Utställning om Hog Farm och hippelägret på Skarpnäcks flygfält,  i forskarexpeditionen på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek från den 3 maj 2012

Foto: Arne Carlzon

För 40 år sedan, i juni 1972, arrangerade FN en miljökonferens i Stockholm.

Politikerna i Stockholm blev då rädda att det skulle komma stora mängder av ungdomar till stan.

En grupp amerikanska hippies – Hog Farm – kända från Woodstockfestivalen, fick därmed möjlighet att anordna ett musik- och tältläger på Skarpnäcks flygfält.

På detta tältläger förverkligades ”småhippiesarnas” drömmar om Love and Peace under några veckor.

Vuxenvärlden hade moraliska betänkligheter kring sex och narkotika.

Den politiska vänstern såg amerikanarna som CIA-agenter. Herrtidningarna såg lägret som en sexattack och poliser ville storma det.

Hippielägret på Skarpnäck 1972 blev en legend som det fortfarande talas om.

Utställningen har producerats av Bagarmossens hembygdsförening år 2007.
Den har tidigare visats på:

Bagarmossens bibliotek
Restaurang Tina-Maria, Bagarmossen
Den gröna delfinen, Edesta

Building on earlier research, I am now exploring the international dimensions of the story of U.S. labor feminism, recreating the transnational networks and international organizations in which labor feminists participated. Part of this project involves delineating the transatlantic connections between U.S. labor feminists and their counterparts abroad and the intellectual influence European and Nordic social justice feminism had on U.S. social policy in the post-World War II era.

• Download pdf version of this essay:
  Friendship beyond the Atlantic - Labor feminist international contacts after the second world war (84 kB)

• Även i fulltext på svenska / Also full text in Swedish via Arbetarhistoria:
  “Vänskap bortom Atlanten. Arbetarfeministernas internationella nätverk efter andra världskriget”, Arbetarhistoria no 129-130

Labor feminist networks

Esther Peterson. Photo: Morgonbris.

Esther Peterson, as I detailed in The Other Women’s Movement: Workplace Justice and Social Rights in Modern America (2004), was part of a vital yet overlooked group of twentieth-century U.S. feminists whom I termed “labor feminists.” This cross-class and multi-racial network of female reformers was, I argued, the dominant wing of U.S. feminism from the 1930s to the 1960s. (4) Labor feminists relied primarily on trade unions as the vehicles for securing social and economic justice from employers and the state. They sought to end the discriminations and disadvantages women faced because of their sex; they also sought solutions to women’s class and race-based inequities. They called on employers and the government to enact “full social security,” by which they meant universal health care and income supports in old age, sickness, and unemployment. In addition, they pushed for civil rights legislation, paid maternity leave, equal pay legislation, universal child care, and improved state and federal fair labor standard laws. Their reform ideas crystallized in the late 1940s and were most fully realized in the early 1960s with the establishment of President Kennedy’s 1961 Commission on the Status of Women, the passage of the 1963 Equal Pay Act and the 1964 Civil Rights Act, and, in 1966, the extension of the federal law regulating wages and hours to the majority of American workers. (5)

Mary Anderson. Photo: LO-Tidningen

Building on this earlier research, I am now exploring the international dimensions of the story of U.S. labor feminism, recreating the transnational networks and international organizations in which labor feminists participated. (6) Part of this project involves delineating the transatlantic connections between U.S. labor feminists and their counterparts abroad and the intellectual influence European and Nordic social justice feminism had on U.S. social policy in the post-World War II era. Many of the most prominent twentieth-century U.S. women reformers were deeply involved in transatlantic political and social networks, including Esther Peterson and others such as Swedish immigrant and shoeworkers’ union president Mary Anderson, the first director of the U.S. Women’s Bureau and the longest-serving top U.S. woman governmental official in the interwar period; (7) Panamanian-born garment union officer Maida Springer-Kemp, who became the first black woman to hold a powerful post in the International Affairs Department of the AFL-CIO; (8) and Frieda S. Miller, the University of Chicago-trained economist and New York state labor official who succeeded Mary Anderson as head of the U.S. Women’s Bureau in 1944. (9) Before joining the Women’s Bureau, Miller had been the labor advisor to the U.S. Ambassador to Britain, John Winant, and a frequent and influential U.S. delegate to the International Labor Organization (ILO), the cooperating body of the League of Nations and later the United Nations responsible for formulating international labor standards and worker rights. (10) The international experiences of these labor feminists expanded their sense of the politically possible, offered them concrete policy interventions that they adapted to the U.S. context, and helped sustain their social democratic and feminist activism in a political climate often unresponsive if not actually hostile to their world view.

Esther Peterson’s long road to Stockholm

In this short article, I will focus primarily on Esther Peterson. In what follows, I will discuss the social democratic and feminist intellectual circles in which she participated during her decade abroad and how these experiences influenced her thinking and shaped the social policies she proposed upon her return to the States. Peterson, of course, was already a feminist and a social democrat before she came to Sweden in 1948. By the early 1930s Peterson had left her conservative Republican Mormon roots far behind. After finishing her undergraduate studies at Brigham Young University in her home state of Utah in the late 1920s, she broke her ties with her fiancée and moved across the country to New York City to attend Columbia University Teacher’s College. She completed her masters’ degree at Columbia in 1930 and was soon swept up in the ferment of labor organizing. In 1932, she married Oliver Peterson, a North Dakota-born Norman Thomas socialist and Farm Labor populist, and after a honeymoon in Norway, the birthplace of Oliver’s parents, and in Denmark, the birthplace of Esther’s grandparents, they settled in Boston. Oliver studied Sociology at Harvard University and Esther taught immigrant working girls at the YWCA along with her day job at an elite private school for girls.

Returning to New York in 1938, Oliver and Esther gravitated toward the reform-minded socialists in the garment unions and the Women’s Trade Union League (WTUL), a multi-class national women’s organization that since 1903 in the U.S, had sought to solve the problems of low-income women through legislation and trade union organizing. (11) Esther joined the education department of the Amalgamated Clothing Workers of America in 1939. Under the tutelage of socialist J.B.S. Hardman and Bessie Abramowitz Hillman, who, along with her future husband Sidney, had founded the union in 1914, Peterson organized multi-racial locals in the South and set up education programs for the union’s members. (12) In 1944, Peterson headed to Washington D.C. to become the union’s first lobbyist, a job she relinquished to go abroad.

Sigrid Ekendahl, Esther Peterson, and the ICFTU

Peterson remained deeply immersed in labor and women’s rights work throughout her time abroad, both with the LO and the International Confederation of Free Trade Unions (ICFTU), the 48-million-member labor body set up in 1949 by non-communist unions as an alternative to the World Federation of Trade Union. (13) She attended the founding convention of the ICFTU in 1949 where she roomed with and became life-long friends with Sigrid Ekendahl, arguably the leading woman trade unionist in Sweden in this era. (14)

Subsequently, Peterson co-chaired an informal international group of labor women intent on reforming the ICFTU’s neglectful attitude toward women. The ICFTU women’s group, which included Sigrid Ekendahl, helped initiate, among other projects, the first international summer school for working women in 1953, a joint venture of the ICFTU and the United Nations. The school, held in La Breviere, in a castle fifty miles northeast of Paris, attracted fifty-three women from twenty-five countries. Esther ended up as co-chair of the school, partnering with Hans Gottfurcht, Assistant General Secretary of the ICFTU. The story of that disputatious partnership is fully revealed in her papers at the Schlesinger Library at Harvard University. (15) At the school’s conclusion, the group recommended the ICFTU establish a permanent committee on women which would focus on, among other issues, organizing women into trade unions, women’s double shift of housework and market work, equal pay, and equal opportunity. Four years later, the ICFTU finally agreed, and in May 1957 the Women’s Committee of the ICFTU had its first official meeting. It was this same committee, now chaired by Sigrid Ekendahl, that pushed the ICFTU at its 8th World Congress in 1965 to issue a “Charter of Rights of Working Women.” The Charter committed the ICFTU to recognizing “the equality of men and women workers,” “women’s right to work,” “equal remuneration for work of equal value,” and to “enabling women with family responsibilities to become integrated in the labor force on a footing of equality.” (16)

Bringing working women’s rights to the white house

When Peterson returned to the U.S. in 1957, she brought her social democratic and feminist politics, enriched and confirmed by new internationalist understandings, into her government work in the Kennedy, and later the Johnson and Carter administrations. (17) Peterson’s international ties with labor and feminist circles abroad reinforced her commitment to a politics that emphasized economic justice and social rights and that saw the state as a prime vehicle in advancing such goals; it also offered her specific governmental policy alternatives, many of which made their way into U.S. social policy in the 1960s and 1970s.

Peterson was convinced, for example, in large part because of her decade abroad, that women could never achieve full economic citizenship without attention to what we now term the “work-family dilemma.” Her approach to solving the conflict between market work and family work was complex, involving new employer and state policies ensuring maternity leaves and more worker control over hours and scheduling, government funding for child care, ending pay and status discrimination against women’s work, and raising overall family wages. When taken together, all of these policies, she contended, would allow women more choice as to how they would allocate their time. She believed strongly that the majority of women wanted more flexibility in how they combined their work and family life and that many also wanted more respect for their work, regardless of where it took place, whether in the home or not. Involuntary market work was just as much a problem, in her view, as involuntary home work. With higher social wages and pay, those women who wanted to would have the choice to spend more time at home. At the same time, she also knew that some women would want full-time employment and would hire other women to take over their domestic tasks.

She clearly saw that what was a “solution” for some women - that is, hiring household help - could become a nightmare for others. Domestic workers in the U.S. suffered from some of the most dismal working realities of any occupational group. Not only were they among the lowest, if not the lowest paid, they were often seen as “one of the family” and thus expected to devote themselves wholly to their employer’s family interests, denying their own autonomous lives and the lives of those who might be dependent upon them. Excluded from government regulation and lacking unions, domestic workers could toil around the clock as live-ins or day workers, often being paid in old clothes, leftover food, or substandard housing. Expectations for fealty and deference from employers could be shocking. At times, their status resembled more that of a serf or slave than a “free” worker. (18)

Justice in the kitchen: the Swedish approach

Frieda S Miller. Photo: Lantarbetaren

In the remainder of this essay, I will take one example, household labor, and discuss how Peterson’s time in Sweden influenced her thinking on this issue and how some of these ideas ultimately shaped U.S. social policy. It’s not clear when Peterson developed her interest in household labor, but in 1949, a letter arrived in Sweden from Frieda Miller, then Director of the U.S. Women’s Bureau, asking Peterson to write a report for the Women’s Bureau on the Swedish approach to household labor. What Miller had learned about household workers and government policy while in London during World War II as labor advisor to the U.S. Ambassador surprised and intrigued her, and when she became director of the U.S. Women’s Bureau in 1943, upgrading the occupation became one of her top priorities. (19)

Peterson responded to Miller’s request with alacrity. She wrote back: “Mary Anderson reported my feelings correctly in saying that I would be interested in such a project as you described. I have been clipping and assembling materials on the Swedish experience in regard to domestic workers and should be delighted to go on with it formally.” (20) Asked for a short pamphlet, Peterson sent Miller a two-hundred page draft. Clearly, the topic resonated with Peterson and the more she learned, the more intrigued she became.

The Women’s Bureau staff changed Peterson’s original title, “Justice in the Kitchen,” to Toward Standards for the Household Worker: Experience in Sweden; they also shaved it back to half its size and much to Peterson’s regret, as she remarked, they “turned it into governmentese and threw out most of my anecdotes and cartoons.” (21) But her enthusiasm for what she perceived as an alternative way of looking at women’s household work, paid and unpaid, remained. “It was so refreshing,” she later recalled, “to see the recognition of the social and economic value of ‘women’s work.’ This approach stood in stark contrast with our attitudes in the United States.” (22)

Peterson opened her report by listing the many “positive programs the [Swedish] government has undertaken relative to work in the home” which, she declared, “can indicate fruitful lines of development” for the U.S. to follow. She was impressed with the “community services offered the housewife” such as the Swedish “social home aide” program established in 1944. The service, administered and financed by the government, was available to any family, regardless of income. The “social home aide,” [hemvardarinna or hemsystrar], described by Peterson as a “mother substitute,” temporarily took over the “entire duties of the household” including the care of children and the elderly when the mother was unavailable due to illness or other family emergency. Peterson also saw the Swedish emphasis on vocational training and legislation standards for household labor as models of state policy which would “improve the services rendered and protect the workers concerned.” (23)

The Swedish domestic workers act

One way of moving toward changing American attitudes toward domestic work, paid and unpaid, Peterson thought, was to devise legislation similar to the Swedish Domestic Workers Act, first passed in 1944. Peterson had learned of the law initially in 1948 when a Swedish friend of hers explained that the party Peterson was planning should be set at an earlier hour to avoid paying overtime to the domestic help. The Swedish Domestic Workers Act, Peterson later found out, regulated hours, wages, lodging, food, and other working conditions for full-time domestic workers. There was also a government employment agency that answered questions about the law, provided a model employment contract, and mediated disputes between domestic workers and their employers. Amendments to the law were presented to the Swedish Parliament in 1947, 1950, and again in 1953 and were widely discussed during Peterson’s time there. (24)

Peterson was explicit about what she saw as the beneficial effects of the law in her report. “By making definite matters that before were vague and hence sources of tension,” she explained, the Swedish Domestic Workers Act gives to “both the housewives and the workers… a basis for understanding. The greatest general effect [of the Act],” she concluded, “has been to educate the Swedish people to the fact that employment in the home is as important as employment in industry or commerce, that workers in the home are the same as other workers and are entitled to the same protection against exploitation, that employers in homes have the same basic responsibilities toward workers as employers in factories and offices. It also has given further stress to the economic value of woman’s work in the home.” (25)

Peterson actually faced her own work-family dilemma as she tried to finish the pamphlet. In a moving letter to Miller, she enumerated her problems. “Not one item of material available in English” slowed her somewhat, she explained, but “the biggest difficulty has been the lack of possibility of continuous work due to heavy family demands and embassy matters.” The letter, written in fits and starts over a 4-month period, brought home her point forcefully. (26)

Swedish influence on President Kennedy’s commission on women

In 1961, when Peterson was in a position not only to study policy alternatives but to influence policy and policy-makers, she made sure that President Kennedy’s Commission on the Status of Women, which she was instrumental in setting up and overseeing, took as one of its priorities “new and expanded community services” for the home. She also insisted that the problems of household employees not be ignored. In the final report issued by the President’s Commission, American Women, a best-seller with 64,000 copies distributed the first year and a commercial version issued soon after, the Commission argued that the “re-organization of ordinary home maintenance service was long overdue.” Taking a page from the Swedish “social home aid program,” the Commission urged the government to make “skilled homemakers” available in times of “family emergency or stress.” Such “homemaker services” were necessary for the care of children and as a resource for the elderly and the infirm. The Commission also called attention to the dismal working conditions of household employees. Household workers, the Commission declared, have been “low paid, without standards of hours and working conditions, without collective bargaining, without most of the protections accorded by legislation and accepted as normal for other workers, and without means and opportunity adequately to maintain their own homes.” As a first step, the Commission recommended amending the labor laws to cover occupations like domestic work. (27)

In 1965, frustrated with the lack of progress in regard to domestic workers, Esther Peterson and Frieda Miller founded the National Committee on Household Employment (NCHE), to “eliminate the stigma from household labor” and put it on “similar footing with labor in other occupations.” By the early 1970s, the NCHE had helped launch a national household workers rights movement, replete with local chapters across the country. With the rise of a substantial grassroots movement among household employees and the entry of Shirley Chisholm, Patsy Mink, and other minority women into legislative positions primed to push for the rights of household workers in the 1970s, Peterson was no longer so isolated in her concerns. In 1974, the 1938 Fair Labor Standards Act was amended to cover household employees. After the federal law changed, many state laws expanded to cover domestic workers as well. Thus, after decades of agitation, household workers finally had some legal standing as “employees,” and like other workers, had minimal wage and hour protections as well as access to unemployment benefits and worker compensation. (28)

Acknowledging transnational connections

In 1963, after the publication of the Commission’s report, Peterson wrote dozens of letters to her Swedish friends. In each, she enclosed the report, and in each she conveyed her profound acknowledgement of the contribution they made to its deliberations and conclusions. To Arne Geijer, chair of the LO, for example, she wrote: “Dear Arne, Here is our report on the Status of Women. It may not be obvious to you but my experience with Sweden and a great deal that I learned there is tucked-in in many places.” (29) Earlier, in 1961, after a visit to Sweden in June with Secretary of Labor Arthur Goldberg, Esther penned one of her more moving and heartfelt letters to Sigrid Ekendahl, acknowledging their intellectual and emotional ties: “Dear Sigrid. This is my third day back on the job and although things already are completely absorbing my time, I have the wonderful memory of my days with you. All of the experiences keep crossing my mind and come out in various ways - in reports, speeches, and programming. Your influence here is great! It was really difficult saying good-bye to you. You can never know the joy I have in working with you for I feel that we do have an understanding of our mutual aims, that our philosophies are almost identical, and that this, together with an admiration makes for a real friendship which I feel is ours. I am grateful for all this, Sigrid, and want to say a warm thanks for all you did for me.” (30)
Peterson was explicit about the impact of her transatlantic friendships and her time abroad on her life and work. She acknowledged, as should historians, that U.S. social policy of the post-war era was not an autonomous product. Political and intellectual borders have always been porous even in the midst of rising nationalisms and Cold War hostilities. And, as Sidney Tarrow reminds us, the transformation of domestic policy, be it in the U.S. or elsewhere, is one of the most important effects of transnational political work. (31)

References

1. Letter, Esther Peterson to Frieda S. Miller, 14 October 1949, Folder 3446, Esther Peterson Papers, 1884-1998, MC-450, Arthur and Elizabeth Schlesinger Library on the History of Women in America, Radcliffe Institute, Harvard University, Cambridge, Massachusetts, U.S.A [hereafter EP-SL].
2. Quote from “Labor Ambassadors,” Folket I Bild, no author, no date, c. 1956, Folder 366, EP-SL.
3. On Peterson, Dorothy Sue Cobble, The Other Women’s Movement: Workplace Justice and Social Rights in Modern America (Princeton, NJ: Princeton University Press, 2004), pp. 34-36, chapters 4-7; Esther Peterson with Winifred Conkling, Restless: The Memoirs of Labor and Consumer Activist Esther Peterson (Washington, D.C.: Caring Publishing, 1995); and Cynthia Harrison, “Esther Peterson, December 6, 1906-December 20, 1997,” in Notable American Women: A Biographical Dictionary Completing the Twentieth Century, edited by Susan Ware (Cambridge, Mass: Harvard University Press, 2004): 508-510.
4. For a discussion of the varieties of U.S. feminism and the use of the term, “labor feminists,” see Cobble, The Other Women’s Movement, introduction.
5. Cobble, The Other Women’s Movement, chapters 1-6.
6. My debt to earlier scholars of women’s transnational and international activism is great. For a sampling of such work, see the special issue of Gender and History [vol. 10, No 3 November 1998] on “Feminisms and Internationalisms,” edited by M. Sinha, D. Guy, and A. Woollacott. See also the superb account of U.S. feminists abroad, Leila J. Rupp, Worlds of Women: The Making of an International Women’s Movement (Princeton, NJ: Princeton University Press, 1997). For more recent work, see the essays in Crossing Boundaries: Women’s Organizing in Europe and the Americas, 1880s-1940s, eds. Pernilla Johsson, Silke Neunsinger and Joan Sangster (Uppsala Universitet: Uppsala Studies in Economic History 80 , 2007) and the conference papers presented by Erika Ann Kuhlman, E. Sue Wamsley, Jo Butterfield, and Megan Threlkeld at the “Transnational Women’s Organizations: 1900-1950 Workshop,” Fourteenth Berkshire Conference on the History of Women, June 12-15, 2008, Minneapolis, Minnesota. Available electronically for conference registrants at http://berks.umn.edu.
7. In 1889, at the age of sixteen, Mary Anderson left her family’s farm in Lidkoping, Sweden, to migrate to America. She suffered through a succession of low-paying domestic service positions before securing steady factory work in Chicago as a shoe stitcher, a job she held for many years while also serving as the president of her all-female shoeworkers’ local. In 1920, she became the first head of the U.S. Women’s Bureau. Re-appointed by four U.S. Presidents, Anderson held this post until 1944. She was a founding member of the International Federation of Working Women in the post-World War I era and involved in the International Labor Organization (ILO) and other international bodies throughout the 1930s and 1940s. For more on Anderson, consult the Mary Anderson Papers, 1918-1960, A-7, SL; Mary Anderson, Woman At Work: The Autobiography of Mary Anderson as told to Mary N. Winslow (Minneapolis: The University of Minnesota Press, 1951); and Cobble, The Other Women’s Movement, esp. 26-27.
8. Maida Springer-Kemp spent time in worker education circles in England, Sweden, Denmark, and Africa before serving as the AFL-CIO’s international representative for Africa in the 1960s. See Yevette Richards, Maida Springer: Pan-Africanist and International Labor Leader (Pittsburg: University of Pittsburg Press, 2000) and Cobble, The Other Women’s Movement, esp. pp. 43-45.
9. Frieda S. Miller found her internationalist sea legs in 1923 when she attended the third conference of the International Federation of Working Women in Vienna. She served as a U.S. delegate to the ILO legislative conferences in 1936, 1938, and 1941; chaired the committee sorting out the relation between the ILO and the United Nations in 1946 after the demise of the League of Nations; and moved into full-time international work with the ILO after leaving the Women’s Bureau in 1953. See Frieda S. Miller Papers, 1909-1973, A-37, SL [hereafter FM-SL]; Cobble, The Other Women’s Movement, esp. 27-29, chapters 2-7.
10. On the ILO, see, among others, Carol Riegelman Lubin and Anne Winslow, Social Justice for Women: The International Labor Organization and Women (Durham: Duke University Press, 1990) and Edward C. Lorenz, Defining Global Justice: The History of U.S. International Labor Standards Policy (Notre Dame: University of Notre Dame Press, 2001).
11. The WTUL was a transatlantic organization in many ways. Founded first in Britain in 1874 as the Women’s Protective and Provident League, the British organization changed its name to the Women’s Trade Union League in 1890. The American WTUL, founded in 1903, was modeled on the British. Yet according to Alice Henry in Women and the Labor Movement (New York: MacMillan Company, 1927), pp. 109-110, the British WTUL was inspired in part by the visit of Emma Paterson, an Englishwoman, to New York City in the early 1870s. There, she observed the Working Women’s Protective Union, the Women’s Typographical Union, and other New York City women’s labor groups. For more on the two leagues, consult Robin Miller Jacoby, The British and American Women’s Trade Union Leagues, 1890-1925 (Brooklyn, NY: Carlson Publishing Inc., 1994) and Gladys Boone, The Women’s Trade Union Leagues in Great Britain and the United States of America (New York: Columbia University Press, 1942).
12. On Bessie Hillman, Karen Pastorello, A Power Among Them: Bessie Abramowitz Hillman and the Making of the Amalgamated Clothing Workers of America (Urbana: University of Illinois Press, 2007). On Sidney Hillman, Steve Fraser, Labor Will Rule: Sidney Hillman and the Rise of American Labor (Ithaca: Cornell University Press, 1993).
13. For Peterson’s years abroad, see especially Folders 26-27, 147-148, 355-389, and 3446-3448, EP-SL and Peterson, Restless, 69-88. For ICFTU membership data in 1949, James Docherty, Historical Dictionary of Organized Labor, Second Edition, (Lanham, Maryland: Scarecrow Press, 2004), 131-132. I welcome suggestions for additional materials that would shed light on Peterson’s activities and friendships while in Sweden and Belgium.
14. For correspondence between Peterson and Ekendahl, folders 366, 630, 632, 727 in EP-SL. See also Sigrid Ekendahl Materials, Correspondence File, 1964-1967, 1976-1977 and LO Archives Correspondence Files, Boxes 32, 48, 74, both at Arbetarrorelsens Arkiv Och Bibliotek, Stockholm, Sweden. On Ekendahl: Kaj Axelsson, Den Forsta i Sitt Slag. Stockholm, Tidens Forlag, 1980.
15. See folders 374-381, EP-SL and Peterson, Restless, 87-88.
16. On the Women’s Committee, Folders 375-381, EP-SL. See also Sigrid Ekendahl’s speech to the 80th World Congress, ICFTU, Amsterdam, 1965; “Charter of Rights of Women Workers,” 1965, revised 1975; Women’s News, Newsletter ICFTU (July 1965); all in Ekendahl Materials, Correspondence, 1964-1967, Arbetarrorelsens Arkiv Och Bibliotek.
17. Cobble, Other Women’s Movement, chapters 6-7.
18. For an introduction to the literature on domestic work and domestic worker organizing in the U.S., see Dorothy Sue Cobble, “‘A Spontaneous Loss of Enthusiasm’: Workplace Feminism and the Transformation of Women’s Service Jobs in the 1970s,” International Labor and Working-Class History 56 (Fall 1999): 23-29. For the longevity of the feudal norms governing household employment, see Judith Rollins, Between Women: Domestics and Their Employers (Philadelphia: Temple University Press, 1985) and Pierrette Hondagueu-Sotelo, Domestica: Immigrant Workers Cleaning and Caring In the Shadows of Affluence (Berkeley: University of California Press, 2001).
19. Miller also helped convince the ILO to take the issue of household labor seriously. In July 1951, she chaired a meeting of experts on domestic workers in Geneva in preparation for a consideration of an ILO recommendation on the subject. See Folder 86, FM-SL. For a series of articles on domestic employment in the US, the UK, and in Sweden, growing out of the 1951 ILO initiatives: Frieda Miller, “Household Employment in the United States,” International Labour Review Vol. LVXI, No. 4, October 1952; Dorothy Elliott, “The Status of Domestic Work in the United Kingdom,” International Labour Review, vol. LXIII, no. 2, February 1951; and Brita Akerman Johansson, “Domestic Workers in Sweden,” International Labor Review Vol. 67, 1953.
20. EP to FM, 14 October 1949, Folder 3446, EP-SL.
21. The published version of the pamphlet is in folder 369, EP-SL. For various drafts of “Justice in the Kitchen,” see folders 370-373, EP-SL. The Peterson quote is from Peterson, Restless, p. 80.
22. Peterson, Restless, pp. 79-80.
23. Toward Standards For the Household Worker: Experience in Sweden (Washington, D.C.: U.S. Women’s Bureau, Department of Labor, 1953), quotes on p. 2, 4, 7, 8. For more on the “social home aid service,” Karin Carlsson, “Emotional care as a strategy? The Hemvardarinnas work within the Swedish Social Home Help Program 1944-1960,” paper presented at the International Conference Labouring Feminism and Feminist Working-Class History in Europe and Beyond, 28-31 August 2008, Stockholm, Sweden; Johansson, “Domestic Workers in Sweden,”364-365.
24. Toward Standards for the Household Worker, pp. 44-58. Anecdote is from Peterson, Restless, 79. For more on the Swedish Domestic Workers Act, Ann Ighe and Birgit Karlsson, “International Migration, Paid Domestic Work and the Modernisation of the Labor Market in Sweden, 1945-1970,” paper for international conference Labouring Feminism and Feminists Working-Class History in Europe and Beyond, 28-31 August 2008, Stockholm, Sweden, pp. 4-7; Johannsson, “Domestic Workers in Sweden,” pp. 361-362.
25. Toward Standards for the Household Worker, p. 48. Although no response from Peterson has been found, she must have been pleased to receive Kerstin Hesselgren’s letter of 6 October 1953 in which Hesselgren praised Peterson for her pamphlet on Swedish policy toward household workers. “I want to congratulate you very much for the work you have done there. It is most interesting and I have enjoyed every bit of it. It is a marvel to me how you have been able to find all those details in so short a time and in a foreign language. It really is a standard work.” Letter, Kerstin Hesselgren to Esther Peterson, 6 October 1953, Folder 361, EP-SL.
26. Peterson to Frieda Miller, 10 October 1952, Folder 370, EP-SL.
27. President’s Commission on the Status of Women, American Women: Report of the President’s Commission (Washington, D.C.: GPO, 1963), quotes on 7, 22, 24, 35-37. For more on the President’s Commission on the Status of Women, see Cobble, “Labor Feminism and President Kennedy’s Commission on Women,” in Nancy Hewitt, ed. No Permanent Waves: Rethinking American Feminisms (New Brunswick, NJ: Rutgers University Press, forthcoming 2009).
28. Cobble, The Other Women’s Movement, pp. 198-201; Cobble, “A Spontaneous Loss of Enthusiasm,” pp. 33-39.
29. Letter, Peterson to Ordforanden Arne Geijer [and others] 22 October 1963, Folder 633, EP-SL. Many of the replies to Peterson from her friends in Sweden are revealing as well. For example, “Dear Esther. I thank you…for your report on the Status of Women… It is nice to hear that my little country has taught you something about the women-problems and that our experiences have influenced you…..I really hope that our exchanges of ideas and experiences will continue.” Letter, Mils Kellgren to Esther Peterson, 29 Oct 1963. For other letters acknowledging the influence of Swedish ideas on her policy proposals, folders 630-632, EP-SL.
30. Letter, Esther Peterson to Sigrid Ekendahl, 12 July 1961, Folder 630, EP-SL.
31. Tarrow, The New Transnational Activism (Cambridge: Cambridge University Press, 2005).

Utställning från den 17 maj 2011

Från stillfilmen Uusi työ - uusi maa (= Nytt jobb - nytt land), i Svenska Metallindustriarbetareförbundets arkiv. Foto: Mogens Christian Didrichsen.

Historien om utlandsfödda arbetare i Sverige beskrivs i vanliga fall som en tvådelad historia. Under andra världskriget beskrivs den som i första hand en flyktinginvandring, det vill säga personer som på grund av sin politiska tillhörighet i arbetarrörelsen blev förföljda i sina hemländer och flyttade under kortare eller längre perioder till Sverige.

Efter 1945 beskrivs denna historia i termer av arbetsmigrationen, det vill säga arbetare som kom till Sverige för att kunna försörja sig och sina familjer. Men Sverige fortsatte också vara ett viktigt exilland för exempelvis grekiska och chilenska flyktingar.

Arbetarrörelsens arkiv och biblioteks samlingar är bland annat präglade av denna migrations- och flyktingshistoria. Internationalism och solidaritet är betydelsefulla värderingar från första början för arbetarrörelsen som internationell rörelse. Solidaritetsyttringar finns i kongressprotokoll och tidskrifter. Men också migrationen till Sverige i sig har präglat bestånd i arkiv och bibliotek i form av personarkiv, föreningar samt i fackliga och politiska arkiv där migrationen diskuteras.

I utställningen presenterar vi några exempel från vårt bestånd som ska peka på arbetarrörelsens olika förhållningssätt gentemot migrationen till Sverige under 1900-talet.

• Lâle Svensson illustrerar arbetarrörelsens hjälpverksamhet för fascismens och antisemitismens offer under andra världskriget.
• Hans Larsson visar exempel från arbetsmigrationen efter 1945.
• Mats Myrstener har gjort en djupdykning i textilarbetarnas fackliga tidskrifter för att belysa relationen mellan flyktingmottagandet och arbetsmigration å ena sidan och konsekvenserna av textilindustrins globalisering under andra halva av 1900- talet å andra sidan.
• Jenny Edlund har sammanställt ett antal klipp ur ARAB:s omfattande ljudarkiv med svenska politiker som talar om migration och arbetsmarknad i Sverige. Exemplen illustrerar också hur begreppsanvändningen har förändrats över tid och utgör därför en viktig källa till denna historia.
• Lars Gogman presenterar några exempel ur ARAB:s stora bildsamlingar. Bildmaterialet är också en illustration för en annan aspekt av arbetarrörelsens relation till migranterna, det finns få bilder på migranter i arkivet fram till 1970- och 1980- talen eftersom de endast i liten utsträckning var representerade bland de förtroendevalda.

Det är inte alltid en solskenshistoria som materialet om relationen mellan den svenska arbetarrörelsen och migranterna berättar. Vårt syfte är inte heller att ge en heltäckande bild, snarare vill vi uppmärksamma temat och den befintliga forskningen inom ämnet. Tillsammans med en rad föreläsningar om forskning inom området hoppas vi att utställningen kan bidra till att påminna om denna brokiga historia och om de ursprungliga problemen som politisk förföljelse, svårigheter att försörja sig själv och familjen, en ökad efterfrågan efter arbetskraft och förändringen av den svenska arbetsmarknaden genom nya vågor av globalisering efter 1945.

Stockholm, maj 2011.

Specialnummer av vår tidskrift Arbetarhistoria

Klicka dig vidare för att läsa mer på tidskriftens egen webbplats (öppnas i nya fönster).
Lägre priser medan utställningen pågår. Köp på plats hos oss eller beställ via webben.

Nr 46 Tema: Arbetarrörelsen och invandringen	Nr 82 Tema: Invandrarna i arbetarrörelsen	Nr 118-119 Tema: Flyktingar och Folkhemmet	Nr 121 Tema: Arbetskrafts-invandring	Nr 133 Tema: Desertörer från Portugal, Hemlig resa till Polen	Nr 134-135 Tema: Antipodes: Sverige och Chile
Slutsåld. Finns att läsa hos oss.	15 kr. Lågt pris tills lagret tar slut.	100 kr. Tillfälligt specialpris.	50 kr. Tillfälligt specialpris.	50 kr. Tillfälligt specialpris.	100 kr. Tillfälligt specialpris.

Du hittar mer i ämnet i vår bibliotekskatalog

Direktsökningar i Kata (trunkerat före och efter ämnesordet):

• Arbetskraftsinvandring
• Exilpress
• Exiltidskrifter
• Flyktingar
• Invandrare
• Invandrarkvinnor
• Migration

Branting och Gustaf V. De hade varit klasskamrater i Beskowska skolan redan på 1870-talet - en privatskola för sönerna till samhällets elit. Foto: Okänd (Wikimedia Commons).

Kronprinsessbröllopet den 19 juni har gjort monarkins ställning och framtid aktuell. Hur har frågan om monarki eller republik diskuterats historiskt inom den svenska arbetarrörelsen, och framför allt inom det parti som innehade regeringsmakten under större delen av 1900-talet? I den här artikeln ger vi en del av svaret.

Här hittar du nedslag i Socialdemokraternas hållning, under drygt 100 år, i frågan om monarki eller republik. Med bilder, citat, ljud och video från våra samlingar och andra källor.

Exemplen rör i första hand partiledningens och -ordförandenas hållning och ska därför inte ses som representativa för hela den svenska socialdemokratin. Som framgår av materialet är republikkravet principiellt viktigt, men åsikterna går isär om hur hårt frågan ska drivas.

Observera att detta är en lång sida med mycket text. Navigera gärna via länkarna nedan:

• 1889 — Massdemonstration mot monarkin
  Resolution. Tal av Branting, Palm m. fl.
• 1880-1910-talen — Brott: majestätsförbrytelse
  Några exempel på personer som straffades för majestätsförbrytelse eller liknande brott
• 1918 — “Majestätet skall inte vara oroligt…”
  Orostider och republikanska stämningar.
• 1920-talet — En “monarkism med reservationer”?
  Tingstens analys av republikkravet.
• 1944 — “Jag kommer emellertid inte att kämpa.”
  Per Albin Hansson på partikongressen.
• 1950-1960-talen — “… vikten av en fortgående upplysningsverksamhet i frågan …”
  Kongressmotioner om aktualiserandet av republikkravet. Erlander och kungen.
• 1970-talet — Torekovskompromissen och ny författning
  Kung Gustaf VI Adolf avlider. Olof Palme talar i republikfrågan.
• 1990-2000-talen — “Den kompromissen försvarar jag…”
  Göran Persson om monarkin utan politisk makt.
• 2010 — Har republikravet i partiprogrammen utan att driva frågan
  De rödgröna partiledarna utfrågas i SVT:s Rapport om inställningen till kungahuset.

• Källor
  Kort om källorna till det här presenterade materialet.
• Ett urval material på annat håll
  Länkar till video och ljud.
• Se även
  Länkar till övriga resurser.

1889 — Massdemonstration mot monarkin

Den 20 januari 1889, i anslutning till hyllningarna kring Oscar II:s 60-årsdag, hölls ett stort republikanskt möte vid Lill-Jans i Stockholm. Hjalmar Branting var huvudtalare men även Anders Hansson Janhekt, August Palm och Fredrik Sterky medverkade.

Den 26 januari kunde man läsa om mötet i Social-Demokraten. “Med dånande ja antogs under jubel och hurrarop” en resolution för avskaffandet av monarkin:

Resolution.

I betraktande af att monarkin är oförenlig med nutidens folkliga sträfvanden och demokratiska uppfattning i allmänhet;

att den alltid står hotande för freden, i det monarki och militarism äro oskiljaktiga;

att den i regeln alltid — utom någon gång af särskilda egoistiska beräkningar — stödjer sig på den folket utplundrande och frihetsfientliga öfverklassen;

förklarar mötet, att det är hvarje demokratiskt och rättsinnad medborgares pligt att arbeta på monarkins afskaffande och ersättande med republikanska institutioner, hvilka ensamma äro förenliga med den fria folkstaten.

Slutligen förklarar mötet, att på grund af konung Oskars ställning i främsta rummet till rösträttsfrågan är det värdigaste svar Stockholms arbetare och demokratiskt sinnade medborgare kunna gifva vid hans utställningsfärd genom hufvudstaden i  morgon, att han helsas med fullständig tystnad.

Hjalmar Brantings (1860-1925) tal “Kungadömet i klass-staten” vid massmötet följer nedan, avskrivet från Social-Demokraten 26 januari 1889. Finns också återgivet i Tal och skrifter. 3, Kampen för demokratin, 1 / Hjalmar Branting, Stockholm, 1927, s. 61 ff.

Medborgare!

Från staden, där man nu rustar sig på en nådig vink från ofvan att fira minnet af en tilldragelse, som framtiden - ifall dess historieskrifning öfver hufvud taget kommer att befatta sig med något så obetydligt som en kungs görande och låtande - måhända kommer att kalla en nationalolycka för svenska folket, ha vi samlats hit i vinter och snö på den enda plats, som godtycket ännu icke stängt för Stockholms arbetare. Här och där ser vi dock blanka hjälmar sticka upp, hitsända kanske för att vi ej skola glömma bort att vi lefva under godtyckets välde.

Därinne skall firas en monarkisk fest, kungadömet skulle hyllas i den tillfällige konungens person. Men hvad är då monarkin, efter den firas så?

Jag vill här icke stanna vid de vanligast påpekade, mest i ögonen fallande uselheterna hos det monarkiska systemet. Jag skall icke dröja vid hur det till hela sin idé är ett slag i ansigtet mot jämlikhetens tanke, vid huru befängdt och galet det är att en menniska som alla andra på det sättet skall lyftas öfver alla andra, som vore han skapad af finare lera än de. Icke häller skall jag tala om den allmänna demoralisation, det kryperi och smicker, den korruption, som har monarken till medelpunkt och med naturnödvändighet utgår från ett hof - vi veta för öfrigt alla om vår nuvarande kung arbetat på att motverka eller att befrämja detta, ordensstjärnorna, som börjat glänsa ända ned på bondbrösten, skvallra vältaligt om den saken. Och ej häller skall jag annat än vidröra den absurditeten, äfven den konstitutionella fiktionen kallad, att en särskild menniskas ord och gerningar enligt monarkins grundsatser skola stå öfver all kritik - fast de majestätsbrottsåtal kung Oskar nyligen gifvit fullmakt till sannerligen skulle frestat att dröja härvid.

Min uppgift här skall blott bli att se något på kungadömets anor, den rol[l] det spelar i detta klass-samhälle.

Vi veta hur nutidens europeiska monarkier grundades på det sönderfallande feodalväsendets ruiner. Stödd på folkets bredare lager, som ej längre fördrog sina många småtyranner, steg envåldsmonarkin fram. Det är dunkla minnen från denna tid, då kungen var folkets representant mot de höga herrarne, som ännu gifva poeter och politiska barn deras tro på det s. k. “folkliga kungadömet”. Men den gruppering af samhällets lager, då dylikt var tänkbart, kommer aldrig åter. Och för öfrigt, det är en lärorik erfarenhet att se hur fort monarkin glömde sitt folkliga ursprung, stöd och berättigande, för att istället slå ihop sig med utplundrarne och vända sig mot folket som förtryckare i sin ordning.

Skarpa lexor behöfdes det för att erinra kungarna om hvarför de, historiskt sedt, voro till. Men sådana uteblefvo icke häller. Den 30 jan. 1649 gick Karl I af England till schavotten och den 21 jan. 1793 vandrade Ludvig XVI af Frankrike samma väg. - Januari tycks inte just vara någon monarkisk lyckomånad!

Emellertid var samhällets byggnad blifven en annan. Bourgeoisin steg upp till främsta klass, antingen våldsamt undanskjutande de gamla makterna eller upptagande dem i sig. Kungadömet fick, äfven det, rätta sig efter de nya förhållandena. I de flesta länder har det också villigt fogat sig: monarkin har blifvit bourgeoisins agent, dess förnämsta docka, som föres omkring och visas för folket vid högtidliga tillfällen. Återigen är monarken sålunda vorden, fast i annan form, öfverklassens konung. Och detta är mycket klokt av bourgeoisin, ty den gamla kungligheten, som nu står i dess tjänst, imponerar alltid på några, och för öfrigt är denna klass numera, som herrskande, ingen vän af sådant, som kan undergräfva någon slags auktoritet.

Men om kungen alltså i våra dagar blifvit en öfverklassens docka, så få vi därför icke tro att han är alldeles betydelselös. Makt har han ännu - sällan eller aldrig att göra godt, därför skyddar honom uppfostran, hela hans omgifning och ställning - men göra ondt kan han; han kan fördröja utvecklingens gång, lägga hämsko på friheten och föra demoralisation ut ibland folket. Om Oskar II valt det ena det andra, därom behöfver jag icke här uttala mig.

Ur två synpunkter måste sålunda vi socialdemokrater vara svurna fiender till allt hvad monarki heter: därför att den är föråldrad, svarar mot längesedan förgångna utvecklingsstadier, och därför att den i vår tid intet annan är än främsta representanten för det bourgeoisi-, det öfverklassvälde, som vårt mål är att för alltid göra slut på.

Och tecknen på detta slut kunna skönjas ändå litet hvarstädes, trots allt.

“Det sjuder under blad och bark,
O konung, i din kronopark”,

kvad en hofskald för en tid sedan. Det är sant, fast i en annan mening än den stackars skalden trodde. I samhällets djup glöder redan den underjordiska eld, hvari hela härligheten därofvan och kungligheten icke till förglömmandes skall en dag antingen störta med brak eller sjunka sakta och vackert ned, som man ibland får se på teatern. Men i hvilketdera fallet som helst, ur den elden, som skall förbränna monarkin till aska, stiger den aldrig upp; den är ingen fågel Fenix. Hvad som kommer istället det blir jämlikhetens och frihetens statsform, den sociala republiken. För den må vi här utbringa ett lefve, som protest mot humbugen därinne! Lefve den sociala republiken!

Dånande bifallsyttringar tvingade tal. ännu en gång upp för att förnya sin maning till ett lefve, icke för enskilda personer, utan för den sociala republiken.

August Palm (1849-1922) höll ett tal under rubriken “Kungsord - ‘brödrafolkens väl’”, i vilket han bland annat yttrade:

[...]

I morgon skall konungen fira sin 60-åriga födelsedag. Det skall ske med en förevisnings-tourné genom staden. Viljen I, som stå under strecket, i morgon vara dumma nog att spela bulfvaner åt öfverklassens kung genom att gå ut och skrika hurra? Det skulle vara eder ovärdigt! Låten öfverklassen vara ensamma om det nöjet! Visen i morgon genom eder tystnad att I ingen rösträtt han! Detta är det värdigaste svaret.

[...]

• Ladda ner hela talet, avskrivet: August Palm: “Kungsord - ‘brödrafolkens väl’” (pdf)

Anders Hansson Janhekt (1861-1942) var skräddare, socialistisk agitator och tidningsdistributör. Han var med och grundade Ny Tid i Göteborg. 1888 dömdes han till fängelse för majestätsbrott (fängelse 7 månader) och smädelse av riksdagen (fängelse 2 månader).

Vid massmötet talade Janhekt under rubriken “Monarkins stödjepelare”, där han gick ut hårt i inledningen:

Monarkins förnämsta stödjepelare är den menskliga dumheten, som alltid har slafkänslan i sitt sällskap. Hade ingen människa låtit skälla sig för slaf hade häller ingen människa blifvit titulerad för herre, men Darwins [t]eori att en starkare alltid öfvervinner den svagare är riktig, och att detta i synnerhet varit till[f]ället när ännu den menskliga intelligensen låg i sin linda må icke förundra någon.

[...]

Exakt en vecka efter massmötet, den 27 januari 1889, höll Janhekt ett föredrag “öfver Kungajubileet och när vi ha lof att begagna den utan 700-kronorsstreck”:

Ur Social-Demokraten 1889-01-26.

(Upp ↑)

1880-1910-talen — Brott: majestätsförbrytelse

Majestätsförbrytelse innebar “förgripelse i ord eller gärning mot kungens eller regentens person” (NE). Enligt 18:e kapitlet i 1962 års brottsbalk utgör brott mot kungens eller regentens person det som kallas högmålsbrott.

I första delen av Det första seklet : [människor, händelser och idéer i svensk socialdemokrati], Stockholm, 1988, skriver Hans Haste om ett antal personer i den tidiga svenska arbetarrörelsen som dömdes utifrån de “klasslagar” som var gällande vid den tiden. Av det 50-tal personer som Haste listar dömdes fem för majestätsförbrytelse eller liknande brott. Dessa var (s. 142ff):

Eriksson, Per

• Brott: Majestätsförbrytels (1908).
• Straff: Fängelse 9  månader.

Janhekt, A. H., skräddare, agitator

• Brott: Majestätsförbrytelse (1888).
• Straff: Fängelse 7 månader.

Lindhagen, Carl, borgmästare, riksdagsman

• Brott:  Att under arbetartåget 1914 ha utbringat ett leve för republiken, brottsrubricerat som “synnerlig förargelse”
• Straff: Böter 100 kronor (beloppet insamlat i ettöringar av sympatisörer).

Ljungberg, Einar, agitator

• Brott: Majestätsförbrytelse (uttalande om kungen under storstrejken 1909).
• Straff: Straffarbete 9 månader.

Åström, Carl, redaktör

• Brott: Majestätsförbrytelse, innebärande påstående att Gustaf V under storstrejken skulle ha stått på arbetsgivarnas sida (1909).
• Straff: Straffarbete 1 år 6 månader.

(Upp ↑)

1918 — “Majestätet skall inte vara oroligt…”

En kort bakgrund till nedanstående kungliga oro: En vecka innan den nämnda konseljen har Första världskriget upphört med Tyskland och dess allierade på den förlorande sidan. Dessförinnan har Tysklands kejsare avgått, varvid den tyska socialdemokratin förklarat Tyskland för republik och bildat en ny regering med Friedrich Ebert som ledare. Till vänster om socialdemokraterna framträdde Spartacusförbundet, ur vilket senare Tysklands kommunistiska parti bildas. I Bayern störtades monarkin och en republik utropades under ledning av Kurt Eisner.

Medan detta pågick befann sig Viktoria, Sveriges drottning och dotter till storhertigen av Baden, med den storhertliga familjen på slottet i Karlsruhe. Drottningen flydde tillsammans med sin familj till ett slott utanför Heidelberg och därifrån vidare till slottet Mainau i Bodensjön. Hon kom inte åter till Sverige förrän den förste augusti 1919 (om detta se exempelvis Nordisk familjebok).

Erik Palmstierna (1877-1959) var friherre, politiker och diplomat, statsråd 1917-20. Ursprungligen liberal övergick han 1910 till socialdemokraterna, där han gjorde en karriär trots meningsskiljaktigheter med partiets vänsterfalang. Palmstierna var sjöförsvarsminister i Nils Edéns koalitionsministär 1917-20 och utrikesminister i Brantings första socialdemokratiska ministär 1920. I sina politiska dagboksanteckningar, Orostid 2 (1917-1919), Stockholm, 1953, s. 241ff, skrev Palmstierna:

16/11 1918

Kungen såg alldeles förstörd ut under konseljen. Han lär vara sömnlös. Händelserna taga tydligen mycket på honom. Dagens notis att man sökt storma slottet i Karlsruhe, inverkar nog inte heller så stillande på nerverna.

Efter konseljen bådo Rydén och Thorsson såsom representanter för arbetarrörelsen i regeringen att få tala vid honom. De dolde inte den starka republikanska stämning, som hastigt utbretts hos de breda massorna men framhöllo, att vi ansågo det vara en folkets sak, att först senare, efter författningsreformen, när spörsmålet om statsskicket upptagas. För att lyckas hålla den pågående rörelsen inom denna gräns och inom laglighetens råmärken, vore det emellertid oundgängligt, att regeringens krav utan prutmån antogos. Kungen sade sig till fullo inse detta. Han hade redan och skulle än mer söka medverka till att de accepterades. Thorsson klappade kungen på axeln och sade: “Majestätet skall inte vara oroligt; den här skivan klara vi.”

Det är nog - som Br. [Branting] med en fin vändning yttrade i A-salen - “så att man finner mer förståelse för folkets krav hos monarken än hos herrar Trygger och Lindman.”

[...]

F. n. råder en alldeles märklig intimitet med de kungliga. Kungen sade i går rent ut, att han ofta tackar Gud, att han för ett år sedan tagit socialdemokraterna till sitt rådsbord, och att han trivdes så bra med oss.

Kort om personerna som omnämns i Palmstiernas text:

• Värner Rydén (1878-1930), socialdemokrat, riksdagsman från 1907, statsråd 1917-19.
• Fredrik Vilhelm Thorsson (1965-1925), socialdemokrat, riksdagsman från 1903 (andra kammaren), finansminister i omgångar 1918-25, handelsminister en kort tid 1920. Allmänt tippad som partiordförande efter Branting.
• Hjalmar Branting (1860-1925), socialdemokrat och tidningsman. Partiordförande 1908-1925, riksdagsledamot (andra kammaren) 18897-1925, finansminister några månader 1917-18 och statsminister för den första socialdemokratiska regeringen i Sverige 1920, samt ytterligare två kortlivade regeringar, 1921-23 (tillika utrikesminister) och 1924-25.
• Ernst Trygger (1857-1943), jurist, ämbetsman och högerpolitiker, statsminister 1923-24, utrikesminister 1928-30, riksdagsman (första kammaren) 1898-1937 och ledare för kammarens konservativa 1913-33.
• Arvid Lindman (1862-1936), industriledare och högerpolitiker, statsminister 1906-11 och 1928-30.

Hjalmar Branting om rösträttsfrågan 1918

Intressant bland annat för att Olof Palme på partikongressen 1972 (se längre ned) hänvisar tillbaka till vad Branting sa i sitt tal, om socialdemokratins strävan att politiskt “driva det uppnåeliga till gagn för arbetarklassen.”

• Lyssna: Branting: Tal om rösträttsfrågan
  Cirka 4 min. Id-nr: XA_ARAB07-07255. Arkiv: Skivsamlingen.

(Upp ↑)

1920-talet — En “monarkism med reservationer”?

Herbert Tingsten (1896-1973), statsvetare, socialdemokrat och senare liberal publicist och författare, utgav 1941 Den svenska socialdemokratiens idéutveckling, i två delar (inom serien Den svenska arbetarklassens historia).

I del två, under avsnittet “Den demokratiska principens utformning” (s. 119-139), diskuterar Tingsten bland annat partiet republikkrav och hur den förändras tiden efter världskriget. På s. 132 skriver han:

Vid ett studium av den socialdemokratiska pressen finner man otvetydiga bevis för att partiets uppfattning under denna tid undergått viss förskjutning. Tidigare — särskilt under perioder, så socialdemokraterna voro obundna av regeringsansvaret — förekommo icke sällan artiklar, som underströko partiets republikanism med en viss skärpa.

[...]

Under de senaste åren ha de sparsamma uttalandena en annan färg. Den principiella republikanismen vidhålles i regel, men den är så “principiell”, är kombinerad med ett så starkt betonande av att man ej vill verka för kravets aktualisering, att slutsatsen i själva verket blir en monarkism med reservationer.

(Upp ↑)

1944 — “Jag kommer emellertid inte att kämpa.”

Per Albin Hansson (1885-1946) var socialdemokrat, riksdagsledamot (andra kammaren) 1918-46, partiordförande 1925-46, statsminister 1932-46 (utom sommaren 1936), samt även statsråd 1920, 1921-23 och 1924-26.

Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 17:e kongress, 1944

Ur kongressprotokollet, s. 113f:

Per-Albin Hansson, partistyrelsen: Som Fredriksson redan har upplyst, var jag inom programrevisionen beredd att göra en s. k. kompromiss - det vill säga jag sade helt enkelt ifrån, attkunna vi inte enas om en ståndpunkt, så är det lika bra att över huvud taget inte alls ta upp denna fråga. Det innebär att jag inte tillmäter ett beslut i den ena eller andra riktningen någon större betydelse. Jag konstaterade i går att principiellt råder det ingen skiljaktighet, och då är bara frågan huruvida man skall skriva programmet så att det någorlunda överensstämmer med vad man gör. I motiveringen till programrevisionens förslag ha vi också sagt att med den faktiska ståndpunkt, som vi ha intagit och som ju med åren blivit allt mer markerad, är det ärligast att man icke bibehåller republikkravet i programmet.

Det finns säkerligen inte någon - ja, det kanske var för mycket sagt - men i varje fall inte många inom partiet, som skulle vilja påyrka en aktion för republik från partiets sida, om inte förhållanden uppkomma, som äro helt annorlunda än de nuvarande och som på ett speciellt sätt skulle motivera en sådan aktion. Vi behålla alltså, trots att förslag har väckts om motsatsen, en programpunkt i medvetande om att vi inte ha någon avsikt att göra något för att realisera den. Jag tror inte att detta är ett riktigt sätt att skriva program. Jag kommer emellertid inte att kämpa. Förhållandena komma att bli precis likadana, hur kongressen än beslutar, och därför tycker jag inte att detta är så mycket att göra sak av.

Anders Isaksson (1943-2009), författare, historiker och journalist, skrev en biografi i fyra delar om Per Albin Hansson, och i sista delen diskuteras på några sidor republikfrågan och Hanssons relation till kungen. Från sidan 31:

I programkommittén fick han på hösten 1943 preliminärt gehör för sitt förslag att avskaffa republikkravet, men på det stadiet hade frågan fortfarande karaktär av fingerfuktare för flera ledamöter, ett sätt att avläsa stämningen för att placera sig själv rätt. Vid slutjusteringen av förslaget till nytt partiprogram hade motståndet vuxit sig så starkt att Per Albins linje hotade att förlora, men då intog i stället Karl Fredriksson - mest känd under signaturen Nordens Karlsson - rollen av vit riddare. Han var Per Albins meste vapendragare i partipressen, och inför hans hot att reservera sig till förmån för republikkravets avskaffande böjde sig flertalet övriga ledamöter.

• Ladda ner: sidorna 27-32 ur boken Per Albin. 4, Landsfadern / Anders Isaksson (pdf)

Karl Fredriksson (1895-1963), som omnämns ovan, var socialdemokratisk tidningsman och debattör i ekonomiska och ideologiska frågor. Ledande kraft bakom arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944. Kåserade under signaturen Nordens Karlsson.

(Upp ↑)

1950-1960-talen — “… vikten av en fortgående upplysningsverksamhet i frågan …”

Sten Sjöberg (1909-2004), ordförande för Teleförbundet m. m., berör republikfrågan - hans hjärtefråga - på flera håll i memoarerna Fackföreningsman och republikan, Stockholm, 1999. På sidorna 166-174 skriver han om Sveriges republikanska förbund (vars arkiv vi har, 1 volym) och på sidorna 195-202 skriver han kritiskt under rubriken “Olof Palme och hans plym” om hur republikfrågan behandlades på partikongressen 1972 (se längre ned).

Sjöberg anger att han genom åren producerade hundratals artiklar i ämnet. I en av dessa, “Republikkravet och dess förverkligande”, i Aktuellt i politik och samhälle, 1959:3, s. 9, 17, skriver han:

Till 1956 års partikongress förelåg  fem motioner vilka samtliga yrkade på att republikfrågan i olika former skulle aktualiseras. I partistyrelsens uttalande konstaterades att partiets principiella inställning för ett republikanskt statsskick var klar. Vidare framhölls det att en upplysningsverksamhet kring konstitutionella frågor som har samband med en övergång till ett republikanskt statsskick hade ett visst värde. Kongressmajoriteten tyckte att uttalandet var vagt och gjorde ett tilläggsuttalande som underström “vikten av en fortgående upplysningsverksamhet i frågan om vårt lands framtida statsskick”.

[...]

Socialdemokratins principiella republikanism riskerar att väcka löje därest inte några framstötar i linje med det principiella kravet åstadkommes i samband med den kommande författningsrevisionen 1960 och 1961.

På sidorna 247-256 i Notiser från Arbetarnas kulturhistoriska sällskap : ett urval (1996) hittar du en intervju med Sjöberg.

Olof Ruin, statsvetare, skriver i sin bok I välfärdsstatens tjänst :  Tage Erlander 1946-1969 (1986), om Tage Erlanders relation till kungen och monarkin. Erlander hann under sin tid om statsminister uppleva två kungar, och Ruin resonerar (på s. 254) kring hur man hos Erlander

…skymtar tanken att snabba förändringar i ett samhälle, sådana som Sverige undergick under 50- och 60-talen, underlättas av - accepteras lättare - om samtidigt en traditionell form bevaras. Det är tanken, sällan explicit utvecklad av socialdemokrater, att en i och för sig förlegad institution som en monarki kan genom sin existens ge en extra legitimitet åt snabba samhällsförändringar.

• Ladda ner: avsnittet “Kungen” ur boken I välfärdsstatens tjänst :  Tage Erlander 1946-1969 / Olof Ruin (pdf)

(Upp ↑)

1970-talet — Torekovskompromissen och ny författning

En bakgrund: 1 januari 1975 träder en ny författning i kraft i Sverige. Detta sedan 1973 och 1974 års riksdagar beslutat att ersätta 1809 års regeringsform och 1866 års riksdagsordning. I botten ligger ett tjugoårigt utredningsarbete.

Lars Ricknell skriver i boken Hur vårt statsskick fungerar, Stockholm, 1975, s. 101:

Under grundlagsberedningens arbete kom frågan om statschefen att bli en huvudfråga. Den uppmärksamhet som väcktes i den allmänna debatten kring frågan om statschefen och därmed kring statsformen bör ses mot bakgrund av den debatt som förts tidigare eller snarare av de krav som framförts vid olika tillfällen om avskaffande av monarkin och införande av republik.

[...]

Den lösning av frågan som grundlagsberedningen presenterade, den s. k. Torekovskompromissen, innebar i korthet att den monarkiska statsformen skulle bibehållas, och att statschefen endast skulle ha representativa och ceremoniella uppgifter. Han ställdes utanför all politisk makt och riksstyrelsen skulle inte längre föras i hans namn. Genom denna lösning har de flesta argumenten i frågan om monarki eller republik avsevärt kunnat reduceras eller nedtonas. Den reform som nu genomförts är sådan, att statsformen inte längre får någon avgörande betydelse för statsskicket i övrigt.

Olof Palme talar på Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 25:e kongress, 1972-10-06

Ur kongressprotokollet, s. 1010f:

Olof Palme, partistyrelsens föredragande [...] Det är en överdrift att säga - såsom Clas Engström var inne på - att statsöverhuvudet finns kvar. Det finns bara en plym kvar, en dekoration, och det är lätt att genomföra republik om man så vill.

[...]

LO, vår stora fackliga rörelse, har på sin kongress beslutat att vi nu ska ha republik här i Sverige. All right, det måste vi naturligtvis ta hänsyn till. Men hur tror ni att det kommer sig att Arne Geijer inte sitter här frustande av förväntan? Jag har säkert samtalat med Arne Geijer hundra gånger sedan LO-kongressen. Tror ni att han någon enda av dessa gånger tagit upp republikfrågan och LO-kongressens beslut? Nej, han har talat om sysselsättningsfrågor, arbetsmiljö, anställningstrygghet och annat. Han har sagt: ‘Vad tänker ni göra åt det eller det fackliga kravet?’ Inte en enda gång har vi resonerat om republikfrågan.

[...]

Från Stora teatern i Göteborg fick jag för några dagar sedan en grammofonskiva med en inspelning av Hjalmar Brantings tal i riksdagen vid författningsreformen 1918. Jag hade aldrig hört den förut. Det var en med hänsyn till dagens läge dålig kompromiss man då gjorde i författningsfrågan, och det var inte tal om att ta upp republikfrågan. Branting sade då: “Vi har alltid i vår politik sökt driva det uppnåeliga till gagn för arbetarklassen. Det har vi gjort på det fackliga området såväl som på det politiska, och arbetarklassen har i stort sett funnit sig väl därutav.”

Det var egentligen en dålig kompromiss, men den förde författningsfrågan framåt. Nu är det ändå en fullständigt ny författning för Sverige som vi ska klara 1973/1974. I denna fullständigt nya författning ingår ett grundlagsfästande av parlamentarismen, vilket är ett stort steg mot införande av republik - sedan är det bara ett penndrag. Låt oss sätta in krafterna på detta under de närmaste åren. Sedan får vi fortsätta att diskutera republiken.

• Lyssna: Palme om republikfrågan på partikongressen 1972 (inlägg 1/2)
  Cirka 9 min. Id-nr: XA_ARAB07-07453. Arkiv: SAP, nr 1889.
• Lyssna: Palme om republikfrågan på partikongressen 1972 (inlägg 2/2)
  Cirka 15 min. Id-nr: XA_ARAB07-07454. Arkiv: SAP, nr 1889.

Olof Palmes minnestal över Konung Gustaf VI Adolf, 1973-09-15

Gustaf VI Adolf besteg tronen 1950, 67 år gammal. Under hans tid försvann flera av de mer pompösa inslagen i monarkin. Kungen avled den 15 september 1973 och Olof Palme, i egenskap av statsminister, höll ett minnestal över honom. Här ett kort utdrag:

Konung Gustav VI Adolf har fått ro och vila. Ett långt dagsverke är nu slut. Konung Gustav VI Adolfs levnad var fyllt av ansvar. Stor pliktkänsla, osvikligt omdöme, mänsklig värdighet och integritet präglade hans kungagärning. Hans klokhet och mänskliga värme väckte beundran, respekt och tillgivenhet. Det svenska folket känner djup tacksamhet för hans gärning.

• Fulltext: Hela minnestalet finns tillgängligt på www.olofpalme.org.
• Lyssna: Palmes minnestal över kung Gustav VI Adolf (de inledande meningarna saknas i inspelningen). Cirka 7,5 min. Id-nr: XA_ARAB07-03074. Arkiv: Olof Palmes arkiv, nr 676.

Olof Palme talar på Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 26:e kongress, 1975-09-30

Ur kongressprotokollet, s. 578:

Olof Palme, partistyrelsens föredragande: ( … ) Det går, som här har gjorts, att anföra mycket bra argument mot monarkin. Man kan kritisera att kommunalmän ska behöva stå upp och hurra för kungen och man kan kritisera mycket annat. Man kan tala om denna eländiga veckopress och alla dessa skriverier som ofta är fullständigt skandalösa och drabbar enskilda personer. Man kan också rent principiellt reagera mot veckopressens kryperi och kommersialism. Man menar att vi bör införa republik. Men fattar vi ett sådant beslut här så blir det den politiska huvudfrågan här i landet framöver. Så viktiga frågor som § 32-utredningen, barnomsorgen, sysselsättningspolitiken och jämställdhetsfrågorna får vi mer eller mindre lägga åt sidan.

[...]

Vad vi gör för att förbättra samhället är väl ändå viktigare än frågan om monarkin med dess ceremoniella och representativa uppgifter.

Vid varje kongress stiger ombud upp i talarstolen och plågar partiledningen i den här frågan. Jag känner mig pinad därför att jag upplever det inte som särskilt muntert att debattera den. Efter kongressen åker ombuden hem och gör i stort sett ingenting åt frågan fram till nästa kongress - i den mån man inte är med och hurrar för kungen!

• Lyssna: Palme om republikfrågan på partikongressen 1975
  Cirka 12,5 min. Id-nr: XA_ARAB07-07516. Arkiv: SAP, nr 1889.

Olof Palme talar på Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 27:e kongress, 1978-09-29

Ur kongressprotokollet, s. 1054f:

Olof Palme, partistyrelsens föredragande: När det börjar diskuteras republik går det en lönnlig darrning i skelettet på mig. Frågan har varit uppe på varje partikongress.

[...]

Jag hade inte tänkt ta till orda i frågan om monarki-republik den här gången. Men när det föreslås att kravet om republik ska strykas ur partiprogrammet reagerar jag från en saklig synpunkt. Det går ju inte att i princip acceptera att ämbeten går i arv. Jag känner ingen vånda av att försvara den ståndpunkten. Jag tror att den dag kommer då det anses naturligt och självklart att vi på den punkten genomför en fullständig demokratisering av vår författning. Därför ska vi inte stryka republikkravet ur vårt program.

• Lyssna: Palme om republikfrågan på partikongressen 1978 (1/2)
  Cirka 3 min. Id-nr: XA_ARAB07-07594. Arkiv: SAP, nr 1889.
• Lyssna: Palme om republikfrågan på partikongressen 1978 (2/2)
  Cirka 2 min. Id-nr: XA_ARAB07-07594. Arkiv: SAP, nr 1889.

(Upp ↑)

1990-2000-talen — “Den kompromissen försvarar jag…”

Ur boken Aldrig ensam, alltid ensam : samtalen med Göran Persson 1996-2006 / Erik Fichtelius, Stockholm, 2007, s. 413:

EF [Erik Fichtelius]: När du står och utbringar ett fyrfaldigt leve för arvsmonarken, som du egentligen tycker är fel ur demokratisk synpunkt, är inte det hyckleri?

GP [Göran Persson]: Nej. Ingvar Carlsson är ju i de här sammanhangen en väldigt genomtänkt person, och han sa vid något tillfälle en sak till mig som jag tycker är viktigt. Han sa så här: Vi har den här kompromissen och det här statsskicket, och kungahuset gör ett väldigt bra jobb för Sverige. Och det håller jag med om, de sliter hårt. Vi gör vår insats, och vi skulle aldrig komma på tanken att de inte skulle acceptera vår sida i den här kompromissen, då skulle vi bli djupt upprörda, och då har vi också anledning att uppträda moget gentemot den andra sidan. Och vid ett sådant tillfälle som en 50-årsdag, då ska jag förstås göra vissa saker, och det tycker jag inte är svårt att göra, verkligen inte, men om man sedan för ett intellektuellt och principiellt resonemang så är det ju andra slutsatser man hamnar i. Men nu har vi den här situationen och nu respekterar vi den, och som person tycker jag det är lätt att tycka om både kungen och drottningen.

Intervju med Göran Persson om monarki- och republikfrågan, 2003-12-02

Vi har tyvärr inte uppgifter om i vilket sammanhang intervjun gjordes eller vem som ställer frågorna. Den levererades dock inspelad på kassettband och som avskrift, tillsammans med övrigt material som vi mottagit från Göran Persson. Ett kort utdrag från intervjun:

[Intervjuare:] Är du republikan?

[Göran Persson:] Jag är republikan. Det är min principiella övertygelse.

[Intervjuare:] Som politiker … du tycker om att driva frågor. Varför driver du inte den här frågan om att vi ska ha republik, då?

[Göran Persson:] Därför att jag tror att den skulle splittra Sverige, på ett sätt som inte skulle resultera i någonting gott. Och därför har vi träffat en kompromiss redan på 70-talet, om att behålla monarkin men i utbyte mot att ta bort de politiska funktionerna i monarkin, och lägga det i riksdagen, hos folkets valda representanter. Den kompromissen försvarar jag och den tycker jag att vi ska slå vakt om.

[Intervjuare:] Varför har ni då kvar kravet på republik i partiprogrammet?

[Göran Persson:] Principiell fråga. Allt som står i ett partiprogram får man inte igenom. Vissa saker tycker man är så viktiga, att de driver man fram i strid. Jag skulle aldrig drömma om att driva frågan om republik, inte som Sverige ser ut nu, i strid med folkopinionen - förlora möjligheterna till politiskt inflytande och på så sätt åstadkomma väldigt stor skada.

[...]

• Lyssna: Intervju med Göran Persson om monarkin- och republikfrågan (brusreducerad)
  Cirka 8 min. Id-nr: XA_ARAB07-01947. Arkiv: Göran Perssons arkiv, nr 3600.

(Upp ↑)

2010 — Har republikkravet i partiprogrammen utan att driva frågan

Klipp från SVT Rapport. “Vem vill ha republik? Det finns en rojalistisk yra i Sverige just nu. Men samtidigt finns det krafter som vill avskaffa kungahuset! Alla de tre oppositionspartierna har det i sina partiprogram, utan att driva frågan.”

Publicerat 12 mars 2010. Tillgängligt online till och med 12 mars 2011.

Ur inslaget (cirka 2.20-2.45):

[...]

[Mona Sahlin:] Vi har inga planer på att avskaffa kungahuset.

[Reporter:] Varför står det så i ert partiprogram då?

[Mona Sahlin:] Men man kan ha en principiell uppfattning, och den har jag också, men så måste man vara både pragmatisk och realistisk.

[Reporter:] Men skulle ni inte lika gärna kunna stryka det kravet då, i partiprogrammet?

[Mona Sahlin:] Det skulle vi kunna göra, men för mig så handlar det ändå om en principiell uppfattning om ägande och makt.

[...]

(Upp ↑)

Källor

De böcker, kongressprotokoll, tidningar och annat tryckt material som nämns i det ovanstående kan sökas fram och beställas via bibliotekskatalogen Kata.

Ljudinslagen, som i vissa fall är nedklippta till det för sammanhanget relevanta, finns digitaliserade och du kan lyssna på dem i sin helhet på plats hos oss. Vi publicerar ljudspåren med tillåtelse från arkivlämnare och efterlevande.

Vi har Socialdemokraternas arkiv hos oss, liksom de tidigare partiordförandenas (i olika omfattning).

I Socialdemokraternas partiprogram kan du följa hur republikkravet formulerats genom åren, Ladda ner partiprogrammen 1897-1990, med kommentarer (Pdf, 338 kB), och det senaste partiprogrammet (2001) från partiets egen webbplats (Pdf, 326 kB).

Många av fakta- och personuppgifterna är hämtade ur Nationalencyklopedin.

(Upp ↑)

Ett urval material på annat håll

Videoklipp från Sveriges television (SVT)

• Republikanska klubben bildas ( se direkt i spelaren till höger). Med bl.a. Einar Ljungberg. Från 4 april 1955. SVT:s Öppet arkiv.
• Diskussion på republikanska klubben. Från 20 februari 1956. SVT:s Öppet arkiv.
• Kungens tal på Olof Palmes begravning (i klippet: cirka 10.55-13.20). Från 15 mars 1986. SVT:s Öppet arkiv.
• Sven Strömberg samtalar med kungaparet om 1986, då statsminister Olof Palme mördades, bl. a. Från 31 december 1986. SVT:s Öppet arkiv.
• Riksdagsmotstånd. Nästan hälften av riksdagsledamöterna skulle föredra en president. Medverkande: Hillevi Larsson, socialdemokratisk ledamot. Från 27 december 2002. SVT:s Öppet arkiv.
• Om kungen och Harpsund. Göran Persson om kungen och Harpsund. Ur “Ordförande Persson, del 1″. Från 19 mars 2007. SVT:s Öppet arkiv.

Ljud från Sveriges Radio (SR)

• Den eviga frågan: Ska vi ha monarki eller republik? SR Minnen belyser frågan med klipp ur arkiven.

(Upp ↑)

Se även

• Om grundlagarna på riksdagens webbplats
  • Regeringsformen. Tretton kapitel med regler för hur demokratin ska förverkligas och hur makten ska fördelas. Kapitel 5 rör statschefen, d.v.s. kungen.
  • Successionsordningen. Bestämmer tronföljden. Där står det bland annat att tronen ska ärvas.
• Hillevi Larsson på sin blogg om argumenten för monarki respektive republik (14/4 2010). Larsson är socialdemokratisk riksdagsledamot och kontaktperson för Riksdagens republikanska nätverk. F. d. ordförande för Republikanska föreningen.
• “I en gyllene bur”. Krönika i Sydsvenskan av Per T Ohlsson, om bl. a. Socialdemokraterna och monarkin.
• Republikanska föreningen. Partipolitiskt och religiöst obunden förening som verkar för införandet av republik på demokratisk väg.
• Rojalistiska föreningen. Ideell och partipolitiskt obunden sammanslutning med målsättning att vidmakthålla och stärka den konstitutionella monarkin.
• Sveriges kungahus. Organisationen kring statschefen och kungafamiljen heter officiellt Kungl. Hovstaterna.
• Sök bland riksdagens dokument. Sök för att t. ex. se vilka som motionerat för införandet av republik och hur frågan behandlats.

I vår butik

Nytryck av den socialdemokratiska affischen Utmaningen mot Sveriges folk bör tillbakaslås! (av JAC, 1914), som går tillbaka till borggårdskrisen.

Köp via butiken.

Gruvstrejken i Malmfälten, eller LKAB-konflikten som den också kallas, inleddes den 9 december 1969 och pågick till den 4 februari 1970.

Det började som en sittstrejk på morgonskiftet vid Leveäniemigruvan och kom sedan att omfatta flera tusen arbetare i Kiruna, Luleå, Malmberget och Svappavaara. De bakomliggande orsakerna var flera, däribland ett försämrat löneläge och brister i arbetsmiljön. Arbetarna fick igenom kravet på månadslön. Tiden efteråt innebar en rad reformer på svensk arbetsmarknad, bland annat i rättsligt hänseende och ur arbetsmiljösynpunkt.

I boken Med dynamit och argument : gruvarbetarna och deras fackliga kamp under ett sekel (1997) kallar författaren och historikern Björn Horgby strejken “en vattendelare i svenskt arbetsliv” (s. 327f):

Denna vilda strejk, som inledde ett nytt decennium, förändrade förutsättningarna för det fackliga arbetet inte bara inom Gruvindustriarbetareförbundet utan inom den svenska fackföreningsrörelsen. Den bidrog till att — på kort och på några års sikt — förskjuta maktrelationerna mellan arbete och kapital, då den visade att arbetarna besatt ett viktigt maktmedel. [...] Inte minst var strejken en vattendelare för förbundet. Strejken riktades delvis mot förbundet och dess fackliga politik.

Boken, som också innehåller diverse översikter samt en “gruvbibliografi” av Mats Myrstener, beskriver gruvstrejken på sidorna 327-348.

Svenska gruvindustriarbetareförbundet grundades 1895 och uppgick 1994 i Metallindustriarbetareförbundet - som i sin tur gick samman med Industrifacket 2006 och blev IF Metall. Avdelningen i Malmfälten har idag nummer 1.

Litteratur

Hos oss hittar du litteratur som rör gruvstrejken såväl direkt som indirekt. En i sammanhanget ofta nämnd titel är Sara Lidmans och fotograf Odd Uhrboms rapportbok Gruva. Den utgavs 1968, alltså året innan strejken, och skildrar i ord och bild förhållandena i Kirunas och Svappavaaras gruvor. Läs mer om boken på litteraturvetaren Magnus Nilssons blogg Litteratur och klass. Lidman var på plats även under själva strejken.

Olof Palme var nytillträdd statsminister när gruvstrejken inleddes. Professorn i historia Kjell Östberg skriver kring detta på sidorna 31-40 i andra delen av sin Palme-biografi, När vinden vände : Olof Palme 1969-1986 (2009). Redan 1970 utgavs Lars Svedgårds Palme : en presentation, i vilken statsministerns agerande beskrivs så här (s. 25):

Under LKAB-strejken var det påfallande hur den “påtvingade inaktiviteten” plågade Palme. Han gjorde uttalanden om att hans spontana reaktion varit att åka upp till Kiruna för att “öppna en dialog”. Men inför tanken på de eventuella konsekvenserna av ett sådant regeringsingripande övergav han idén. Olof Palme kompenserade den yttre passiviteten genom att följa varenda skiftning i strejkdramat där uppe på malmfälten. Mötesbeslut, strejkkommittéernas sammansättning, facklig taktik, detaljer i något tidnings- eller radioreportage – allt kunde Palme med verklig inlevelse diskutera under strejkdagarna. Han satt till och med och plöjde igenom gamla strejkrapporter, flygblad och tidningsklipp från de stora fackliga striderna på 20- och 30-talen. Palme vände sig till Arbetarrörelsens arkiv för att få den historiska bakgrunden till striden på malmfälten.

Läs även om Olof Palmes arkiv längre ned på sidan.

Klicka dig vidare genom direktsökningar i vår bibliotekskatalog Kata:

• Gruvstrejken i Malmfälten 1969-1970
• Mer generellt: Tryckt material från Gruv, förbundshistoriker
• Fackliga organ: Grufarbetaren (1904-26), Gruvindustriarbetaren (1925-56), Gruvarbetaren (1957-2001), Dagens arbete (1997-)

Sök även via ämnesorden:

• Geografiskt: Kiruna, Luleå, Malmberget
• Konflikter: Vilda strejker, Arbetsmarknadskonflikter
• Arbetsliv: Arbetsmiljö, Arbetsrätt, Medbestämmande i arbetslivet

Arkivmaterial

Strejkkommitténs handlingar finns inte hos oss: Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten har lokalt och regionalt arkivmaterial. Se även Gellivare bildarkiv (sök på “gruvstrejken”). Hos oss kan följande arkiv och samlingar vara av intresse:

Svenska gruvindustriarbetareförbundets arkiv (arkivnr 284)

Placerat i vår depå i Grängesberg, omfattar totalt cirka 1 400 volymer — såväl oförtecknat som förtecknat material. Serie F 09 utgör Handlingar rörande LKAB.

Filmsamlingen (arkivnr 3029)

Vi har klipp från filmen Kamrater, motståndaren är välorganiserad, 1970 (löpnr 268) . Läs mer om filmen i Svensk Filmdatabas (hos SFI).

Ljudbandssamlingen (arkivnr 4229)

Arbetarrörelsens arkiv och biblioteks dåvarande chef Åke Wedin gjorde bandade intervjuer med personer som hade varit involverade i strejken. Dessa intervjuer digitaliseras i skrivande stund. Klicka på länkarna för att lyssna på några klipp:

• Utdrag ur intervju med Karl Erik Rehnqvist (ca 3 min), Kiruna, 1970-04-05. Lokalombudsman. (Refnr 4229:149a)
• Utdrag ur intervju med Thure Rantatalo, Kiruna, 1970-04-10. Ingick i Kirunas strejkkommitté, 27-mannadelegationen, strejkledare, förhandlare. (Refnr 4229:148):
  • Om orsakerna till strejken (ca 3,5 min).
  • Om återgången till arbetet (ca 2,5 min).
• Utdrag ur intervju med Atle Lans (ca 1,5 min), Kiruna, 1970-04-11. Ingick i Kirunas strejkkommitté, ledamot i 27-mannadelegationen. (Refnr 4229:150)
• Utdrag ur intervju med Anders Stendalen (ca 2 min), 1970-06-05. Ombudsman, ledamot i 27-mannadelegationen, senare förbundsordförande. (Refnr 4229:152)

LKAB-strejken 1969-1970 [samling] (arkivnr 1932)

17 volymer tidningsklipp, PM, rapporter och en kopia på ett mötesprotokoll.

Olof Palmes arkiv (arkivnr 676)

• kort introduktion till Olof Palme och gruvstrejken, del av texten “Biografiska notiser 1970″, av arkivarie Stellan Andersson, på Olofpalme.org
• Palmes anförande inför Gruvs extra kongress i Falun 10/10 1970, bl. a. om gruvarbetarnas sociala villkor och arbetsmiljö (fulltext på Olofpalme.org).

Berit Rolléns arkiv (arkivnr 4401)

1 volym. Från tiden som Olof Palmes pressekreterare 1969 - 1974. Klipp, fotografier och annat.

Ett urval material på annat håll

Videoklipp från Sveriges television

Gruvstrejken varade i 57 dagar (t. v.) och Strejken ledde till LAS och MBL. Se även klippen Firar 40-års jubileet med teater och Kvinna minns gruvstrejken. Från SVT Nordnytt 9/12 2009. Finns tillgängliga online ett år.

Ljudklipp hos Sveriges Radio

• SR Minnen: 40 år sedan gruvstrejken i malmfälten

Aktuella artiklar online

• “Strejken som skakade om hela samhället”, Harald Gatu i Dagens Arbete 12/1 2010.
• “Gruvstrejken 40 år”, Ove Andersson i Dalademokraten 12/1 2010.
• “Lärdomar från gruvstrejken”, Lars Henriksson i Göteborgsposten 16/12 2009.
• “Gruvarbetarnas historiska konstsamling till muséet”, Marie Ridderström i NSD 14/12 2009.
• “Han minns slitet i gruvan”, Marie Ridderström i NSD 14/12 2009.
• “Strejken som skakade Sverige”, Göte Kildén på internationalen.se 14/12 2009.
• “Mullret från underjorden”, America Vera-Zavala i Aftonbladet 11/12 2009.
• “400 tågade till minne av strejken”, Åsa Poromaa i Norrbottenskuriren 10/12 2009.
• “‘En föreställning som hela Sverige betraktade’”, Marianne Söderberg i Norrbottenskuriren 10/12 2009.
• 40 år sen gruvstrejken : konflikten skakade och förändrade Sverige, Björn Elmbrant på Dagens Arena 9/12 2009.
• “Kampen fortsätter”, Daniel Suhonen i Aftonbladet 9/12 2009.
• “Minnena vaknar till liv i truckverkstaden”, Norrländska Socialdemokraten 9/12 2009.
• “Gruvstrejken stärker än idag”, Robert Mathiasson i Proletären nr 49, 2009.
• “Gruvstrejk på scen när Riksteatern, Giron sámi teáhter och Amatörteaterföreningen i Kiruna läser America Vera-Zavalas nyskrivna Viskleken”, pressmeddelande på riksteatern.se 26/11 2009.

Övrigt

• Gruvstrejken.se, webbplats med artiklar och bilder från Norrskensflammans ”Strejk-special” som publicerades kort efter strejkens slut.
• Gruvarbetarstrejken 30 år, Olle Hultin i Folket i bild / Kulturfront 1999:10.

Kort kronologi

1898

LO bildas.

1902

Rösträttsstrejk med oklar effekt ger impuls till organisering på arbetsgivarsidan.
SAF bildas.

1905

SAF:s cirkulär av den 17 februari om “arbetets frihet” - arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet.

1906

Decemberkompromissen: LO accepterar SAF:s § 23 om arbetets frihet, SAF accepterar arbetarnas rätt att organisera sig.

1908

Högkonjunktur förbyts i lågkonjunktur. Osålda lager och arbetsbrist gav arbetsgivarna fördelar framför arbetstagarna. Avtal på sommaren - en vändpunkt till nackdel för arbetarorganisationerna.

LO-ledningen backade inför de upprepade lockouthoten, till ökande irritation bland arbetarna. Ungsocialisterna utesluts definitivt ur SAP och börjar verka för att fackföreningsrörelsen löskopplas från partiet. De är dessutom emot parlamentarism och för generalstrejk och handling.

Både LO och SAP tappar medlemmar på grund av ungsocialistiskt missnöje och lågkonjunktur. (SAP t. ex. −44.000 medlemmar mellan juli 1908 och juli 1909.)

1909

• 14 juli: »Hjalmar von Sydows bukett«: ett antal pågående konflikter slås samman - krav ställs på uppgörelse över hela fältet, annars jättelockout från den 26 augusti.
• 19 juli: LO:s representantskap samlas och fattar beslut om storstrejk från 4 augusti.
• 26 juli (måndag): Lockouten träder i kraft, storstrejksproklamation börjar spridas i extrablad på gatorna.
• 4 augusti (måndag): Storstrejken börjar, arbetsnedläggelse.
• 9 augusti: Typografförbundet (ej LO-förbund) ansluter sig till storstrejken.
• 30 augusti: Konselj, regeringen beslutar sig för att inte göra något ingripande för medling i striden. “Strejken har vänt sin udd direkt mot samhället”.
• 1 september: förlikningsmannaförslag om »rationell klyvning« av konflikten undertecknat - konflikten avslutas för arbetsgivare utanför SAF.
• 6 september: arbetare vid icke-SAF-företag återgår till arbetet.

1910

Formell uppgörelse vid SAF-företagen. Vid det laget har strejken runnit ut i sanden.

Litteratur från och om Storstrejken 1909

• Om Storstrejken 1909 i vår katalog Kata: artiklar | böcker och broschyrer | all litteratur
  

Kort om samtida litteratur

När Typografförbundet gått med i strejken och gett sitt klartecken började utgivningen av Svaret : meddelanden från Landssekretariatet. Den hade Gerhard Magnusson som redaktör och kom ut med 28 nummer från 10 augusti till 6 september 1909. Vi har Svaret i original, som faksimil i bokform, samt digitaliserad i pdf-form:

• Svaret nr 1-7 (7,14 MB)
• Svaret nr 8-13 (9,14 MB)
• Svaret nr 14-20 (8,68 MB)
• Svaret nr 21-28 (10 MB)

Nummer 8 och 9 (1909) av tidskriften Tiden var så kallade “storstrejkshäften” med bidrag av bland annat Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Zeth Höglund och Fredrik Ström. Även senare nummer av tidskriften berörde konflikten.

Broschyrer, pamfletter och tillfällighetstidningar gavs ut från “båda sidor”. Två exempel är Flamman, “utgiven av Fagersta-Västanfors arbetare under storlockoutens och storstrejkens dagar 1909″ respektive Storstrejksråttan, en högertidning med bland annat bitska karikatyrer av Hjalmar Branting.

En ingång kan vara Hans Hastes Dokument från storstrejken 1909.

Kort om forskning (publicerad och opublicerad)

Bernt Schillers Storstrejken 1909 : förhistoria och orsaker (1967) är den hittills enda avhandlingen som specifikt fokuserar på Storstrejken. I våra samlingar har vi ett antal uppsatser som belyser konflikten ur olika perspektiv. Det i skrivande stund senaste forskningsbidraget är Pelle Snickars artikel »Storstrejken 1909 : en mediehistoria« (pdf, 1 MB) som ingår i boken Medier & politik : om arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet (2007). Med denna bok följer två DVD-skivor varav den ena innehåller den 20 minuter långa filmen Storstrejken 1909 från 1959.

Statistik

hittar du i LO:s berättelse för 1909 och de tre volymerna som utgavs av Kommerskollegium 1910-1912 under titeln Redogörelse för lockouterna och storstrejken i Sverige år 1909, vilka inkluderar allmän redogörelse, specialutredningar, “handlingar och aktstycken till belysande af konfliktens förlopp” samt siffror och tabeller över arbetsinställelsens omfattning, organisationsförhållanden, ekonomiska förluster etc .

Se även respektive förbunds berättelser. Många av förbundshistorikerna har avsnitt eller kapitel som i varierande detalj beskriver Storstrejken ur deras synvinkel.

Biografier, memoarer och liknande

Flera av den tidiga arbetarrörelsens förgrundsgestalter berör Storstrejken i memoarer och hågkomster. Några exempel:

• Kata Dalström: Vargaflockens moral : ett minne från Storstrejken (1910)
  »Den tvekamp som under det gångna året utkämpats mellan kapital och arbete i vårt land hör till det slag av storslagna strider våra efterkommande med stolthet skola erinra sig när Saga täljer det svenska proletariatets insats i mänsklighetens befrielsekamp ur guldets trollbojor!« (S. 3)
• Ragnar Casparsson: »Så var det 1909«, i Vårt fattiga liv (1961)
  »Vi fick höra att några äldre inte uthärdade i tystnaden och friden. De hade arbetat sedan barnsben och sökte sig tillbaka till sina vanda sysslor. Vi harmades över deras förräderi och gjorde livet surt för dem. Särskilt retade det oss, att vi inte vågade tala med dem. Åkarpslagen skyddade strejkbrytare.« (S. 140)
• Zeth Höglund: »Kring storstrejken 1909«, i Härliga tider : 1900-1911 (1951)
  »Kanske ligger det något symboliskt däri, att vid de sorgligt ryktbara arbetarvräkningarna i Horndal efter strejken bland de vräkta föremålen befanns ett porträtt av hans majestät konungen.« (S. 223)

Skönlitterära skildringar

av Storstrejken finns också, vilket bland annat visas i Lars Wolfs avhandling Tigande diktare? : en studie kring litterära reaktioner på 1909 års storstrejk. I vissa böcker är konflikten central, i andra är den mer perifer. Författare som Gösta Larsson och Gerda Pehrson har skildrat tiden efter strejken och inte minst emigrationen som följde. Gösta Larssons liv och författarskap lyfts också fram i Fredrik Ekelunds (mottagare av fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2009) senaste bok M/S Tiden.

Brottstycken om och ur ett urval skönlitterära titlar:

• Bernt-Olov Andersson: Agitatorerna (1991)
  »Amond själv satt på ett kafé i Boulognerskogen. På uteserveringen och i området runt omkring fanns tusentals människor som väntade på att någon skulle ställa sig upp i den utplacerade talarstolen och ge de senaste nyheterna om konflikten. Tiden tillbringades halvliggande i gräset. Inte en enda vitklädd krocketspelare syntes till.« (S. 189)
• Per Olov Enquist: Musikanternas uttåg (1978)
  »En storstrejk i Westerbotten är en besvärlig sak. Det är knappt den kan inplaneras. Kommer den under slåttanna eller schålanna eller potatanna kan det fungera. Men däremellan: då väller strejkbrytarna in från byarna. Arbetsvilliga och energiska.« (S. 244.)
• Per-Anders Fogelström: Café Utposten (1970)
  »Det sista som Ruben Lind antecknat i protokollsboken innan han lämnade den hos Dubbel-Olle var mötets beslut ‘att med iskall tystnad visa vårt förakt för strejkbrytarna’. När han tillsammans med Emma nalkades fabriksområdet hade han genast förstått att beslutet inte kunde fullföljas. I denna kokande massa måste all is genast smälta ner.« (S. 52)
• Gösta Johansson: De kämpade förgäves (1976)
  »- Tror du vi kan lita på sammanhållningen bland spårvägsfolket? Är det inte risk att en del återupptar arbetet ifall spårvägsledningen hotar med avsked. Du vet hur eftersökta dom här anställningarna är? - Jag kan inte föreställa mej att vi har så ryggradslösa människor i våra led, sa Rydén. Alla har numera klart för sej att solidaritet och sammanhållning är arbetarrörelsens styrkebälte.« (S. 74)
• Martin Koch: Arbetare : en historia om hat (1912)
  »…här konkretiseras klasskampen och här skisseras med pedagogisk tydlighet de alternativ som den aktuella situationen erbjöd … ett gott exempel på hur skönlitteraturen seismografiskt kan fånga de bärande spänningarna bakom manifesta sociala konflikter.« (Lennart Frick i “Motsatsernas Koch” som inleder 1975 års utgåva.)
• Gösta Larsson: Livets nödtorft (1934, urspr. på eng. med tit. Our daily bread)
  »Svenska Landsorganisationen vädjade till arbetarna utomlands om hjälp i striden. Tholin skickades till Amerika för att föra de svenska arbetarnas sak och försöka skaffa pengar. Lindley skyndade till England, Branting till Tyskland. Ty hungern, det skabbiga spöket, skred fram genom arbetarnas läger.« (S. 320)
• Gösta Larsson: Mitt land, farväl! (1938, urspr. på eng. med tit. Fatherland, farewell)
  »’Jag har hört efter i varenda verkstad’, fortfor Bengtsson med undertryckt förbittring. ‘Och jag har hört efter i Arlöv och Limhamn och Lomma. I går var jag i Lund. Överallt bara nej. [...]‘« (S. 97)
• Moa Martinson: »Generalstrejk«, i Armén vid horisonten (1942)
  »När jag tänkte på de grupper strejkande jag sett i min barndom, och min barndom låg bara 4-5 år tillbaka, så var läget nog snarare sämre än bättre - när jag mindes hur magra, oftast trasiga, vapenlösa och även räddhågade de var. Räddhågade och fulla av olust inför att få lov att lägga ned arbetet.« (S. 78)
• Vilhelm Moberg: Soldat med brutet gevär (1944)
  »När den väldiga striden började, blev det stilla och lugnt. Nu släcktes alla ugnar, alla hyttor tillbommades, alla sågklingor stannade, alla lokomobilers hjul stod stilla.« (S. 104 i 1955 års utgåva.)
• Maria Sandel: Virveln (1913)
  »Talet var nu om strejken. - Nå, hur går det för er? frågade soldaten intresserat. Krön såg förbehållsamt, prövande på den andre. Men då han i dennes uppsyn endast läste redligt uppsåt och broderligt deltagande, svarade han tungt: - Illa, tror jag. - Håll ut! sade den andre och räckte impulsivt handen. Mod, kamrat! Och han tillade i lägre ton: Vi har så litet… men regementet har skramlat till er, och i morgon skickar vi upp det.« (S. 178 i 1959 års utgåva.)

Arkiv och arkivsamlingar

Allmänt kan sägas om sökning efter arkivmaterial att ju mer man läser in sig på ämnet desto fler uppslag får man om var intressanta handlingar kan finnas. Nedanstående lista är således ingen fullständig förteckning utan förslag på material som bör granskas av den storstrejksintresserade.

Arkiv

Landsorganisationens och storstrejksutskottens arkiv

LO:s Landssekretariat utgjorde strejkledning och utfärdade direktiv som var nödvändiga för striden. För stridens lokala ledning inrättade Landssekretariatet strejkutskott på varje plats som berördes av strejken, sammanlagt 549 stycken. Korrespondens mellan dessa instanser utgör stommen i arkivmaterialet från storstrejken.

Landssekretariatets protokoll finns kvar hos LO.

Material rörande storstrejken finns framför allt i serierna F19D, Handlingar rörande storstrejken 1909 och G04, Sammanställningar över extra uttaxeringar och insamlingar (vol. 9 extra uttaxeringar för storstrejken). I den förstnämnda serien finns inkomna rapporter och ekonomiska redogörelser från de lokala strejkutskotten rörande organisation och deltagarantal i strejken.

Hos oss finns arkiv efter 32 av storstrejksutskotten. De innehåller främst räkenskapsmaterial och korrespondens, både med LO centralt och med lokala myndigheter på platsen.

Fackförbundens arkiv

Allmänt kan protokollsserier från fackförbundens styrelsemöten studeras för perioden eftersom diskussioner kring strejk fördes där och olika försök att höra medlemmarna i frågan gjordes. Det gäller naturligtvis främst LO-förbunden, men även förbund som inte var anslutna till LO under denna period är intressanta, till exempel Typografförbundet (som anslöt sig till strejken) och Järnvägsmannaförbundet (som inte gjorde det).

Det är ett välkänt faktum att de högsta beslutsnivåerna inom förbunden förhöll sig tveksamma till storstrejken medan trycket från medlemmarna lokalt var mycket stort. Möjligtvis kan storstrejksdiskussioner i lokala fackliga organisationer (och diskussionsklubbar) följas i avdelnings-/föreningsprotokoll från tiden.

Arkivsamlingar

Storstrejken 1909 [Samling]

Samlingen omfattar handlingar från den centrala strejkledningen men också handlingar rörande konflikterna ute i landet. I många fall torde det röra sig om kopior av material som återfinns hos LO, men här finns också historiker, manuskript till strejkminnen, ett storstrejksspel, klipp som gjorts på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, samt tidningar som gavs ut under tiden - i många fall i stencilform eftersom typograferna var ett av de förbund som strejkade. Samlingen omfattar 34 volymer.

Axel Raphaels klippsamling

Klippsamlingen omfattar totalt 363 volymer och är har ett uppslagsregister med hänvisningar till volymerna. Allmänt rör volymerna 274-293 strejker 1864-1906 och volymerna 32-46 rör arbetstvister 1903-1909.

Övrigt

Filmer

År 1959 (till 50-årsminnet) framställdes filmen Storstrejken 1909 av Olle Hellbom och med Curt Strömblad som research. Filmen, som är 19 minuter lång, har löpnummer 246 i videobandsamlingen. Läs mer om filmen i Svensk filmdatabas .

En omarbetad och utvidgad version av filmen Storstrejken 1909 kom 1979. Dess löpnummer i vår videobandsamling är 575. Läs mer om filmen i Svensk filmdatabas .

Bilder

I bildregistret kan ett femtiotal bilder sökas fram som rör storstrejken 1909, till exempel porträtt på strejkutskottens ledamöter samt demonstrationsbilder.

Sök vidare på “Storstrejken 1909″ i

• Google Books
• Google Scholar
• Libris | Nationell söktjänst över främst svenska forskningsbibliotek.
• Sondera | Samsökning i Libris, NAD och Svensk mediedatabas.
• Stockholmskällan | Webbplats med källmaterial om Stockholm.
• Svensk Filmdatabas | Information om samtliga svenska långfilmer sedan 1897, och mer.
• Ådalen i förändring II | Ett projekt “för att beskriva de förändringsprocesser som ägt rum i Ådalen samt digitalt tillgängliggöra de arkivkällor som finns att tillgå.”

Se även

• Storstrejken 1909 | Utställning på Arbetets museum 25/8 - 25/11 2009.

Below is a list of lectures and papers from the workshop that took place 24th and 25th of October 2002. Some of them are available in full text as pdf files.

Lectures and papers

E. Attila Aytekin (Binghamton University, NY):
The Ottoman-Turkish Labour Movement and International Solidarity - A Hundred Years Ago, A Hundred Years Later

Stefan Berger (University of Glamorgan, Wales):
Communism, Social Democracy and the Democracy Gap

Gerd Callesen (Labour Movement Library and Archives, Copenhagen):
Aspects of Internationalism at the Turn of the 19th/20th Century

Anthony Carew (University of Manchester):
Free Trade Unionism in the International Context

Niels Finn Christiansen (University of Copenhagen):
Nationalist Challenges - The Dilemmas of Nordic Welfare Policies

Christine Collette (Edge Hill College for Higher Education, England):
The Second International and its Bureau, 1900-1905

Ralph Darlington (University of Salford, England):
Revolutionary Syndicalism - Classical and Contemporary Forms

Bruno Groppo (Université de Paris 1):
Recent Trends in Labour History in France and Italy

Rebecca Gumbrell-McCormick (University of London):
The International Labour Movement and the Debate over the Regulation and Democratisation of the Economy

Jonas Hinnfors (Gothenburg University):
A Tale of Ideological Stability

Yvonne Hirdman (Stockholm University and Swedish National Institute of Working Life):
The Importance of Gender in the Swedish Labor Movement - Or: A Swedish Dilemma

Richard Hyman (London School of Economics):
The International Labour Movement on the Threshold of Two Centuries. Agitation, Organisation, Bureaucracy, Diplomacy

Anders Kjellberg (University of Lund and Swedish National Institute of Working Life):
Nordic Trade Unions from an International Perspective

Marcel van der Linden (International Institute of Social History, Amsterdam, and University of Amsterdam):
The ICFTU at the Crossroads - An Historical Interpretation

Flemming Mikkelsen (Aalborg University, Denmark): Working-class Formation in Europe and Forms of Integration - History and Theory

Robert D. Reynolds, Jr. (National Labor College at the George Meany Center for Labor Studies, Silver Spring, Maryland):
Labour at Leisure - Not Time to be Wasted. Global Professional Sports, Artistic Endeavours, and Higher Education, 1902 & 2002

Eric Shaw (University of Stirling, Scotland):
The Role of the British Labour Party a Century On

Reiner Tosstorff (Universität Mainz, Germany):
The IFTU on its Hundredth Anniversary - Re-considering an Experience of International Trade Unionism. VSA-Verlag, Kurze Geschichte des Internationalen Gewerkschaftsbundes, 85 Jahre Amsterdamer Internationale.

Hoyt N. Wheeler (University of South Carolina):
Producers of the World Unite! The Return of the Reformist Unionism

Klas Åmark (Stockholm University): The Scandinavian Labour Movement on the Treshold of Two Centuries