Barack Obama lade, som helt nyvald president i sitt första tal i Chicago, stor vikt vid den amerikanska trosbekännelsen, “the American Creed”. I inledningen till sin mest berömda bok An American Dilemma, publicerad 1944, använde Gunnar Myrdal begreppet som värdepremiss för sitt arbete. Begreppet hade myntats under första världskriget:

The American Negro problem is a problem in the heart of the American. It is there that the interracial tension has its focus. It is there that the decisive struggle goes on. This is the central viewpoint of this treatise. Though our study includes economic, social, and political race relations, at bottom our problem is the moral dilemma of the American - the conflict between his moral valuations on various levels of consciousness and generality. The “American Dilemma”, referred to in the title of this book, is the ever-raging conflict between, on the one hand, the valuations preserved on the general plane which we shall call the “American Creed”, where the American thinks, talks, and acts under the influence of high national and Christian precepts, and, on the other hand, the valuations on specific planes of individual and group living, where personal and local interests; economic, social, and sexual jealousies; considerations of community prestige and conformity; group prejudice against particular persons or types of people; and all sorts of miscellaneous wants, impulses, and habits dominate his outlook.

Den 17 maj 1954 fattade Högsta domstolen i Förenta staterna det historiska beslutet att all segregering av raser i skolor, parker, bibliotek och på badplatser, bussar, tåg, restauranger o.s.v. stred mot den amerikanska konstitutionen och därför var olaglig. I sitt beslut åberopade man sig på Gunnar Myrdals bok An American Dilemma.

Sensommaren 1937 hade Gunnar Myrdal fått det överraskande erbjudandet av Carnegie Corporation i USA att leda ett stort forskningsprojekt med uppgift att utreda Amerikas “negerproblem”. Den 10 september 1938 anlände Gunnar Myrdal med familj till New York för att inleda arbetet. Hösten 1942 var det avslutat. Två år senare publicerades hans bok An American Dilemma : the negro problem and modern democracy på 1483 sidor, den bok som gjort Gunnar Myrdal internationellt mest känd. Ofta sätts den i samma kategori som Alexis de Tocquevilles De la démocratie en Amerique från 1835 och James Bryces The American commonwealth från 1893.

Själv såg Gunnar Myrdal arbetet som sin krigsinsats i kampen för demokratin, och därför lyfts speciellt de amerikanska idealen, “The American Creed”, fram i boken. Arbetet avbröts under närmare ett år, från maj 1940, efter Tysklands inmarsch i Danmark och Norge, då Alva och Gunnar Myrdal återvände till Sverige, till våren 1941, då Gunnar via Sovjetunionen reste tillbaka till USA för att återuppta arbetet. 1962 gavs med anledning av 20-årsjubiléet av bokens tillkomst en ny upplaga ut med nytt förord av Gunnar Myrdal och efterskrift av Arnold Rose. 1996 publicerades ytterligare en ny upplaga, denna gång med förord av Sissela Bok.

1973 hade Gunnar Myrdal på allvar återvänt till rasfrågorna i USA. Som gästprofessor vid The Center for the study of democratic institutions i Santa Barbara, Californien 1973-1974 påbörjade han då ett nytt stort forskningsprojekt An American Dilemma Revisited. Läsåret 1974-1975 fortsatte han som gästprofessor vid New York City University tillsammans med professor Kenneth B Clark projektet. Ytterligare under ett läsår 1977-1978 fick han som gästprofessor vid The University of Texas i Austin tillfälle att fördjupa sig i vad som hänt sedan An American Dilemma publicerades 1944.

Sjukdom gjorde att Gunnar Myrdal aldrig orkade avsluta uppföljningen av sitt största och viktigaste arbete, men från och till arbetade han med sitt projekt fram till sin död den 17 maj 1987. På svenska publicerades en kort version av manuskriptet, där han berättade om tillkomsten av sin första bok: Historien om An American Dilemma. Stockholm, 1987.

Ur boken: Gunnar Myrdal. Vägvisare, Stockholm 1998. Texter i urval och kommenterade av Örjan Appelqvist och Stellan Andersson

Se även

• A Worried America / by Gunnar Myrdal
  http://www.religion-online.org/showarticle.asp?title=1196

Olof Palmes arkiv som är mycket omfattande, nära 2 000 volymer, innehåller bl.a. manuskript till tal och artiklar, intervjuer, utskrifter av medverkan i radio- och TV-program, korrespondens, underlag till valrörelser, debatter, inrikes och utrikes resor, pressklipp, fotografier samt ljudband. Arkivet, som ägs av familjen Palme, deponerades 1986 på ARAB.

Handlingarna i Olof Palmes arkiv är till största delen tillgängliga för forskning utan att särskilt tillstånd krävs. Det gäller serierna som innehåller tal, artiklar, intervjuer, utskrifter, minnesanteckningar m.m.; handlingar som rör Olof Palmes verksamhet från valrörelser och debatter, från särskilda frågor som t.ex. Vietnam; stora klipp-, foto- och ljudbandssamlingar.

För att få ta del av Olof Palmes almanackor och brevsamling krävs ett särskilt tillstånd, som beviljas av familjen Palme. För upphovsrättsliga frågor är Mårten Palme kontaktperson.

I Frankrike har folket rest sig. Arbetarna och studenterna har tagit makten i fabrikerna och på universiteten. Revolutionära arbetarråd har bildats. Vi anser att detta är ett efterföljansvärt exempel. Studenter har ockuperat kårhuset i Stockholm. Vi litar inte längre på kårbyråkrater, remissvar och mygel med statsapparatens företrädare. Vi har tagit makten i våra egna händer. Vi kommer att kämpa för våra intressen efter vårt eget huvud och vår egen praktik. Låt oss förena oss i vår gemensamma kamp.

DET ÄR RÄTT ATT GÖRA UPPROR.

På baksidan av det stencilerade flygblad där arbetare och studenter uppmanades att komma till ett massmöte i Spökparken mellan Drottninggatan 95 och Holländargatan 32 i slutet av maj 1968 har Olof Palme gjort några praktiska anteckningar om tågtider till Dalarna: “16.24 Skinnskatteberg, 16.43 Fagersta … 18.14 Borlänge, 18.34 Falun” och om några andra hållpunkter “1) Facklig information i Linköping, 2) Yrkesskola i Valdemarsvik”. Noteringar som får stå för hans dagliga politikerarbete i Sverige.

Historien är fylld av årtal som är förknippade med revolutioner och uppror: 1789, 1830, 1848, 1905, 1917, 1959, 1968, 1974 … och litteraturen om dessa händelser är i det närmaste oöverskådlig. Också 1968 börjar nu få allt fler uttolkare i forskningen, där man försöker sätta in det årets händelser i ett bredare sammanhang. För att nämna några intressanta böcker från senare tid:

• Kjell Östberg: 1968 : när allting var i rörelse : sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna. (Stockholm, 2002)
• Mark Kurlansky: 1968 : The Year that Rocked the World. (New York, 2004)
• Ulf Bjereld och Marie Demker: I Vattumannens tid? : en bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag. (Stockholm, 2005)
• Thomas Etzemüller: 1968 : ein Riss in der Geschichte? (Konstanz, 2005)

Av dessa har Bjereld och Demker, liksom Etzemüller, som i sin bok gör en detaljerad jämförelse mellan Sverige och Västtyskland, och Östberg använt sig av litteratur och arkivhandlingar i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Några dagar efter den s.k. Kårhusockupationens upplösning höll Olof Palme den 30 maj ett anförande på Skansen i Stockholm, där han kommenterade studenternas revolt:

Den s.k studentrevolten upplöstes i ynkedom och har nu nått det skede där ledarna och uppviglarna försöker skylla ifrån sig på de studenter de själva lurade till dumheter. Den s.k. revolten avslöjade att kommunisterna på sina listor har personer som förordade ockupation av regeringsbyggnaden, sände iväg ungdomar på skadegörelse i Stockholms City och anslöt sig till våldsmetoder för att störta den svenska demokratin. Att de i efterhand söker förneka och skylla ifrån sig visar bara feghet. Hr Hermanssons veliga undanflykter understryker att han för att tillfredsställa en liten klick våldsanhängare bland studenterna är beredd att gå emot de svenska arbetarnas intressen.
Försöken att med våldsmetoder störta den svenska demokratin misslyckades skändligen. Diktaturens idéer har inget gensvar hos oss. Revolutionsparollerna hade inte något fotfäste i den sociala verkligheten. Demokratin har i vårt land visat handlingskraft för att lösa människornas sociala problem. Vi skall även i framtiden befästa demokratin genom en radikal reformpolitik som syftar till en utjämning av levnadsvillkoren, en ökad trygghet och en förstärkning av demokratins arbetsmetoder på samhällslivets olika områden.

(Ur: Olof Palmes arkiv, volym 2.4.0 : 013)

Den 24 maj 1846 samlades, efter ett upprop i Stockholms Dagblad ett par dagar tidigare, ett trettiotal konstförvanter och faktorer på Skärgårdsgatan 3 (senare Själagårdsgatan 3) för att bilda det som kommit att kallas Sveriges första fackförening: Typografiska föreningen i Stockholm. Ur denna förening växte så småningom fram det som skulle bli Svenska typografförbundet, Sveriges äldsta fackförbund, bildat 1887.

Också på andra håll i landet organiserade sig typograferna tidigt: i Norrköping 1882, Jönköping 1883, Malmö 1883, Växjö 1883 och Göteborg 1884. När boktryckerikonstens 400-årsjubileum firades 1883 bildades vid ett typografmöte i Stockholm en riksomfattande organisation i form av en reshjälpskassa för typografer och stilgjutare.

I Typografiska föreningens stadgar § 1 anges syftet med verksamheten bl.a. vara, att föreningen “åsyftar att genom personlig beröring, samverkan och enighet utgöra en föreningspunkt, vilken, överensstämmande med ledamöternas tid och tillgångar, bereder dem bildande, nöjsamma och nyttiga förströelser”.

Protokollet

Protokoll hållet vid sammanträdet emellan Stiftarne af Typografiska Sällskapet i Stockholm den 24 maj 1846.

Sammankomsten öppnades med uppläsande af inbjudnings-cirkuläret, hvarefter tillkännagafs, att teckningen till bildandet af Sällskapet uppgått till 38 Ledamöter hvaraf 35 var närvarande.
På framställd fråga: Skall Sällskapet anses statuerat med det nu uppgifna antalet ledamöter? Svarades: ja.
Efter uppläsandet av de föreslagna Stadgarne, hvilkas hufvudgrunder gillades, ansåg billigt, att äfven Stilgjutare böra ega rätt att som ledamöter inträda i Sällskapet, samt det tillägg ske, att endast ledamot eger tillträde i Sällskapets lokal.
På äskad fråga om ändring från Sällskap till Förening besvarades med: ja.
Sällskapets eller Föreningens förslag till en skrifelse till Boktryckerisocieteten och Förlags-föreningen upplästes och antogs.
På framställd fråga, om den sednast antagna skrift bör nu underskrifvas för att inlemnas till Boktryckerisocieteten vid dess sammankomst påföljande dag, eller om inlemnandet bör uppskjutas till inemot höstsammankomsten? antogs förra frågan.
Inbetalningstiden för Stiftarne utsattes till den 7 Juni med 2 rdr, d. 5 Juli, 2 och 30 Augusti och 27 Sept., hvardera med 1 rdr rgs.
Val till Styrelse ägde rum och utsågs till Ordförande Hr Lindström med 16 röster, vice Ordförande Hr Lindahl med 16 röster, Skattmästare Hr Bonnivier med 18 röster till Sekreterare Herr Thorssell med 25 röster.

Derefter upplöstes Sammanträdet.

Protokollet från det konstituerande sammanträdet finns i Typografiska föreningens i Stockholm arkiv (volym A 1 : 1). Detta arkiv omfattar drygt 500 volymer från tiden 1846-1972 (arkivnr 1186).

Svenska Typografförbundets arkiv (arkivnr 2828), som också finns på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm omfattar ca 1050 volymer från 1887 till 1972 då typograferna tillsammans med litografer och bokbindare bildade det nya Grafiska förbundet.

Till Typografiska föreningens arkiv hör också föreningens bibliotek med litteratur från tiden 1850-1900.

Inför valet till riksdagens andra kammare den 15 september 1940 gav den socialdemokratiska partiexpeditionen ut bl.a. en affisch och ett flygblad där statsminister Per Albin Hansson förekom på bild endast med texten En fast kurs med folkets förtroende. Affischen och flygbladet, som helt saknade partibeteckning hade tryckts i 62 000 respektive 973 000 exemplar, gav uttryck åt det som man i valmanifestet beskrev som “spänningen i världen och dess återverkningar även i vårt land”.

Frågan hade varit uppe om man till och med skulle skjuta upp valet, men grundlagen måste följas och valet äga rum. Valet förrättades, fortsatte man, “under en även ur inrikespolitisk synpunkt osedvanlig situation. Genom samlingsregeringen ha samtliga större partier förenat sina krafter för att bemästra tidens svårigheter. De politiska meningsstriderna ha skjutits åt sidan för en samling kring de stora uppgifterna, att trygga landets frihet och folkets liv. Viljan till enighet och sammanhållning är stark hos vårt folk och man önskar icke att denna försvagas genom tvister.”

Andra världskrigets utbrott 1939 och den tyska ockupationen av Danmark och Norge den 9 april 1940 hade ställt den svenska samlingsregeringen med statsminister Per Albin Hansson i spetsen inför svåra avväganden. Ett unikt historiskt källmaterial från denna tid finns i de dagböcker som skrevs av Per Albin Hansson och en rad andra statsråd i regeringen. Vi har här valt att återge ett uppslag ur Per Albin Hanssons dagbok dagarna runt den 9 april:

Ur Per Albin Hanssons dagbok den 5 - 10 april 1940

5 april
Det talas idag om, att tyskarna skulle till i början av nästa vecka planera överfall på Danmark och Holland, i senare fallet skulle anfallet gå vidare mot Frankrike via Belgien, i förra eventuellt vidare mot Norge. Det talas icke om Sverige. Danska och Norska legationerna i Berlin ha sänt särskilda kurirer till sina regeringar. På kvällen lämnade engelska och franska ministrarna en note, som ej kan kallas vänlig.

6 april
Beredning om västmaktsnoten, vari utvecklades allmänna synpunkter, men ej ställdes några särskilda krav. Utrikesnämnd om noten tog knappt mer än en halvtimme.

7 april
Utsatt för bedrägeri. En man, som utgav sig för Konungens adjutant, förmådde järnvägsmyndigheterna stoppa det tåg, jag reste med och meddela mig att jag omedelbart måste återvända till Stockholm. Fastän något misstänksam avbröt jag resan. Återkommen konstaterade jag snart att det var frågan om ett bedrägeri. Tog en bil och avverkade det planerade föredraget i Stigtomta 2 t. försenad. Andra “kallade”, bl.a. den tyske ministern och Sven Hedin, infunno sig hos Konungen.

8 april
England minerar norska farvatten. Tyskarna röra på sig. Ingen åtgärd mot Sverige än, men ho vet när? Vissa förberedande mobiliseringsåtgärder beordrade. Beredning om svaret på västmaktsnoten. England begärt att noten ej publiceras.

9 april
Väcktes kl. 5 på morgonen av underrättelser om den tyska aktionen mot Danmark och Norge. Tyske ministern hade just besökt Günther och meddelat att någon attack mot Sverige inte förbereddes. Vid sjutiden överlämnade han en note, vari förväntades strikt neutralitet från vår sida. Regeringen samlades ½ 10 och sammanträffade med Kungen, kronprinsen och G.A. kl. 10, fortsatte sedan sina överläggningar om svaret till T. Detta justerades efter lunch. Samtidigt förbereddes militära inkallelser. Utrikesnämnden hade kl. 12 informerats. Kl. 8 sammanträdde riksdagen och vid 9:tiden hade regeringen ny beredning.

10 april
Kl. 10 förtroenderåd för att diskutera - ränteläget. - Kl. 11 riksdag med business as ususal. Beredning kl. 3 och kl. 8. - Problem: Bensinransoneringen, skyddet av tillgångarna i utlandet, förstärkt bevakning av Radiotjänst och hamnarna, evakueringsfrågor. - Norge förfrågat sig om hjälp med förplägnad; ordnas ev. genom Koop. Förbundet. - Tyska militärattachén på begäran informerad om militära åtgärder.

Samtliga partiers valaffischer under 1900-talet finns avfotograferade på diabilder på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Valaffischen och flygbladet finns också i Socialdemokratiska arbetarepartiets arkiv (arkivnr 1889) som är mycket omfattande, nära 5000 volymer. Minnes- och dagboksanteckningarna finns i Per Albin Hanssons arkiv (arkivnr 204, volym 1 B), som omfattar drygt 60 volymer.

Om Per Albin Hanssons dagboksskrivande se

• Anders Isaksson: Per Albin. 4, Landsfadern (Stockholm 2000), s. 396 ff.
• Krister Wahlbäck: Regeringen och kriget : ur statsrådens dagböcker 1939-41 (Stockholm 1972).

Om Per Albin Hansson som statsminister under andra världskriget se

• Alf W. Johansson: Per Albin och kriget (Stockholm 1984).