Karin Englund: Folkbildningens 60-tal. Bilda. 128 s. : ill.
Karin Englund, tidigare chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, skildrar ABF:s och folkbildningens sextiotal, med en bok fylld av bilder och igenkännande. Boken ingår i en serie om ABF:s efterkrigshistoria, som började med folkbildningens 50-tal (Eva Swedenmark), och ska följas av en bok om 1970-talet, av Karl-Olof Andersson.
Vi får gå på utställning på Moderna museet med Olof Palme som hoppar bland skumgummikuddar, unga Handelsmedlemmar på studiekurs, Sydafrikabojkott, gitarrspel i grupp (”proggen” blev på modet), amatörteater, barn- och ungdomsverksamhet, invigning av nya ABF-huset i Stockholm, den nya folkbildningspropositionen 1963, kurser i svenska för utlänningar, studiecirklar om folkmusik, högertrafikomläggningen, kost och kläder, jämställdhet, men också cirklar med namn som ”personlig stil” och ”vacker på egen hand”. Böckerna ingår i ABF:s hundraårshistorik, som ska vara färdigskriven 2012.
Gerd-Rainer Horn: The Spirit of 68 : rebellion in Western Europe and North America, 1956-1976. Oxford Univ. Press. 254 s. : ill.
Nästa år är det 40 år sedan det famösa året 1968, och litteraturen om studentupprorens tid är redan omfattande, i Sverige bl.a. böcker av Kjell Östberg, Sven-Olof Josefsson, Lars Åke Augustsson och Kim Salomon. Förf., historiker vid University of Warwick, pekar på de antiauktoritära inslagen i upproren, både i väst och öst, det långa Vietnamkriget, och den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien. Inslagen tog sig många uttryck: solidaritet med tredje världen, feminism, facklig aktivism, drogliberalism, mods, hippies och beatniks (”provos”). I Nordeuropa gick studenter i spetsen, i Sydeuropa stora förtryckta folkrörelser med tidigare förbjudna vänsterpartier och fackföreningar i spetsen. Förf. försöker analysera och dra lärdomar av 68-rörelsen. Han pekar på kommunismens fall i Östeuropa som en av följderna av upproren 1968. Och han menar att de stora upprorens tid med all säkerhet inte är förbi.
Björn Kumm: Che. Historiska media. 304 s. : ill.
Det är också 40 år sedan journalisten Björn Kumm, 9 oktober 1967, befann sig på ett flygfält i Bolivia, där han fick veta att revolutionären Ernesto ”Che” Guevara var död. Han flögs till den lilla byn Vallegrande, som var fylld av nyfikna. Från bergen anlände en helikopter med en kropp fastsurrad vid ett av landningsställena. I tvättstugan fylldes kroppen med formalin, inför fotograferingen. Flera personer klippte lockar av huvudet, ögonen var inte slutna. Flygplatsen var fylld av CIA-agenter.
Litteraturen om Che är också ansenlig, t.ex. tvåbandsverket av John Lee Anderson. Kumm ger här sin egen bild av en av studentvänsterns verkliga ikoner. Från uppväxten i Buenos Aires, medicinstudierna, motorcykelresan norrut, den amerikanska invasionen i Guatemala 1956 som starkt influerade Che, mötet med Castro i Mexiko, revolutionen på Kuba, gerillauppdragen i Kongo, och döden i Bolivias djungler.
Marxismens filosofi. Redaktör Stefan Arvidsson. Brutus Östling/Symposion. 167 s.
Antologin inleds med ett citat av ekonomen Samir Amin: ”begreppet kapitalism är okänt för många av dem, och följaktligen är deras kritik uteslutande moralisk”. Amin menar att dagens ungdomar inom antiglobaliseringsrörelsen inte känner till vare sig Marx eller Marx’ analys av det kapitalistiska samhället. Antologin ”Marxismens filosofi” har underrubriken ”a propos ett jubileum”. Det är 25 år sedan Centrum för marxistiska samhällsstudier höll sitt första seminarium i Lund, som just behandlades marxistisk filosofi. I samband med det gavs också en bok ut, med denna titel. Från den är Svante Nordins essä i ämnet omtryckt, samt ett tillägg om tiden efter 1978. Övriga författare är Stefan Arvidsson, Stefan Jonsson, Sven-Eric Liedman, och Ingvar Johansson. Vid den första konferensen 1978 deltog även Lars Herlitz, som avled 2001, och Mats Lindberg (Dahlqvist).
Hans Lagerberg: Lärarna : om utövarna av en svår konst. Ordfront. 383 s.
Hans Lagerberg, som både skrivit skönlitterär prosa och böcker med faktainnehåll, som ”Små mord, fri kärlek” (om Hinke Bergegren, 1992), ”Förrädare” (2000), och ”Ivar och Eyvind” (2003), började en gång arbeta som lärare. Här återvänder han till skolans miljö, skriver om sin farfar Bror, en folkskollärare av den gamla stammen, och sin egen skolgång; han träffar lärarkollegor från 1960-talet, nya unga lärare av idag, och lärare från förr, som Sokrates, Michel Foucault, och Michail Bachtin. Han skriver om pedagoger som Fridtjuv Berg, John Dewey, och Maria Montessori.
Peter Bratt: Med rent uppsåt : memoarer. Bonniers. 326 s.
Journalisten Peter Bratt gick i pension 2004, efter att ha arbetat 28 år på Dagens Nyheter. 1973 publicerade han boken IB och hotet mot vår säkerhet, för vilken han dömdes till ett års fängelse för spioneri. ”Gossarna” (Bratt, Jan Guillou och Håkan Isacson) hade läst för många ”indianböcker”, enligt Olof Palme. Bratt var sedan också med och avslöjade den s.k. ”Geijeraffären”, för vilken han utsattes för personlig förföljelse i flera år. Även industriministern Björn Rosengren drabbades av Bratts rättspatos. I boken skriver han om sin farfar, den kände läkaren Ivan Bratt, och sina år i Frankrike, dit han skickades som korrespondent när vindarna blåste som hårdast i Sverige. Som en ödets ironi kom han 1993 att få Carnegiestiftelsens journalistpris för ”självständig och undersökande journalistisk under många år”, utdelat av ingen mindre än rikspolischefen Carl Persson.
Göran Palm: Tack modernismen för den tid som varit! : en bok om modern och omodern poesi. Karneval. 240 s.
Göran Palm började som nyenkel poet på 1960-talet med att reagera på den moderna poesins blodfattiga exklusivitet. Han menade att poesin slöt sig inom sig själv, i en självförvållad isolering, långt från den breda publiken. Här har han samlat tidigare publicerade essäer i ämnet, och några nyskrivna, där han bland annat hyllar Povel Ramels ordkonst, och Evert Taubes visor. En lång dikt på blankvers undervisar läsaren i egennamnens verslära, och en annan om poesins spärrvakter, som sällan låter den som skriver begripligt åka med. Göran Palm ägnar idag stor tid åt projektet Föreningen Liv i Sverige, som publicerar berättelser från helt ”vanliga människor”, ofta ur LO- och TCO-grupperna.
Naomi Klein: Chockdoktrinen : katastrofkapitalismens genombrott. Ordfront. 678 s.
Den kanadensiska författaren, mest känd för boken No Logo, ger i en diger lunta sin syn på marknadsekonomins skrämmande utveckling efter andra världskriget. Hon börjar med CIA:s stöd till länder som Turkiet, Italien och Grekland, där kampen mot kommunismen blev vägledande. Tysklands återuppbyggande likaså. I det fallet kallar hon kapitlet ”Hur en ideologi rensades från sina förbrytelser”, med anspelning på att den tyska kapitalismens nazistiska förflutna förläts i kampen mot den nya fienden: Sovjetunionen. Men kampen fördes också ”inåt”: mot den egna offentliga sektorn, mot statliga ingripanden på den ekonomiska marknaden, mot välfärdssystem och jämställdhet. Den ledande ekonomiska verkstaden för ”chockterapin” blev Milton Friedman och hans Chicagoekonomer. Friedman dyker upp varhelst USA stöder antikommunistiska diktaturer, i Chile, i Sydafrika, Sydkorea, Filippinerna, i Indonesien. Effektivt undergräver man välfärdens utbyggnad i Australien och Nya Zeeland. På 1990-talet dominerar den ekonomiska chockterapin över hela världen, i Storbritannien, i Afrika, i de forna öststaterna, i Kina, i de asiatiska tigerekonomierna. Som ett inhemskt exempel nämner Klein hur allt offentligt ägande privatiserades i New Orleans efter orkanen Katrinas framfart, och hur privata företag övertar sjukvård och utbildning i Thailand och Vietnam efter Sunamin. Men det avslutande kapitlet är ändå lite hoppfullt: Chockterapins effekter upprör, fattigdomen blir till slut allt för påtaglig, folket tar återuppbyggnaden i egna händer. Enorma statsskulder till tredje världen skrivs av, korrumperade politiker avsätts, i Sydamerika har flera vänsterregeringar brutit samarbetet med den forna kolonialmakten USA.