Strejkbrytare


Det är svårt att överskatta pressens roll för den tidiga arbetarrörelsen. Rent kronologiskt springer svensk fackföreningsrörelse upp ur tryckeri och sättarbänk med Typografiska föreningen. Men även agitatoriskt: tidningar och tillfällighetstryck är det huvudsakliga kommunikationsmedlet vid sidan om möten och demonstrationer.

Därför är det inte så konstigt att dagspressens fasta avdelningar, dess artikelformat och dess annonser blev lika många former att leka med i den skriftliga agitationen. Kanske är det distansen mellan manuskriptets mening och sättarens praktiska bearbetning som föder leklusten: Den arbetsdag i vilken liberalers frihandel, konservativas pansarbåtar och borttappade plånböcker mot hittelön löses upp i kanterna och blir nästan samma. Ibland bubblar det nästan över av påhittighet. Välbekanta rubriker som TELEGRAM, VIGDA, TILL SALU vrids och vänds, blir lika många genrer för spex och ironi. Ja, även konventionerna kring riksdagsreferat blir vapen om man håller dem rätt.

Listade namn i arbetarpressen

Ett populärt sätt att brännmärka pliktförgätna kamrater var att lista deras namn i arbetarpressen. För att ge det en extra knorr användes ibland dödsannonsens form: “I och med sitt svek var NN död för sina gamla arbetskamrater, förolyckad i det blockerade arbetet”. Den vanligen avlidne är strejkbrytaren, gulingen, ”den Modärne Judas”, svartfoten, den ”dubbelt bra”. Ja, uppfinningsrikedomen och tråkningarna blev med tiden så effektiva att riksdagsgubbarna 1899 stiftade en särskild lag, Åkarpslagen, som innebar att den som inte lämnade deras ”arbetsvilliga” i fred riskerade stränga straff.

Lagen verkar inte helt ha förmått stävja annonserna. ”Att den högste på Bergsjöholm” skrev strejkande skånska lantarbetare, ”behagat till sig inkalla arbetsförmannen Håkan, efter en lefnad af 37 år, några månader och många dagar, tillkännagifves. Och är han hvarken sörjd eller saknad af oss.” (Aurora 3/12 1904) Det hela komplett med psalm (Arbetets söner) och svart sorgkant kring annonsen.

En del var mer ambitiösa än så. Efter järnvägsstrejken 1922 gav förbannade arbetskamrater ut ett 32-sidigt fotoalbum, Svarta själar, med bilder av och register över strejkbrytare.

Dödsannons i Social-demokraten 27/10 1896


Föreningsrättsstriden mellan Sveriges tobaksarbetare och Cigarrfabrikantföreningen

Ett exempel från vårt bibliotek: under den stora föreningsrättsstrid som Sveriges tobaksarbetare utkämpade mot Cigarrfabrikantföreningen 1896 lät fackförbundet publicera en dödsannons i Social-Demokraten. Symboliken är drastisk, men mycket stod på spel. Konflikten rörde inte lönenivåer eller avtalsdetaljer, utan tobaksarbetarnas rätt att överhuvudtaget organisera sig fackligt.

Cheferna lockoutade alla sina anställda, och krävde att de skrev under personliga deklarationer där de förband sig att inte bli medlemmar i någon fackförening. Med ryggen mot väggen valde fackföreningen att betala ut konfliktersättning inte bara åt medlemmar, utan också åt alla de oorganiserade arbetskamrater som fann sig utestängda från sina arbeten.

Den bitterhet som riktades mot de som valde att skriva under och gå tillbaka till arbetet, har inte bara lämnat spår i Social-Demokratens spalter, utan också i fackföreningens arkiv. Som i denna minnesruna där presskonventionen upprepas på fri hand:

“Död åt förrädarne!” – Svenska tobaksindustriarbetareförbundet, avdelning 2:s arkiv. Ref: 4878/37. Fotografi: 4878_37_1.

Från strejbrytare till medlem

Att dödförklara strejkbrytare går mycket bra under pågående konflikt. Men vad gör man med de som envisas med att gå igen när den är över? I vissa fall rör det sig om tillfälliga turister i arbetslivet: Fumliga studenter som försöker lista ut vad som är upp och ner på en sopkvast, som rensar rovor för första gången i sitt liv, och strax är tillbaka vid lärosätet för att skryta om sin samhällsbevarande insats över punschpokalen. Ibland är det någon som har hamnat på sniskan, en ”dubbelt-bra” suput eller småkriminell som ingen arbetsgivare frivilligt behåller när strejken är över.

Men den som faktiskt är tobaksarbeterska då? Som biter ihop under tråkningarna, jobbar sig genom krisen, blir kvar på jobbet. Hur hanterar man henne? När låter man udda vara jämt? Och 10 000-kronorsfrågan: Hur förvandlar man förrädare till medlem.

Lyckligtvis fanns det former för den som ville återvinna arbetskamraternas förtroende. Ibland gick även vägen tillbaka till gemenskapen över tidningsspalterna, i form av offentliga avböner i förbundstidningen eller det lokala arbetarorganet. Men ofta skedde den i form av ett brev, som det här:

Svenska tobaksindustriarbetareförbundet, avdelning 2:s arkiv. Ref: 4878/37, Fotografi: 4878_37_2.

I glappet mellan dödsannons och avbön kan vi ana en hel golgatavandring. Hårda ord och mobbing, upprörda diskussioner och tysta, besvikna blickar. Och så, i lyckliga fall, ett återinträde i gemenskapen.