Julia L. Mickenberg & Phillip Nel (eds.), Tales for little rebels: a collection of radical children’s literature / New York : New York University Press, 2008, xi, 295 s.
De förvisso lovvärda svenska barnböcker som under vårt nya årtusende haft ambitionen att vara könsneutrala, men har ändå kritiserats för att så gott som uteslutande skildra den urbana medelklassens levnadsvillkor. Sedan den svenska arbetarrörelsen började växa sig stark spreds sagor och berättelser med socialistisk karaktär för arbetarklassbarn. Men det stora genombrottet för denna genre kom under åren kring 1968 då en stor mängd barnböcker som antingen skildrade arbetarklassfamiljer, eller hade en mycket tydlig vänstertendens publicerades i vårt avlånga land en bit in på 1980-talet. Annika Elmqvists Sprätten satt på toaletten torde vara den mest kända, men även Ronny Ambjörnssons Toms nya kläder och Gunnar Ohrlanders När barnen tog makten är exempel på vänsterradikala barnböcker. Att den trenden sedan ebbade ut beror möjligen på 1980-talets exponentiellt tilltagande fokus på individen i stället för kollektivet, men i den mån det fortfarande ges ut radikala barnböcker på svenska gissar jag att de vara rätt få till antalet och därmed svåra att få tag på.
Det har även i Förenta staterna även givits ut en mängd barnböcker med liknande tendens och de började på allvar ta form drygt ett årtionde innan 1900-talet stod för dörren. Den allom bekanta socialisten och slaverimotståndaren Samuel Langhorne Clemens (mera känd som Mark Twain, en pseudonym som kom från hans arbete på Mississippifloden; ”Mark Twain” översatt till svenska betyder nämligen två famnars djup). Twain skrev romaner om Tom Sawyer, som för övrigt även figurerade i Huckleberry Finns äventyr. Dessa romaner torde ha lästs av miljontals barn, och även om de innehåller flera n-ord som nu kan verka stötande, visar skildringarna alltjämt ett stort socialt patos och en påtaglig empati för de olyckligt lottade.
I Tales for little rebels förord definieras den radikala barnlitteraturen som en genre där barnen får tillgodogöra sig fenomen, erfarenheter, handlingar och sociala relationer. Detta i syfte att få unga läsare att få grepp om de grundläggande förhållanden de har att leva i. Antologin ör uppdelad i sju delar med tillhörande teman, av vilka några är relationen arbete-arbetare-pengar, att organisera sig, fantasi och fred. Under dessa teman har 44 bidrag från 1908 till 1982 samlats. Samtliga inleds av en kort men belysande bakgrund till dessa. Flertalet av texterna är antingen utdrag ur en längre text, eller kortnoveller hämtade från novellsamlingar, men det förekommer även poem och tecknade serier. Tilläggas bör att ett antal bidrag till antologin hämtats från socialistiska barntidskrifter och dylikt.
”See the profiteer? Does he make all the profit he can out of the things that labor produces for him? He does! Whether he is the president of woolen trust or a coal mine – doesn’t matter – he is in business for big profits – for himself and a few stockholders. Is he to blame for being a profiteer? No. Not so long as the public tolerates the private ownership of a public necessity.” (s. 15)
Intressant är även att namnkunniga författare såsom Lewis Carrol, Dr. Seuss och Langston Hughes har författat några bidrag. Även Walter Crane, den – möjligen näst efter William Morris – mest framstående socialistkonstnären i England har illustrerat en av texterna. Glädjande nog tycks utgivningen av böcker med vänsterprägel fortfarande ges ut i världens enda supermakt, vilket nu, kanske mer en någonsin, kan behövas, även om de flesta torde köpas av redan övertygade föräldrar. Men som Cornelis sjöng: ”Så länge det finns ungar så finns det hopp”.
Kristen Ghodsee, Red hangover : legacies of twentieth-century communism / Durham : Duke University Press, 2017, 227 s.
”Goddamn Stalin follows me everywhere.”
Kristen Ghodsee får honom körd i halsen så fort hon exempelvis skriver någonting om mödravårdscentraler eller välfärdspolitik i Bulgarien före 1989, före ”murens fall”; det sägs att hon försöker bortförklara Stalins utrensningar, Gulag, svälten i Ukraina (s. 71). Hon gör inte det, men hon anser inte att hon nödvändigtvis måste fördöma Stalins och ”kommunismens brott” från morgon till kväll.
Ghodsee kan inte se att vi idag lever i den bästa av världar. Västmakterna vann Kalla kriget och misskötte sin seger. Berusade av denna sin seger kastade de politiska och ekonomiska eliterna sig över världen likt hungriga vargar, eller likt Marx’ blodtörstiga vampyrer, för att tvinga fram privatisering och marknadskapitalism. Östeuropa, inte minst Östtyskland, utsattes för en katastrofal privatiseringskampanj efter murens fall, en tvångsprivatisering som medvetet krossade ett välfärdssystem och satte en mängd människor på bar backe. I kölvattnet följde misär och frustration. Ur denna mylla, ur denna arroganta och djupt antisociala politik, följde även en händelsekedja som enligt Ghodsee även inkluderar de upprepade kriserna inom eurozonen, Syrien, Ukraina. Samt inte minst den fascistpräglade nationalism som grasserar i många länder, framförallt men inte enbart i Östeuropa.
Detta vill Ghodsee, till vardags professor i ryska och östeuropeiska studier vid universitetet i Pennsylvania, diskutera och lyfta fram för att möjliggöra åtgärder. Istället körs Stalin ned i hennes hals. Ett stort tabubelagt område läggs framför våra fötter, inkapslas i våra hjärnor, frambringar oförståelighet.
Kristen Ghodsee har ägnat 20 år av sitt liv åt att studera östeuropeiska förhållanden, under många av dessa år har hon befunnit sig på plats. Hon har gått från att nära en förhoppning om att saker och ting skulle bli bättre efter murens och kommunismens fall till att finna den förhoppningen alltför from och naiv; istället för att bli bättre har det blivit sämre, utbredd fattigdom och misär, ett fall ned i hopplöshet och förtvivlan.
Den starkast bidragande anledningen till detta ser hon i utbredandet av en lika segerviss som rovgirig kapitalism. En bulgarisk väninna säger till Ghodsee att det fanns ett skäl till att 20-årsminnet av murens fall inte firades i Bulgarien: Det fanns ingenting att fira. Väninnan, som var ytterst aktiv i kampen mot det kommunistiska styret, säger ”Jag trodde att vi kämpade för demokrati, för frihet. Men allt var lögn. Vad vi nu har är värre än det som fanns innan. Ett tag tänkte jag att kanske gjorde vi något på fel sätt, men nu inser jag att alltsammans var ruttet från början; 1989 handlade inte om att befria Östeuropas folk, det handlade om att öppna upp marknader för västerländska företag. De talade om frihet och demokrati, men allt handlade om pengar.” (s. 183).
Ghodsee menar att kapitalismen och den ojämlikhet som följer i dess spår hotar att förstöra demokratin (s. 184). 62 personer äger lika mycket som 50 % av den övriga mänskligheten (s. 194). (Inom parentes sagt kan sägas att siffran härstammar från en rapport från Oxfam av år 2016; i boken Samtider (Daidalos 2017) refereras till en rapport från Oxfam 2017: De 8 rikaste personerna idag äger lika mycket som halva jordens befolkning (s. 11)). Mot den bakgrunden går det att fundera över vad en medborgares röstsedel kan åstadkomma för skillnad eller förändring. I grund och botten: Är den liberala, parlamentariska demokratin sakrosankt eller går det att diskutera den? Är denna den enda demokrati som finns, utgör denna själva definitionen av demokrati? Finns det alls någon koppling mellan ”kapitalism” och ”demokrati”?
Att mot bakgrund av detta se på kommunismen med nya ögon, ögon som inte skyms av Josef Stalin, framstår för Ghodsee som angeläget. Likaväl som vi bör hålla de socialistiska regimernas arbetsläger, säkerhetstjänster och brott mot mänskliga rättigheter i minnet, bör vi vara medvetna om:
”the patholgies of democracy in the twenty-first century: the misery, illness, and premature deaths of the unemployed; the commodification of sex and sexuality; the black markets for human organs och child trafficking; the desperate hopelessness of those willing to set themselves on fire to protest the failed promises of freedom after 1989.”
Ghodsee frågar sig: Om det av olika skäl anses möjligt att särskilja det demokratiska idealet från den globala nyliberalismens skräck och förödmjukelser, borde det då inte vara möjligt att särskilja det kommunistiska idealet från de forna kommunistregimernas brott? (s. 193)
Om inte… de nationalistiska, mer eller mindre protofascistiska rörelser, som vinner alltmer kraft, alltmer inflytande. Och som Ghodsee, och andra, påpekar är dessa rörelser bra mycket mer attraktiva för en politisk och ekonomisk elit som framförallt vill slå vakt om och utöka sin makt än rörelser som verkar för ökad jämlikhet, mer demokrati, större inflytande för de som saknar det.