Av: Michael Horvath, praktikant våren 2011.

Listor, över personer som av inrikesministeriet hade blivit fråntagna sitt tyska medborgarskap under 1933-1938. Utdrag ur det statliga organet Reichsanzeiger publicerat av förlaget Pariser Tageszeitung. (Montage)

Händelserna i Tyskland på 1930-talet genererade en växande ström politiska flyktingar till Sverige. Det blev UD:s och socialstyrelsens uppgift att styra invandringen efter arbetsmarknadspolitiska och humanitära behov.

För att fastställa om politiskt flyktingskap förelåg samarbetade UD och Socialstyrelsen med de privata flyktinghjälporganisationerna, bland annat med Fackliga och politiska emigranters hjälpkommitté. Kommittén grundades den 15 maj 1933 av partistyrelsen, LO, Stockholms arbetarkommun, Stockholms fackliga centralorganisation och det socialdemokratiska ungdomsförbundet.

Uppgiften var att ge ekonomisk, juridisk och annat stöd till fackligt och politiskt förföljda flyktingar som kom till Sverige. De två pådrivande organisationerna var LO och det socialdemokratiska partiet. December 1938 bytte kommittén namn till Arbetarrörelsens flyktinghjälp.

Ansökningsblankett som innehöll frågor om bland annat namn, födelsedatum och -ort, medborgarskap, adress, facklig och politisk tillhörighet, uppgifter om flykten.

Ställdes många krav

För att erhålla understöd måste emigranten vara erkänd som politisk flykting (bland annat krävdes medlemskap i tyska LO eller det socialdemokratiska partiet, inget tidigare understöd av någon annan flyktingorganisation). Det ställdes alltså många krav för att bli erkänd av arbetarrörelsens flyktinghjälp.

Ansökande fyllde i en ansökningsblankett som innehöll frågor om bland annat namn, födelsedatum och -ort, medborgarskap, adress, facklig och politisk tillhörighet, uppgifter om flykten.

Den omfattande korrespondensen mellan Arbetarrörelsens flyktinghjälp och de utländska socialdemokratiska organisationerna speglar verksamheten att kontrollera flyktingarnas uppgifter.

Eftersom dessa flyktingorganisationer följde samma riktlinjer kunde ansökande som inte uppfyllde kraven utsorteras. I detta sammanhang upprepades en lista med varningar över personer som utgav sig “för att vara emigranter, men som av enskilda emigrantkommittéer hade avslöjats som bedragare, svindlare eller tyska agenter.” Samarbetet med utländska organisationer gällde även underrättelser om den civila och militära situationen i Tyskland samt flyktingarnas förhållanden i olika länder. Dessutom verkade Arbetarrörelsens flyktinghjälp ha haft bra samarbete med UD och Socialstyrelsen.

Ungerska studenter lär sig svenska. 23/5 1957. (A-bilds arkiv, 4773:5647e)

Av UD och Socialstyrelsen inhämtade upplysningar om varje ansökande från arbetarrörelsens flyktinghjälp verkade vara avgörande för deras beslut om flyktingen fick stanna kvar eller inresa. Efter att den ansökande hade erhållit flyktingstatus beviljades understöd efter fastställd mall. I vissa fall kunde emigranten få bidrag till kläder, sjukvård, yrkesutbildning och till jul.

Ekonomi

Arbetarrörelsens flyktinghjälp förfogade huvudsakligen över medel från LO och det socialdemokratiska partiet och stod alltid på säker ekonomisk grund. Dock fick organisationen även medel direkt från de olika fackorganisationerna. För att få ekonomiskt anslag måste förteckningar över utbetalt understöd insändas. 1939 godkände riksdagen ett anslag på 500 000 kr till flyktinghjälp som fördelades av Nämnden för statens flyktinghjälp på de olika hjälporganisationerna.

Arbetarrörelsens flyktinghjälp ansvarade inte för flyktingarnas boende från första början. Först 1939 inrättades på flyktinghjälpens initiativ ett flyktingläger i Klockarsvedja.

Judiska politiska flyktingar. Avskedsfest 1949 i Stockholm. (Fotosamlingen, 3331:2667.)

Inte heller hjälpte man att skaffa arbete till emigranter eftersom det rådde stor arbetslöshet. Först efter arbetsmarknadsläget hade förbättrats i mitten av 1930-talet bedrevs en aktiv arbetsanskaffningspolitik.

För att underlätta arbetsanskaffning planerade organisationen att fördela flyktingarna på flera platser framförallt industriorter. Underkommittéer bildades därför i Göteborg, Malmö och Eskilstuna. Underkommittéerna tog över en stor del av rutinärendena såsom anmälningar till polismyndigheterna, ansökningar om uppehållstillstånd och arbetstillstånd, främlingspass o.s.v.

Om arkivet

Flyktingdebatt i riksdagen 1949. Eje Mossberg. (Morgon-Tidningens arkiv, 868:14879)

Arkivet består bland annat av knappt 1400 persondossierer med korrespondens med och om enskilda flyktingar. Här finns det information om deras behov och problem men även mycket personligt och känsligt material ingår. T.ex. ett brev från koncentrationslägret i Dachau, vykort, CV, skildringar om hotet och förföljelsen i Tyskland, bråk med hyresvärd, behov av pengar och svartlistade personer.

Dossierer finns även för kända socialdemokrater som Bruno Kreisky och Herbert Wehner. Vid sidan om denna personliga korrespondens finns korrespondens med olika flyktingorganisationer, partier och myndigheter i in- och utlandet.

Observera att stora delar av arkivet är på tyska.

Litteratur

• Margareta Boman, Socialdemokratiska partiets och LO:s flyktinghjälp 1939-45 (studentuppsats) Historiska inst., Stockholms universitet, 1969.
• Pär Frohnert, “Den snäva solidariteten. Arbetarrörelsens flyktinghjälp, Svenska missionsförbundet och flyktingarna 1933 - 1945″, 36 - 42. I: Arbetarhistoria 2-3/2006, Nr. 118-119, Årgång 30.
• Gunnar Lefrell, Den socialdemokratiska flyktinghjälpen 1936-39 (studentuppsats) Historiska inst. Stockholms universitet, 1969.

Av: Pelle Pettersson, praktikant hösten 2011.

Historia, strejker och kamp

Elektriker i arbete, 1920-tal. (Foto: okänd. Refnr 1288/F/2/1)

Den ideologiska kampen har historiskt sett varit ett naturligt inslag i den fackliga verksamheten. Även avdelning 1:s arkiv vittnar om detta. Frågor kring hur man definierar sig, och hur man blir definierad, återkommer ständigt. Kampen om att beskriva verkligheten, både inom fackföreningsrörelsen och i ett bredare sammanhang har satt sina spår på många ställen i arkivet.

Avdelningen tog upp denna kamp på flera olika sätt, till exempel genom att nedteckna sin egen historia. Två historiker har givits ut, en 1945 och den andra 1982. Den senare sammanställdes av Åke Törnros, med ett långt förflutet som ombudsman i El-ettan och dessförinnan i avdelning 34.

Den första, Minnesskrift till Svenska elektriska arbetareförbundets avdelning 1:s 50-årsjubileum 1945, täcker inte bara avdelningens historia utan ger också en bild av elektricitetens och elektrikeryrkets framväxt i Sverige. Även om det är en jubileumsskrift är det inte bara en behaglig skönmålning av historien utan texten är informativ på många sätt. Man redogör även för några kortlivade fackliga föregångare som man menar är värda “vördnad och tacksamhet” även om de, som det uttrycks, “var framsprungna mera ur en skråbetonad kåranda än ur klassmässigt fackliga synpunkter…”(s.19) Historiken ger en systematisk redogörelse för avdelningens historia och berättar om strejker, avtalsrörelser och visar även ofta hur avdelningens verksamhet uppfattades i pressen. I samband med en strejk 1924-1925, som inte hade stöd i förbundsledningen eftersom den bröt mot både avtal och stadgar, beskrivs i historiken hur “strejken [inte hann] bli dagsgammal innan borgarpressen … började lamentera över avtalsbrottet” (s. 172). Exempelvis Göteborgs Handels- och sjöfartstidning beklagade dessa “sjukdomstendenser i fackföreningsvärlden”.

Strejkens orsaker

Denna strejk utbröt på grund av flera faktorer, varav den främsta tycks ha varit att installationsmontörernas löner inte hade höjts i samma takt som för de övriga byggfacken. “En icke yrkesutbildad byggnadsarbetare hade omkring 50 procent högre lön än en fullt utbildad elektriker, något som även medgavs av annars rabiata arbetsgivaretidningar,” som historiken uttrycker det (s. 166). Eftersom avtal gällde kunde avdelningen inte ta till de stridsåtgärder man ville utan att bryta mot avtalet. En lösning som diskuterades var att helt enkelt utträda ur förbundet. Därmed ansåg man sig inte längre vara bundna av avtalet. I ett förslag från klubb nr 6 (Luth & Roséns firmaklubb) lades det fram: “Som vi på inga villkor under avtalstiden få tala vid arbetsgivarna om några löner utan att bli kallade avtalsbrytare, så finnes för oss ingen annan råd än att skiljas från förbundet som har avtal med dem, och det kan väl ingen bestrida, att så fort vi äro skilda därifrån äro vi kvitt avtalet.” (s. 168)

Så blev det emellertid inte, men strejkbeslutet togs på ett extramöte den 8 augusti. En sluten omröstning hölls och trots att man inte uppnådde den kvalificerade majoritet som behövdes enligt stadgarna, beslutade man att gå vidare med strejken (s. 170).

Julbelysningen drabbas

Strejken pågick även i december 1924 vilket drabbade julmarknaden på Drottninggatan. Enligt tradition ville man dekorera gatan med “girlander, i vilka elektrisk belysning monterades” (s. 178). Inomhusarbetet hade redan utförts av arbetsvilliga. Strejkkommittén meddelade dock att julbelysningen endast skulle bli av om inomhusarbetet revs ned och uppfördes igen av de strejkande, vilket även gällde arbetet utomhus. Man försökte då få fönsterputsarna att utföra arbetet, men de ville inte eftersom arbetet var “smittat” (s. 179). Enligt historiken blev det ingen julbelysning det året.

Denna incident ges en lite annorlunda beskrivning i arkivet. Där finns anteckningar av en av ledamöterna i strejkkommittén, Oskar Lundberg (ref. kod 1288/F/2/1). Han har skrivit ned sina minnen från denna strejk, då han hade som uppgift att organisera strejkvakten, och nämner bland annat episoden vid Drottninggatan. Det är oklart när anteckningarna gjorts, men det kan vara så sent som på 1980-talet. Lundberg skriver (texten är något redigerad för läsbarhetens skull):

Julskyltningen på Drottninggatan försökte vi stoppa men det gick vi bet på. Hela avdelningens strejkande medlemmar patrullerade natten i fråga på Drottninggatan men när ingenting hänt kl 3 på natten gick de flesta hem. Kl. 4 kom en mängd bilar med brytare och girlanger. Bevakningen var en däckare eller arbetsköpare för varje svartfot. Försök gjordes att stoppa dem men vi var för få kamrater kvar så vi måste ge oss. Det hindrade inte att alla girlanger var nedryckta någon kväll senare.

Förutom anekdoter av denna typ skriver Oskar Lundberg även om de bitvis aggressiva metoder som brukades av både strejkvakter, strejkbrytare och polis.

Strejkbrytarna kontrolleras - och gör avbön

Strejkbrytarkort med anmärkningen: Brytare vid Luten 1924. sam 1925 vid Graham. korta tider på båda platserna. fullständigt oduglig. en skruv lös. fått sparken. Erhållit avbön den 24/4 1934.

Strejkkommittén använde sig av flera metoder för att kontrollera strejkbryteri. I arkivet finns registerkort över strejkbrytare under perioden 1922-1925 (ref. kod 1288/F/2/1). I den mån det är möjligt med uppgifter om födelsedatum, adress, arbetsplats, tiden för strejkbryteriet och eventuellt tidigare fackligt engagemang. Har det funnits någon angivare finns uppgifter om denna också nedtecknade på korten. En mer avancerad och för den tiden imponerande metod var att utnyttja kameror. I ett kuvert märkt “Individer som gjort sig förtjänta av allas förakt” finns en samling fotografier på strejkbrytare. Oftast har brytarna fotograferats mot en neutral bakgrund, men vissa av fotografierna är tagna medan arbetet utförs. De upptäckta ser ibland suddiga ut vilket antyder att fotografierna tagits “i farten”. Ibland försöker de dölja sina ansikten.

Strejkbrytare som önskade återinträde i föreningen fick ansöka om avbön. En stor mängd sådana ansökningar finns också bevarade från perioden 1921-1939 (ref. kod 1288/F/2/2). Många är ganska kortfattade och följer samma mönster. Somliga är dock mer uttrycksfulla och kan ange förklaringar till bryteriet. En ansökan från 1927 lyder:

Härmed får jag vördsamt anhålla om avbön för mitt handlingssätt under senaste strejk, vartill jag lät mig förledas, dels av vidriga omständigheter, ej enbart ekonomiska, dels av bristande kännedom om fackföreningsrörelsen. Jag har aldrig varit organiserad arbetare, och inom facket hade jag förut ej arbetat å platser, varest organisation kommit i fråga. Då jag av intresse för yrket önskar fortsätta som arbetare, och nu vädjande till medlemmarnas godhet söker komma in under organisationens hägn, lovar jag på heder och samvete att bliva en hederlig kamrat, om denna min bön beviljas.

I förbigående ber jag få påpeka, att den ställning jag de sista åren innehaft, bibringat mig en odelad sympati för organisationen.

Högaktningsfullt, [namnteckning]

I en bilaga till denna ansökan meddelas att den tillstyrkes, men “med reservation för eventuellt förut begångna ej kända bedrifter”.

Aftontidningen - arbetarpress eller en tidning som alla andra?

En debatt som inte är helt främmande i våra dagar är den rörande pressens förhållande till monarkin. Vid ett medlemsmöte 1947 uppmärksammades en eller möjligen flera rojalistiska artiklar i Aftontidningen, som tillhörde arbetarpressen. Utifrån protokollet är det oklart exakt vad för text det rör sig om. Episoden illustrerar ett dilemma för en press som å ena sidan har till uppgift att föra arbetarklassens talan men samtidigt måste verka på en marknad där man upplever att man måste anpassa sig. Det visar också på avdelningens engagemang i de vidare ideologiska och politiska frågorna.

Ur mötesprotokoll 28/10 1947 (ref. kod 1288/A/1/6):

Ordf. uppläste en skrivelse från klubb 39 där det påtalas det kungafjäsk som fackföreningsorganet Aftontidningen visat vid det danska kungabesöket nyligen. De anse det borde vara oförenligt för en arbetartidning att medverka i den reaktionära klassens rojalistiska upptåg. I protesten instämma även klubb 9. Styrelsen har, meddelade ordf., enhälligt tillstyrkt protesten med tillägget att den inte publiceras. Mötet beslöt i enlighet med skrivelsen och med styrelsens tilläggsyrkande.

Elektrikerna, avd 1: Uttalande 1948.

Nästa möte den 25/11 1947 närvarar redaktören för Aftontidningen, i protokollet endast benämnd Lundvik, på avdelningsmötet, i syfte att “redogöra för principen i redigeringen av en kvällstidning i allmänhet och för A.T. i synnerhet”. I protokollet återgivs Lundviks redogörelse. Han menar att en tidning för arbetarklassen måste arbeta realistiskt och därmed måste den även ta hänsyn till sin ekonomi. En kvällstidning som Aftontidningen måste dagligen konkurrera med de borgerliga tidningarna i kampen om att sälja flest lösnummer. På grund av det har fackliga och kulturella frågor hamnat i skymundan till förmån för nyheter och sensationsjournalistik. Enligt protokollet konstaterade han också: “… att för att vinna sitt mål att slå ut borgarpressen ur arbetarhemmen måste en arbetartidning följa den allmänna journalistikens principer, aktuellt nyhetsstoff främst.” Protokollet fortsätter: “Red. Lundvik berörde även den solidariska betydelsen för arbetarpressen, men beklagligt nog har inte det arbetande folket vuxit samman med sin press utan den har fortfarande den största förkärlek för den borgerliga pressen. Och folkets flertal vill ännu ha sensationer hellre än ledare - hellre serier än debatter i sociala, ekonomiska och kulturella spörsmål.”

Vid ett senare möte (26/10 1948) har styrelsen utarbetat ett förslag till uttalande. Uttalandet finns också bevarat i arkivet (ref. kod 1288/E/7/2). Lundviks redogörelse verkar inte ha övertygat avdelningen. Att döma av det ganska fräna språket verkar missnöjet med tidningens redigering istället ha ökat under året.

Fackets organisation: representantskap eller direktdemokrati

Omkring tjugo år senare, 1967, menade somliga att den mediala utvecklingen påverkat den fackliga verksamheten negativt. Året därpå införde avdelningen ett representantskap. Medlemmarna överlät med andra ord sin rösträtt på valda ombud men hade närvaro- och yttranderätt på mötena. I avdelningens andra historik återfinns två inlägg i en debatt om huruvida detta var rätt väg att gå. (Historikens titel är Svenska elektrikerförbundet, avdelning 1, Stockholm 1945-1980: en krönika i text och bild, sammanställd av Åke Törnros.) I ett inlägg signerat Lars Frisk påpekas att deltagandet vid avdelningsmötena har dalat under lång tid. Som förklaring anges bland annat att trötta och utslitna arbetare efter en ordinarie arbetsdag inte orkar med även fackligt arbete i form av medlemsmöten, klubbmöten o.s.v. Istället finns radio och TV i varje hem. “Den moderna människans behov av avkoppling har riktats till dessa”, skriver Frisk. Frisk menar att representantskapsformen fungerar hos andra fackföreningar och att det ger kunnigare och mer engagerade medlemmar. Förhoppningen var att detta skulle öka medlemsaktiviteten och stärka klubbarna. I ett annat inlägg invänder Arne Siwert mot representantskapsformen eftersom den istället passiviserar medlemmarna och leder till byråkratisering. Det borde finnas andra lösningar för att öka aktiviteten, menar han. (s. 172)

Frågan om representantskapets för- och nackdelar hade varit på tapeten även tidigare, vilket kan följas i arkivet. På ett medlemsmöte den 26/9 1939 (ref. kod 1288/A/1/6) diskuterades hur man skulle arbeta för bättre besökta möten:

§16 Ang. ‘bättre besökta möten’.
Styrelsen hade enligt uppdrag från föregående möte, meddelade ordf. dryftat frågan upprepade gånger men hade likväl ej funnit någon definitiv lösning av problemet. Tanken på något slag av premiering stod fortfarande kvar, musik eller annan underhållning, film och föredrag hade talats om och ävenså inrättande av någon form av representantskap men det hela kunde kanske lösas genom tillsättande av en kommitté som i samråd med styrelsen fortsätter utredningen. Esaias Andersson yrkade bordläggning på grund av det ringa deltagandet på mötet, vilket Gösta Johansson inte ville vara med om. Oskar Lundberg framförde klander mot styrelsen för att inget direkt förslag var framlämnat men kunde gå med på tillsättande av kommitté redan på detta möte. Lundgren framhöll att någon form av representantskap möjligen skulle vara en lösning då därigenom klubbarna skulle bli bättre informerade i avdelningens arbetsuppgifter och tillstyrkte förslaget om kommittéval i vilket sistnämnda även Hammarberg instämde. Åberg ansåg att det var de politiska fackklubbarnas fel, det hela, då var och en på sitt sätt agitera för sina synpunkter, och Berg framhöll att införande av representantskap skulle betyda diktatur och medlemmarna bli betalande nummerhästar vilket han för sin del aldrig kunde gå med på. Efter en längre debatt enade sig avdelningen om att tillsätta en kommitté som i samråd med styrelsen skulle fortsätta utredningen …

Vid nästkommande möte den 24/10 1939 hade kommittén kommit fram till att inte införa något representantskap, utan istället ha färre och mer koncentrerade möten samt en tätare kontakt med klubbarna. Först 1968 blev det alltså verklighet, men antagligen inte med de dramatiska konsekvenser som Berg tänkte sig.

Facklig aktivitet

Centraliseringen inom fackföreningsrörelsen i stort lyftes dock fram som ett problem senare. Problemet med kulturklimatet och det som i protokollen från 1947 beskrevs som allmänhetens “förkärlek för den borgerliga pressen” återkommer på sätt och vis också i rapporten Facklig aktivitet (1974). Rapporten var avsedd som en “probleminventering” på området facklig aktivitet och undersökningen utfördes av forskare på Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet med Lars Joelson som projektledare. Det var avdelningen själv, i form av dess aktiveringskommitté, som tog initiativ till undersökningen då man ville förbättra den fackliga aktiviteten bland medlemmarna. I rapporten beskrivs den samtida kulturen och kulturkonsumtionen, i form av exempelvis “TV-serier och detektivromaner” som individualiserad och kommersiell. Det är en kultur som rapporten menar präglas av passivitet och verklighetsflykt. (Joelson 1974, s. 22)

Men det är inte medierna och den passiva kulturkonsumtionen som ligger i fokus för rapporten. Undersökningen bygger på intervjuer med medlemmar, både i avdelningsstyrelsen och ute i klubbar, varav somliga har stor aktivitet och andra mindre. I rapporten pekas bland annat utvecklingen inom fackföreningsrörelsen ut som en orsak till bristande aktivitet. Den byråkratisering som Arne Siwert varnade för verkade enligt rapporten ha blivit verklighet, då författarna menar att stora avdelningar och en beslutsrätt som flyttas allt högre upp bidrar till att motverka fackligt engagemang på den lokala nivån. (Joelson, s. 22-23)

Rapporten orsakade en viss kontrovers. I arkivet finns pressklipp bevarade som illustrerar hur rapporten togs emot och hur åsikterna kunde skilja sig åt på olika nivåer inom facket (ref. kod 1288/Ö/1/2). Artiklar i Folket i bild (nr. 7 1975), Örebro-kuriren (den 14/2 1975) och förbundstidningen Elektrikern (nr. 11/74) ger tre delvis olika bilder av problemet. I Folket i bild citeras avdelningens ombudsmän, som menar att undersökningen ger en bra modell för det framtida fackliga arbetet och bekräftar gjorda erfarenheter. I Örebro-kuriren däremot fick förbundsstyrelsen komma till tals, som reagerade negativt och menade att rapporten var ett ovetenskapligt “beställningsjobb” avsett att skapa splittring inom fackföreningsrörelsen. Förbundsordföranden Stanley Jämtsved citeras även i Folket i bild, och menar där att ombudsmännens sympatier för kommunisterna lär ha påverkat undersökningens riktning. Från avdelningens håll menade man att den politiska tillhörigheten var oviktig, särskilt som socialdemokrater var i majoritet i styrelsen och lika många som kommunisterna i aktiveringskommittén. I Elektrikern kritiserades rapporten på många punkter för vad man menade var felaktigheter. Rapporten pekade på en distans mellan medlemmarna och förbundsledningen (Joelson, s. 202). Ledningen å sin sida menade att objektiviteten undergrävdes av det faktum att man i rapporten sade att man ville vara kommitténs “verktyg” (Joelson, s. 2).

Studieresor till öst

Avdelningens ombudsmän och medlemmar åkte på ett flertal studieresor till Polen och Sovjetunionen mellan år 1937 och 1959. Fem resor finns dokumenterade i arkivet: tre resor till Sovjetunionen 1937, 1950 och 1951 samt två resor till Polen 1949 och 1959 (ref. nr 1288/F/4/8). Dessa handlingar är intressanta att studera då de är skrivna vid en tid då Sovjetunionen syntes ha en framtid som arbetarstat och var en given ideologisk motpol till väst. Ett sådant samhälle var naturligtvis av intresse för de svenska ombudsmännen, oavsett egen ideologisk inriktning.

Resorna blev av efter inbjudningar från det polska byggnadsarbetareförbundet eller från den sovjetiska landsorganisationen. Resorna företogs i allmänhet tillsammans med deltagare från andra svenska fackföreningar på byggnadsområdet. På den tre veckor långa resan till Sovjetunionen 1950 deltog representanter för Stockholms byggnadsfackföreningars samorganisation. I delegationen ingick El-ettans ordförande Humbert Hammarberg. I ett uttalande beskriver man sina upplevelser av Leningrad, Moskva, Stalingrad och Voronesj.

Deras upplevelser präglas förstås av andra världskrigets konsekvenser och det återuppbyggnadsarbete de bevittnar. I uttalandet konstaterar man också att “på grund av delegationens sammansättning har helt naturligt det största intresset rört sig omkring landets byggnadsproduktion”. Man har besökt en mängd olika byggnadsplatser, både bostadshus och offentliga byggnader. Man nämner även “metron med sina palatsliknande och gediget utförda stationer”, och syftar gissningsvis på tunnelbanan i Moskva. Uttalandet är präglat av en stor respekt för det arbete som krävs för att bygga upp landet, och även för landets byggnadstekniker, “… trots smärre brister i detaljer när det gäller bostadshus, såsom köksinredningar o.d…”

Under resan har man även tagit del av det kulturella livet och “… har även här konstaterat samma brinnande entusiasm och skaparglädje som besjälade folket i det dagliga arbetet.” Med undantag för anmärkningen om köksinredningarnas kvalitet vittnar uttalandet om en helt positiv upplevelse, och man framhäver de sovjetiska arbetarnas fredslängtan och gästfrihet. Uttalandet är också menat som ett tackbrev till de sovjetiska värdarna, vilket präglar innehållet.

I andra handlingar är bilden inte lika självklar…

Utgavs 1905-1908 av Stockholms Tjänarinneförening. Tidskriften behandlade tjänarinnornas idéer, förslag och internationella utbyten. Den ger också en inblick i dåtidens förhållanden för arbetande kvinnor i allmänhet.

Tjänarinnebladet har härmed digitaliserats och gjorts tillgängligt i pdf-form. Nedan kan du läsa mer om tidskriften och tjänarinnorna.

Av: Martin Hedlund, praktikant höstterminen 2011

Tjänarinnor eller familjeslavinnor?

Under tidigt 1900-tal började även kvinnodominerade yrkesgrupper att organisera sig fackligt i Sverige, detta till stor del tack vare bildandet av Kvinnornas Fackförbund 1902. En av dessa grupper som lyftes fram under denna tid var tjänarinnorna. Vid ett möte i Stockholm 1903 talade Anna Sterky (ordförande i Kvinnornas Fackförbund) (Från Alma till Ulla 2010, s. 24) (Kvinnornas Fackförbund s arkiv) om tjänarinnornas usla förhållanden och agiterade för att tjänarinnorna borde kräva bättre förhållanden i arbetet. Begreppet som också står i rubriken (det vill säga “familjeslavinnor”) är hämtat från just detta föredrag och användes då för att beskriva tjänarinnornas förhållanden. Detta fick stor uppmärksamhet i pressen, mottagandet var till största del negativt, och diskuterades flitigt i bland annat Dagens nyheter, där signaturer som “matmoder”, “erfaren husmoder” och “tillgifven tjänarinna” där man försökte påvisa hur slarviga dessa tjänarinnor var, men tanken på att starta en tjänarinneförening började på allvar diskuteras. Året därpå blev detta en realitet då Stockholms Tjänarinneförening bildades (Moberg 1978).

Ganska omgående efter uppkomsten av den egna föreningen startades Tjänarinnebladet, en tidskrift som tog upp frågor rörande tjänarinnornas situation gällande arbetsförhållanden och arbetstider men också andra tjänarinneföreningar, både på hemmaplan och internationellt (Moberg 1978). Tidningens historia blev dock inte lång då den redan under 1908 slutade att ges ut, men den skildrar dåtidens förhållanden för tjänarinnorna just utifrån den egna yrkesgruppen (Hembiträdesföreningen i Stockholm. Utgående handlingar 1903-1923).

Organisering

Hur skulle tjänarinnor som arbetade upp emot hundratimmarsveckor ha möjlighet att organisera sig? (Tjänarinnebladet 1905, nr. 2, s. 2) Detta var en utav de många frågor tjänarinneföreningen brottades med. I den egna tidskriften Tjänarinnebladet diskuterades flitigt organisationens prekära situation angående möjligheterna till sammankomster. Den långa arbetsveckan kanske inte var speciellt för just tjänarinnorna under tidigt 1900-tal, i en artikel skriven av Maria Qvist (ordförande i Stockholms Tjänarinneförening 1903-1904) beskriver författaren hur arbetsförhållandena såg ut för hemmaarbetade sömmerskor i stockholmsregionen. Det visar sig att vissa sömmerskor behövde jobba upp emot 17 timmar om dagen för att få ekonomin att gå ihop. (Tjänarinnebladet 1907, nr. 4, s. 7f)

Skillnaden hade inte i första hand att göra med arbetstimmar utan med arbetstiden. Tjänarinnornas arbetstider var till skillnad från andra arbeten orgelbundna, gränsen mellan arbetstid och fritid var flytande vilket resulterade i att arbetsdagarna och ledighet kunde växla från dag till dag eller från månad till månad. Vid speciella händelser eller om arbetsgivarna till exempel hade besök långt in på småtimmarna var tjänarinnan tvungen att arbeta över beroende på behov, och inte som inom andra yrken efter en tidsram. Denna oregelbundenhet resulterade också i att det var svårt att komma loss ur arbetet ett speciellt datum om det så endast gällde en kväll i veckan eller varannan kväll i veckan. På grund av dessa skiftningar i arbetet hade också tjänarinnorna svårigheter att organisera sig eller överhuvudtaget stämma träff med varandra, eftersom de aldrig kunde veta i förväg om de var lediga eller ej (Tjänarinnebladet 1906, nr2-3, s.1f).

Under 1904 anordnades ett specifikt diskussionsmöte angående frågan över hur man skulle komma till stånd med bestämda fritider och begränsade arbetstider, så frågan fick stort utrymme i organisationen (Hembiträdesföreningen i Stockholm. Utgående handlingar 1903-1923. Flygblad). Det andra problemet för tjänarinnorna var att de allt som oftast bodde på sin arbetsplats, därigenom fick också husmodern stor insyn i tjänarens privatliv. Ett exempel på detta var att det kunde förekomma utfrågningar om tjänarinnans civilstatus vid anställningsintervjuer och att det ställdes krav på att denne inte var förlovad eller hade en man. Om tjänarinnan träffade någon under anställningen kunde det också vara en anledning till uppsägning (Tjänarinnebladet 1906, nr 3-4, s. 5).

För var skulle tjänarinnan träffa sin man? Hon bodde oftast hos den familj hon tjänade och arbetade oregelbundna tider, husmodern kanske inte önskade att en främmande person utan hennes tillåtelse befann sig i hemmet. Problemen härrör från en gammal och ålderdomlig lagstiftning.

Kontrakt och en föråldrad lagstiftning

Två av de totalt fyra punkterna som också togs upp vid bildandet av organisationen återspeglar de ovanstående problemen, dessa var:

1. Allt mer ordnade förhållanden vad angår tjänarinnornas fritider.
2. Införandet av kontrakts- och uppsägningsblanketter

(Stockholms Hembiträdesförenings arkiv. Utgående handlingar. Program och handlingar)

Den senare punkten har till stor del att göra med tjänstehjonsstadgan som tjänarinnorna formellt då stod under. Denna stadga från 1833 var en lagstiftning för tjänstetvång och innefattade arbetare inom jordbruk och i hushåll. Den förklarade att tjänarinnan (i vissa fall) skulle vara en del av familjen hon tjänade i men i en underordnad roll gentemot sina arbetsgivare, samt att det endast var arbetsgivaren som hade möjlighet att bryta kontraktet. Åren från 1833 och vid dess avskaffande 1926 kom olika förslag på ändringar i stadgan men dessa fick inget gehör, däremot diskuterades den flitigt av Tjänarinnebladet (Moberg 1978, s. 14). På många vis var stadgan vid denna tidpunkt (i början av 1900-talet) redan ålderdomlig och användes inte i praxis. Lagstiftningen beskrivs som medeltida, och eftersom den härrör från 1833 kan den i mångt och mycket relateras tillbaka till ett förindustriellt Sverige (Nationalencyklopedin). På många vis kan den också sägas vara medeltida i den bemärkelsen att den stadga från 1833 är en reviderad upplaga av tjänstehjonsordning från 1319 (Holmberg 1906, s. 18).

I ett flertal artiklar diskuteras just denna stadga och hur man skulle kunna förnya den eller i alla fall definiera hur den skulle användas. Under tidigt 1900-tal fanns det fortfarande ingen uppdaterad stadga och den gamla följdes som sagt inte till punkt och pricka. Detta hade lett till en stor variation av uppfattningar över hur kontrakt mellan tjänarinnorna och deras arbetsgivare skulle se ut, vilka rättigheter och skyldigheter de hade. Två paragrafer ur denna stadga lyftes fram i en artikel i Tjänarinnebladet under 1907:

10 §

Är tjänaren försumlig, gensträfvligt eller oordentligt och låter det sig ej rättas, eller visar det sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjänsten, må det därefter skiljas, efter ty i 5§ sägs, (anmälan till kronofogde eller länsman) med förlust av hela lönen samt erhålle sådant betyg det förtjänar

och 16 §

med tjänstehjon, som under förbjuden tid anträffats å krogar, källare eller näringsställen, eller som, utan husbondens lov, begiver sig ur dess hus, eller utöfver erhållet tillstånd sin hemkomst fördröjer, eller öfver natten är borta förfares som i 10 §

(Tjänarinnebladet 1907, nr. 3, s. 2f)

Artikelförfattaren menar att dessa två lagar har ställt till det för tjänare både i städer och på landet, då de kunde utnyttjas av arbetsgivare. Den anställda tjänaren hade inget arbetsskydd eller någon lag att luta sig emot utöver tjänstehjonsstadgan. Vilket gjorde det lätt för arbetsgivaren att avskeda tjänaren, men mycket svårare för den anställda tjänaren att lämna sin tjänst.

Under 1908 på kvinnornas diskussionsklubb möttes dock både representanter från tjänarinnorna och husmödrarna för att diskutera avtal. Det centrala för tjänarinnorna var just arbetstidens längd, fridagar samt ett avtal kring uppsägning för att skydda tjänarinnorna. Detta avtal skulle vara skriftligt och frivilligt men inte lagstadgat. Man var rädd att en revidering av tjänstehjonsstadgan inte skulle leda till bättre förhållanden utan snarare befästa de gamla lagarna i en yngre förpackning. (Tjänarinnebladet 1908, nr. 1, s. 4f) en ny lagstiftning kring tjänarinnorna kom dock till stånd under 1926, ungefär 16 år efter att tidningen lagt ned sin verksamhet.

Transnationella förbindelser? Transnationellt utbyte?

I det nordiska utbytet av idéer och tankar kan man se att det fanns vissa likheter. De krav som respektive lands organisation ställde gick i stort sätt ut på samma sak, det vill säga arbetstid i timmar om dagen, lediga dagar i veckan och egen logi. I både Norge, Finland och Danmark startades tjänarinneföreningar under slutet av 1800-talet, några år innan den svenska motsvarigheten bildades. Detta bidrog troligtvis till att tjänarinneföreningen i Sverige hämtade intryck från grannländerna. I övrigt införde våra nordiska grannar kvinnlig rösträtt flera år innan Sverige, redan 1906 i Finland, 1908 i Norge och 1915 i Danmark. I Sverige fick kvinnorna rösträtt 1919 och 1921 fick de rösta för första gången i ett riksdagsval. Några av de företeelser som de nordiska länderna hade gemensamt var att de var snabba med att starta egna platsförmedlingsbyråer, i Stockholm under denna tid fanns det ingen statligt ägd “arbetsförmedling” utan tjänarinnorna var tvungna att gå till privata förmedlingar. Dessa ansågs vara dyra och opålitliga, då de platser som förmedlats i vissa fall redan hade tillsatts (Moberg 1978, s 69f).

En av de första åtgärder som tjänarinneföreningen genomförde var att ta kontakt med andra nordiska länder angående deras program, det enda svar som kom in var från Köpenhamn (den danska motsvarigheten till Stockholms tjänarinneförening) vilket medförde att den danska tjänarinnerörelsen fick en framträdande roll under de första åren (Moberg 1978, s. 80). Det cirkulär som skickades ut under slutet av 1903 var på många sätt influerat efter dansk modell, i själva cirkuläret omnämns även Köpenhamns tjänarinneförening angående kontraktsblanketter (Stockholms Hembiträdesförenings arkiv. Tjänarinnekommitténs prot. 15.11.1903. Frågeblankett som bil. t. prot.), vilket också diskuteras i Tjänarinnebladet några år senare (1908:1, s. 4f).

Fackskolefrågan

En annan intressant koppling till Danmark var fackskolan. I Danmark hade tjänarinnorna redan den 4:e november 1906 startat en egen skola för att öka kompetensen hos den egna yrkesgruppen, om detta skrevs det flera artiklar i Tjänarinnebladet (t.ex. 1906, nr. 5-6, s. 1). Tanken på att starta en egen fackskola togs upp under flera möten och svenska representanter åkte på studiebesök till Köpenhamn för att få idéer till en egen fackskola för tjänarinnor.

För att starta en egen skola i Stockholm krävdes dock stora summor pengar och även här tog tjänarinnorna idéer från den Danska föreningen. I det första numret av Tjänarinnebladet 1906 beskrev man skolan i Köpenhamn i goda ordalag, men också hur de gått till väga för att få in pengar då ett skolbygge krävde stort ekonomiskt kapital. Köpenhamns förening hade redan 1904 anordnat en basar för att dryga ut kassan till skolbygget, denna basar beskrivs i Tjänarinnebladet som något storartat eftersom det visat sig vara väldigt lönsamt. I samma nummer av Tjänarinnebladet annonserar också tjänarinnorna i Stockholm om en egen basar (Tjänarinnebladet 1906, nr. 3-4 s. 1).

Skillnaden mellan föreningarna i Köpenhamn och Stockholm var att den Danska motsvarigheten var cirka fem gånger så stor och därigenom hade de också fem gånger så stora intäkter från medlemsavgifter, i Sverige trodde man dock att ett skolbygge skulle generera fler medlemmar till tjänarinneföreningen. Under 1908 hade den danska föreningen ökat med 300 medlemmar och enligt Tjänarinnebladet berodde detta på den nyligen startade skolan (Tjänarinnebladet 1908, nr. 3 s. 2).

Däremot fick tanken på en egen fackskola i Stockholm avskrivas några år senare, detta berodde på ett lågt medlemsantal (1912 var medlemsantalet 54 personer). I stället riktade de in sig på att få tillstånd en kommunalt grundad skola för, som det hette, obemedlade flickor som önskade bli tjänarinnor (Hembiträdesföreningen i Stockholms arkiv. Utgående handlingar 1903-1923. Jubileumsskrifter).

Likheter och skillnader

Tjänarinnebladet hade förutom de konkreta kontakterna med framförallt den Danska föreningen också ett flertal artiklar rörande andra länders tjänarinneföreningars bildande och framställda krav. Framförallt Tysklands tjänarinneföreningar beskrevs i flera långa artiklar, ofta översatta från tyska av Maria Qvist. På den tyska resolutionen år 1907 från Mannheims tjänarinneförening fanns flera likheter med de nordiska länderna, men också skillnader. Både tjänstehjonsstadgans avskaffande (tjänstehjonsstadgan har sitt ursprung i Tyskland (Holmberg 1906, s. 24)) och bestämmelser kring arbetstider finns med bland de krav den tyska föreningen framställde.

Däremot hade de ett annat angreppssätt när det gällde platsförmedlingsbyråer, i de nordiska länderna hade tjänarinnorna vid denna tid startat egna förmedlingar specifika för tjänarinnor. Den tyska tjänarinneföreningen krävde allmänna platsanskaffningsbyråer, det fanns inte heller någon punkt angående anställningsblanketter i den tyska resolutionen (Tjänarinnebladet 1908, nr. 1, s. 2). Diskussioner kring anställningsblanketter verkar ha varit en dansk-svensk företeelse, Stockholms tjänarinneförening hämtade denna idé direkt från Köpenhamn, och det omnämns inte någon annanstans än just i Sverige och Danmark.

Övriga länder som tas upp i Tjänarinnebladet var Holland, Nya Zeeland, Australien, Ryssland, USA och Frankrike. I dessa fall handlade det mer om att notera nya föreningar eller beskriva arbetsförhållandena allmänt.

Något som dock verkade ha varit nästan identiskt för alla dessa tjänarinneföreningar (oberoende land) var reaktionerna de framkallade, i synnerhet från den borgerliga pressen där de ifrågasattes, ofta i väldigt negativa ordalag. En trolig förklaring till denna häftiga reaktion kan ha varit grundat i det nära samarbete som skedde i hushållet, vilket var och kanske än i dag är en av de få arbetsplatser där klasser möts och är beroende av varandra på ett så privat plan. En organisering av tjänare skulle leda till direkt inverkan på överklassens privatliv.

Mycket av den tidiga diskussionen i tjänarefrågan (från ca 1890-talet) handlar om att tjänare var en bristvara, det fanns för få individer från arbetarklassen som ville ta arbete som tjänare. I den borgerliga pressen menade skribenter att det berodde på två saker. Dels den stora migrationen av personer utan landtillgångar och dels den pågående industrialiseringen av Sverige. Det fanns en tanke på att ge de kvarvarande statarna vissa landområden för att på så vis få till stånd en andra generations tjänare (Hembiträdesföreningen i Stockholms arkiv, tidningsklipp). Detta kan också påvisas av Stockholms tjänarinneförbunds egen tjänstebyråliggare, under 1905 förmedlades där 302 arbetstillfällen, medan det endast fanns 221 anmälda tjänare. (Hembiträdesföreningen i Stockholms arkiv. Tjänstebyråns liggare)

Bildning

I största allmänhet trodde tjänarinnorna att den låga status som yrket hade berodde på att kompetensen inom det egna ledet var så låg. De såg alltså en yrkesutbildning som en utväg ur denna låga status. (Hembiträdesföreningen i Stockholms arkiv. Utgående handlingar 1903-1923. Jubileumsskrifter). En punkt på Stockholms tjänarinneförenings första möte hette “Tjänarinnors upplysning medelst samkväm, föredrag, kurser o.d.” vilket just speglar denna uppfattning att bildning var viktigt. Frågan uppmärksammas också i Tjänarinnebladet, där ett flertal artiklar beskriver vikten av bildning, men också hur detta i praktiken skulle genomföras.

Arbetstiden för tjänarinnor sträckte sig ofta över hela dagen så det fanns kanske inte så mycket tid till läsning eller diskussioner. Frågan om reglerad arbetstid och ledighet hänger på vissa sätt ihop med bildningstanken. I en artikel skriven av Esther Borge (maka till Oscar Borge, grundaren till Arbetarrörelsens arkiv 1902) tas den mer praktiska biten upp. Artikeln kan i på många vis ses som en handbok i hur man tar tillvara korta avbrott i det vardagliga arbetet för att hinna med en sida eller två i någon bok, vad som borde läsas eller överhuvudtaget fundera över vad man läst. Detta var ett bildningsideal som kanske inte satte yrkeskunskapen i fokus men som ändå ansågs viktig:

Samtidigt som man skalar potatisen eller sopar golvfet kan man gnola en vers af Fröding eller Heidenstam, eller i sitt stilla sinne beundra hvad man läst om revolutionens hjältemodiga kvinnor, deras uppoffringar för sitt land och friheten, eller fundera på hur kvinnans rösträtt ska lösas.

(Tjänarinnebladet 1906, nr. 2, s. 2)

I en annan artikel från samma år tas också tanken på att bildning leder till bättre ställning för tjänarinnorna:

Ty om [...] äfven tjänarinnan sattes i tillfälle att taga del af dagens frågor, skulle hon således snart inse sin försoffade ställning och vakna till medvetande om, att äfven hon vill öka sina kunskaper och intressen för att representera sig som värdig medborgare och blifva tillerkänd sitt människovärde. Då skulle med tiden ovillkorligen ett bättre samförstånd komma att råda mellan husbönder och tjänare än vad fallet är nu.

(Tjänarinnebladet 1906, nr. 3-4, s. 1f)

Den mer praktiska kunskapen diskuterades också i stor utsträckning, oftast i samband med fackskolan i Köpenhamn. Här premieras den mer praktiska kunskapen; så som matlagning, bakning, tvätt och strykning samt rengöring. Den mer teoretiska kunskapen får på många vis stå tillbaka för den praktiska, men det poängteras att räkenskap, språkkunskap och allmänbildning anses viktiga inslag i tjänarinnors utbildning. Kunskapen ska dock i första hand ses som ett redskap inom arbetet för att i allmänhet öka yrkets status. (Tjänarinnebladet 1906 nr.2, s. 2)

Avslutning

Stockholms Tjänarinneförening hade under de första åren väldigt knapphändig kontakt med arbetarrörelsen, Anna Sterky (ordförande i kvinnornas fackförbund år 1902-1907) hade förvisso en stor inverkan på att föreningen bildades men kvinnornas fackförbund hade svårt att hitta en plats inom sina egna led för tjänarinnorna. Kontakten med SAP och LO var också sparsam och de enda tillfällen då kontakt togs var vid samarbeten vid föredrag eller deltagande i föreläsningsserier (Moberg 1978, s. 83).

Under året 1910 skedde dock ett antal händelser som skulle öka förbindelserna med arbetarrörelsen. Föreningen kan sägas ha reformerat sig själva i och med att styrelsen byttes ut och fick en starkare styrning mot framförallt socialdemokratin. Under samma period blev också Hanna Grönvall sekreterare för organisationen och var från 1914-1941 ordförande. Hon var också socialdemokratisk ledamot i Stockholms stadsfullmäktige från år 1919.

Referenser

Litteratur

• Tjänarinnebladet
• Moberg, Kerstin, Från tjänstehjon till hembiträde, 1978
• Holmberg, G., Sveriges tjänare och tjänarinnor: deras vara eller icke vara, 1906

Arkiv på ARAB

• Hembiträdesföreningen i Stockholm, arkivnr 2753
• Hanna Grönvall, arkivnr 183
• Kvinnornas fackförbund, arkivnr 2330
• Stockholms Allmänna Kvinnoklubb, arkivnr 2651

Av: Henrik Saxenius, praktikant hösten 2010.

Indokina- och Vietnamkriget

Under andra världskriget erövrades Franska Indokina av japanerna. Vietminh organiserades då som en nationell gerilla. Efter Japans nederlag kom fransmännen tillbaka. Frihetskriget mot ockupanterna förvandlades till en frihetskamp mot forna kolonialherrar. Efter fransmännens militära nederlag vid Dien Bien Phu år 1954 slöts vapenstilleståndet i Genève.

Vietnam delades längs den 17:e breddgraden i en nord- och syddel. Val för hela landet skulle hållas inom två år. Sydvietnam och USA fruktade emellertid kommunistisk valseger och man struntade i att förrätta val. FNL bildades 1960 som en politisk organisation medan Viet Cong organiserades som den sydvietnamesiska gerillarörelsen. Nordvietnam stödde gerillan med krigsmateriel via den berömda Ho Chi Minh-leden.

USA:s stöd till regimen i Sydvietnam blev massivt. I början av 1965 fanns 25 000 amerikanska soldater i landet. Mot årets slut var de 184 000. Eftersom stora delar av den sydvietnamesiska landsbygden behärskades av gerillan flyttades bönderna till strategiska byar. Detta hade inte den avsedda effekten, dvs. att isolera gerillan, så den 7 februari 1965 började en sex veckors bombkampanj mot Nordvietnam. Därefter kom öppet krig att råda mellan USA och Nordvietnam.

Även Sovjetunionen engagerades i konflikten. Moskva sände krigsmateriel och instruktörer till Nordvietnams stöd. USA:s utrikespolitik vägleddes av den s.k. dominoteorin, vilken gick ut på att om kommunisterna erövrade ett land så föll de andra som dominobrickor såtillvida inte USA ingrep. Därför blev också Vietnamkriget så långvarigt. År 1969 fanns redan över 500 000 amerikanska soldater i Vietnam. Det var emellertid stor omsättning på personal, vilket i sin tur bäddade för instabilitet i krigföringen.

Kriget gick väldigt dåligt för amerikanerna. Samtidigt växte fredsrörelsen fram på hemmafronten under intryck av kriget. “Hey, hey, LBJ, how many kids did you kill today?” ropade demonstranterna. Även antalet desertörer ökade. Dittills hade USA aldrig upplevt sådana mängder av deserteringar.

Desertörer

En soldat som var borta mer än 30 dagar räknades av Pentagon som desertör. Hade han varit borta mindre än 30 dagar klassificerades han som “frånvarande utan permission” (absent without leave, AWOL). År 1967 klassificerades 40 000 som desertörer. År 1970 var siffran uppe i 89 000. Hundratusentals ställdes varje år inför krigsrätt. Domstolen var överbelastad med värnpliktsmål. “The only political way for the people to stop the war is to stop taking part in it.” (Jim Walch, “Flight from Atrocity”, Outlook 1/1970, s. 19)

Värnpliktsvägran och vägran att ställa upp till den första mönstringen var en del av tonårskulturen i Amerika, menar krigsvägraren Jim Walch. (Kristet forum 5-6/1971) Framför allt Students for a Democratic Society drev en kampanj mot inskrivningarna. Proteströrelsen blev en livsstil. “Hell no we won’t go” och “Make love, not war” var några av de mera frekventa slagorden. Myndigheterna samordnade sina krafter för att effektivisera jakten på sina krigsvägrare. USA utövade även påtryckningar på främmande stater för att få dem att återlämna desertörer. Jim Walch skriver om en krackelerad amerikansk självbild:

That America is not a place for a healthy young man with a conscience is beginning to dawn on an ever-increasing number of people, both in the United States and abroad. America, which ones was the symbol of hope, freedom and opportunity for the downtrodden masses of earth, is now the negation of these qualities. The America which was populated by deserters and exiles is now creating exiles by the hundreds of thousands.

(Jim Walch, “Flight from Atrocity”, Outlook 1/1970, s. 19)

Grannlandet Kanada blev främsta tillflyktsort för amerikanska desertörer. Här fanns omkring 60-80 000 män på flykt undan värnplikts- och inkallelseorder. I Jim Walch samling återfinns framför allt tidskrifter från dem. Den första amerikanske soldaten anlände till Sverige på sommaren 1967. Så småningom kom över 700 amerikanska värnpliktsvägrare och desertörer i kontakt med Sverige.

I klipparkivet kan man följa deras öden relativt väl. År 1971 hade 437 amerikaner beviljats tillstånd att stanna i landet. Huvuddelen bosatte sig i Stockholmstrakten, men även Malmö, Göteborg och andra orter tog emot dem. År 1971 hade även 101 återvänt till Amerika eller till sina förband. Sex amerikaner utvisades ur Sverige. (Kristet forum 5-6/1971).

Värnpliktsvägrarna och desertörerna organiserade sig, bland annat i American Deserters Committee (ADC), the Center, American War Resisters in Sweden m.fl. Handlingarna i Jim Walchs samling, som härrör från perioden 1968-1972, visar med all önskvärd tydlighet på detta. På Mälartorget 15 i Stockholm upprättade Walch ett “mottagningskontor” för att handleda amerikanerna i det svenska samhället. Verksamheten rörde sig bl.a. om bostadsförmedling, utgivning av en informationsbulletin, studiecirklar, språkkurser o.d.

Sedan 1969 delade han kontoret med en protestantisk präst som var aktiv inom den kristna fredsrörelsen i Amerika (Fellowship of Reconciliation). Han var utskickad av Clergy and Laymen Concerned About Vietnam (CALCAV). Walch var verksam inom the Center och Arbetsgruppen för stöd åt amerikanska Vietnamkrigsvägrare i Sverige, som bildats den 21 december 1968. Kontakterna med andra organisationer var många, som exempelvis med De Förenade FNL-grupperna (DFFG).

Man får genom Walch “desertörarkiv” även en glimt i slitningar bland desertörerna samt ADC:s problem med Svenska Kommittén för Vietnam. Förutom att hjälpa desertörerna deltog man i antikrigsdemonstrationer under parollen “Politisk asyl åt Vietnamkrigsvägrare!” I artiklar riktar Walch uppmärksamhet på svensk praxis från andra världskriget då krigsvägrare från krigförande land fick stanna i landet. Den 21 februari 1969 utfärdade så inrikesdepartementet en kommuniké där personer som löpte “risk för att sändas till tjänstgöring på krigsskådeplats” fick asyl.

Februarikommunikén byggde på folkrätten och FN:s bestämmelser. Asylfrågan var politiskt känslig eftersom mottagandet av desertörer kunde uppfattas som en direkt ovänlig handling gentemot USA. Någon politisk asyl erhöll desertörerna heller inte, men fick inte desto mindre stanna kvar i Sverige av humanitära skäl. I samlingen återfinns handlingar som med all önskvärd tydlighet belyser debatten om politisk asyl.

Ur samlingen

Kärnan i samlingen är ett klipparkiv som omfattar åren 1968-1971. Walch prenumererade flera år på Pressurklipp. Bland annat kan man däri följa krigsvägrarnas anpassning till samhället. 60 procent av amerikanerna återfanns 1971 i förvärvsarbete. (Kristet forum 5-6/1971) De amerikanska desertörerna utgjorde en pionjärgrupp i svensk flyktingmottagning. Under 1980-talet skulle Sverige ta emot tusentals krigsvägrare från Iran och Irak. I samlingen ingår även en del artiklar och uppsatser av personer som utnyttjat klipparkivet. Jim Walch står själv för ett omfattande manuskript, som upptar en hel volym tillsammans med förarbeten och anteckningar.

Även protokoll, korrespondens, register och räkenskaper belyser antikrigsverksamheten väl. Fotografier och ljudband illustrerar de förutvarande krigarnas och desertörernas liv ytterligare. I Jim Walchs samling finns även en värdefull dagbok över hans kontaktnät. Tidskrifter är också ett tacksamt material, som täcker krigsvägrarnas aktiviteter. WRIS till exempel var organ för American War Resisters in Sweden, The Paper Grenade för American Deserters Committee och Center Newsletter för the Center. Vidare återfinns tidskrifter från andra amerikanska desertörorganisationer i samlingen.

I Jim Walchs samling ingår även 32 band böcker och trycksaker samt två ljudband.

Av: Elin Walsh, praktikant våren 2011.

Historien om betyget

Per Albin Hansson avslutade sina studier vid Pildammsskolan i Malmö 1898. 1950 utkom John Lindgren med en biografi över Per Albins liv och karriär. I den trycktes en kopia av Per Albins avgångsbetyg. Avgångsbetyget har sedan tryckts upp i fler exemplar, möjligen för att fungera som bilagor till boken.

Dessa har sedan dess cirkulerat runt i landet och då det handlar om faksimiltryck kan det vara svårt att avgöra om det är originalet eller en kopia man har att göra med. Arkivexemplaret här hos oss är även det ett faksimil.

Inte allt för sällan kontaktas vi av personer som säger sig ha originalet i sin ägo. Dock har det hittills visat sig att det har handlat om kopior.

Vem var Per Albin Hanson?

Per Albin Hansson föddes den 28 oktober 1885 i Fosie församling utanför Malmö. 1903 bildades Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund och Per Albin blev kassör i den första centralstyrelsen. Mellan åren 1917-21 samt 1923-24 var han chefredaktör för tidningen Social-Demokraten. Det var runt dessa år som Per Albins politiska karriär tog fart på riktigt och 1920 blev han krigsminister i den första socialdemokratiska regeringen.

Han blev statsminister först 1932 och var det sedan mellan september 1932 till juni 1936 samt mellan september 1936 till 6 oktober 1946, sammanlagt 14 år fram till sin död den 6 oktober 1946.

Litteraturtips

• Lindgren John, Per Albin Hansson i svensk demokrati - första delen 1892-1920. Stockholm 1950
• Gunnarson Gunnar, Arbetarrörelsens krönika i ord och bild, 1-2 vol. Stockholm 1973
• Per Albin 1885-1935 - på femtioårsdagen den 28 oktober 1935. Stockholm 1935
• Isaksson Anders, Per Albin, 1-4 vol. Stockholm 1985-2000

Maj Hirdman (född Anna Maria Eriksson) var en gruvarbetardotter som föddes 1888 i Bergslagen. Maj blev faderlös i ung ålder och drog tidigt ut som piga på gårdar. Denna värld är skildrad i flera av hennes romaner. I senare tonåren flyttade hon in till staden och mötte 1909 sin blivande make Gunnar. Tillsammans kom de att få tre barn. Maj umgicks vid den här tiden i socialistiska kretsar och var skribent i Brand. 1911-1913 gick hon på lärarinneseminarium i Göteborg. Därefter flyttade hon ihop med Gunnar och bodde i Västerås innan de i början av 1930-talet bosatte sig i Ålsten i Bromma.

Våren 1921 gavs debutromanen Anna Holberg ut. Den skildrar en ung flickas utveckling från vänsteragitator till mor. I likhet med de flesta andra av hennes utgivna romaner och noveller bygger den till största delen på självbiografiskt stoff utan att vara uttalat självbiografisk. 1958 gavs Alla mina gårdar ut som kom att bli hennes sista utgivna roman. Men hon var aktiv som författare fram till sin död 1976.

I Maj Hirdmans arkiv finns originalmanuskript till de flesta av hennes utgivna skrifter. Utöver det finns även pjäs- och filmmanus avsedda för såväl radio som teaterscenen. Bland det outgivna materialet finns romanen En människosägen i flera versioner som handlar om den egyptiske faraon Achuaton. Nämnas måste också det ofullbordade manuskriptet till memoarerna Mitt sekel som finns bevarat tillsammans med anteckningar och arbetsmaterial. Ett par dagböcker finns bevarade bland annat från tiden i Göteborg 1911-1912.

Cirka 1500 brev finns i arkivet. En stor majoritet av breven är från 1910- och 1920-talen. Många av breven är från (och till) hennes make Gunnar under perioderna de levde åtskiljda och från parets många resor var för sig. I arkivet finns brev från många kända personer Hirdman brevväxlade med. Några av de äldsta breven är från agitatorn Hinke Bergegren. Bland annat ett skickat från häktet på Långholmen. Av dem som haft störst inflytande över hennes författarskap tycks kontakterna med författarinnan Anna Lenah Elgström vara. Elgström bidrog även ekonomiskt till familjen Hirdman. Från Elin Wägner finns ett tiotal brev. Främst i egenskap av att hon var redaktör på tidskriften Idun som Hirdman regelbundet publicerades i, men också brev av privat karaktär.

I samband med utgivningen av Anna Holberg fördes en intensiv korrespondens med litteraturprofessorn och senare akademiledamoten Fredrik Böök. Böök verkar ha varit ett viktigt stöd, som bidrog med synpunkter och som gärna skrev rekommendationsbrev åt Hirdman.

Bland andra arbetarförfattare som Hirdman hade viss kontakt med kan nämnas Harry Blomberg, Ragnar Casparsson, Ivan Oljelund och dansken Jeppe Aakjaer. Med den svenske Hollowoodregissören och skådespelaren Victor Sjöström fördes en lång brevväxling, främst angående möjligheterna att filmatisera Anna Holberg.

Arkivet är tillgängligt i sin helhet.

Stor barnfest anordnas vid Söderbrunn. Affisch XXL 1906:022.

En försummad del av den svenska arbetarrörelsens historia är den som rör arbetarbarnen och deras anslutning till och organisering i olika politiska verksamheter, näraliggande eller anslutna till SAP eller SKP, hävdade Eva-Mari Köhler 1979. Som exempel på sådana verksamheter nämner hon de socialistiska söndagsskolorna under 1890-talet, sagostundsrörelsen från 1903 och framåt samt barngillena - arbetarbarnens förbund.

Början i Malmö 1903

Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti grundades 1889 och 1897 bildades partiets ungdomsförbund, Socialistiska Ungdomsförbundet. Tage Lindbom skriver i sin studie Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i Sverige att det socialistiska ungdomsförbundets fjärde kongress 1903 kom att skilja sig från de tidigare. Medan de tidigare kongresserna i stort sett gått i enighetens tecken och några delade meningar sällan förekommit i viktigare principiella frågor, fanns det på 1903 års kongress en bestämd opposition i praktiskt taget alla principiella frågor. Det gällde frågor om militarism och framför allt ungdomsförbundets förhållande till moderorganisationen, SAP. Majoriteten av kongressen riktade skarp kritik mot partiet, som beskylldes för att ha svikit sina idéer, och anklagades för byråkratiseringstendenser och strävanden att undertrycka “den fria inre diskussionen” (Lindbom, s. 58).

Enligt Lindbom stred mot centralkommittén och kongressmajoriteten en minoritet, med sitt starkaste fäste i Malmöklubben, som mera lojalt ville ställa ungdomsrörelsens krafter till det socialdemokratiska partiets förfogande. Då 1903 års kongressbeslut fick konsekvensen att ungdomsförbundet slet de ideologiska banden med det socialdemokratiska partiet beslutade sig Malmöklubben strax efter kongressen därför att utträda ur förbundet. Grunden lades därmed för ett nytt förbund, Socialdemokratiska Ungdomsförbundet, som fick sin tyngdpunkt i Malmö. I Berättelse öfver Socialdemokratiska ungdomsförbundets verksamhet från mars 1903-maj 1905 heter det att

Malmö socialistiska ungdomsklubb, på grund af det socialistiska ungdomsförbundets afståndtagande från partiprogrammet och den ovederhäftighet som präglade dess organ, utträdde ur detsamma. Och man kan säga, att detta beslut om utträde utgjorde begynnelsen och upphofvet till den socialdemokratiska ungdomsrörelsen.

(s. 1)

I och med detta fanns det alltså två socialistiska ungdomsförbund i Sverige. Det nya förbundets namn får då förmodligen ses som ett tecken på förbundets lojalitet gentemot moderpartiet. Till ordförande i centralkommittén för det nya ungdomsförbundet valdes författaren Karl Gustav Ossian-Nilsson. Han hann under sin korta tid i ungdomsförbundet vara med och starta Sagostundsrörelsen, som i början kallades för de Socialistiska söndagsskolorna, och sägs ha varit den som myntade det “segrande” namnet “Sagostunderna” (Köhler, “Den proletära barnrörelsen i Sverige 1890-1917″). Ossian-Nilsson berättar själv i sina memoarer O gamla klang och jubeltid att

[d]et segrande namnet skapades också av mig - nämligen Sagostunderna. Själv älskar jag in i ålderdomens år sagan som litterär genre

(s. 137, kursiv i originalet).

Ossian-Nilsson hävdar även att förslaget hade en “polemisk udd”, och meningen var att sagostunderna skulle ersätta “de sektreligiösa söndagsskolorna”, men att syftet inte var någon “antikristlig propaganda”. Han ansåg istället att

de små borde förskonas för varje slags religiös, antireligiös eller politisk påtryckning. Barnen skulle växa upp i en friskare och dogmfriare luft, än den sekterna unnade dem

(s. 137)

Det är intressant att kontrastera denna beskrivning av verksamheten med den som förekommer i Berättelse öfver Socialdemokratiska ungdomsförbundets verksamhet från mars 1903-maj 1905, där det heter att

Sagostundsidén har genom förbundet gjorts aktuell här i Sverige… det är af stor vikt att skaffa en motgift mot de religiösa söndagsskolorna och redan från barnaåren fostra den blifvande kämpen för proletariatets frigörelse

(s. 6).

Enligt Köhler tycks inspirationen till verksamheten ha kommit dels från de socialistiska söndagsskolorna från slutet av 1800-talet men också från liknande verksamhet i England (Köhler, “Arbetarrörelsearkiv och arbetarbarn”).

Den första januari 1904 kallades arbetarbarnen i Malmö till Folkets hus festsal för den första sagostunden. Åttahundra barn kom, både barn i skolåldern och deras yngre syskon. Sagostunderna kom att ledas av en kommitté som utsetts av Socialdemokratiska Ungdomsklubben. Fram till 1906 hade 61 sagostunder anordnats. Vid sagostunderna roades barn enligt en rapport i Solstrålen med “deklamation, sång, musik och sagoberättelser”. För de äldre barnen hölls även föreläsningar med “skioptikonbilder” (Köhler, “Den proletära barnrörelsen i Sverige 1890-1917″).

Bidrag till verksamheten erhölls av Socialdemokratiska ungdomsklubben, Socialdemokratiska Partiet, vissa fackföreningar och tidningen Arbetet.

Fler sagostunder startades

Under de följande åren startade Sagostunder på flera övriga platser i Sverige. Sagostunder som samlade hundratals barn bildades snart i Stockholm, Göteborg, Eskilstuna och Helsingborg. Rörelsen hade sin största verksamhet i större städer såsom Malmö, Göteborg och Stockholm, och utbredningen var störst i södra och mellersta Sverige.

I Stockholm hölls den första Sagostunden långfredagen den 13 april 1905 i Folkets hus A-sal. Fredrik Ström höll ett föredrag om sagostundsidén. Där förekom även sång, musik, deklamation och sagouppläsning. Arbetarkommunen lämnade gratis lokal, fackföreningarna lämnade ekonomiskt bidrag och kvinnoklubben broderade en fana. En framstående person för Sagostunderna i Stockholm var Olle Olsson, också känd som Sagostunds-Olle.

I Göteborg startade Sagostunderna med en avdelning 1906, och Sagostunder fanns på minst tre olika platser i Göteborg: Lindholmen, Olshagen och Majorna. Ett tusental barn tycks ha varit anslutna. Verksamheten lades dock ned efter under några år men återupptogs 1914.

Lokala grupper startade snart på flera andra orter. Enligt Köhler var verksamheten som mest intensiv under två perioder, dels från starten 1903 och fram mot 1915-1917, dels nya verksamheter under 1920-talet. I de lokala organisationerna upplevde man att det fanns problem med att samordna verksamheten. I Stormklockan diskuterades under 1910 behovet av ett särskilt Sagostundsförbund. En omorganisation kom till och 1916 tillkom program och stadgar för De ungas freds- och sagostundsförbund. Organisatoriskt fanns enligt Köhler fortfarande en kontakt med partiet. DUF fick bidrag från Socialdemokratiska partiet, Socialdemokratiska ungdomsförbundet och Svenska freds- och skiljedomsföreningen. DUF upplöstes dock redan 1918 och en Centralkommitté med säte i Malmö bildades.

Sagostundsverksamheten fortsatte och 1937 slöts ett samarbetsavtal mellan Unga Örnar och Sagostunderna. I juni 1944 slogs Sagostundsrörelsen samman med Unga Örnar.

Verksamheten

Det viktigaste inslaget i Sagostundsrörelsens verksamhet är kanske inte helt oväntat de sagostunder som gett namn åt rörelsen. Enligt Köhler gick sagostunderna till så att man samlades på söndagsförmiddagarna en till två timmar vid ungefär samma tidpunkt som de religiösa söndagsskolorna pågick, tidpunkten ska ha varit vald för att förhindra att arbetarbarnen gick till de religiösa söndagsskolorna. En sagoberättare eller sagoläsare engagerade under några timmar ett hundratal barn i Folkets Hus. Köhler berättar att någon eller några vuxna läste sagor, berättade, sjöng, trollade eller underhöll på annat sätt. På somrarna anordnades det även utfärder till t.ex. Folkets park eller tågresor till någon näraliggande systerorganisation. Som Köhler påpekar är det politiska budskapets i verksamheten tillbakahållet.

Tidningar

Tidningar som gavs ut av rörelsen var

• Solstrålen 1906-1909
• Lilla solstrålen 1914-1918
• Solglimten : sagostundsbarnens tidning utgiven från 1921 (med ett avbrott under 1937-1939) fram till 1942.

Solstrålen innehöll indiska sagor, folksagor, sagor av H.C. Andersen och sagor om prinsessor och kungar. Tidningen innehöll även rapporter om sagostundsverksamhet från olika delar av landet. Något som kanske kan verka lite förvånande för en nutida läsare om man bläddrar igenom tidningen är att materialet till relativt liten del utgörs av socialistisk eller partipolitisk propaganda. Ett politiskt budskap gick att hitta i julnumret 1907, där Fredrik Ström medverkade med en berättelse, “De femhundrades tåg”, som handlar om en första maj-demonstration. Tio moraliska bud publicerades i februarinumret 1908:

1. Älska dina skolkamrater, ty de bliva i livet dina arbetskamrater.
2. Älska dina studier, ty de äro din andliga näring: var lika tacksam mot dina lärare som mot dina föräldrar.
3. Helga varje dag med goda och nyttiga gärningar.
4. Ära de goda, var vänlig mot varje människa, böj din rygg för ingen.
5. Hata ingen, tala icke illa om någon: var icke hämndlysten, men stå för din rätt och värj dig för förtryck.
6. Var icke feg. Var vän med de arma och älska rättvisa.
7. Tänk på att alla goda ting i världen äro komna hit genom arbete. Den där beder en annan arbeta för sig han stjäl sitt bröd.
8. Var uppmärksam och tänk på målet - att söka sanningen. Tro inte vad som motsäger förnuftet: fly varje frestelse att bedraga dig själv eller andra.
9. Tro icke att den, som älskar sitt fäderneland skall hata och förakta andra länder eller att man måste älska kriget emedan det är en röst från barbariet.
10. Tänk på den dag då alla män och kvinnor äro fria medborgare i sitt eget fädernesland och kunna leva tillsammans som syskon i fred och rättskaffenhet

Som Köhler uttrycker det innehåller julinumret 1907 det enda riktigt tydliga tecknet på att Solstrålens läsare och sagostundsbarnen tillhörde arbetarklassen. I det numret finner man nämligen följande dialog:

1. Vad är du, kära barn? Svar: Ett arbetarbarn.
2. Vad vill det säga - ett arbetarbarn? Min far arbetar för lön och är fattig.
3. Varför äro lönarbetarna fattiga? Därför att de ha en liten lön och därför endast kunna köpa litet.
4. Varför få lönarbetarna en liten lön? Inte därför att de arbeta litet, utan därför att arbetsgivarna vilja dra en stor vinst av deras arbete.
5. Erhåller lönarbetaren inte hela avkastningen av arbetet? Nej, arbetaren erhåller endast en del av arbetets avkastning, den andra delen behåller arbetsgivaren.
6. Varifrån får alltså de rika herrarna sin rikedom? Helt och hållet av de fattigas arbete, åt vilka man icke ger vad de frambragt genom sitt arbete och egentligen skulle förtjäna.
7. Är det rätt att somliga leva i stort överflöd, andra i nöd och elände? Nej, det är en stor orättvisa att många, som arbeta hela livet igenom, leva i nöd och elände, medan andra, även om de ingenting göra, förfoga över alla möjliga lyckors håvor.

Köhler försöker i artikeln “Den proletära barnrörelsen i Sverige 1890-1917″ utröna huruvida barnen som deltog i sagostundsverksamheten erhöll vad hon kallar en “partipolitiskt förankrad fostran”. För att ta reda på detta har hon bland annat talat med flera personer som var s.k. sagostundsbarn på 1920-talet. Intressant nog är uppgifterna hon får motstridiga. Vissa av de intervjuade har helt förnekat att sagostunderna skulle ha haft en politisk inriktning, ett påstående som motsägs av andra personer som också tillhört sagostundsrörelsen under 20-talet; dessa menar att sagostunderna i allra högsta grad uppfostrade i socialism och ledde till ett politiskt engagemang inom arbetarrörelsens organisationer. Enligt Köhler är det dock uppenbart att sagostundsverksamheten uppfattades som mycket hotfull av en konservativ opinion under de första verksamhetsåren. Köhler pekar också på den betydelse som sagostundsverksamheten förefaller ha spelat för de intervjuade f.d. sagostundsbarnen, för de lärorika utflykter som företogs och för att få barnen att känna stolthet över sitt arbetarursprung.

Referenser

• Berättelse öfver Socialdemokratiska ungdomsförbundets verksamhet från mars 1903-maj 1905
• Köhler, Eva-Mari, “Den proletära barnrörelsen i Sverige 1890-1917″, Arkiv nr 15-16.
• Köhler, Eva-Mari, “Arbetarrörelsearkiv och arbetarbarn”, Meddelande från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Nr 10 (1979:2).
• Johansson, Per-Olof , “Socialistiska söndagsskolor, sagostundsrörelsen och Unga Örnar före 1940″, Meddelande från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Nr 10 (1979:2).
• Ossian-Nilsson, K.G., O gamla klang- och jubeltid.
• Lindbom, Tage, Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i Sverige.

• I vår arkivavdelning finns samlingen Sagostundsverksamhet (arkivnr 5523) som utgör en volym innehållande föreningshandlingar från bland annat Stockholm, Södertälje, Spånga och Ystad.

Solstrålen i digital form

Vi har digitaliserat Solstrålen 1906-1909. Läs den i pdf-form (0.6-2.4 MB) nedan.

• Solstrålen 1906
• Solstrålen januari 1907
• Solstrålen februari 1907
• Solstrålen mars 1907
• Solstrålen april-maj 1907
• Solstrålen juni 1907
• Solstrålen juli 1907
• Solstrålen augusti-september 1907
• Solstrålen oktober-november 1907
• Solstrålen julen 1907
• Solstrålen januari 1908
• Solstrålen februari 1908
• Solstrålen mars 1908
• Solstrålen april-maj 1908
• Solstrålen juni 1908
• Solstrålen juli-augusti 1908
• Solstrålen september-oktober 1908
• Solstrålen julen 1908
• Solstrålen januari 1909
• Solstrålen februari 1909
• Solstrålen mars-april 1909
• Solstrålen maj-augusti 1909

Skomakaren Nicola Sacco och fiskhandlaren Bartolomeo Vanzetti var två av de många italienare som emigrerade till USA i början av 1900-talet. I maj 1920 i Brockton, Massachussetts arresterades de båda anklagade för ett rånmord. Mycket snart visade det sig att några egentliga bevis mot Sacco och Vanzetti inte fanns, rättegången handlade snarare om de båda männens politiska åsikter då de var uttalade anarkister. Under en sju år lång rättsprocess engagerade sig tusentals människor i USA, Sydamerika och Europa för att Sacco och Vanzetti skulle frias av domstolen. (Sacco & Vanzetti / John Davis, red.)

Hos Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) förvaras arkivet efter Sacco-Vanzetti Försvarskommittén. Enligt kommitténs redogörelse för sin verksamhet bildades de den 23 april 1927 av representanter för Sveriges Arbetares Centralorganisation, Sveriges Kommunistiska Parti, Sveriges Ungsocialistiska Förbund och Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund. Av kommitténs berättelse och räkenskaper framgår att man skickade advokaten Georg Branting till USA för att bl.a. undersöka fallet och lämna rapporter tillbaks till Sverige. Hos ARAB förvaras även ett relativt stort material, över 300 volymer, från denne kände advokat och tillika socialdemokratiske riksdagsman.

I kommitténs manifest skrev man att “män som Romain Rolland, Einstein, Kreisler, Anatole France, Barbusse, Paul Löbe, för att endast nämna några namn, trätt upp till försvar för Sacco och Vanzetti.” (Sacco och Vanzetti Försvarskommittén vol. 1, Sacco-Vanzetti rörelsen i Sverige redogörelse för svenska Sacco-Vanzetti försvarskommitténs verksamhet).

Den 8 augusti 1927 lyckades kommittén anordna en jättelik stöddemonstration för Sacco och Vanzetti i Stockholm.

Minst 50,000 människor voro samlade. Talen höllos från en balkong i våningen ovanför Folkteatern på Östermalmstorg. Högtalare voro uppmonterade. På Karlaplan ordnades ett extra möte. Pressen av alla färger sysslade utförligt i helsidesartiklar med denna imponerande opinionsyttring.

(Ur: Sacco och Vanzetti Försvarskommittén vol. 1, Sacco-Vanzetti rörelsen i Sverige redogörelse för…)

Dagens Nyheter skrev “Jättemöten mot dödsdomarna 50,000 deltagare i de sju mötena runt hela Stockholm”. I kommitténs pressklippsamling finns många tidningsbilder som bl.a. visar ett proppfullt Östermalmstorg (Sacco och Vanzetti Försvarskommittén vol. 3, Klippbok, s. 138-ff.)

Kommittén propagerade också för en generalstrejk vilken inte blev av. Många strejkade ändå till stöd för Sacco och Vanzetti.

Vid General Motors stora nybyggnad vid Hammarbyleden i Stockholm gingo
samtliga arbetare den 11 augusti ut i en 3 dagars strejk. [...] Den 22 augusti proklamerades 24 timmars proteststrejk av grovarbetare, åkare, snickare, murare, elektriker, rörarbetare, timmermän, anläggningsarbetare (Årstabrobyggnaden 300 man) i Stockholm.

(Ur: Sacco och Vanzetti Försvarskommittén vol 1. Sacco-Vanzetti rörelsen i Sverige redogörelse för…)

I arkivet efter kommittén finns ett flertal cirkulär bevarade med upprop och maningar till protester. Fyra av kommitténs fem arkivvolymer innehåller pressklippsböcker. Någon tycks ha lagt ner en hel del arbete på dessa och samlat in, inte bara svensk samtida press, utan även utländska tidningars artiklar rörande Sacco och Vanzetti-målet. Här finns bl.a. franska, amerikanska och norska tidningsklipp. I dessa notiser framgår bl.a. att proteströrelsen var internationell och att stöddemonstrationer som krävde de båda männens frisläppande anordnades i ett flertal länder. Det finns även en hel del klipp från högerpressen som bl.a. verkar måttligt förtjusta i kommitténs arbete.

Här kan man alltså få ytterligare och andra uppgifter gällande Sacco-Vanzetti-fallet ifrån samtida källor. Trots Sacco-Vanzetti Försvarskommitténs arbete och den internationella uppmärksamhet fallet fick lyckades man inte rädda de båda männen undan döden. De avrättades i elektriska stolen den 23 augusti 1927.

“Mitt brott är inte att jag är svart utan att jag är röd”

43 år senare blev det dock dags att återigen mobilisera en internationell solidaritetsrörelse för vad man ansåg vara ett nytt justitiemord under uppsegling i USA.

Denna gång kom den svenska delen av den internationella proteströrelsen att heta Arbetsgruppen för Angela Davis. Angela Davis är idag 2009 professor, politisk aktivist, författare och populär föreläsare men 1970 riskerade hon att dömas till dödstraff i Kalifornien.

I slutet av 1960-talet var Davis engagerad i flera politiska organisationer, bl.a. medborgarrättsrörelsen och det Amerikanska Kommunistpartiet. Hon engagerade sig också för de s.k. Soledadbröderna, tre svarta fångar vid Soledad-fängelset som stod anklagade för att ha mördat en vakt. Mycket tydde på att de utpekade fångarna hade satts dit för mordet.

Den 7 augusti 1970 skedde ett misslyckat fritagningsförsök vid en rättssal i Kalifornien. De som utförde dådet krävde bl.a. att Soledadbröderna skulle friges. Det hela utvecklades till ett gisslandrama där fyra personer mister livet, däribland domaren. Polisen hävdade efteråt att vapnen som användes i fritagningsförsöket var registrerade på Angela Davis. Davis försökte då att gå under jorden eftersom hon och många andra misstänkte att hon inte skulle ha fått en rättvis rättegång. Hon blev den tredje kvinnan i världen att sättas upp på FBI:s tio mest eftersökta förbrytare. Hon greps dock den 13 oktober 1970 i New York och den efterföljande rättegången blev en av USA:s mest uppmärksammade. Mängder av personer och föreningar över hela världen engagerade sig i kampen för att få Angela Davis fri.

Arbetsgruppen för Angela Davis menade att fängslandet av Davis var politisk (Arbetsgruppen för Angela Davis vol. 1, Uttalande 3/2 1971). Rättgången var ett justitiemord och jämfördes med hur den svenskättade agitatorn och musikern Joe Hill, Sacco, Vanzetti och makarna Rosenberg hade behandlats av USA:s rättsväsende (Arbetsgruppen för Angela Davis vol. 1, “Med Angela Davis mot USA-fascismen”).

Ordförande för gruppen var Kjell E Johansson och bland medlemmarna kan nämnas författaren Peter Weiss, konstnärerna Torsten Bergmark och Helga Henschen. De två sistnämnda försåg bl a gruppen med motiv till affischer och kort som gruppen tryckte. Mängder med brev finns bevarade som oftast handlar om att man från olika organisationer önskade beställa information, affischer och dylikt samt visa sin solidaritet med Davis. Många engagerade sig i Davis fall, både unga och gamla.

Jag undrar hur man blir medlem i arbetsgruppen för Angel Davis? Vad kostar det att bli med? Är man för ung att bli medlem om man tyvärr bara är tretton år? Skriv svar snälla ni.

Vi måste få ANGELA DAVIS fri från Bödlarna i U.S.A. Jag är 78 år gammal och sjuk för tillfället och har gjort det bästa jag kan.

(Båda citaten ur: Arbetsgruppen för Angela Davis vol. 1, inkomna handlingar.)

I volymen finns även en klippsamling med notiser och artiklar från diverse tidningar angående rättegången. I Expressen menade man att rättegången givit upphov till ett propagandakrig mellan USA och Sovjetunionen då kända sovjetiska vetenskapsmän gav sitt stöd till Davis. En av Aftonbladets rubriker löd: “Hela familjen kämpar för kommunistflickan som hotas av dödstraff” (Arbetsgruppen för Angela Davis vol. 1, klippsamling).

Arbetsgruppen för Angela Davis gav tillsammans med Ordfront 1972 ut boken Om dom kommer i gryningen… som bl.a. innehåller texter av Davis. Kanske är boken det sista som framställdes av gruppen för den fjärde juni 1972 förklarades Angela Davis icke skyldig till alla anklagelser som riktades mot henne. En kort tid därefter talade Davis inför 18 000 människor som samlats i Madison Square Garden i New York om vikten av att fortsätta kampen för alla politiska fångar (Bettina Aptheker, “PS” i Om de kommer i gryningen… (Ordfront 1972)).

I Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) förvaras arkivet efter en person som är av intresse både för den som är intresserad av arbetarhistoria och för den litteratur- och kulturhistoriskt inriktade. Här finns nämligen den svenske anarkisten, pacifisten och enmansförläggaren Axel Holmströms (1881-1947) efterlämnade brevsamling, manuskript och även hans dagbok från då han satt på Långholmen. Inalles består Axel Holmströms personarkiv av tre volymer och arkivet för Axel Holmströms förlag av två volymer blandade handlingar.

Holmströms bana

Kanske fordrar namnet Axel Holmström en viss bakgrundsteckning. Ursprungligen skåning kom han i tjugoårsåldern till Stockholm där han engagerade sig fackligt och satt med i bageriarbetarnas förbundsstyrelse. Han satt ett tag även med i Stockholms arbetarekommuns styrelse tillsammans med August Palm. Holmström var dock för revolutionär för att passa hos socialdemokraterna och sökte sig till ungsocialisterna. Han blev expeditör för tidningen Brand och var en av initiativtagarna till Bokförlaget Brand, som bland annat gav ut den ryske anarkisten Krapotkins skrifter.

1910 startade han det egna förlaget Axel Holmströms förlag och började ge ut böcker vilkas åsiktsinnehåll stod i linje med hans egen ideologi. Inom skönlitteraturen introducerar han några viktiga författare för en svensk publik: den mystiske individualanarkisten B. Traven, den amerikanske realisten Upton Sinclair, och den socialt inriktade barnboksförfattarinnan Lisa Tetzner, som bl.a. skrivit Sotarpojken. Vidare var Holmström den förste som gav ut Jaroslav Haseks moderna klassiker om soldaten Svejk i Sverige. Han publicerade även en mängd böcker och broschyrer om och av anarkistiska och socialistiska tänkare. Även om hans skönlitterära utgivning framför allt rörde sig om översättningar från tyska och engelska gav han även ut en del svenska författare. För att nämna några debuterade Gustav Hedenvind-Eriksson, Harry Blomberg och Ivan Oljelund på Holmströms förlag.

Axel Holmströms engagemang kom dock inte endast till uttryck i förlagsverksamheten. Han reste runt och höll föredrag, skrev artiklar och engagerade sig i sin samtids politiska och sociala frågor. Han såg tidigt faran med Hitlerregimen och gav under 30-talet ut en flera böcker och skrifter om den “bruna faran”. En viktig samhällsinsats gjorde Holmström som kassör och ledande kraft i Amalthea-kommittén. I över nio år arbetade han för frigivandet av de tre s.k. Amalthea-männen, varav två dömts till döden och den tredje till livstids straffarbete, för bombattentatet mot båten med engelska strejkbrytare i Malmö hamn. Genom skrifter och agitation lyckades han till sist få de tre männen frigivna 1917. Om sin långa kamp berättar han över tjugo år senare i ett nio sidor långt föredragsmanuskript, som finns i arkivet.

Dagbok från tiden på Långholmen

I Holmströms arkiv finns flera andra av hans manuskript och artiklar. Bland det intressantaste är hans dagbok från Långholmen 1907. Ljuspunkterna i den trista fängelsetillvaron är, framgår det, den enorma mängd böcker han hinner läsa och de fåtaliga besöken han får ta emot av sin blivande fru, modisten Siri Larsson. Holmström satt på Långholmen för att ha agiterat mot militarismen. Han hade tidigare suttit fängslad, bl.a. för vapenvägran. Hans fängelsevistelser speglas i arkivet av en mängd förhörskallelser, stämningar och rättegångshandlingar.

Brev från Traven och andra

En stor del av Holmströms arkiv består av brev ställda till honom och i många fall bevarade karbonkopior av hans egna brev. Från Lisa Tetzner, Upton Sinclair och B. Traven finns större brevsviter. Särskilt breven från den senare är intressant läsning. Det finns inte utrymme här att orda om alla teorier beträffande identiteten på den mystiske anarkisten “B. Traven”, som bodde i Mexiko och bl.a. skrev (på tyska!) om indianbefolkningen och bomullsplantagerna.

Var han, som vissa forskare gjort gällande, den tyske anarkisten Ret Marut (pseudonym för Herman Otto Feige, 1882-1969) som flytt från Tyskland på 20-talet? Eller var han norskamerikanen Berick Traven Torsvan (1890-1969). Eller var han någon helt annan? I breven till Axel Holmström avhandlas inte bara affärer och några gånger kommer Traven faktiskt in på sin bakgrund. Men lägger han ut villospår för sin förläggare eller kan Traven-breven hos ARAB bidra till gåtans lösning? Man kommer stundtals Traven nära när man läser hans brev om hur han har det svårt och ber om att få sitt försäljningsarvode så fort som möjligt. I ett brev från 1941 jämför han gripande jordbävningen i Mexiko detta år med bombningarna av Europa.

Böcker och skrifter utgivna på Axel Holmströms förlag finns för hem- eller läsesalslån i ARAB:s bibliotek. Det har inte skrivits så mycket om Axel Holmström men i följande böcker kan man lära mer om honom och hans förlag:

• Blom, Ture: Vägen till boken (Stockholm 1959)
• Furuland, Lars och Johan Svedjedal: Svensk arbetarlitteratur (Stockholm 2006)

Om B. Traven har det skrivits desto mer. Två grundliga verk är:

• Guthke, Karl Siegfried: Biographie eines Rätsels (Frankfurt am Main 1987)
• Wyatt, Will: The Secret of Sierra Madre: The Man who was B. Traven (New York 1980)