antonia Raeburn, De militanta suffragetterna, 1973, och Rose Tremain, Suffragetterna, 1973). Bilar, ibland draperade med stjärnbaneret, spelade också en roll under manliga politikers valkampanjer i USA.

Förslaget att använda bil i valkampanjen 1911 möttes enligt Zeth Höglund av viss skepsis bland några socialdemokrater. Bland annat menade Värner Rydén att den “röda bilen” skulle “förstöra valrörelsen och ödelägga valet”. Han fick inte rätt alls: SAP gjorde ett mycket bra val, ökade med 30 mandat till 64 i Andra kammaren, vilket Höglund tillskriver inte minst “den största agitatoriska succés som socialdemokratin i vårt land någonsin haft, ett triumftåg utan like genom landet”.

SDUF köpte en lämplig bil som levererades den 18 maj 1911. Priset: 6500 kronor, med en kontantinsats på 2200 kronor och månatliga avbetalningar med 300 kronor under juni-oktober och 150 kronor under januari-april. Till finansieringen bidrog insamlingar och försäljning av broschyrer och böcker under agitationsresorna. Dessutom skulle varje plats som önskade besök av “röda bilen” betala 25 kronor i förskott. Samtidigt delade man ut reklam åt firman John Fröberg, Finspång, vilket enligt den första överenskommelsen inbringade 1000 kronor.

Första röda bilen av märket Mathis

Den första “röda bilen” var en Mathis nr. 1039 som enligt beskrivningen i SDUF:s protokoll var utrustad med “[öppet] torpedkarosseri, suf[f]lett och framfönster, signalhorn, domkraft, 2 strålkastare, 2 fotogenlyktor, 1 baklykta, 1 gaskök, luftpump, nödiga verktyg, verktygslåda”, och i inköpspriset ingick fullständig genomgång, rengöring och lackering, dessutom ett års garanti mot fabrikations- och konstruktionsfel. Mathis var tysktillverkad. Konstruktören Emil Mathis kom från Strassburg i Elsass, då tillhörande Tyska riket. Han byggde bilar sedan 1904, samarbetade bland annat med Ettore Bugatti, och hans “Auto Mathis Palace” var 1906 den största bilfirman i Tyskland och tredje största i världen. 1911 började han bygga tre bilmodeller Mathis Baby, Populär och Babylette. Om en av dessa motsvarar Mathis nr. 1039 kunde jag inte få fram. Mathis byggde också ett antal tillfälliga modeller vilket för övrigt var brukligt i denna bilens tidiga historia. Av 1911 års modell lär det enligt uppgift på internet inte finnas många bilar kvar hos samlare. Den Mathis som SDUF köpte hade enligt offerten en motor på 16 hästkrafter och var försedd med “4 hastigheter framåt och 1 bakåt s.k. kulisskoppling”. Marschfarten var omkring 50-60 km/timmen men man kunde komma upp i en hastighet av 80 km/timmen. Bilen sägs vara “en i alla afseenden fullt modernt konstruerad landsvägsmaskin” med låg bensin- och gummiförbrukning. Den hade en lugn och behaglig gång vilket enligt en första färdrapport i Stormklockan 13 maj 1911 “väckte ett visst förtroende hos mötande landhästar”. “Röda bilen” var verkligen rödlackerad.

Andra röda bilen en Buick

Eftersom intresset att få besök av agitationsbilen var mycket stort köptes en andra “röd bil”, en Buick. Först hade man tänkt sig en mindre bil, förmodligen den Bedford som samtidigt nämns i offerten, men det visade sig att den inte kunde transportera ett tillräckligt lass med litteratur vilket ju var en av inkomstkällorna. Enligt offerten hade Buick 18 hästkrafter - i offerten står 18/22 men det senare gällde förmodligen Bedford-bilen - och i köpet ingick sufflett, löstagbara fälgar, lyktor, strålkastare och verktyg och priset var 6350 kronor. Några gånger hyrde man dessutom en tredje “röd bil” för agitationsturnéer i anslutning till helger. “Röda bilen” 3 startade den 12 augusti med möten i Rotebro och Väsby och dagen därpå i Folkparken i Ingentingskogen. Det var det första bilmötet i Stockholm. Talare inför 4000 personer var Zeth Höglund och Fredrik Ström samt Reinhold och Elisabeth Mac från Köpenhamn. Ytterligare några “röda bilar” var ute på agitation på distrikts- eller lokala initiativ.

Enligt rapporterna i SDUF:s arkiv om de “röda bilarnas” agitationsresor där samtliga möten är uppförda besöktes under perioden 24 maj till 18 september (Mathis) respektive under 22 juni till 18 september (Buick) 511 platser med 317730 åhörare och av den tredje bilen 20 orter med 12400 mötesdeltagare. Bilarna, försedda med röda vimplar, fungerade som en rörlig talarstol och mötena kunde hållas lite varstans. “Röda bilen” var en nymodighet, ja en sensation på många håll, och enligt rapporterna gick folk ibland flera mil för att se agitationsbilarna.

Lyckad provtur Södertälje t. o. r.

I mitten på maj gjordes en första provtur med Mathis: Stockholm - Södertälje och tillbaka. Provturen beskrevs som lyckad. Bilen kördes av säljaren ingenjör Åke W. Eklund. Det rapporterades att bilen formligen flög fram, också i backarna, och att en incident inträffade: man fick stoppa för en hästvagn som stod mitt i vägen, drängen hade somnat. Den 24 maj startade Mathis sin första agitationstur söderut från SDUF:s lokal och Frams förlag på Upplandsgatan 7, med Axel R. Svensson vid ratten och med Kata Dalström, Carl N. Carleson och Hjalmar Gustafson som agitatorer. Under första dagen besöktes Mölnbo med möte kl. 19 och Gnesta med möte kl. 20.30. Den andra “röda bilen” startade den 22 juni på agitationsturné norrut, med Emil Karlsson som chaufför och Fredrik Ström, Einar Ljungberg och Zeth Höglund som agitatorer, dessutom Gullan Höglund som broschyrförsäljerska. Första dagen avhöll man möten i Morgongåva med omkring 350 åhörare - däribland flera bönder, påpekades det i rapporten - och därefter i Sala dit man kom först kl. 23.30 och höll ett nattligt möte inför 500 personer.

Agitatorernas reserapporter

Reserapporter från “den röda bilens härjartåg” skrivna av agitatorerna - utöver de redan nämnda Ivar Vennerström, Rickard Sandler, Per Albin Hansson, Gustav Möller, Gotthard Böhmer, Adolf Lundegrehn med flera - fanns i varje nummer av Stormklockan under tiden 3 juni till 7 oktober och naturligtvis i den övriga partipressen samt i motståndarpressen. Bilagitationen blev även uppmärksammad utomlands som ett lyckat agitationssätt, exempelvis i Arbeiter-Zeitung i Wien. Rapporter om agitationsturnéerna finns också i den av SDUF utgivna broschyren “Röda bilboken” som utkom i december 1911 med en upplaga på 4000 exemplar, pris 50 öre. Man gav dessutom ut två bilvykort (upplaga 45000, pris 10 öre).
Korta rapporter från resorna och mötena finns i memoarer, exempelvis i:

• Einar Ljungberg: “På uppviglarstråt. Färdminnen”, 1917, s. 141-146
• Fredrik Ström: “Min ungdoms strider”, 1940, s. 388-389
• Zeth Höglund: “Härliga tider”, 1951, s. 277-285

Branting med i Värmland

Också Hjalmar Branting följde under “några dagars våldsam sträckturné”, så beskrev han sin kommande agitationsresa genom Värmland i ett brev till Anna Branting den 7 augusti 1911, en dag, söndagen den 13 augusti, med en av de “röda bilarna”, Mathis. Efter möten i Charlottenberg den 11 augusti, kl. 22.30 (inför 800 personer) och dagen därpå i Arvika (inför 1000) steg han på “röda bilen” i Karlstad. Möten hölls i Emtbjörk [numera Ämtbjörk] (inför 400), Råda (inför 800), Höje (inför 400) och Munkfors (inför 1000) samt ett landsvägsmöte vid Myra (inför 200). Branting och Ivar Vennerström talade. I Social-Demokraten finns en kort artikel “Valagitationen i Värmland. Red. Hj. Branting med röda bilen”. Den är skriven den 13 augusti i Karlstad, “Från Soc.-D:s korrespondent”, vilket i det här fallet är Branting. På ett postkort skrev han sent på kvällen på franska om resan till Anna Branting.

Han berättade att resan med “röda bilen” varit ganska tröttande men att han hade återhämtat sig bra (”l’Auto rouge a été assez fatiguant, mais enfin a réussi bien”). Klockan 10 på kvällen hade han kommit tillbaka till Karlstad med tåg - från Munkfors - utan att ha ätit och ens druckit en kopp kaffe. Två nya möten väntade nästa dag, i Forshaga och Munkfors. I sin reserapport i Stormklockan den 26 augusti skrev Ivar Vennerström att Branting höll “längre, med bifall mottagna anföranden, till stor del formade till en skarp kritik mot liberalismen i vårt land”. Han tillfogade: “Det vilar dock något tungt och bundet över folket och stämningen i dessa bygder, vilket gör att denna söndag ter sig en smula mörkare än de föregående”. Mathis fungerade under denna resa däremot “som ett urverk” och mötena avlöpte “utan något mankemang”. Huvudintrycket av dagen blev ändå: “mindre ansträngande än många andra”. När Branting hade lämnat “röda bilen” började dock “äventyren”. “Vid avfärden krånglar bilen, ett benzinrör har blivit igentäppt, och vi sitta fast i första bästa backe. Vänliga armar hala oss upp”.

Strapatser landet runt

Reserapporterna i pressen och referaten från “röda bilens” agitationsturnéer är mycket intressanta. I skildringarna av landskapet, mötesorterna, personer och en mängd lokalhistoriska detaljer växer dåtidens Sverige fram, finte minst svenska landsbygden. Det vore en givande uppgift att följa upp detta detaljerat i “röda bilens” spår. Det berättas också många dråpliga historier om bilfärderna. Agitationsresorna med bil var ett strapatsrikt äventyr och då är inte ens de många och ibland sena mötena på olika platser inräknade. Vägarna var “just inte något kammargolv”, vägarna var fulla av “helvetets små avgrunder”,”kärran skraltar och rasslar i vägens djupa sand”, den fick “regelbundet återkommande hostattack vid var vägstigning”, så lyder några målande beskrivningar, det blev punkteringar, bilen fick skjutas på eller ibland dras med häst eller oxe till närmaste ort och verkstad, bilarna körde vilse - agitatorerna var kartläsare, Per Albin Hansson exempelvis menade att han inte behövde någon karta i Skåne och följden blev en gång att man hamnade på en lerig åker - motståndare lade stora stenblock på vägen, en gång sköts mot bilen, passagerarna i “röda bilen” fick springa efter skenande hästar - det var tydligen ofta Einar Ljungbergs uppgift - och också lugna uppskrämda människor och så vidare. Men det talas även om applåderande åskådare vid vägkanten eller att det ströddes blommor på vägen framför bilen.

Högerns blå bil - “spårsoparen”

Den nymodiga agitationsformen verkade vara framgångsrik. Det var därför inte konstigt att motståndarna följde efter. Svenska folkförbundet, grundat 1906 av nationellt sinnade arbetare i Stockholm som bland annat inte var nöjda med kollektivanslutningen till SAP, skickade en “blå bil” på agitation. Folkförbundet som förordade en nationell och försvarsvänlig politik samt sociala reformer utan att inkräkta på personlig frihet och den privata äganderätten bedrev antisocialistisk upplysningsverksamhet och fungerande som hjälporganisation till Allmänna valmansförbundet. Den “blå bilen” började sin agitationsfärd till och med några veckor före den “röda bilen”. Bilen var från början grålackerad men lackerades om efter spydiga kommentarer för att motsvara namnet. Att den uppfattades som en konkurrent även om egentlig konkurrens förnekades eller bagatelliserades visar den av SDUF utgivna broschyren, författad av Hjalmar Gustafson, “Blå bilen. En stridsskrift mot det sociala eländets apostlar”, (utkom i juli 1911 med en upplaga på 20000 exemplar, pris 10 öre). “Oförmögna av eget initiativ, stjäla de enligt den kapitalistiska frikonkurrensens metoder det socialdemokratiska ungdomsförbundets bilidé”, skrev Ivar Vennerström lite surt i “Röda bilboken”. Socialisterna betecknade bilen för “den gula och blå bilen” respektive “de gules blå bil” och kallade den för “spårsoparen” efter den “röda bilens” agitation eller “den antisocialistiska soparebilen”.

Det framgår av de olika rapporterna att det blev ett slags spännande tävling mellan bilarna på de svenska landsvägarna, “vår lustiga kapplöpning”, där ibland “spårsoparen” spårade före den “röda bilen” och där man ibland kom samtidigt till samma mötesplats och “duellerade” biltalare mot biltalare. Bilagitationen var lika besvärlig för den “blå bilen” och incidenterna var ungefär desamma som för “röda bilen”. Om den “blå bilens” start i Gävle den 1 maj berättade exempelvis Stormklockan att bilen körde upp på planteringen på Nygatan och kolliderade med ett träd. Det betecknades som en “från vår synpunkt lyckad” start, “ett dåligt omen” för Folkförbundets agitation. Enligt författarna i SDUF.s broschyrer som visserligen är part i målet lyckades överhuvudtaget spårsopningsarbetet inte särskilt väl. Hjalmar Gustafson skriver: “Den blå bilen mot den röda! Reaktion mot framåtskridande! Valmännen må välja! Det är i varje fall de röda, som visa väg mot framtidens land!”

“Den röda F-båten”

Den första “röda bilen”, Mathis, såldes i september 1912 till Adolf Berg i Grythyttehed för 2150 kronor. Däremot hade den planerade försäljningen av Buick ännu inte gett resultat i slutet av 1912. Efter succén 1911 fortsatte dock agitationsturnéer med “röda bilen” även under kommande år. Det gjordes också försök med agitation per båt, “den röda F-båten” kallad. Namnet var en motpropaganda i sig mot det planerade byggandet av en riktig F-båt. Det hela var Einar Ljungbergs idé (På uppviglarstråt. Färdminnen, 1917, s. 147-152). Båten var en ruffad mahognybåt, byggd på bröderna Larsson båtbyggeri i Kristinehamn, med en längd på 9,25 meter och en bredd på 1,90 meter. Den var utrustad med en tvåcylinders Albinmotor, med dubbel tändning, som gjorde en fart på 7 knop. Det fanns segel, köksutrustning, elektriskt ljus och i hytten fanns det plats för den påtänkta besättningen på tre personer. Båten döptes till “Fram”. Maskinist var Hans Gustavsson och som talare medföljde Einar Ljungberg och Albert Sundin. Båtagitationen startade i Kristinehamn i mitten av maj 1912. Den var inte lika framgångsrik som bilagitationen. “Röda bilen” var mera spektakulär, den syntes och uppmärksammades på ett helt annat sätt under sin framfart på landsvägarna.

Den vita bilen

Möjligen var det agitationsframgångarna med “röda bilen” och “blå bilens” agitation som inspirerade fredsrörelsen. På våren 1912 inledde baptistpastorn Albert Wickman som hade bildad Antikrigsrörelsen en intensiv fredsagitation. Den tog ordentligt fart efter maj 1913 när han med hjälp av vänner köpte en vitmålad bil på avbetalning. Med sin “vita bil” reste han “med snälltågsfart” runt i Sverige och talade på minst fyra platser varje dag, så står det i Carl Sundblads Svenska fredsrörelsens historia (1919). Tillsammans med honom i “vita bilen” agiterade hans fru Silva Wickman. En sådan hektisk agitationsverksamhet, av Sundblad betecknad som “hastverk”, ansåg Wickman som kallades “vite generalen” och den “vita fredshärens” anförare vara nödvändig inte bara för sakens skull utan också av ekonomiska skäl (kollekt och försäljning). Antikrigsrörelsen fick läggas ner på hösten 1918 och Wickman anslöt sig till den stora fredsrörelseorganisationen Svenska freds- och skiljedomsförening som han tidigare hela tiden hållit kontakt med.

Agitationen och tekniken

Från “röda bilen” till “vita bilen”. Nya agitationssätt hade tagits i bruk och blivit etablerade i takt med den tekniska utvecklingen. Tillfrågad om “röda bilens” framgång och betydelsen av bilagitationen 1911 svarade Einar Ljungberg”: “Tills den dag vi kunna använda röda aeroplan anser jag de röda bilarna vara de utomordentligaste talartribuner för socialismen och min innersta önskan är, att idén blir använd i den utsträckning den förtjänar” (i “Röda bilboken”). I dag står TV och andra medier för agitationens landsomfattande - och gränsöverskridande - genomslagskraft.

Socialdemokratiska ungdomsförbundets arkiv finns på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, och där finns också de nämnda tidningarna, broschyrerna och böckerna.