Vi håller också på med att ta in anbud för själva flytten - av såväl arkiv- och biblioteksbestånd som av inventarier. Av allt att döma kan flyttlassen rulla enligt planen och bli klara till sista september. Allt detta enligt teorin.

Det är helt bestämt att vi fortsätter med vårt begränsade öppethållande (arkivbesök efter överenskommelse - se under öppettider) under våren till och med juni, att vi stänger för semestern hela juli, öppnar igen den 7 augusti och sedan håller öppet resten av augusti.

Om teorin dessutom stämmer så kommer vi sedan att genomföra flytten under september månad och sedan öppna på det nya stället tisdagen den 2 oktober och i samband med detta ställa till med invigningsceremonier och spektakel av något slag. Men mycket kan hända: byggarbeten kan försenas, flytten kan dra ut på tiden, el- och datainstallationer kan krångla och försenas. Våra bedömningar kan vara felaktiga. Med mera.

Praktiken kan alltså se annorlunda ut än teorin. Det är därför svårt att precisera hur september kommer att arta sig och om vi är redo att slå upp portarna den andra oktober. Så snart vi vet mer berättar vi mer. Så fortsätt bevaka vår webbplats.

Vi skall inte påstå att vi förväntade oss en snabb marsch mot lyckan, men vi är ändå lite skärrade över hur många saker i en sådan här process som ligger utanför vår kontroll. Vi gör dock vad vi kan för att eventuella förseningar inte skall bero på oss åtminstone. Mer information kommer när vi vet mer.

• Download pdf version of this essay:
  … German-Speaking Refugee Women in the Holdings of the Labour Movement Archives and Library (181 kB)

Dear Comrade Pittig!

Because Comrade Wallin has retired, it fell to our lot to reply to the letter that you sent to him on the eighth of last month.

Circumstances have meanwhile become such at our organization that with Wallin’s retirement and the considerable decline in the number of protégés, the death knell has thus sounded for our committee. We are now in the final phase of disbanding the organization, and in accordance with the decision taken by our highest authority, the committee must not take on any more guarantee commitments for visits and arrivals. Just as the party is itself unable to take on such commitments, there has then of late been an ever-growing number of applications.

We especially regret this in your case, but, unfortunately, as matters stand, exceptions cannot be made. Perhaps, without our assistance, you can, however, find a way to realize your desire to come here.

With our best wishes for your success, we send our kindest regards! (1)

The above-quoted letter concludes the contact between Elsa Pittig and Arbetarrörelsens flyktinghjälp (the Labour Movement Refugee Relief; LMRR). Pittig, who twelve years earlier had asked for and was granted asylum in Sweden, was back in Germany. The very comprehensive personal file that documents large parts of this course of events is a veritable gold mine of the conditions of a female political activist’s life in exile.

In recent decades, much research has been published on the German-speaking refugees who lived in exile in Sweden and the other Nordic countries during the 1930s and 1940s. This research has examined the life of a refugee as such, the relationships with the receiving countries, relationships and also conflicts with other refugees, the attitudes of the receiving countries, the measures they took, etc. An important feature of this research has been what consequences this refugeeism has had for all the parties concerned: the experiences the refugees brought with them to the country of exile and perhaps even more the experiences they brought back after their period of exile, the networks and conflicts created and how these can conceivably have influenced the political situation and international relations during the post-war period. How Willy Brandt and Bruno Kreisky in their political work in West Germany and Austria, respectively, had been inspired by their experiences of Swedish democracy has been specifically highlighted. The question has also been posed as to which people remained in the country of asylum and why. (2)

The Traces of Refugee Women

There is thus a growing body of research. A more modest amount of research has been done on women refugees and their lives in exile and political activities before, during, and after their exile; their role in and outside the family during their period of exile; their networks; and what importance these refugee women and their networks may have played. (3)

Is the small body of research due to a lack of women in the available archive material? Taking the collections of the Labour Movement Archives and Library (ARAB) in general, and in particular the LMRR archive as the starting point, the aim here is to examine and catalogue what means are available for improving the state of research on women in exile.

It should, in any case, be established from the outset that women are not absent in this history—not in reality and nor in the historical documentation. Hilde Weigel and Gabriela Wilszewski are two examples. Both came on their own to Sweden. The twenty-six-year-old Czech woman Hilde Weigel arrived in Stockholm in November 1938, and there she was entered in the LMRR’s registers. She had been active within the Česká strana sociálně demokratická (Czechoslovak Social Democratic Party; ČSSD) and before that in its youth organization. As a switchboard operator at a social insurance office, she had belonged to a public-sector workers’ union. According to a ‘letter of recommendation’ designed to facilitate her arrival in Sweden, a comrade in the ČSSD reported that in her job, Weigel had monitored conversations between Nazis in their homes and passed on information about this. On her arrival, a sum of money to be paid out by the LMRR was made available to her by the Czech Refugee Board. When Weigel arrived, she filled in both an ‘Erhebungsbogen für Emigranten’ (Questionnaire for Emigrants) and a questionnaire about her background, ability to work, and means of supporting herself. Weigel stated that she could contemplate office work, caring and educating children, working as a cosmetics model, crochet work, or factory work. She could also consider retraining and listed a number of occupations too, but agricultural work was, however, not of interest to her. Her file in the LMRR archive contains, apart from these questionnaires, several letters and covers the period between November 1938, when she arrived, and 1946, when she, on separate occasions, requested the remaining money from the amount owed to her in order, among other things, to send the money to needy friends in Czechoslovakia. Suffering from tuberculosis, she was at some point admitted to a sanatorium, but, apart from that, appears to have been employed by Svenska Metallindustriarbetareförbundet (the Swedish Metalworkers’ Union). (4)

Elsa Pittig’s LMRR index card (Source: Arbetarrörelsens flyktinghjälp)

The fifty-year-old Gabriela Wilszewski, from Hindenburg, Poland, arrived in Sweden with a letter of recommendation issued by the Sozialistische Arbeiterpartei Deutschlands (Socialist Workers’ Party of Germany) in Poland, in which it was pointed out that the holder of this letter was the wife of Comrade Max Wilszewski from Hindenburg. Since the dissolution of the Sozialdemokratische Partei Deutschlands (Social Democratic Party of Germany; SPD), her husband had been conducting illegal activities in Poland. Another letter, this time to ‘Comrade Granath’, confirms and supplements the information summarized as follows by the LMRR staff in a handwritten annotation on the back of the application form:

Lived in Hindenburg, by the Polish border, from where they were at the heart of leading the work of distributing illegal literature. The fate of the husband and the two children—18 and 20 years old—is unknown. The woman makes a favourable impression and can surely fend for herself. (5)

This was perhaps the correct assessment, because there are no other documents in her personal file.

The Swedish labour movement’s organizations and individual actors have often been heavily involved in international matters and firmly stood up for refugees throughout the post-war period, and this involvement is clearly documented everywhere. This is especially true of the personal and political support from many quarters for the Latin Americans who made their way to Sweden and often had their political roots in the Left. However, when it comes to sources for the history of individual refugees or what it meant to live in exile in Sweden, the material on the German-speaking exile during the 1930s and 1940s is unique.

Of the just over 150 international collections at ARAB (of more than 5,000 collections in total), the German-speaking group dominates (43 archives, of which 36 are personal archives). In addition, there are those archives that will be described in greater detail here, and which were to do with the actual reception of refugees. The LMRR was often the first contact that the refugees had with Sweden, and this means their archives are a source for the actual reception of refugees and the best overview of who came here and what happened to them in Sweden. The personal archives are subsequently a result of individual refugees’ activities in the country. Moreover, a number of such refugees were relief workers at the Labour Movement Archives and, therefore, saw it as natural to archive their posthumous documents at the institution. Of the personal archives, there are hardly any female ones; one exception is, however, the four-volume archive of the writer Nelly Croner (1894–1978), another is Anna Zammert (1898–1982), whose two-volume personal archive is, along with her husband Paul’s, part of the couple’s archive. More about this story can be read in Martin Grass’ article ‘The German-Speaking Émigrés Papers in ARAB’s Stores’ in The World in the Basement, the guide to the holdings, which was published in conjunction with ARAB’s hundredth anniversary in 2002 and is the main gateway to the international holdings of ARAB. (6)

In light of the above, the archives of the refugee committees are interesting: for one thing, they reflect the contact at the individual level with both women and men, and, for another, not only the most prominent or committed refugees of all and their families, but also the more anonymous ones are found here. The refugee committees were set up in a Sweden which pursued a fairly restrictive refugee policy during the 1930s and 1940s. Refugees were not allowed to enter the country if it was feared that they were going to be an economic burden on society. Therefore, guarantees for the maintenance of refugees were required. Both private individuals and various refugee committees were responsible for this, even if, from 1942–43, the Government appropriated the funds for the reception of refugees. There were at least twenty-eight such committees, each one focused on its political, ethnic, or religious category. Some were voluntary and some received support from their home countries’ exile governments. At ARAB, there is, besides the LMRR archive, also the archives of Arbetarrörelsens flyktingkommitté (the Labour Movement Refugee Committee) and Röda hjälpen (Red Aid). However, in addition to that, there were a number of organizations and initiatives, such as Insamlingen för landsflyktiga intellektuella (the Fund for Intellectuals in Exile), Stockholms centrala kommitté för flyktingshjälp (the Stockholm Central Committee for Aid to Refugees), the Mosaiska församlingens hjälpkommitté (the Aid Committee of the Jewish Community), the Svenska Israelsmissionen (the Swedish Israel Mission), and so on. (7)

In Search of the Individual

By far the most abundant material on private individuals is found in the LMRR archive. The organization was first set up in 1933 as the Fackliga och politiska emigranters hjälpkommitté (the Relief Committee of Trade Union and Political Émigrés), bankrolled by Landsorganisationen (the Swedish Trade Union Confederation; LO), and with officials appointed by Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (the Swedish Social Democratic Party; SAP). They primarily focused their activities on Social Democratic refugees and these were, above all, Germans, Sudeten Germans, and Czechs. The relief came from the unemployment assistance. A more detailed description of the organization and the archive is given at the end of this article. Here, we are interested, above all, in the documents to do with private individuals, namely index cards and personal files. The relief register contains just under five hundred index cards, sorted in alphabetical order, containing general information on the applicants for assistance; many of the cards contain annotations on both the front and back, and, in some instances, one card has not sufficed for a person. One brief card refers to ‘Amstätter, Andreas, textile worker, with wife and daughter’. Malmö, which is his likely route into Sweden, has been added in pencil. The date 27 December 1938 and the amount SEK 20 (twice) appear on the card. It is more likely that this date refers to the time of the contact with the LMRR and the payment of money than the time of arriving in Sweden. Furthermore, the catalogue card bears the number 616/17, written in red in the top right-hand corner of the card. Each card has a number, but the cards are not in numerical order. There is reason to assume that the cards, which have been put in alphabetical order, refer to a series of files that have been arranged as the applicants for assistance have registered and these have been filed in numerical order. (When working on the order, it has been difficult to discern any such classification, which is why the personal files have also been arranged in alphabetical order in the volumes.) It is also evident from these cards that families rather than private individuals are ‘the subject-matter’ for the LMRR and that the men are ‘main entries’ whilst the wives and children are ‘minor characters’. As has already been shown, there are, however, a number of cards with entries on single women.

A more detailed index card illustrates their usefulness and limitations: shop assistant Fritz Gedeck was born in 1907 in Danzig, was a member of the SPD (1921–1936) and the Deutscher Metallarbeiter-Verband (the German Metalworkers’ Federation; DMV) (1924–1936), and held a Danzig passport (1926–1941). His permanent address in Sweden was Norra Torngatan, c/o Johansson, Lidköping. On 27 September 1937, he found work in Lidköping, but it is not evident from the card what this was. His wife, Irma, née Schmidt, was born in 1907 in Danzig and was also a member of the SPD (1921–1936) and held a Danzig passport (1941). The address given was Birgittagatan 17. It is unclear whether the different addresses represent separate places of residence. Nevertheless, the allowance for them both was paid ten times in 1937 (since their arrival at the end of May) and eleven times in 1938. After that, there are no other annotations on the card—either this is because the couple had moved on or had been able to support themselves.

In his article ‘Den snäva solidariteten’ (The Close Solidarity), which is about the LMRR as well as the relief efforts of Missionsförbundet (the Swedish Missionary Society) and others, Pär Frohnert points out that the typical refugee ‘was a man and that his wife/life companion was an appendage’. Women were accounted for especially when they came on their own, but this was less common. (8) A quick survey of the various refugee archives shows that Frohnert’s claims are true. The LMRR has a series of personal files that has recently been furnished with a name index, where it is possible to count the number: the index contains 1,383 name entries. Of these, 97 comprise at least one man with at least one woman, whilst 128 comprise single women or, at any rate, the woman appears as the ‘main entry’ since her name comes first on the line. Other name entries are single men or men with other men. There are many sources of error. Elsa Pittig, for example, the addressee in the letter quoted in the introduction, is not in the name index. There are undoubtedly other women who have been accompanied by men but who had not been noted when the counting was done. And it is evident from Mr and Mrs Pittig’s file, which we will look at, that even if the man is the main entry, the wife may have been extremely politically active and also in close contact with the LMRR. Nevertheless, it is absolutely clear that the percentage of men who fled on their own greatly surpasses the number of female counterparts and the presence of women at all in the LMRR’s registers.

The Case of Kurt and Elsa Pittig

The quoted letter, dated 29 March 1949 and addressed to Mrs Else [sic] Pittig in Feuchtwangen, Bayern—the US zone, is a draft copy of an outgoing letter that has been kept in the LMRR archive. It is, therefore, not evident who signed the original and sent it to Elsa Pittig, but it appears to be a person who wrote a large number of such letters and never reflected that they probably could have been written in Swedish (or did the letter writer just want to be absolutely sure that all the content was understood without any misunderstandings?).

For the letter was a reply to another one, dated Feuchtwangen, 8 February 1949; written in Swedish; and addressed to ‘Comrade Wallin’, and which was apparently one of the last occasions when the LMRR had contact with Elsa Pittig, who after many years as a refugee in Sweden was now trying to establish a new life in Germany. This correspondence brought to an end a contact that had begun just over twelve years earlier, on 7 December 1936, when Kurt and Elsa Pittig, around fifty and forty years old, respectively, filled in the LMRR’s Questionnaire for Emigrants, which showed that they both came from Dresden and were politically active, Kurt within the SPD and the DMV. On the LMRR’s form, Elsa is said to be an ‘Ehefrau’ (wife), but also a shorthand writer. She too was a member of the SPD (since 1914). This political involvement had forced them to leave Germany as early as 1933, when they escaped to Czechoslovakia. The married couple’s contacts with the LMRR fill a thick file in the organization’s archive; hence, a detailed study would be welcome. Elsa’s (at least gradually) more prominent role appears to be unusual but not totally unique.

After Mr and Mrs Pittig had filled in the LMRR’s questionnaire, there follows a four-year gap in the documentation. It is unclear whether this is because they, as refugees, had managed to establish themselves in Sweden and had not required any assistance from the LMRR or parts of the correspondence are missing from the documentation. Nevertheless, the correspondence that followed after that seems, in part, run of the mill and is often about Christmas money; clothes money; help with problems with the authorities, such as renewing the passports; however, there were also some extraordinary requests when the family acquired a lease on a smallholding on an estate outside Stockholm. Over the following years (1940–1943), two or three letters were exchanged each year regarding these matters. The tone of these letters indicates what kind of relationship they had with the people who worked at the LMRR. The married couple occasionally turned up in person at the LMRR. The communication was obviously also made easier by the fact that the LMRR’s ‘Lieber Willy’ (Dear Willy) had a good command of German.

The stay in Sweden undoubtedly meant a change in, but evidently no stop to, their political involvement. On 30 June 1944, a letter arrived from Kurt Pittig to Mr Emil Wallin, executive committee of the SAP. Pittig wanted to provide information about the state of the German overseas association’s representation in Sweden, which, he claimed, was collaborating with Communists, etc. Similar letters arrived in January 1945, in which the LMRR was warned that a named person was sending letters with the aim of splitting the SPD and with reference to the refugee office’s contact details. Kurt Pittig conducted all of this correspondence, with occasional references to his wife Elsa’s bad health. Perhaps somewhat surprising is a letter from Elsa Pittig, typed in Swedish, sent in July 1945, in which she expressed her gratitude for the loyal assistance when her husband died. Only after this does Elsa Pittig appear as the correspondent with the LMRR: she tried (unsuccessfully), with the help of her German friends, to get a new place in the Stockholm area, and later, in 1946, she required financial assistance for her return to Germany. She pointed out that she was destitute and had heard that Sweden wanted to reduce its number of refugees and was, therefore, offering economic assistance for their return. She wanted to receive information from the LMRR about how she could make use of the options available.

In 1948, Elsa Pittig wanted to travel to Sweden and needed Swedish money, something she hoped to earn by writing an article and sending it to the magazine Morgonbris (this was, however, not published). In the letter to the LMRR, she also offered, in return for money, to speak at meetings and inform the Swedish party comrades. (Source: Morgonbris)

The correspondence between Elsa Pittig and the LMRR, from 29 January to 20 September 1946, concerned preparations for her return. She had succeeded in contacting her son (and only here it is evident from the personal file that she had one) and had been informed by him as to the whereabouts of her relatives. In the letter dated 20 September, the arduous journey home is described. Correspondence with the LMRR was maintained for a few more years up to 1949. Even after her return to Germany, Pittig continued to ask for help with her passport in order to be able to visit again her husband’s grave in Sweden, but she also provided information about life in Germany, what work she was doing at the time, and that her son worked for the news agency Deutsche Nachrichtenagentur. There is also an article attached which he had written about the reconstruction. In one letter, she acted as a suppliant on behalf of two German comrades: they had been Social Democratic functionaries in Dresden and had fallen on hard times. Evidently, she also got relief packages for these comrades. In 1948, she wanted to travel to Sweden and in that case needed Swedish money, something she hoped to earn by writing an article and sending it to the magazine Morgonbris (this was, however, not published). In the letter to the LMRR, she also offered, in return for money, to speak at meetings and inform the Swedish party comrades:

Over the decades, I have been a successful speaker at public and party meetings in Germany. Since my return to Germany, I have spoken at two public political meetings in Feuchtwangen and have been asked to speak in March at a ‘Europa-Union’ meeting in Feuchtwangen. This also demonstrates my present competence as a speaker. My knowledge of the Swedish language being sufficient, I expect that I could, without any problem, venture to also speak in front of Swedish party comrades and women’s clubs. I am in the middle of my practical life; I don’t just talk, but have really valuable experiences to reveal and the Swedish party comrades, of course, never need to be ashamed for my sake.

Elsa Pittig’s last letter is sombre. It was sent in February 1949 and she had been refused permission to move closer to her son. Instead, she intended to move to the Soviet zone, where her parents and her husband’s relatives lived, despite fearing that she would then disappear ‘behind the Iron Curtain’. The letter contains another request for money in order to travel to Sweden. She gave assurances that friends would bear the cost of her stay. The last document in the file is a draft letter informing that ‘Genosse Wallin’ (Comrade Wallin) has retired and the work of the LMRR was being discontinued. The committee could no longer assist by being the guarantor for arrivals since there was a very large number who wanted such sureties. Exceptions could not be made.

It is certainly true that the personal file of Mr and Mrs Pittig’s life before, during, and after their exile in Sweden is an exceptionally rich source of information, and there is no guaranteeing that studies of other files on either women or men will be just as fruitful. However, this example as well as the two previously mentioned women Hilde Weigel and Gabriela Wilszewski show, nevertheless, what kind of knowledge can be obtained by means of the LMRR archive and, moreover, it gives reason for some reflections.

The LMRR’s personal files and indexes contain much biographical information. Here, you find out which people had to flee from Central European dictatorships and why, and their geographical as well as political roots. Moreover, their political roots were generally of a social democratic nature. Other relief organizations, e.g. Red Aid, criticised, of course, this one-sided party affiliation among those whom the LMRR dealt with. However, as we have seen, it was not the case that only people with a party-political background came—both male and female refugees with even various types of trade union experience. In the LMRR’s Questionnaire for Emigrants, a refugee route that had not led directly to Sweden can often also be discerned. When the political climate worsened in Germany, it was usually the case that people fled first to other Central European countries, and as democracies collapsed, they moved on. Mr and Mrs Pittig came via Czechoslovakia.

Through the letters and applications to the LMRR, the everyday problems in the life of a refugee also emerge: how they acclimatize; how they find somewhere to live and a way to support themselves, and so on; which strategies were available in order to get by; and how the women/refugees employed these strategies. The files can thus function as a documentation of life as a refugee in Sweden during the inter-war period and the Second World War. This documentation also includes political activities, and as is evident from the Pittigs’ correspondence, even the political networks of refugees can emerge.

With the work of the LMRR going right up to 1950, you find in the archive evidence of the return to ‘normality’, people returning to their home countries or remaining in Sweden, what help they required, and how their lives turned out. Elsa Pittig’s attempt to find her bearings in the new Germany, with family and friends in different occupation zones, provides concrete insights into everyday life and necessity. As previously mentioned, the numerous German refugee archives at ARAB bear witness to those who remained in Sweden and their subsequent lives. Here, it would be interesting to continue to follow the evidence from the material in the LMRR archive in other organizations to see how prolonged the contacts between the new life and the old country of exile were and, if so, what shape they took. For example, can we find more on Elsa Pittig in the archive of Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund (the National Federation of Social Democratic Women in Sweden; SSKF)?

Even after her return to Germany, Elsa Pittig continued to ask for help with her passport in order to be able to revisit her husband’s grave in Sweden, but she also provided information about life in Germany, what work she was doing at the time, and that her son worked for a news agency. She also included photos of her dog and of her husband’s grave. (Source: Morgonbris)

The long connection between the LMRR and Mr and Mrs Pittig shows another interesting relationship that may provoke some thinking. As long as Kurt Pittig was alive, it was he who, on behalf of the family, had contact with the LMRR, and this part of the correspondence gives an obviously questionable impression that the wife was a reserved minor character in delicate health and without any real political identity of her own while the husband was responsible for the political involvement. After Kurt’s death, Elsa—as far as the archive documents can give an answer—appears in somewhat of a new light, with her persistent and active attempt to influence the LMRR to meet her needs and interests, but, above all, with her own political involvement and contacts in both Germany and Sweden. If her husband had not died, then this picture might have never emerged. Other personal files can possibly provide another picture, but what is probably reflected here is a division of roles within the family, where different people maintain contacts with various parts of the surrounding world. We should not allow ourselves to be fooled by the silence.

Carrying on the Search…

There were many relief committees in Sweden during the inter-war period and the archives of many of them are kept at ARAB. These are listed below. They have had different focuses and methods of working and, therefore, contain somewhat different kinds of documents. The LMRR is unique in that it has this considerable number of personal files on refugees. In the list below, some of the most important are highlighted and commented on briefly. A more complete list of these archives can be found in the previously mentioned article by Martin Grass.

Archive 4246, the LMRR, described in the article, contains approximately fifty volumes, a list of which has recently been made and has therefore been divided into series according to the national archival system. Series that are of interest are index cards and personal files on refugees; there is, however, also correspondence with other relief organizations. The Relief Committee of Trade Union and Political Émigrés was set up on 15 May 1933 by LO and the SAP. LO was responsible for financing the assistance, the Social Democrats the administrative resources. From 1939, there were also government funds. A chairman and a secretary, both of whom were SAP members, headed the organization. In 1938, the name was changed to the LMRR. (9)

The LMRR worked very closely with the government agencies, which could turn to it for information about refugees. A person who had been accepted as a refugee by the LMRR did not usually have any problems being granted political asylum in the country. (10) After the German invasion of the border regions of Czechoslovakia in 1938, the secretary of the LMRR, Axel Granath, went to Prague himself to ‘choose’ suitable Social Democratic refugees who would be allowed to come to Sweden. (11) Relations between the LMRR and Red Aid, whose focus was on Communists, were frosty. The LMRR came under heavy criticism from Red Aid for its one-sided focus on Social Democrats, even though, for example, the financing came mainly from LO, which, of course, also had Communists among its members. (12)

The financial assistance that the LMRR gave came from the unemployment assistance and was not huge. To be accepted as a refugee and, with that, entitled to assistance required a need for assistance as well as the applicant being a member of any labour movement organization—political or trade union—and because of their work within it they were being persecuted in their home country. As has been mentioned, the LMRR focused, in actual fact, primarily on Social Democratic refugees. In 1937, the number of people who received assistance from the LMRR was 132, and, in 1939, it had risen to 570. Germans, Czechs, and Sudeten Germans dominated, and among the refugees there was a clear male dominance. (13)

The LMRR archive has been arranged in sections. Moreover, it is part of the inventory of German material at ARAB that was carried out in 1979 by Martin Grass at the request of the Friedrich-Ebert-Stiftung, but most recently and most thoroughly in the spring of 2011 by the trainee archivist Michael Horvath. The archive contains fifty-four volumes divided into eight series, where the emphasis is on material on individual refugees (three volumes with index cards and twenty-three with personal files, in alphabetical order according to the surname of the applicant for assistance, and the first of these volumes, F1:1, has been furnished with a personal index). Reports of proceedings, annual reports, and accounting documents are obvious features; however, apart from the personal files, of particular interest are thirteen volumes of correspondence with government agencies, other refugee committees, different kinds of refugee associations (Sudeten German, German, Austrian, and Latvian), foreign labour and refugee organizations, etc.

Archive 5046, Demokratiska hjälpkommittén för Tyskland (the Democratic Relief Committee for Germany), originally Hjälpkommittén för tyska och statslösa offer för koncentrationslägren (the Relief Committee for German and Stateless Victims of the Concentration Camps), was founded in 1945 and did not work with refugees in Sweden, but organized relief supplies for the Germany that was starting to be built after the war. Nevertheless, there is material on people since the committee’s relief supplies were, among other things, intended for homes for mothers, children’s homes, and youth homes. Thank-you letters and children’s drawings are some of the features in the archive’s correspondence. The whole archive comprises thirteen volumes.

Archive 2266, Internationella Röda hjälpen, svenska sektionen (the International Red Aid, Swedish section), was formed in 1930, primarily to help Finnish refugees who had been expelled by the Lapua Movement. The archive contains lists of refugees who had received assistance, including information on their nationality. Women are also on these lists, which evidently include families as well. However, there is relatively scant information on individual people.

Archive 6431, Sygruppen hjälpsamhet, Enskede (the Assistance Sewing Group, Enskede), one volume, was active between 1933 and 1952 and initially focused on sewing; knitting; collecting money, clothes, household utensils, provisions, etc., in order to help disadvantaged families in the Stockholm suburb of Enskede. However, during and after the Second World War, it then focused on the rest of Europe and worked with Rädda Barnen (Save the Children) and Svenska Europahjälpen (the Swedish European Relief), and others. In the context, the archive is, if anything, of interest due to the profile of women being on the helper aspect. There is no personal information to speak of in the holdings.

There are also some relief committees whose focus was on Finland and the children of Leningrad (during the long siege), but these have principally worked with various kinds of collections and relief supplies. Their archives do not contain any personal information.

References

1. Letter, 29 March 1949, personakt [Personal File] Pittig, Arbetarrörelsens flyktinghjälp [The Labour Movement Refugee Relief] serie [Series] F1, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek [Labour Movement Archives and Library] The original text reads:Werte Genossin Pittig!Da Genosse Wallin in Pension gegangen ist, erhielten wir Ihren unterm 8.v.Ms. an ihn gerichteten Brief zur Beantwortung überwiesen.Inzwischen haben sich die Verhältnisse bei uns so entwickelt, dass mit Wallins Ausscheidens und der bedeutend zurückgegangenen Zahl unsrer Schützlinge auch für unser Komitee die Sterbeglocke geläutet hat. Wir befinden uns in letzten Stadium der Abwicklung unsrer Tätighkeit und lt. Beschluss unsrer höchsten Instanz darf das Komitee keinerlei Garantieverpflichtungen für Besuchs- und Einreisen mehr übernehmen. Ebensowenig kann sich die Partei selbst solcher Verpflichtungen mehr annehmen, bei der in letzter Zeit immer grösser gewordenen Anzahl derartiger Ansuchen.Wir bedauern dies besonders in Ihrem Falle, aber leider liegen die Dinge so, dass Ausnahmen von der Regel nicht gemacht werden können. Aber vielleicht findet sich für Sie doch noch eine Lösung ohne unsre Mithilfe Ihren Wunsch nach hier zu kommen zu realisieren.Mit den besten Wünschen für Ihr Wohlergehen, zeichnen wir mit besten Grüssen!
2. Helmut Müssener, Exil in Schweden: politische und kulturelle Emigration nach 1933 (München, 1974); Klaus Misgeld, Die “Internationale Gruppe demokratischer Sozialisten” in Stockholm 1942-1945: zur sozialistischen Friedensdiskussion während des Zweiten Weltkrieges (Bonn-Bad Godesberg, 1976); idem, ‘Willy Brandt och Sverige - Sverige och Willy Brandt’, in Ingvar Carlsson & al., Willy Brandt från Hammarbyhöjden (Stockholm, 2003); idem, ‘Politik för Österrike: Bruno Kreisky och Sverige’, Arbetarhistoria no. 125 (1/2008); Ragnar Björk & Alf W. Johansson (eds.), Samtidshistoria och politik: vänbok till Karl Molin (Stockholm, 2004); Jan Peters, Exilland Schweden: deutsche und schwedische Antifaschisten 1933-1945 (Berlin, 1984); Hans Uwe Petersen, Hitlerflüchtlinge im Norden: Asyl und politisches Exil 1933-1945 (Kiel, 1991); Einhart Lorenz, Klaus Misgeld, Helmut Müssener & Hans Uwe Petersen (eds.), Ein sehr trübes Kapitel? Hitlerflüchtlinge im nordeuropäischen Exil 1933 bis 1950 (Hamburg, 1998). This list is not intended to be exhaustive. In Klas Åmark, Att bo granne med ondskan: Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen (Stockholm, 2011), the current literature is cited, in particular in the section on Swedish refugee policy and reception of refugees between 1933 and 1947 (pp. 463-637).
3. Tina Jacobsen, ‘Frauen im dänischen Exil 1933-1945′, in Ein sehr trübes Kapitel, pp. 125-156; Birgit S. Nielsen, ‘Frauen im Exil in Dänemark nach 1933′, in Hitlerflüchtlinge im Norden, pp. 145-166; Siegfried Mielke (ed.), Gewerkschafterinnen im NS-Staat: Verfolgung, Widerstand, Emigration (Essen, 2008); Thomas Pusch, Politisches Exil als Migrationsgeschichte: Schleswig-Holsteiner Emigrantinnen und das skandinavische Exil 1933-1960 (Hamburg, 2003).
4. Personakt no. 564 Hilde Weigel, Arbetarrörelsens flyktinghjälp serie F1, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
5. Personakt no. 1093 Gabriela Wilzewski, Arbetarrörelsens flyktinghjälp serie F1, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
6. Martin Grass, ‘The German-Speaking Émigrés Papers in ARAB’s Stores’, in The World in the Basement [link to digital version], (Stockholm, 2002), pp. 25-34.
7. Müssener, Exil in Schweden, pp. 77-91; Pär Frohnert, ‘Den snäva solidariteten: Arbetarrörelsens flyktinghjälp, Svenska missionsförbundet och flyktingarna 1933-1945′, Arbetarhistoria no. 118-119 (2-3 2006), pp. 37-38. On Red Aid, see Marc Engström, ‘Svenska Röda Hjälpen 1930-1939: en undersökning i hur flyktingorganisationen Röda hjälpen bedrev sitt hjälp- och propagandaarbete och om hur det ledde till förändringar inom organisationen’ (B-uppsats [B Essay], stencil [handout], Historiska institutionen, Stockholms universitet, 2005).
8. Frohnert (2006) p. 38.
9. Müssener (1974) p. 77.
10. Müssener (1974) p. 79.
11. Peters (1984) p. 78.
12. Frohnert (2006) pp. 38-40.
13. Müssener (1974) pp. 77-78.

Roggan (Roger Gustavssons åkeri AB) har packat lastbilen full med affischer och annat material

Vi har inte börjat flytta, men vi har börjat flytta om.

Affischsamlingen som har förvarats i vår källare på Upplandsgatan har nu flyttats ut till vår depå i Grängesberg. Det innebär att det blir lite svårare att komma åt detta material. I första hand får den som vill ta del av en affisch använda sig av vårt affischregister som finns i Forskarexpeditionen. Affischregistret består idag av totalt 18.811 poster och närmare hälften av dessa är avbildade. Under en övergångsperiod kommer affischerna vara ”nedpackade” och inte beställningsbara över huvud taget. Men så småningom kommer det bli möjligt att beställa in affischer igen.

Text och bild: Lâle Svensson

Att vi har många vänner märker vi också genom att många uttrycker oro för vår flytt: i kommentarsfälten för de tidningar som skrivit artiklar om oss, i bloggar och på Facebook. Vi har också fått flera spännande och intressanta tips på lokaler från olika håll, och vi har följt upp dessa tips.

Vi tycker om att ha många vänner! Det värmer att få stöd när vi står inför så stora förändringar som en flytt av hela institutionens kärna innebär. Sedan finns det saker som sägs här och var som inte riktigt bygger på korrekt information.

Angrepp som riktas mot våra huvudfinansiärer (SAP, LO, Staten) besvaras lämpligast av dem själva. Jag anser dock att vår redogörelse för flytten här på denna flyttblogg ger bra svar på de mesta som jag sett i olika debattinlägg.

För närvarande håller vi på att utvärdera de olika lokaler som vi tittat på och i dessa diskussioner har vi också en god dialog med LO. Det går sålunda framåt och vi vill se framtiden an med tillförsikt.

De lokaler vi har tittat på ligger i Rotebro, Vinsta, Veddesta, Ulvsunda, Sundbyberg, Solna, Skärholmen och Flemingsberg. Tidigare har vi också tittat på lokaler i Vretens industriområde (Solna), Frihamnen och Spånga. Denna vecka smälter vi intrycken som är många och delvis svåra att sortera bland. Fortsättning följer…

Vad handlar allt ståhejet om?

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, allmänt benämnt ARAB, har legat vid Norra Bantorget i över hundra år och har under hela denna tid varit en naturlig beståndsdel i dessa arbetarrörelsens kvarter. När institutionen lämnar kvarteren - oavsett vem som drivit fram förändringen - så är detta alltså en “historisk” händelse som inte kan gå obemärkt förbi.

Vad gör Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek för nytta?

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek är en stiftelse. Huvudfinansiärerna är LO, staten och SAP. För arbetarrörelsen och för forskarvärlden och för många andra intressenter och brukare är vi bra på många olika sätt. Om detta berättar vi mer här:

• Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek - med historia som uppdrag

Jag har hört att LO ställer ARAB “på bar backe”. Stämmer det?

LO bekostar lokalhyrorna för institutionens högkvarter och har inte meddelat att man tänker upphöra med detta. Intentionen, som först meddelades under hösten 2010, är att fortsätta bekosta lokalhyrorna om ock på en annan och mindre kostsam plats. Under våren 2011 har dock LO sålt lokalerna till AB Folkets hus i Stockholm, en ny hyresgäst förefaller vara på väg in och ARAB har förelagts ett senaste utflyttningsdatum som institutionen anser ligger för nära i tid för en ordnad utrymning. Vad som händer om inte ARAB inte klarar detta datum är oklart.

Jag har hört att LO (eller SAP) dragit in sina anslag till ARAB. Stämmer det?

Nej.

Vi ansöker varje höst hos var och en av våra stiftare om anslag för kommande verksamhetsår. Så även i år. Vi har inte fått några signaler från någon av dessa om att anslagen för kommande verksamhetsår kommer att utebli.

Har ARAB fattat beslut om att flytta?

Nej, LO:s initiativ kom innan institutionen fattat något beslut.

Internt pågick dock en utredning som utlösts av att arkivmagasinen höll på att fyllas. I denna utredning diskuterades flera alternativ, t.ex. möjligheter att bygga ut befintliga fjärrdepåer (i Grängesberg eller Runö/Åkersberga) eller att installera kompakthyllsystem i Grängesberg (och undersökningar av golvens bärighet där har också gjorts). Magasinstillskott i “högkvarteret” diskuterades också, vilket antogs i praktiken innebära en flytt till lokaler med större kapacitet på förvaringssidan.

Vad denna utredning till slut hade lett till synes numera vara en akademisk fråga eftersom flyttspåret utifrån utsetts till huvudspåret. Utredningen var inte hemlig, externa kontakter hade tagits för de olika alternativa lösningarna, vilket möjligtvis kan tolkas som att institutionen “bestämt sig för att flytta” om man inte har hela denna bild klart för sig.

Vad kan bli sämre när institutionen flyttar från Norra Bantorget?

Läget.

De nuvarande lokalerna vid Norra Bantorget har både fördelar och nackdelar. De fördelar som läget ger är många och tungt vägande: närheten till de organisationer som lämnar sina arkiv till institutionen gör att kontakterna med dessa underlättas, det centrala läget som sådant underlättar för samtliga forskare (av vilka många reser in för att besöka institutionen - från övriga delar av Sverige och från hela världen), ARAB:s strävan att främja mötet mellan organisationsfolk och forskare har underlättats av att institutionen ligger på en plats där båda kategorierna på ett naturligt sätt kan mötas - och har mötts.

Vår största oro är just nu att vi skall tappa besökare, att “våra” fackförbundskontor och partihögkvarter skall tycka att det blir svårare att kommunicera med oss eller anlita oss för hjälp i olika arkivfrågor, att forskare - från B-studenter till professorer vid universiteten, från barfotaforskare till journalister - skall avstå eller välja andra ämnen, att seminariebesökare inte kan mötas på samma naturliga sätt som tidigare, helt enkelt att vi skall få svårare att utföra viktiga delar av vårt uppdrag.

Vad kan bli bättre?

Faktiskt en hel del.

ARAB:s lokaler vid Norra Bantorget kunde vara bättre disponerade rent ytmässigt. Kontorsdelarna är generöst tilltagna, framför allt i många tjänsterum, medan förvaringen av arkivets och bibliotekets bestånd är små, har dåligt klimat och lämnar mycket att önska när det gäller arbetsmiljö. Möjligheterna att ta emot och arbeta med bestånden är små. En väl genomtänkt flytt kan innebära vinster på alla dessa områden: Bättre arbetsmiljö, mer lättarbetade och moderna lokaler, bättre transportvägar mellan magasin, arbetslokaler och forskarsal och framför allt tillväxtyta för bestånden och möjligheten att få större delar av dessa nära forskarsalen.

Det innebär alltså vinster för personalen vars arbete med samlingarna underlättas utan den effektivitetsförlust som resor mellan olika förvaringsplatser innebär. Det innebär också vinster för besökare som har en större chans att få fram handlingar som de beställt under samma dag i stället för att behöva vänta på nästa transport. Satsningar på klimatet i magasinen innebär att materialet får en bättre vård och håller längre, inte bara till dagens forskare utan också till dem som kommer om hundra eller tvåhundra år och mer…

Läggs mindre pengar på lokalhyran skulle också mer kunna läggas på personal, vilket i sin tur innebär större möjligheter att göra ett bra arbete. Detta förutsätter dock att ARAB enligt någon modell får vara med att dela på den vinst som LO hoppas göra på att det blir en mellanskillnad mellan ARAB:s hyreskostnader och de intäkter man kan få i de gamla lokalerna med en fullbetalande hyresgäst. Detta har aviserats från LO:s sida, men någon konkret modell för hur det skall gå till har inte presenterats.

Hur ser planeringen ut för närvarande?

Närmast på tur står en systematisk sökning av lokaler runt om i Stockholmsområdet med utgångspunkt i en “kravspecifikation” där vi beskriver våra lokalbehov. Det är svårt att bedöma hur lång tid detta kan ta. När vi bestämt oss för lämpliga lokaler vidtar förhandlingar med kommande hyresvärd och kontraktsskrivande. Att sedan iordningställa de nya lokalerna för inflyttning av arkivinstitution räknar vi med kommer att ta rätt lång tid - kanske upp till ett år: lokaler skall anpassas, hyllsystem skaffas in och installeras, material skall forslas från gamla till nya lokaler m.m.

Parallellt med dessa förberedelser avser vi arbeta såväl utåtriktat som internt med flyttfrågan. I diskussionerna kring institutionens placering finns många röster att ta hänsyn till. Det är förstås ARAB:s strävan att bedriva sin verksamhet på ett sådant sätt att alla de behov man finns till för tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt. ARAB vill därför bjuda in så många intressenter som möjligt, stiftare, forskare, aktivister, organisationsfolk, förbundskontor och partihögkvarter m.fl., för att diskutera hur detta kan göras. Om vi i samband med en flytt kan hitta modeller för att upprätthålla en god tillgänglighet för såväl forskare som i relationerna med våra organisationer så kan hela projektet till slut uppfattas som någonting ganska bra.

Förberedelser för att underlätta en fysisk flytt av bestånden kan påverka tillgängligheten i dessa. Det kan också bli aktuellt att stänga institutionen för forskare och besökare under en period. Håll utkik på vår webbplats för att veta när och hur. Några störningar under 2011 räknar vi dock inte med.

Jag hade tänkt skriva en B-uppsats om Metallstrejken 1945. Skall jag välja ett annat forskningsämne?

Nej, vi tror inte det skall vara nödvändigt, inte på grund av ARAB:s flyttplaner i varje fall!

Vi avser hålla öppet i det längsta och skall försöka välja en tidpunkt för själva flyttoperationen som stör forskningen så lite som möjligt. När det gäller bibliotekets bestånd (facklitteratur, organisationstryck och tidskrifter m. m.) är det dock sannolikt att lånen ställs in under någon tid. Kanske kommer vi inte heller att ha samma lättillgängliga läsesal som förut - under en period kan det vara nödvändigt att föranmäla sig och avtala tid - men vi tror att de som vill utnyttja arkivmaterial av olika slag inte skall behöva bli så störda i sin forskning.

Allt beror alltså på vad man behöver för material ur våra bestånd.

• den svenska arbetarrörelsens nationalarkiv,
• regionalt arkiv för arbetarrörelsen i Stockholmsområdet,
• nationellt specialbibliotek för litteratur om den svenska och internationella arbetarrörelsen, dess historia, dess samtid, ideologi och debatt,
• navet i forskningsnätverk för arbetarhistoria,
• utgivare av Sveriges enda tidskrift om arbetarrörelsens historia.

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek grundades 1902 som ett resultat av en synnerligen framsynt svensk arbetarrörelse. Det finns ingen institution i vårt slag i hela världen som är äldre och vårt internationella bestånd är unikt.

Vi har omkring 3000 besökare per år till våra lokaler — framför allt forskare och seminariebesökare, vi lånar ut nästan 6000 böcker och 4000 arkivboxar per år och över hundratusen besök görs årligen på vår webbplats. Vi anordnar i regel mer än 20 seminarier varje år med deltagare både från arbetarrörelsen och från forskarvärlden

Vårt arbete bygger på ett unikt samarbete mellan arkiv, bibliotek och forskningsfrämjande verksamhet.

Arkivets nära 15.000 hyllmeter dokumenterar 150 års historia från politiska, fackliga, kulturella, internationella och andra organisationer, stora förbundskontor såväl som små föreningar och från enskilda personer inom hela arbetarrörelsesfären.

Biblioteket har över 200.000 volymer. En tredjedel av dessa är vi ensamma i Sverige om att ha.

Med vårt unika bestånd av både svenskt och internationellt material når vi ut till betydligt fler, i Sverige och resten av världen:

• Varje år publiceras böcker samt tidskrifts- och tidningsartiklar baserade på studier i våra bestånd. Några exempel från senare tid är:
  • Kjell Östbergs och Henrik Berggrens biografier över Olof Palme,
  • Walter Jacksons forskning om Gunnar Myrdal som publicerats i USA,
  • Yvonne Hirdmans bok om Alva Myrdal, samt
  • otaliga andra monografier och artiklar om arbetarhistoria i bred bemärkelse liksom arbetarrörelsens centralgestalter eller historiker över partier, fackförbund och andra organisationer.
• Vi ger ut egna publikationer, till exempel Socialdemokratins samhälle, som har sålts till rörelsen och används som kurslitteratur, översatt till engelska och ryska, samt kalendern om arbetarrörelsens historia som har hängt på åtskilliga förbundskontor och som följdes upp med historieboken Klass i rörelse, ofta efterfrågad av såväl universitet som studiecirklar.
• För många journalister och andra uppfattas våra lokaler som den naturliga platsen för att intervjua veteraner och politiskt aktiva.
• Årligen beställs hundratals bilder ur våra bestånd att användas vid publicering av böcker, tidskrifter, visning i TV-program och liknande.
• Varje år arrangerar ARAB:s forskningsråd konferenser och seminarier i samarbete med arbetarrörelsen som inte bara i Sverige utan också internationellt har rönt stor uppmärksamhet och som har fått finansiering från Sveriges stora forskningsfinansiärer som Riksbankens jubileumsfond, Vetenskapsrådet och Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap

För arbetarrörelsen har vi därför betydelse på följande sätt:

• som resurs i arbetarrörelsens opinionsbildande och publicitetsskapande verksamhet,
• som resurs vid utbildning och kunskapsförsörjning för de egna medlemmarna om organisationernas historia,
• och naturligtvis som resurs för organisationernas arkivhantering.

Vårt läge vid Norra Bantorget är en viktig tillgång i vårt samarbete med de organisationer som vi servar med våra tjänster och för våra forskare som ofta kommer mycket långväga ifrån. När vi nu efter nästan 110 år måste flytta ut från dessa kvarter är det naturligtvis viktigt att den plats vi flyttar till tillgodoser våra användares behov.

Manuskriptets förstasida

Hela manuskriptet

Hvad vil Sosial-Demokraterna?
(Pdf, 8 MB, öppnas i nytt fönster)
Ur: August Palms arkiv, volym 3.

Manuskriptet består av 28 handskrivna sidor i en anteckningsbok - ungefär den första hälften är skriven med bläck, resten med blyerts. Texten illustrerar i hög grad Palms knapphändiga skolgång samt hans många år i Danmark och Tyskland.

1932 utgav Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap en renskrift av manuskriptets första hälft, det vill säga så långt man av tidningsreferaten från 1881 förstod att han hållit talet.

Här publiceras hela manuskriptet som pdf-fil och (längre ned på sidan) med AKS-utgåvans renskrift. Var och en är därefter välkommen att ta sig igenom formuleringarna i talets andra del.

Originalmanuskriptet är slitet och nött och nedtecknat på dåligt papper men finns fortfarande att läsa i August Palms arkiv.

“Minne Herrer!”

Det är den 6 november 1881, Gustaf Adolfsdagen. Platsen är hotell Stockholm i Malmö, och i lokalen sitter omkring 130 åhörare - faktiskt till största delen härrörande från borgarklassen - och i talarstolen står den 32-årige skräddarmästaren August Palm för att förklara vilka socialdemokraterna är och hur de vill förändra samhället.

Palm utgår i sitt föredrag från att auditoriet redan tagit del av den diskussion som fördes i Danmark och Tyskland och han vill bemöta de felaktiga föreställningar man kan ha fått, troligtvis är talet komponerat utifrån en tysk förlaga. Socialdemokraterna vill inte dela, det är kapitalisterna som berikar sig genom att dela resultatet av arbetet, socialdemokreterna vill inte avskaffa äktenskapet och införa den fria kärleken men vill underlätta skilsmässor i olyckliga äktenskap som i synnerhet tär på parterna i arbetarfamiljerna, de saknar inte fosterlandskärlek men älskar hela mänskligheten desto mer och vill verka för att alla skall betrakta varandra som hörande till samma samfund, socialdemokraterna är inte religionsförnekare men de vill skilja kyrkan och staten åt och göra religionen till den samvetsfråga de anser att denna är.

Han avslutar sitt anförande med att uppmana arbetarna att bilda föreningar, delta i det politiska arbetet, starta arbetartidningar och agitera för allmän rösträtt. Efter ytterligare några offentliga möten i Malmö och inrättandet av en agitationskommitté far Palm den 14 december vidare upp i landet för att agitera för socialismen. Detta var inte en helt lätt sak. Framemot jul beskrev han svårigheterna i ett brev till hustrun att “arbetarna här äro mycket frihetssinnade, men det är inte möjligt att få lokal i hela Stockholm. Polisen har varit hos alla, som har lokaler att hyra ut, och skrämt dem, men andra juldag så håller jag ett möte vid Lill-Jans.” Han urskuldar sig också, beklagar att han måste lämna familjen ensam under en så lång period men “tro inte, att jag är en hård fader, nej, du känner mitt inre och vet att jag kämpar för arbetarens, för de fattiga och undertrycktas sak så att de kan få rättfärdighet och bröd.”

Arbetarklassen växer fram i Sverige

Det skulle dröja fram till 1889 innan det Socialdemokratiska arbetarepartiet bildades i Sverige som ett i raden av socialdemokratiska partier som uppstod i Europa under 1870- och 1880-talen. Den svenska arbetarklassen växte under 1800-talet fram, till största delen på landsbygden (gruvor, bruk, skogsindustri m.m.) men snabbast i städerna (främst inom elektroteknisk och mekaniska verkstäder). Redan under 1860- och 1870-talen bildades olika typer av arbetareföreningar startats bestående av personer ur både borgar- och arbetarklass och präglade av en positiv inställning till kapitalism och fosterland och det var dessa arbetareföreningar som inspirerade till bildandet av de tidiga fackföreningarna. Organisationer baserade på klassamhörighet och klassmedvetande kom först senare. August Palms föredrag i Malmö 1881 räknas som det första offentliga talet om socialismen i Sverige.

August Palm

August Palm föddes 1849 i Skåne. Redan som tolvåring hade han förlorat båda sina föräldrar och sattes i lära hos en barsk och mycket strängt religiös skräddarmästare i Kattarp. Från detta hem flyttade Palm efter konfirmationen, fullbordade sin utbildning i Malmö och erhöll som 18-åring gesällbrev varefter han för en längre period lämnade landet för att arbeta som skräddaregesäll i Danmark och Tyskland.

Han etablerade sig som skräddarmästare i mitten av 1870-talet trots att han sedan flera år engagerat sig för de socialistiska idéerna. Han utvisades ur Tyskland efter att ha engagerat sig i valrörelsen 1877 och levde därefter några år i Danmark - en tillvaro präglad av olika arbetsplatser och politisk aktivism för socialdemokraterna. Efter att ha blivit nedslagen av en meningsmotståndare och dessutom fått avslag på ansökan om danskt medborgarskap återvände han till Malmö.

Palm var mycket medveten om betydelsen av att för framtiden bevara arbetarrörelsens handlingar. Efter att Arbetarrörelsens arkiv hade inrättats 1902 propagerade han för att arbetarrörelsens organisationer skulle lämna sitt material dit. Hos Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek finns också August Palms eget arkiv och det mesta materialet däri är inlämnat av honom själv. Det gäller dock inte manuskriptet till detta första tal. Det förblev i hans ägo och påträffades hos ett av barnen 1931, nio år efter hans död och inför en utställning på institutionen som skulle uppmärksamma att femtio år då hade gått sedan talet först hölls.

Renskrift av de 13 första sidorna (av 28) i manuskriptet

Hämtad från Hvad vil sosialdemokraterna? : föredrag i Malmö den 6 november 1881 / August Palm ; med inledning och kommentar av John Lindgren. - 1932

Hvad vil Sosial-Demokraterna?

Minna Herrer! Her er väl ingen här närvarande som intet mera eller mindre har hört Sosial-Demokraterna omtala, och så har väl de ärade närvarande också hört uttalelser om hvad det er at So:Demokraterna vil, hvad Sos.D. vil, vil jag gjöra eder bekant med, då jag er överbevist om at de flästa af eder här är närvarande endast har hört hvad S.D. vil af motståndarnas berättelser, men vil man dömma i en sak och dömma opartisk så er det jo nödvändigt at höra bege parters framstäning, och aldra nödvändigast är det jo at höra huvud partens framstälning, Sosial Demokratiets motståndare de säger så myket om oss, men om det som de säger om os er der flera Punkter som jeg nu särskild vil beröra. hvad säger då motståndarna om oss, jo de säger blant annat at vi vil dela, at vi icke vil respektera egendomsrätten, at vi vil uphäva äktenskappet och införa den fria kärlek, at vi förnekar Fäderneslandskärleken, at vi vil hava al Relion bort o.s.v. och när man hörer alla dessa tildels vanvitiga beskylningar så er det i sanning intet så förunderligt at ännu den största del af Folket ställer sig så fientliga emot os S.D. änskönt at vi S.D. er det parti som Folket det värkliga arbetande folk kan vänta sig Reformer genomförda utaf. men låt oss nu se dessa beskyldningar

[s. 2:] efter motståndarna säger alt så för det första at vi vil dela, ja när der var tale om at endast dela den klingande mönt så kunde det väl låta sig genomföra, men så var man nödsakat til at företaga delningen hvarje dag när man altid skulle hava lika myket, för naturlikt vis kunde man jo intet bestämt pasa at bruka lika myket hvärje dag, men när der säges at S.D. vil dela så menas der naturliktvis at alt skulle delas, Jorden kunde det jo bätre gå at styka ut, men der er jo mycket annat som skulle delas til eksempel Jernvägarna, hur skulle man bära sig åt dermed? en vile jo så få en Jernbane skena at löpa med, en annan et stykke af Lokomotivet, en tredje et Hjul, en fjerde en dör, och så vidare. men en hvar förnuftig meniska kan jo väl nog inse at det inte kunde låta sig göra och ingen her er närvarande vil väl för alvar tro at nogot Politisk Parti kunde vara så galna, at sätta en sådan ting som delningssystemet på sit program, nej mina Herrar det er omöjelikt at kunna tro det, det er i heller intet så, det er endast en stor och ryslikt dum lögn som S.D. motståndare har påljuget SD. S.D. vil intet dela men di vil forbjuda Stormännen Kapitalisterna at dela, och Kapitalisterna de delar dageligen med sinna arbetare när de intet gjorde det så kunde dessa kolosala förmögenheter intet samlas på enkelta händer som de nu gör, at det er Kapitalisterna der dageligen delar med arbetarna och at det er S.D.

[s. 3:] som vil förbjuda detta delningssystem det vil jag her vid ett eksempel påvisa. en arbetare han kan arbeta hela sit liv, han kan vara så flitig och ordentlig som hälst, han vil ändå aldrig upnå at driva det til mera än i häldigaste tilfälde et ordentligt utkomme, och skulle han vid särskilda lykeliga omständigheter upnå at få sammanspart några Hundrade kronor så er det det aldra högsta, men man känner jo många förätningsmänd der så at säga ingen ting hade at begynna med, men som vid forskälliga lykeliga omständigheter kunde driva up deras förrätning som när de begynte den kanhända endast hade 4 man i arbete, til 50, a 100 man, så länge at denna övannämda förrätningsman endast hade de 4 man i arbete ja så kom han så at säga ingen väg, men när han vid förskäliga lykeliga omständigheter hade drevet sin förrätning up til 100 man så blev han rik, hvarför tror de minna Herrar at han blev rik, jo det blev han för det at han dagligen fik utbetalt som förtjenst 1. Kr 50 öre 2 Kr eller 2,50 öre så förtjente de 2 kr 2,50 öre och 3 kr. och kanhända mera, men mina Herrar när nu en sådan förrätningsmand dagligen utan den förtjenst han alt har beräknat utaf hvarje Arbetares förtjenst stiker 50 öre eller en krona och kanhända mera i sin egen lomma så minna Herrer er det jo indlysande at han med tiden vil bliva miljonär,

[s. 4:] han vil på sinna arbetares bekostning kunna leva kräsligt, viner af den ädlaste sort behöver intet at fattas på hans midagsbord, aftonsälskaper kan han afhålla när han synas, hvarje Sommar kan han taga til et eller annat berömt bade ställe, kort sakt han kan på vad sät han vil roga och förnöja sig, och när han bliver gammal så kan han leva et behageligt liv utan näringssorger och bekymringar, se så ledes kan arbetsgivaren kapitalisten leva, och alt för det at han dagligen har delat med sina arbetare, så länge han endast hade 4 arbetare at dela med så blev han intet rik men när han först fik 50 a 100 eller flera ja så blev det til nogot. men arbetaren hur går det honom, låt oss se åt, han har vil vi nu antaga 2 kr om dagen, han er ordentlig och flitig altså läger han hvarje vekka nogot tilside af sin vekko lön, men det er jo intet got at meniskan är allena, altså han gifter sig med en flika af sin stand pengerna han hade upsparat brukar han til at sätta bo för i begynelsen går det got, han kan ännu en tid sätta några kroner hän men hans hustru skänker honom hvart och hvartannat år en Son eller dotter och när de har varet gifta i 10 år så har de 6 eller 7 barn, men nu kommer många utgifter til, föda, kläder, skolepengar, sjukdommar infinner sig kanhända ochså af ock til, nu er der ingen tale om at läga flera Pengar til sida tvärtemot vist han har några så bliver di optagna

[s. 5:] han begynner också at bliva åldrig altså begyner hans förtjenst at taga utaf och innan han vet af det er han gammal och oarbetsduglig, men hur går det honom så? jo en tid kämpar han en hård kamp med nöden och til sist bliver han kastat på fatighuset lika som man kastar et gammalt skräp i en krok, se minna Herrar således går det arbetaren, han der så länge han var arbetsduglig dagligen berikade sin arbetsgivare. af denna skildring som vist ikke kan bestridas vil de alt så se minna Herrar at det inte er S.D. der vil dela men tvärtemot er det dem som vil förbjuda detta delningssystem som nu dagligen utövas af Kapitalisterna, Sos.D. vil at arbetarna skal hava alt överskottet af sit arbete men det får de intet förän den fria Konkurense bliver afskaffat och staten ordnar arbetet, antingen vid at overtaga produktionen, det er tilvärkningen, eller vid at förskaffa Arbetarasosionerna lån, hvilket vil vara lät för staten at gjöra utan at risikera nogot nemlig vid at övertaga Rentegarantien. se nu tror jag at hava slaget denna Lögn til Jorden som der er udspred om S.D. hvad delningssystemet angår der kunde ännu sägas mykket der om men jag fruktar för at tiden er för knap, jag vil derför gå över til de andra punkter, der säges för det andra at vi intet vil respektera eganderätten, se der har också våra motståndare vänd up och ner på sanningen, vi S.D. vil fuldt ut respektera eganderätten men när eganderätten er til hindring för meniskohetens för industriens, och för Statens intelektuele och ökonomiska framgång,

[s. 6:] ja så vil vi hava den bortskaffat och det nuvarande Samfund de respekterar jo intet egendomsrætten på nogot annat sät, staten kan jo nu när den vil och statsmyndigheterna enas derom fråntaga enhvar man sin Egendom emot at den bliver värderat och derefter betalt, men ingen här kan bevisliggöra at S.D. vil uphäva egendomsrätten på nogot annat sät än här anfört. så säges der om os S.D. at vi vil uphäva äktenskapet och införa den fria kärlek, ja det er ochså en af Storborgarnas och dens präses lögner om os änskönt denna lögn er väl fräk, för der er vist ingen der hyller den fria kärlek mera än Storborgerna som har utspred ryktet. är det inte Storborgerna som håller dammer i staden montro jo vist så, om storborgeren intet kan komma så got utaf det med sin Hustru det väkker intet sådan upsikt som när Arbetaren intet kan komma got utaf det med sin, när Storborgaren intet er på reser förrätnings eller förnöjelsers, så sitter han på sit Kontor notabena när han intet går sin motion eller er i Kluben, och om aftenen, när han kommer him, ja så har han sinne sit eget sovekammare egna rum som han kan bruka som han kan benyta nota bena när han intet företräker at sova i stan vid dammen han håller. annorledes forhåller det sig med arbetaren, han er henvist til at dela ondt och got, både rum och säng med sin hustru, så det bliver en stor skildnad om de lever got tilsamman gör de intet det

[s. 7:] ja så vil det jo för dem sjelv bliva et helvete och barnen de har vil vid at dageligen vara vittne til sinna Föräldrars usla sammanlevnad bliva morisk fördärvade. Nej, S.D. vil intet afskaffa äktenskapet, men de vilja at det skal kunna uphöra hurtigare än det nu er tilfället, när äktefolkena intet kan leva kärleksfult och got i sammans för vi påstår och ingen rätvis meniska kan bestrida det, at det föder och framkallar omoralitet och forargelse at de som har ingåt äktenskap och så intet kan leva lykelikt tilsamman at de skal vara nödgade til at vara förenade, se derför begärer vi S.D. at lagen skal forändras således at skilsmäsa hurtigare kan upnås än den nu kan, vi fördömmer et hvart äktenskap som er blivet afslutat af någon annan grund en gensidig kärlek, at S.D. upfattelse til äktenskaps frågan er korekt och mera stämmande med moralen en som det nu er inrättat tror jag ikke kan af nogon bestridas. så säges der om oss S.D. at vi ingen Fäderneslandskärlek har, ja at S.D. er internationale er fulkomligt sant men at de förnekar Fäderneslandskärleken er intet sant, men vi sätter Kärleken til hela världen över Kärleken til Fäderneslandet, Historien visar oss jo också at Nationaliteten har framkalt N.H. og N.H. har splittrat folkena åt ock framkalt desa blodiga kriger der har varit et hån mot Sivilisationen och en förbandelse mot meniskoheten, der för vil S.D. arbeta på at få Folkene til at betrakta hvarandra som hörande til et samfund och endast i denna Ädle och skjöna lära kan frälse finnas, men er det ikke det samma som den

[s. 8:] Kristna läras förkunnare Kristus lärde. lärde han intet sinna apostlar til at gå ut i hela verlden ock lära ock Prädika kärlekhetens ock broderlighetens prinsiper til alla folkeslag, lärde han intet at alla meniskor skulle vara brödrar ock systrar, men hur kan vi så hata vår broder eller slå honom i hjel på komando, dessa Kriger och massamord som som de förskeliga Kaisare ock Konungar med sinna statsmän har varit uphov til, de har i regelen blivet ivärksatte för at befästa deras vaklande troner, eller för at undertryka folkena; se der för säger vi S.D. bort med denna nationalstolthed der endast föder nationalhat, hvad tungomål vi också talar Svensk eller Fransk, Tysk eller Dansk, så låt oss intet glömma at vi er satte på Jorden intet för at hata och slå i hjel på komando, utan för at skapa fred och for at inrätta samfundet således så alla har nog men ingen for litet, men synes i intet minna Herrar at detta er et ädelt och sjönt mål at sträva efter. Så säges der om oss S.D. at vi ingen Relion vil hava at vi er fritänkare och Gudsförnekare o.s.v. mina Herrer vi S.D. vil intet Relionen til livs; men vi vil at Relionen skal vara det den er nemlig en Hjertesak, vi vil intet at staten skal blande sig deri vi vil intet hava någon statsrelion, vi vil at det skal bliva hvar mans ock kvinnas sak vad de vil tro, vi vil at der intet som nu skal kunna påtvingas oss Präster af en bestemt Relion, vi vil intet hava våra barn uplärda i Relion i skolan utan det bliver en hvars egen sak at lära deras barn hvad relion de önskar, kort sakt vi vil at

[s. 9:] Kyrka och stat skal skjiljas åt, för vi säger at kan intet en Relion bestå på annat vis än at staten skal hålla den uppe på konstikt sät så är der intet myket vid den, vi respekterar och aktar en hvars tro och överbevisning men der för begärer vi också at staten skal göra det, så at der intet skal givas någon stats relion, nej låt det bliva frit så vil där bliva mera sanning i Relionen än der nu är, vi vil intet då som nu få at se så många feta och förätna Präster där lever stort på statens och vår bekostning, och som i regelen har gjort Relionen från sin sida til et matfråga, de utförer jo intet så at säga en enda Prästlig handling utan klingande mönt medfölger, vakra Herdar for den kristna Hjord! se minna Herrar så vil vi hava det i Relios henseende och när det bliver genomfört så vil vi intet bliva vittne til så myket förargelse som nu. Heraf kan de altså se mina Herrar at Sosial.D. i stället för at som våra motståndare säger om oss at villa dela i stället vil förbjuda detta delningssystem som nu dagligen föregår, kort sakt vil förbjuda kapitalisterna at dela med arbetarna. vi vil intet som der säges om oss afskaffa egendomsrätten utan tvärtemot respektera den, men arbetet det er arbetarens endaste egendom derför vil vi at sådana lagar skal vidtagas som beskytar Arbetarens endaste Egendom, nemlig hans arbetskraft. vi vil intet bortskaffa äktenskapet, men vi vil at äktenskapet

[s. 10:] skal vara grundat på det, det uprindelig har varet grundat på, nemlig på gensidig Kärlek ock aktelse och när den intet finnas mera, eller uphörer så skal också äktenskapet uphöra, kort sakt Kärleken och Aktelsen skal vara de endaste band der samman binder Äktefolkene när de er brustna så skal äktenskapet ock så uphöra. Vi S.D. förnekar intet fädernes[lands]kärleken nej också vi älskar Fäderneslandet, kanhända högre än de der har utburit detta rykte om os, men över Kärleken til Fäderneslandet sätter vi kärleken til hela meniskoheten, men är det intet Ädlare och sjönare at älska hela världen än at inskränka sin kärlek til en liten fläk som statsmän efter behag kan inskränka eller utvidja. vi förnekar intet Relionen, men vi vil at Relionen skal vara det den er bestemt til at vara nemlig en hjerte sak, vi vil at kyrka och stat skal skjiljas åt först då vil Relionen kunna svara til sin bestämmelse nemligen at hugsvala de lidande, ock trösta de bedrövade. Ja som jag her har utviklat det för eder ställer S.D. sig til desa övannämda spörgsmål, och S.D. huvud grundsätning kan med få ord sammanfattas i detta nemlig Arbetets ökonomiska ordning af Staten, staten bör träda beskytande til överför det utbytningssystem som arbetarna nu er utsatta för från kapitalisternas sida, ty staten har en annan förpliktelse en som Ferdinand Lasalle har sakt, at vara “Natväktare för kapitalisternas Pengapåsar” först när Staten sätter sig som upgåve at beskyta arbetet som så länge har varit pri[s]givet i kapitalens våld kan arbetaren komma til sin rät.

[s. 11:] Ja jag vet väl at der säges at den sosiallistiska rörelse är en af Agitatören kunstig frambrakt rörelse, men nej, och åter nej, Sosialismen er en Folkerörelse och den hörer med til kulturutviklingen och Kulturen det er Framskrittet det vil altid gå framåt det vil intet stanna det visar verkdshistorien oss, och en hvar som kan lära han borde af de Reliösa förfölgelsers historia lära at det er dårskap at försöka på at föra kulturutviklingen tilbaka. Sosialismen den bliver af de nuvarande makthavare lika så hensynslöst bekämpat som Kristendommen i begynelsen blev bekämpat af dåtidens makthavara, men likasom kristendomen segrade lika vist vil också Sosialismen segra trods det hån, trods de förvisningar ock fängslingar som sosialismens talsmän er utsatta för, och hvarför? jo ty Sosialismen er de fatiges de undertryktes de i årtusende förorätades endaste rädning, den säger de fatige hurledes at de her på Jorden kan upnå menskliga tilstånde. och är det intet ryslikt at tänka sig at medan laderna och magasinerna er fulla af Spanmål så gives der många som lides hunger och medan kol och bränsel platserna er fulla så er der många som fryser, mina Herrar tror i at det behövde vara så när at samfundet var rätfärdigt inrättat? nej, och åter nej, men bätre och rätfärdigare tilstånde vil Arbetaren och den fatige upnå vid at de slutar sig i sammans i enighet och stiftar föreningar hvar de kan komma tilsammans och taga sin undertrykta stälning under övervägelse, ja er det intet ryslikt at tänkta sig at imedans arbetaren han frambringer alla värdier så lider han och hans nöd. men eder plikt arbetare, både män ock kvinder, er det at sluta eder samman och som för sakt stifta föreningar var i kan diskutera eder stälning, det kan intet nyta at i er likgiltiga och tänker som så vad kan det nytta det bliver intet

[s. 12:] bätre, ock kanhända också några hvars stälning intet er fult så förtviflat vil tänka som så, “a det kan jo gå an således som jag har det,” nej det kan inte nyta i skal också tänka på edra barn, och vet, det er af stor betydning när i får upnåt förbätrelse i eder stälning ty det vil jo också komma edra barn til godo, altså slut eder samman, och tag eder sosiala stälning under övervägelse och när hela den svenska arbetare stånd har slutit sig tilsamman och organiserat så var överbevist om at makthavarna nog skal taga notis om eder begäran, nemligen at få reformer genomförda der beskytar eder endaste egendom arbetet, samt skaffar eder när i er upslitna en sorgfri ålderdom så i intet som nu när i er upslitna i det almänna väls tjenst bliver kastade på fatighuset. och intet skal i vara rädda för at bliva kallade S.D. ty det er ingen skam at vara sosialist, vet at Sosialist det betyder samfundsförbätrare och vad kan väl vara skjönare en at vara med til at förbätra detta samfund der er rutet, detta samfund der er grundat på lögn och består af orätvisa. och til eder her er närvarande och intet hörer til arbetsstanden, til eder vil jag läga den strängt kristelige Professer Roschers ord på hjertat han säger i sin National ökonomiske historia “Enhvar motståndare af Sosialismen han skulle samvetsfult undersöka om han när han levde i hoplös fatigdom och förnedrelse också då ville vara en motståndare af Sosialismen”.

[s. 13:] ja glöm intet dessa Roschers ord, glöm intet at pröva i edert eget indre om ikke samfundet som det är nu är orätvist, och har vi först kommet til den överbevisning ja låt oss så alla vara med til at få det reformerat til at få infört humanare och rätfärdigare tilstånde i nästa föredrag vil jag närmare påvisa vad väg Arbetarna bör gå för at få andra tilstånde införta…

1. sluta sig samman och bilda föreningar -
2. vid alla lägenheter deltaga i det Politiska lif -
3. se at få uprättat arbetare blade -
4. Kraftigt agitera för både i tale och skrift at få almän valrät infört. - altså måste först arbetarna sluta sig tilsammans i Föreningar den bekante Tyske vittenskapsman Johan Jakoby har en gång sakt “uprätandet af den minsta Arbetare Förening vil för Framtidens historieskrifare hava mera betydning än slaget vid Sadova som bekänt det stora slag emelan Preusar och Österrikare år 1866 för säger han Arbetareföreningarna bärer sprian i sig till de nya ideer som en gång vil komma til at behärska värden.

Se även

• Arbetarhistoria nr 19 (1981:3), med temat “August Palm 1881-1981″
• Litteratur i vårt bibliotek:  av August Palm, om August Palm

På andra webbplatser

• Texter av August Palm (på engelska) | http://www.marxists.org/archive/palm-august/
• Om August Palm på Terra Scaniae | http://www.ts.skane.se/person/august-palm
• Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika / August Palm | Fulltext på Runeberg.org

Alexandra Coelho Ahndoril har skrivit romanen Mäster som handlar om August Palm

• Läs om boken på Bonniers webbplats
• Alexandra Coelho Ahndoril i tv-programmet Babel | SVT Play

Under 2008 tömmer vi ett av våra gamla magasin. Omkring 2,5 kilometer handlingar skall byta plats. Det kommer att innebära en del störningar:

• Efterfrågade handlingar kan vara nedpackade och oåtkomliga för forskning under en period
• Oklarheter om placeringar kan innebära att vi får svårt att hitta beställt material
• Arbetet tar stora personalresurser i anspråk

Vi gör vad vi kan för att det inte skall bli alltför kännbart för våra besökare och hoppas på överseende.

Kontakta vår forskarexpedition om du har frågor.

Leveransstopp för arkivmaterial

De omfattande magasinstömningarna och omflyttningarna gör att vi tyvärr inte kan ta emot arkivleveranser under 2008.

Vi ber om förståelse för detta.

Frågor om leveranser besvaras av Maria Boman, tel. 08 - 412 39 07.