Boktips februari 2015


Khalaf, Abdulhadi, Al Shehabi, Omar and Hanieh, Adam (red.), Transit States : labour, migration and citizenship in the Gulf / London : Pluto Press, 2015, 266 s.

De legala ramverk för anställningar och arbetstillstånd för migranter som används ser olika ut i olika länder, men resulterar oftast alla i dåliga villkor för arbetstagarna. Det skapas runt om i världen parallella strukturer, där arbetare på de lokala arbetsplatserna inte har samma rättigheter. De arbetare med medborgarskap har medborgarens rättigheter till välfärd och eventuella trygghetssystem. Men deras kollegor, som arbetar med temporära arbetstillstånd och är medborgare i ett annat land, saknar många av dessa rättigheter. I Gulfstate1921-1945, rna är det inget undantag.

Oljeekonomiernas snabba utveckling bygger till stor del på arbetsmigranter från främst Asien. Regionen är den del av världen som tar emot flest arbetsmigranter, men samtidigt lämnar minst utrymme för dessa att bli medborgare och därmed få medborgerliga rättigheter. Antologin Transit States är resultatet av en workshop som hölls i Istanbul 2012 och bidragen diskuterar olika aspekter av migrantarbetarnas verklighet i Gulfstaterna. Författarna är statsvetare, ekonomer, sociologer, antropologer och arbetsmarknadsforskare.

Förutom att boken ger en täckande genomgång av Gulfstaternas ekonomiska utveckling, och migrantarbetarnas rättigheter, är det genomgången av Kafala-systemet som är riktigt intressant. Kafala är det system av sponsorer som används när migrantarbetare anställs av företag verksamma inom Gulfstaterna. Andelen medborgare i gulfstaterna är låg jämfört med andelen gästarbetare. I Baharian var det 2012 ca 49% medborgare och 51% gästarbetare, medan siffrorna för Förenade Arabemiraten var 11% medborgare och 89% gästarbetare. Visum och uppehälle i landet garanteras av migrantens sponsor, som oftast är arbetsgivaren, men alla medborgare i gulfstaterna har rätt att ta ut hyra genom kafala-systemet av de migranter de sponsrar. De anställda har inte många rättigheter. De kan inte byta arbetsgivare själva, inte resa in eller ut ur landet utan sponsorns godkännande och så vidare. Det är vanligt med små bemanningsföretag, som har uppemot 50-talet anställda, som sedan hyrs ut till kundföretag. Stor del av dessa arbetare jobbar inom hushållssektorn eller byggindustrin. Men systemet fungerar på samma sätt för arbetare från globala nord.

Zak Cope, Divided world divided class : global political economy and the stratification of labour under capitalism / Montreal : Kersplebedeb, 2015, 457 s.

Det förefaller mig som om vissa begrepp som används för att skapa förståelse av olika samhällsfenomen emellanåt förs åt sidan för att ersättas av andra. Detta sker emellanåt på grund av något så svårdefinierbart som ett förändrat samhällsklimat, något som skapas av olika intressen och där det starkaste intresset ger det tydligaste avtrycket. Då även det vi kan kalla den akademiska diskursen utgör en nog så viktig del av detta samhällsklimat, påverkas naturligtvis även denna.

Att vissa begrepp slussas åt sidan, innebär således inte nödvändigtvis något paradigmskifte. Inte heller att de, eller för den delen de forskare och analytiker som använde sig av dem, upphört att vara användbara eller att de företeelser och fenomen som de avsågs belysa och ge en förståelse av när de brukades upphört att existera. Detta bevisas inte minst av att andra begrepp, ibland hela batterier av sådana, måste skapas för att åtminstone nödtorftigt fylla igen de hål de lämnade efter sig i förståelseväven när de lyftes ut ur diskursen. De begrepp som således förs in, tenderar emellertid att vara vagare och mer nedtonade än de de ersatte.

Imperialism är ett sådant åt-sidan-fört begrepp. Förmodligen kan inte det samma sägas om begreppet kapitalism. Dock kan det sägas att själva förståelsen av kapitalismen förändrats och att en anledning till det är att begreppet imperialism avförts från agendan. Dessa tankar väcks till liv på nytt när Zak Copes bok ligger framför mig. Hur svårt blir det inte, tänker jag, att ens tillnärmelsevis begripa förhållandet mellan nord och syd, mellan rika och fattiga delar av världen, mellan första, andra och tredje världen, mellan centrum och periferi, samt den ojämna utvecklingen, den globala ojämlikheten, rasismen och kapitalismens utveckling, och den explosivitet som ryms i detta, utan ett begrepp som imperialism?

För Cope är det uppenbarligen omöjligt. Imperialismen, det ojämlika förhållandet mellan centrum och periferi såväl vad gäller varuproduktion, vinstfördelning och handel som arbetsförhållanden och lön, utgör enligt honom själva grundbulten i den kapitalism vi känner och har känt sedan långliga tider. När han i detta sammanhang även återupplivar begreppet arbetararistokrati säger, och visar, han dessutom på att en del av de vinster och det mervärde som imperialismen genererat i centrum verksamt bidragit till att, för att uttrycka det aningen vulgärt, hålla arbetarklassen i detta centrum vid gott mod. Den andra sidan av det myntet stavas rasism. Rasism som en del av själva systemet, ett verksamt sätt att splittra och dela upp. Rasism inte som ett resultat av något ”falskt medvetande”, utan som ett resultat av ett starkt intresse av att bibehålla ett imperialistiskt, (ny)kolonialt system som genererar stora fördelar åt centrum och dess medborgare. Alltså denna titel: ”Splittrad värld, splittrad klass.”

Sara Lidman (red. Annelie Bränström Öhman), Stilens munterhet : Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985 / Stockholm : Bonnier, 2014, 621 s.

”Är på sista sidan av korrekturet / Aldrig så jobbigt som denna gång tror jag”. Orden är Sara Lidmans från den 19 juli 1979. Boken som då låg inför sista korrekturet var Vredens barn från Jernbanesviten. Annelie Brännström Öhman har lyckats med att förmedla författaren Sara Lidman och dennes arbete då dagboksurvalet – även om de innehållit privata inslag – uppehåller sig kring författarskapet och under en period av författarinnans liv som var allra mest produktiv och framgångsrik. Sara Lidman flyttar under denna period, 1975-1985, hem till Missenträsk i Västerbotten och författar bland annat Jernbanesviten som kom att bli en av hennes mästerverk.

Bränström Öhman är en god Lidman-kännare och ger fina introduktioner både till författarskapet och de olika korshänvisningarna till verken som Lidman skrev på under tiden för författardagboken. ”Stilens munterhet! […] det nästan hörbara jublet på manuskriptsidan” – är Lidmans upptäckt av den stil som hon vill förmedla med sitt skrivande, en upptäckt som Bränström Öhman gestaltar i både urval och beskrivningar.