Elaine Mokthefi, Algiers, Third world capital : freedom fighters, revolutionaries, Black Panthers. London : Verso, 2018, 242 s. : ill.
13 juni 1830. Frankrikes krigsflotta siktas utanför Alger, Algeriets huvudstad. ”Det är det första mötet ansikte mot ansikte”, skriver Assia Djebar i sin bok Kärleken, kriget (Leopard förlag 2003). ”Staden, ett tornbestrött landskap i utsökta färger, träder fram som en orientalisk kvinna orörlig i sin mystik. Den franska armadan glider långsamt förbi i majestätisk parad, som varar från gryningen till den larmande middagstiden, En tyst konfrontation, ett högtidligt ögonblick, som drar ut på tiden i andlös väntan som inför en operaouvertyr.”
Tiden står still tills den inte längre gör det. ”Denna storslagna morgons tystnad föregår de skrik och massakrer som kommer att fylla de följande decennierna.”
132 år senare, 1962, efter ett långt och brutalt krig, kan Algeriet förklara sig självständigt och inleda ett nytt kapitel. Ett kapitel som får Amilcar Cabral, en av de ledande i kampen mot de stater som koloniserat Afrika, i hans och Guinea Bissaus fall Portugal, att utbrista att medan muslimer söker sig till Mecka och kristna till Vatikanen, söker sig anhängare till de nationella befrielserörelserna till Alger.
1951, vid 23 års ålder, flyttade Elaine Mokthefi, studentaktivist på vänsterkanten och då ännu under namnet Elaine Klein, från USA till Paris. Där blev hon en del av den pågående antikoloniala och antirasistiska kampen, inte minst vad gällde Algeriets kamp för självständighet. Hon mötte och blev vän med Franz Fanon och mötte även sin framtida make.
Nio år senare återvände hon till USA för att arbeta för Algeriets provisoriska regering utifrån en liten lägenhet i New York, en lägenhet där då okända men snart välkända afrikanska befrielseledare gick in och ut. 1962 flyttade hon till det nu självständiga men våldtagna och sönderbombade Algeriet, till Alger. I Alger arbetade hon som journalist och översättare och kom att stå mitt i de händelser som gjorde Alger till en plats som välkomnade vänsterradikaler, många mer eller mindre utfrysta av samtidens ledande makter, från jordens alla hörn.
1969 kom så Eldridge Cleaver, en av Black Panther Party’s ledande personer, till Alger via Kuba och på flykt från USA. Mokthefi underlättade det mesta för honom, hjälpte honom skapa en sorts ambassad för pantrarna i Alger och ledde honom i stort sett vid handen när det handlade om att skapa och vidmakthålla diverse kontakter. Cleaver fann det för gott att lämna Algeriet 1973 och ett år därefter deporterades Mokthefi, av allt att döma för att den algeriska säkerhetstjänsten fått ett ont öga till henne, till ett Paris som vägrade henne inträde. Hon har aldrig kunnat återvända till Algeriet.
Avslutningsvis kan sägas att denna torra resumé inte på något vis gör Mokthefis bok rättvisa. Förhoppningsvis kan den dock få någon att läsa den.
The Great Refusal : Herbert Marcuse and contemporary social movements / edited by Andrew T. Lamas, Todd Wolfson and Peter N. Funke. Philadelphia : Temple University Press, 2017
Herbert Marcuse föddes 1898 och dog 1979. Strax före och efter Första världskrigets slut deltog han i arbetet med att bygga upp revolutionära arbetarråd och stod nära Rosa Luxemburg och spartakisterna. Han doktorerade 1922 och 1932, blev medlem av Institutet för socialforskning (Frankfurtskolan) 1933, tvingades i landsflykt till USA efter nazisternas maktövertagande, hjälpte USA:s säkerhetstjänst i kampen mot nationalsocialismens Tyskland, påbörjade sin egentliga akademiska karriär efter Andra världskrigets slut.
En bit in på 1960-talet kom han, inte längre purung, att träda fram som en stark röst att lyssna till för studenter och unga i allmänhet. Inte minst de fann hans kritik av kapitalismen angelägen, fann att kritiken av dess konsumism, dess profiterande på och exploatering av natur och människor, dess slöseri med resurser (”slit-och-släng”), dess konformism och inte minst dess förtryck, ett förtryck av andra delar av världen, ett förtryck baserat på ras, kön och klass, värd att ta på allvar och utgå ifrån. Denna bok säger att Marcuse kan vara en utgångspunkt, en referenspunkt, även för de som idag söker en förändring.
The Great Refusal. Den stora vägran, det stora avståndstagandet, det Stora Nejet. I sin bok Den endimensionella människan, som översattes till svenska 1968, skriver Marcuse:
”Konsten innehåller negationens rationalitet, vare sig den är ritualiserad eller ej. I sin högsta potens är den det Stora Nejet – protesten mot det som är. De sätt på vilka den låter människor och ting framträda, sjunga, spela och tala är sätt att vederlägga, bryta ner och omskapa deras faktiska existens (s. 72).”
Med en gång bör sägas att föreliggande bok inte är ett verk med en konst- eller litteraturvetenskaplig inriktning (och det förtjänar att tilläggas att Marcuse inte var av uppfattningen att Konsten skulle kunna utgöra en räddningsplanka under rådande förhållanden – även den hade blivit förnedrad och gjord till en handelsvara bland handelsvaror).
Marcuses Stora Nej återkommer i många av hans skrifter och utgör en kraftfull kritik av anpassning, konformitet, anammande och anbefallet ”positivt tänkande” till förmån för en motsatt strategi: avståndstagande, motstånd, kritik, negativt tänkande. Däri landar denna bok, därifrån och utifrån det utgår den.
I 21 essäer uppdelade på 5 temaavdelningar analyserar ett stort antal forskare och aktivister Marcuses relevans för vår tids sociala rörelser, motstånd och kamp för en annan värld. Väst, nord, öst, syd, Kina såväl som USA, queerteori, våld och icke-våld, feminism, etnicitet, filosofi, sociologi, teori – svepet är stort men oföränderligt intressant och aktuellt.
Michael Robertson, The last utopians : four late nineteenth-century visionaries and their legacy / Princeton : Princeton University Press, 2018, 318 s. : ill.
Från oro och kaos till lugn och harmoni, kanske kan ett sådant motto ligga till grund för utopisk litteratur i gemen. Ett tydligt exempel är Edward Bellamys Looking backwards (1888). Jag kan här citera vad jag själv en gång skrev: ”Bellamys huvudperson faller i sömn år 1887. Samhället är statt i kaos, det råder oordning, ojämlikhet och förhållandet ”mellan arbetare och arbetsgivare, mellan arbete och kapital syntes ha råkat i olag på något obegripligt sätt”. När han vaknar upp har 113 år förflutit och allt är förändrat. Det finns inte längre vare sig partier eller politiker och arbetarefrågan har för länge sedan löst sig av sig självt. Numera finns endast en arbetsgivare, nämligen Nationen, och alla medborgare har blivit arbetstagare, organiserade ”i öfverensstämmelse med industriens behof.” (Hans Larsson: Tidstecken, 1989, s. 45).
I USA gav boken upphov till en rörelse med stor anslutning och den lästes flitigt i tyska arbetarekretsar. Den översattes till svenska av Gustaf Steffen 1889, gick som följetong i Arbetet, inspirerade Axel Danielsson till att skriva Främlingen, ett besök i det nya samhället, lånades flitigt på de svenska fackföreningsbiblioteken, hyllades av Ture Nerman och andra.
William Morris’ framtidsutopi News from Nowhere (1890) översattes 1892 av C. N. Carleson och gavs titeln Nytt från en ny värld. Den var den första boken som gavs ut i Internationellt bibliotek, en bokserie startad av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Även här kan jag citera mig själv:
”Nytt från en ny värld är i mångt och mycket en motskrift till Bellamys En återblick. Morris finner Bellamys bok ’dödande tråkig’ och vad värre är – dess popularitet i socialdemokratiska kretsar är för honom ett tecken på att tanken på statssocialism vunnit insteg i rörelsen. Samma år som En återblick kommer ut, funderar Morris över om ’inte det civiliserade kommersiella samhällets oerhörda organisation leker katt och råtta med oss socialister’. Han finner det möjligt ’att ojämlikhetens samhälle, kunde acceptera det kvasi-socialistiska maskineriet och utnyttja det i syfte att bevara detta samhälle, något beskuret men ändå i tryggt skick.’” (ibid, s. 47)
Edward Carpenter (1844-1929) skrev aldrig något uttalat utopiskt verk, enligt Michael Robertson återfinns hans ”utopiska vision” utspridd i poem, essäer, antropologiska avhandlingar, pamfletter. Han propagerade för en socialism som inkluderade samtliga av den senviktorianska tidens progressiva riktningar, vegetarianism, djurens rätt, feminism, ekologism, sexuellt reformarbete, antikolonialism, naturalism, spiritualism. Själv homosexuell kom han att förorda ett homosexuellt avant-garde som vägvisare mot ett bättre samhälle, detta då homosexuella enligt honom stod friare i förhållande till det nuvarande samhällssystemet, kunde kontrollera sin sexualdrift bättre än andra och förenade de båda könens olika sidor på bästa sätt.
Charlotte Perkins Gilman (1860-1935) var tidigt aktiv i den rörelse som inspirerades av Bellamys Looking backwards. Hon saknade dock en tydlig plats för kvinnor i denna rörelse. Enligt Robertson baserade sig Gilmans utopiska vision, som lades fram bland annat i en lång rad skönlitterära böcker, på en tanke om att samhället ytterst borde styras av en omsorgstanke som framförallt låg kvinnor nära, en ”modersinstinkt”.
Andra återkommande tankar är en kritisk inställning till äktenskapet och kvinnors underordning samt visioner om ett boende där barnomsorg, städning och näringsriktig matlagning handhas av experter. Robertson ger ingående sammanfattningar av hennes böcker i sin bok.