Boktips oktober 2015


Göran Greider, Städerna som minns Joe Hill : en svensk-amerikansk historia / Stockholm : Bonniers, 2015, 335 s.

Det är i år etthundra år sedan den svenske agitatorn Joel Hägglund (Joe Hill) avrättades i Salt Lake City i USA. Han stod anklagad för ett dubbelmord men hade förklarat sig oskyldig. Det fanns ett vittne som kunnat ge honom alibi men Hägglund vägrade uppge namnet på vittnet, som forskare trott vara en kvinna som han kände. Greider framkastar här en ny hypotes om orsakerna till Hills död. Trots begäran om nåd från bl.a. USA:s president så verkställdes avrättningen i november 1915.

Göran Greider har grävt i arkiven i Sverige och USA för att följa spåren av Gävlepojken Joel Emanuel Hägglund, född på Nedre Bergsgatan 28 (huset är idag museum) 1879, som i USA blev en känd sångförfattare och agitator för den internationella syndikalistiska organisationen International Workers of the World (IWW).

Greider följer i Joe Hills fotspår till svenskstaden Chicago dit han kom som emigrant 1902, till San Pedro i södra USA. Där han verkade som agitator för IWW och till slutpunkten, mormonstaden Salt Lake City. Joe Hill är inte glömd kan författaren konstatera, hans minne lever kvar. Joe Hill begravdes 25 november 1915 i Chicago, och följdes till graven av ett väldigt arbetartåg som sjöng hans kända sånger som ”Svarta präster”, ”The Rebel Girl” och ”You get pie in the sky when you die”.

Kjell Eriksson, Att skjuta hästar : [en roman om spanska inbördeskriget] /Ordfront : Stockholm, 2015,

Kjell Eriksson har skrivit en känslosam roman om spanska inbördeskriget. Huvudperson är bondsonen Alfons som berättar sina minnen från kampen mot Franco. Man får följa några av de människoöden som bidrog till Internationella brigadens kamp, genom Aragonien fram till floden Ebro, en färd fylld av strapatser och faror. Men också av vänskap och solidaritet. Trots all dramatik romantiseras inte kriget. Eriksson berättar om ensamhet och utsatthet, svårigheten att veta vem som var vän eller fiende i de spanska byarna.

Christoph Hermann, Capitalism and the political economy of work time / Abingdon : Routledge, 2014, 236 s. ;

Aileen O’Carroll, Working time, knowledge work and post-industrial society / Houndmills : Palgrave Macmillan, 2015, 183 s. ;

Nichole Marie Shippen, Decolonizing time : work, leisure and freedom / New York : Palgrave Macmillan, 2014, 232 s. ;

Jonathan Crary, 24/7 : late capitalism and the ends of sleep / London, New York : Verso, 2013, 133 s.

Tid är inte enbart pengar, inte ens huvudsakligen. John Maynard Keynes förutspådde att människor endast skulle behöva arbeta 15 timmar per vecka år 2030. I mitten av 1960-talet förväntade sig Jean Fourastié att 30-timmarsveckan skulle realiseras år 2000. Så blev det inte riktigt. I själva verket har inte arbetstiden för heltidsarbetare i de mer framträdande kapitalistiska länderna sjunkit under de tre senaste decennierna; istället har arbetstiden ökat i många länder sedan 1980-talet.

Christoph Hermann ger en noggrann genomgång av olika teorier, bland annat marxistiska och feministiska, rörande arbetstid och även såväl av kampen om arbetstiden i ett historiskt perspektiv som arbetstiden i den konkreta produktionen (fordism, servicesektorn, hushållsarbete). Han visar även på hur nyliberalismen ytterst medvetet luckrat upp arbetsrätten och inte bara utökat arbetstiden utan även gjort den mer oförutsägbar och flexibel utifrån ett arbetsgivarperspektiv. Han argumenterar för att minskad arbetstid inte enbart medför mer fri tid för arbetarna, utan även att den minskar ojämlikheten och befordrar mänsklig utveckling och ekologisk hållbarhet.
Aileen O’Carroll fokuserar på arbetet inom det vi kallar informations- och kunskapssamhället. Hon visar på hur oförutsägbarhet, en gummibandsprincip, förs in som en form av standard i såväl arbetsliv som det som ligger utanför detta.

Nichole Marie Shippen ser och visar på vikten och betydelsen av en diskussion och en förståelse av tid när det handlar om politisk teori. Hon blickar tillbaks på Aristoteles tankar, går vidare till Marx, Lukacs, Adornos och Frankfurtskolans teori om kulturindustrin, André Gorz, Nancy Hartsock… Begreppet ”fritid” (leisure), alltså den egna tiden, framstår som en central bit i hennes bok. ”Fritid är central vad gäller utvecklandet av subjektivitet” (s. 197), skriver hon och pekar på hur denna tid fortlöpande eroderas när, som Marx påpekar, varje ögonblick blir profitbärande. Tiden har koloniserats av kapitalismen.

Ett liknande tema tas upp av Jonathan Crary i hans svartsynta, nästintill desperata bok. För honom framstår sömnen som den sista zonen av frihet. Men även denna hotas fortlöpande och skakar i sina grundvalar. Det går inte att tjäna pengar på folk som sover, de kan inte shoppa, de kan inte producera mervärde/profit. Ur kapitalistisk synpunkt måste således sömnen angripas och förminskas. Även han stödjer sig på Marx, men även på exempelvis Guy Debord och dennes skrifter om skådespelssamhället.

Framförallt drivs boken av ilska, mot den vinstmaximerande kapitalismen, men även mot många samtida teoretiker inom informationssamhällessfären. Kontrollen över tiden förskjuts, och har gjort så under lång tid, från människan till ett abstrakt överliggande, till synes ”naturgivet”, nästintill religiöst plan. Dock är detta endast en chimär, något som dessa fyra skrifter visar på, var och en på sitt sätt men utifrån gemensamma kritiska premisser.