I Jim Walchs samling hos oss återfinns framför allt tidskrifter från amerikanska desertörer från Vietnamkriget.
Av: Henrik Saxenius, praktikant hösten 2010.
Indokina- och Vietnamkriget
Under andra världskriget erövrades Franska Indokina av japanerna. Vietminh organiserades då som en nationell gerilla. Efter Japans nederlag kom fransmännen tillbaka. Frihetskriget mot ockupanterna förvandlades till en frihetskamp mot forna kolonialherrar. Efter fransmännens militära nederlag vid Dien Bien Phu år 1954 slöts vapenstilleståndet i Genève.
Vietnam delades längs den 17:e breddgraden i en nord- och syddel. Val för hela landet skulle hållas inom två år. Sydvietnam och USA fruktade emellertid kommunistisk valseger och man struntade i att förrätta val. FNL bildades 1960 som en politisk organisation medan Viet Cong organiserades som den sydvietnamesiska gerillarörelsen. Nordvietnam stödde gerillan med krigsmateriel via den berömda Ho Chi Minh-leden.
USA:s stöd till regimen i Sydvietnam blev massivt. I början av 1965 fanns 25 000 amerikanska soldater i landet. Mot årets slut var de 184 000. Eftersom stora delar av den sydvietnamesiska landsbygden behärskades av gerillan flyttades bönderna till strategiska byar. Detta hade inte den avsedda effekten, dvs. att isolera gerillan, så den 7 februari 1965 började en sex veckors bombkampanj mot Nordvietnam. Därefter kom öppet krig att råda mellan USA och Nordvietnam.
Även Sovjetunionen engagerades i konflikten. Moskva sände krigsmateriel och instruktörer till Nordvietnams stöd. USA:s utrikespolitik vägleddes av den s.k. dominoteorin, vilken gick ut på att om kommunisterna erövrade ett land så föll de andra som dominobrickor såtillvida inte USA ingrep. Därför blev också Vietnamkriget så långvarigt. År 1969 fanns redan över 500 000 amerikanska soldater i Vietnam. Det var emellertid stor omsättning på personal, vilket i sin tur bäddade för instabilitet i krigföringen.
Kriget gick väldigt dåligt för amerikanerna. Samtidigt växte fredsrörelsen fram på hemmafronten under intryck av kriget. ”Hey, hey, LBJ, how many kids did you kill today?” ropade demonstranterna. Även antalet desertörer ökade. Dittills hade USA aldrig upplevt sådana mängder av deserteringar.
Desertörer
En soldat som var borta mer än 30 dagar räknades av Pentagon som desertör. Hade han varit borta mindre än 30 dagar klassificerades han som ”frånvarande utan permission” (absent without leave, AWOL). År 1967 klassificerades 40 000 som desertörer. År 1970 var siffran uppe i 89 000. Hundratusentals ställdes varje år inför krigsrätt. Domstolen var överbelastad med värnpliktsmål. ”The only political way for the people to stop the war is to stop taking part in it.” (Jim Walch, ”Flight from Atrocity”, Outlook 1/1970, s. 19)
Värnpliktsvägran och vägran att ställa upp till den första mönstringen var en del av tonårskulturen i Amerika, menar krigsvägraren Jim Walch. (Kristet forum 5-6/1971) Framför allt Students for a Democratic Society drev en kampanj mot inskrivningarna. Proteströrelsen blev en livsstil. ”Hell no we won’t go” och ”Make love, not war” var några av de mera frekventa slagorden. Myndigheterna samordnade sina krafter för att effektivisera jakten på sina krigsvägrare. USA utövade även påtryckningar på främmande stater för att få dem att återlämna desertörer. Jim Walch skriver om en krackelerad amerikansk självbild:
That America is not a place for a healthy young man with a conscience is beginning to dawn on an ever-increasing number of people, both in the United States and abroad. America, which ones was the symbol of hope, freedom and opportunity for the downtrodden masses of earth, is now the negation of these qualities. The America which was populated by deserters and exiles is now creating exiles by the hundreds of thousands.
(Jim Walch, ”Flight from Atrocity”, Outlook 1/1970, s. 19)
Grannlandet Kanada blev främsta tillflyktsort för amerikanska desertörer. Här fanns omkring 60-80 000 män på flykt undan värnplikts- och inkallelseorder. I Jim Walch samling återfinns framför allt tidskrifter från dem. Den första amerikanske soldaten anlände till Sverige på sommaren 1967. Så småningom kom över 700 amerikanska värnpliktsvägrare och desertörer i kontakt med Sverige.
I klipparkivet kan man följa deras öden relativt väl. År 1971 hade 437 amerikaner beviljats tillstånd att stanna i landet. Huvuddelen bosatte sig i Stockholmstrakten, men även Malmö, Göteborg och andra orter tog emot dem. År 1971 hade även 101 återvänt till Amerika eller till sina förband. Sex amerikaner utvisades ur Sverige. (Kristet forum 5-6/1971).
Värnpliktsvägrarna och desertörerna organiserade sig, bland annat i American Deserters Committee (ADC), the Center, American War Resisters in Sweden m.fl. Handlingarna i Jim Walchs samling, som härrör från perioden 1968-1972, visar med all önskvärd tydlighet på detta. På Mälartorget 15 i Stockholm upprättade Walch ett ”mottagningskontor” för att handleda amerikanerna i det svenska samhället. Verksamheten rörde sig bl.a. om bostadsförmedling, utgivning av en informationsbulletin, studiecirklar, språkkurser o.d.
Sedan 1969 delade han kontoret med en protestantisk präst som var aktiv inom den kristna fredsrörelsen i Amerika (Fellowship of Reconciliation). Han var utskickad av Clergy and Laymen Concerned About Vietnam (CALCAV). Walch var verksam inom the Center och Arbetsgruppen för stöd åt amerikanska Vietnamkrigsvägrare i Sverige, som bildats den 21 december 1968. Kontakterna med andra organisationer var många, som exempelvis med De Förenade FNL-grupperna (DFFG).
Man får genom Walch ”desertörarkiv” även en glimt i slitningar bland desertörerna samt ADC:s problem med Svenska Kommittén för Vietnam. Förutom att hjälpa desertörerna deltog man i antikrigsdemonstrationer under parollen ”Politisk asyl åt Vietnamkrigsvägrare!” I artiklar riktar Walch uppmärksamhet på svensk praxis från andra världskriget då krigsvägrare från krigförande land fick stanna i landet. Den 21 februari 1969 utfärdade så inrikesdepartementet en kommuniké där personer som löpte ”risk för att sändas till tjänstgöring på krigsskådeplats” fick asyl.
Februarikommunikén byggde på folkrätten och FN:s bestämmelser. Asylfrågan var politiskt känslig eftersom mottagandet av desertörer kunde uppfattas som en direkt ovänlig handling gentemot USA. Någon politisk asyl erhöll desertörerna heller inte, men fick inte desto mindre stanna kvar i Sverige av humanitära skäl. I samlingen återfinns handlingar som med all önskvärd tydlighet belyser debatten om politisk asyl.
Ur samlingen
Kärnan i samlingen är ett klipparkiv som omfattar åren 1968-1971. Walch prenumererade flera år på Pressurklipp. Bland annat kan man däri följa krigsvägrarnas anpassning till samhället. 60 procent av amerikanerna återfanns 1971 i förvärvsarbete. (Kristet forum 5-6/1971) De amerikanska desertörerna utgjorde en pionjärgrupp i svensk flyktingmottagning. Under 1980-talet skulle Sverige ta emot tusentals krigsvägrare från Iran och Irak. I samlingen ingår även en del artiklar och uppsatser av personer som utnyttjat klipparkivet. Jim Walch står själv för ett omfattande manuskript, som upptar en hel volym tillsammans med förarbeten och anteckningar.
Även protokoll, korrespondens, register och räkenskaper belyser antikrigsverksamheten väl. Fotografier och ljudband illustrerar de förutvarande krigarnas och desertörernas liv ytterligare. I Jim Walchs samling finns även en värdefull dagbok över hans kontaktnät. Tidskrifter är också ett tacksamt material, som täcker krigsvägrarnas aktiviteter. WRIS till exempel var organ för American War Resisters in Sweden, The Paper Grenade för American Deserters Committee och Center Newsletter för the Center. Vidare återfinns tidskrifter från andra amerikanska desertörorganisationer i samlingen.
I Jim Walchs samling ingår även 32 band böcker och trycksaker samt två ljudband.