Boktips oktober 2017


Lars Jarnhammar: Johan-Olov / Vulcan Media, 2017, 292 s.

Om någon skulle kunna axla epitetet ”arbetarförfattare” så torde det vara Johan-Olov Johansson (1874-1955). Smed, fackföreningsman, kommunalpolitiker, hembygdsskildrare. Han ville i sina populära berättelser ”skildra människorna, ty många äro de som deltagit i arbetet”, som han skrev i samlingen ”Det gamla järnbruket” (1948). Men han ville också skildra en epok – de gamla järnbruken i Bergslagen – som snart skulle försvinna. I sin nittonde och sista bok, ”Milrök” (1951) skrev han:

”Jag vill för en senare tids barn berätta om det gamla bergslagsfolkets liv och leverne. Om deras egenartade sätt att göra – låt oss säga – kulturhistoria.”

Johan-Olov Johanssons historia är också en klassresa, från den fattiga uppväxtmiljön i Dalabergslagen till livet som välbeställd politiker och författare i Stockholm, en klassresa som också skildrar arbetarrörelsens framväxt och Sveriges omdaning från fattigsverige till välfärdsland, ungefär på samma sätt som man kan läsa Ivar Lo-Johanssons självbiografiska berättelser eller Per Anders Fogelströms Stockholmsromaner.

Författaren Lars Jarnhammar är Johan-Olovs sonson. Johan-Olov och Stina Johanssons båda söner Helge och Yngve fick utbilda sig till ingenjörer, dottern Karin till sjuksköterska. Det tog bara två generationer av 1900-talet för denna för Sverige så typiska klassresa. Sverige slapp de, för övriga Europa katastrofala, världskrigen. Den svenska industrin gick på högvarv under stora delar av 1900-talet. Den socialdemokratiska regeringen genomförde sociala reformer. Sverige moderniserades och urbaniserades på ett sätt som få andra länder i Europa. När Johan-Olov Johansson avled 1955 var det svenska folkhemmets blomstringsperiod i full blom.

När han föddes 1874 hade en stor brand ödelagt stora delar av ångsågen i Skutskär, tillsammans med alla de lusiga arbetarbarackerna. Föräldrarna, sågverksarbetaren Olof Petter och hans hustru, pigan Maria, ägde, som författaren skriver, bara kläderna på kroppen. Marias arbetsgivare, en poliskonstapel, lät henne av ren barmhärtighet bo hemma hos sig med barnet.

Sågverksindustrin går för högfart, men Olof Petter protesterar mot arbetsgivarnas sänkta löner så mycket att han blir avskedad, och familjen flyttar flera gånger. På en såg utanför Göteborg mister Olof Petter halva tummen i en arbetsolycka. Förvaltaren ryter, enligt Johan-Olov, till fadern när han ligger avsvimmad på golvet: ”Det är väl för fan inget vilohem det här! Har du fått en sticka i fingret?”

I Horndal i Bergslagen arbetar Olof Petter så mycket att han ofta bara sover några timmar om dygnet, på golvet i sågspånet. Men snart råkar han ut för en ny olycka på sågen och skadar ena benet. Han blir nu tvungen att gå med käpp och får förnedra sig till att endast passa ångmaskinen. Men hans många historier om industrialismens födelse i Sverige ska sonen Johan-Olov senare omvandla till litteratur. Han dör, bara 41 år gammal, sedan han tvingats bort från bruket för att arbeta i skogen mitt i vintern, där han blir förkyld och dör i hög feber.

I berättelsen om Johan-Olovs liv blandar sonsonen fakta och fiktion. Det berättar om en tid när hela Bergslagen var fyllt av hyttor och gruvor. Många av historierna i boken känns igen från Johan-Olovs egen produktion av folklivsberättelser. Här sätts dom in i sitt sammanhang och i Johan-Olovs eget liv. 15 år gammal går han med i nykterhetslogen Trygghet i Horndal. Många av medlemmarna ska bli aktiva socialdemokrater. Som hjälpreda i smedjan får han höra den ena mustiga historien efter den andra. Han kan nu också hjälpa sin mor med uppehället för henne och brodern Elon. När han är 17 kommer Branting till Horndal och agiterar. Därefter bildas en fackförening, som dock upphör efter en kort tid.

I samband med den stora strejken 1902 bildas metallklubben i Horndal. Året efter får han några dikter publicerade i Fredrika Bremer-förbundets tidskrift Hemtrefnad. 1905 får han möjlighet att köpa en tomt för att bygga ett eget hus i området Villahed. Han börjar nu en snabb karriär inom Järn- och Metallarbetareförbundet som ska sluta med att han väljs till ordförande i förbundet 1920. Han skriver regelbundet i tidningen Järnarbetaren, ofta under signaturen Garm, och fungerar, om än inte alltid till namnet, som tidningens redaktör.

Johan-Olov blir en av Metalls flitigaste agitatörer och föredragshållare. På resorna får han också möjlighet att träffa gamla bruksarbetare och intervjua dessa. 1917 är han med om en hungerdemonstration utanför Slottet. Högvakten är fördubblad, skriver han, men demonstrationen ytterligt fredlig. Själv håller han och familjen hungern på avstånd genom att odla potatis i kolonilotten i Råsta i Stockholmstrakten.

Tidigt tar han upp frågan om industriförbund och industriell demokrati. Den stora metallkonflikten 1923 blir hans elddop som Metallordförande men han undviker statlig inblandning och får arbetsgivarna att gå med på medlarens bud. Den svenska metallen är efterfrågad i mellankrigstidens Europa. Efter att i några år varit LO:s kassör går karriären vidare när Johan-Olov 1932 blir invald i Stockholms stadsfullmäktige. Efter veteranen Knut Tengdahls död väljs han 1935 till stadsfullmäktiges ordförande. Ordförande i den socialdemokratiska gruppen blir däremot hans ärkefiende, vänstersocialisten Z. Höglund som han ska kämpa mot i år som kommer. 1936 inviger Johan-Olov Bromma flygplats, 1930-talet är en tid för stora byggnationer i Stockholm: Västerbron, Slussen, den nya tunnelbanans första spadtag. Johan-Olov kan känna sig som en ”katt bland hermelinerna” när han på Bromma flygplats iklädd frack och hög hatt umgås med kungen och höga representanter från hov och regering.

1936 filmas hans bok Brofors, under titeln Järnets män. Den skildrar livet vid ett bruk i Bergslagen, den fackliga organiseringen och den nya tidens inträde. Men i Finland får filmen inte visas, den anses ”uppviglande”!

1939 avgår han som stadsfullmäktiges ordförande, förtretad över att vänstersidans kandidat Fredrik Ström blir ny ordförande. I fortsättningen kommer han ägna sig åt bokskrivande. En bok om året är hans produktionstakt de sista åren. Han får nu ägna tid åt barnen Helge, ingenjör på Electrolux som numera heter Jarnhammar i efternamn, Karin, som är Röda kors-sjuksköterska, och Yngve, som konstruerar kassaapparater för Svenskt Kontrollregister. Samt åt tre ganska nyfödda barnbarn.

Johan-Olov hade aldrig som vuxen tillhört de vänsterradikala. Han motarbetade ökat statligt inflytande, talade för centralisering inom LO, och blev med ålderns rätt tveksam till alltför stor industriell demokrati på kommunistiskt vis. För SAP:s nye ordförande, den unge Tage Erlander hade han inget större förtroende. 1949 kommer en ny film baserad på hans böcker, Smeder på luffen. Premiären ska efter Johan-Olovs önskan ske på Folkets hus i Horndal. Två gamla smeder hälsar honom välkommen och kallar honom ”Lill-Olle”, ett namn han bar som liten, då han arbetade vid bruket med Lancashiresmide och som valsare. Det var härifrån han fick all de historier han senare skulle krydda sina böcker med: Krutgubbar, Kärnfolk, Flammornas folk och Det gamla järnbruket. Böcker som kan tryckas i 100.000 exemplar!

Den sista sågen i Dalälvens utlopp i Östersjön försvann 1987. Idag för det litterära Johan-Olov-sällskapet det gamla smedsarvet vidare. Men smedjan i Horndal sprängdes 1978. Där finns idag bara några murrester kvar. Johan-Olov Johansson avled 1955 och vilar på kyrkogården i Horndal bredvid hustrun Stina. Karl XIII-bron i Älvkarleby, där de träffades som unga, finns kvar än idag.

Paul A. Baran, Paul M. Sweezy, Monopolkapitalet / Lund : Zenit; Rabén & Sjögren, 1970, 358 s.

The age of monopoly capital : selected correpondence of Paul A. Baran and Paul M. Sweezy, 1949-1964, edited by Nicholas Baran and John Bellamy Foster / New York: Monthly Review Press, 2017, 528 s.

I 1968 års verksamhetsberättelse för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek går det bland annat att läsa följande:

”Intresset för vissa ämnen (u-landsproblem, marxism m.m.) som redan 1968 hade blivit starkt, kan nu tydligt avläsas i förlagsverksamheten. Att Marx ’Kapitalet’ nu äntligen fått en läsbar svensk översättning är bara ett exempel bland många vi har sett i år. Böcker som för ett och ett halvt år sedan var nödvändiga att skaffa på originalspråket […] kan numera läsas på svenska och når därmed en större läsekrets i vårt land än vad originalet gjorde. Den svenska bokmarknaden har under det gångna året varit så rik att de flesta områden av vikt kan fyllas huvudsakligen med svenskspråkig litteratur. Exempel: Studentrevolterna, Cuba, Latinamerika, Tjeckoslovakien, marxism etc.”

Bland alla de böcker av vänsterkaraktär som översattes och publicerades på svenska under slutet av 60-talet och 70-talets inledande år finns Monopolkapitalet av Paul A. Baran och Paul M. Sweezy, vars originalutgåva kom 1966 och vars svenska översättning av Teddy Arnberg och Ingvar Larsson gavs ut 1970 som nummer två i serien Tema Teori (Zenit, Rabén & Sjögren) – nummer ett utgörs av György Lukács’ Lenins tankevärld.


Som John Bellamy Foster skriver i sitt intressanta förord till brevsamlingen är boken, som publicerades i USA 1966, den utan tvivel mest inflytelserika marxistiska skrift som någonsin blivit publicerad i USA och att den verkat som en inspirationskälla för några av vår tids viktigaste radikala och revolutionära rörelser (s. 13).

Paul A. Baran föddes 1910 i Ukraina, då en del av Tsarryssland, och var av judisk börd. Efter en krokig väg genom bland annat Ryssland, Polen, Tyskland och Frankrike, emigrerade han till Förenta staterna i slutet av 1930-talet. Med sig hade han en gedigen och dokumenterad erfarenhet av forskning i ekonomi, bland annat under Frankfurtskolans Friedrich Pollock och Rudolf Hilferding, författaren till den inflytelserika Das Finanzkapital.

Med ett introduktionsbrev från den polske ekonomen Oskar Lange, vid den tiden professor i ekonomi vid universitetet i Chicago, i handen närmade han sig Paul Sweezy, en av Harvarduniversitets ledande forskare i ekonomi, när denne var i full färd med att gräva sig ned i det universitetets bibliotekskatalog. Biografiskt sett fanns det inte så mycket som förenade Sweezy, född i en välmående New York-familj samma år som Baran, med den man som nu stod framför honom. Men de fann varandra snabbt, till stor del beroende på ett gemensamt intresse för marxistisk ekonomi.

1949 sjösatte Sweezy tidskriften Monthly Review tillsammans med Leo Huberman, bland annat känd för boken Människans rikedomar (på svenska 1969). Ungefär samtidigt inleddes en omfattande korrespondens med Baran, som förutom att handla om deras respektive privatliv och Barans bidrag till tidskriften även kom att utgöra en grund för det som skulle bli boken Monopolkapitalet.

Boken skildrar hur något, den fria konkurrensen, som kanske aldrig funnits mer än i teoriboken, sjunker undan och lämnar plats för något helt annat, det centraliserade jätteföretaget med all dess makt och kopplingar till stat, militär och välfärdsinstitutioner. Den kan i vissa avseenden sägas vara en vidareutveckling och uppdatering av Karl Marx’ teorier, som utarbetades mer än ett sekel tidigare, och flyttar fokus till det land som överflyglat England som ”det rikaste och mest utvecklade kapitalistiska landet”, nämligen Förenta staterna. Stark tonvikt läggs vid imperialismen och dess effekter. Hoppet står till en världsomfattande revolution, ytterst baserad inte på de kapitalistiska ländernas arbetarklass utan på emancipatoriska rörelser i det som vid denna tid gick under namnet Tredje världen. Intressant är även bokens betoning av avfall och slöseri, i grund och botten en ekologisk fråga, för kapitalismens överlevnad.

Låt oss ta ett längre citat:

”Den borgerliga ideologin är inte längre en världsåskådning som försöker urskilja en ordning i ett existerande kaos och att upptäcka en mening i livet. Den har förvandlats till en sorts låda med olika slags verktyg och knep för att uppnå den borgerliga politikens centrala mål. Och detta mål – som bourgeoisin i sin ungdoms vår definierade i termer av materiella framsteg och individens frihet – begränsas uttryckligen alltmer till bara en enda sak: bevarande av status quo, även kallat den ’fria världen’, med all dess uppenbara ondska, absurditet och irrationalitet. ( … ) Alla strävanden för att åstadkomma ett bättre, människovänligare och rationellare samhälle anses ovetenskapliga, utopiska och omstörtande; samtidigt framhålls den existerande samhällsordningen inte bara som den enda möjliga, utan som den enda tänkbara.” (s. 297-298).

Det första brevet i den publicerade korrespondensen är från Sweezy till Baran 17/2 1949 och handlar till stor del om Rudolf Hilferding, av vilken det just publicerats en artikel i Monthly Review. I sitt svar klargör Baran, som alltså samarbetat med Hilferding, en del rörande denne. Hans politiska omdöme var dåligt, påpekar Baran. Även när Hitler blivit utnämnd till kansler, kunde han hävda att det bästa vore att göra ingenting, varvid han viftade bort Barans tankar om möjligheten av att utlysa en generalstrejk. Endast ett par dagar efter det tvingades han fly undan Gestapo, gick i landsflykt i Frankrike, varifrån han utvisades till Tyskland av Vichy-regimen och dog i fångenskap. Det näst sista brevet är daterat 22/3 1964, skrivet av Baran och i detta fall adresserat till Beatrice och Harry Magdoff. Baran berättar om sina ambitiösa planer och avslutar med orden:

”Write; it would be so good to sit down for a quiet evening and have a chat cum cognac.”

Av allt att döma är detta Barans allra sista brev, fyra dagar senare är han död. Det sista brevet i volymen är ett brev till Barans son Nicholas, som tillsammans med Bellamy Foster redigerat boken.

De publicerade breven visar på en sjudande och ytterst levande intellektuell diskussion mellan två vänner som inte alltid är ense. I slutänden finns Monopolkapitalet, innan dess ett blötläggande, ett vägande av för och emot, ett givande och ett tagande, ett synande av argument och kunskaper. Som Baran påpekade för Sweezy i ett brev från mars 1964: ”Either one sticks to Marxian dialectics or else I don’t know what we are taking about.”

Avslutningsvis bör nämnas att två ytterligare kapitel skulle ha ingått i Monopolkapitalet, men inte gjorde så på grund av Barans död. Båda dessa finns däremot att läsa i tidskriften Monthly Review – ”Some theoretical implications” i nummer 64/3 (July-August 2012) och ”The quality of monopoly capitalist society : culture and communications” i nummer 65/3 (July-August 2013).

Rekommenderas kan även artikeln ”Monopoly Capital : a half century on” i samma tidskrift, nummer 68/3 (July-August 2016).