Mirakelteknikerna: från bilar till bloggar


Nya agitationssätt har etablerats i takt med den tekniska utvecklingen. Finns en ny mirakelteknik eller ett nytt spännande medium så måste dessa helt enkelt exploateras politiskt — inte minst i valrörelserna.

Detta är en bearbetad version av en artikel tidigare publicerad i boken Rösta! : om PR, prylar och påverkan : en bok / av Janne Sundling m fl (2009). Första delen av artikeln bygger på Martin Grass: ”Röda bilen och andra bilar i färg”.


”Jätteturnéer per bil”

Sent på eftermiddagen den 24 maj 1911 körde framtiden in i samhällena Mölnbo och Gnesta i Sörmland. Den kom i form av en röd bil av märket Mathis med röda vimplar och tre socialdemokratiska agitatorer – Kata Dalström, Carl N. Carleson och Hjalmar Gustafson – som passagerare. Giftermålet mellan politik och teknik, som skulle bli ett av 1900-talets signum, hade just ingåtts.

Då, 1911, stod riksdagsvalet för dörren. Det skulle bli ett viktigt val. Arbetarrörelsen var ordentligt försvagad efter storstrejken ett par år tidigare. Samtidigt tillämpades de nya generösare rösträttsreglerna för första gången. Om man kunde mobilisera väljarkåren fanns många mandat att vinna.

Socialdemokratiska ungdomsförbundet bestämde sig för ”ett djärvt grepp”. En ny agitationsform skulle användas i den kommande valkampanjen: agitationsturnéer med hjälp av en av tidens tekniska moderniteter: automobilen.

I februari 1911 dyker ett cirkulär om jätteturnéer per bil första gången upp i tidningen Stormklockan. Röda bilar skulle sändas ut för att genomkorsa landet, från Ystad till Haparanda. Med dessa ”rörliga talarstolar” hoppades man kunna hålla möten lite varstans och nå också de mest avlägsna platser.

Den som tror att de svenska partierna är bakåtsträvande dinoasurier utan förnyelseförmåga har missat att de alltid legat i fronten när det gäller att ta till sig ny teknik i valtider. Teknikförälskelsen går som en röd, eller blå om man föredrar den färgen, tråd genom den politiska historien.

Det började redan före demokratins genombrott, med en rödlackerad Mathis nr. 1039. Den röda bilen var utrustad med torpedkarosseri, sufflett och framfönster, signalhorn, domkraft, 2 strålkastare, 2 fotogenlyktor, 1 baklykta, 1 gaskök, luftpump, nödiga verktyg, verktygslåda och hela 16 hästkrafter under motorhuven vilket gav en marschfart av 50-60 km/tim och en lugn och behaglig gång som enligt Stormklockan ”väckte ett visst förtroende hos mötande landhästar”.

Röda bilen inköptes, på avbetalning, för 6 500 kr. Insamlingar och broschyrförsäljning under agitationsresorna bidrog till finansieringen. Dessutom skulle varje ort som fick besök av bilen betala 25 kronor i förskott. Samtidigt skrev man påpassligt ett avtal om att dela ut reklam åt firman John Fröberg, Finspång, vilket gav 1 000 kronor.

Mathisen följdes mycket snart av en Buick, eftersom agitationsresorna skapade ett massivt intresse ute i landet. Och det var inte bara egna sympatisörer som drogs till de nya kampanjmetoderna. Motståndarna följde snabbt efter. Svenska folkförbundet, grundat 1906 som stödorganisation till högerpartiers föregångare Allmänna valmansförbundet, skickade ut en blå bil på agitation. Den blå bilen kom t.o.m. iväg på sin agitationsresa några veckor före den röda bilen.

Valrörelsen 1911 blev snart ett rally mellan röda och blå bilar på svenska landsvägar, ”vår lustiga kapplöpning” enligt rapporterna, där man ibland kom samtidigt till samma mötesplats och utkämpade dueller biltalare mot biltalare. Både den blå och den röda bilen drabbades av incidenter på vägen. Om blå bilens start i Gävle den 1 maj (!) berättar Stormklockan att den körde upp på en plantering på Nygatan och krockade med ett träd. Det sågs som en ”från vår synpunkt lyckad” start, och ”ett dåligt omen” för folkförbundets agitation.

Röda bilen råkade ut för att motståndare lade stenblock på vägen, en gång sköts det mot bilen, passagerarna fick springa efter skenande hästar och lugna uppskrämda människor. När Per Albin Hansson skulle vara kartläsare under turnén hemma i Skåne skröt han med att han inte behövde någon karta – med resultat att man hamnade ute på en åker.

Den tidens vägar var fulla av ”helvetets små avgrunder” och båda sidors bilar drabbades av punkteringar, fick skjutas på eller ibland dras med häst och oxe till närmaste verkstad. Å andra sidan rapporteras det om applåderande åskådare vid vägkanten och om blommar som ströddes framför en bil. Agitationsbilarna var en sensation på många håll och folk gick ibland flera mil bara för att se dem.

Men när de röda och blå bilarna rullade ut på gropiga svenska sommarvägar fanns redan förebilder utomlands. Suffragetterna i England hade använt bilen i kampen för kvinnlig rösträtt under valen 1909 och 1910. Och 1912 var en bil inblandad i något som idag troligen skulle ha klassats som terroristaktion: suffragetter körde fram till Downing Street No. 10, hoppade ut, kastade sten mot premiärministerns bostad och försvann snabbt igen. Bilar hade också förekommit under valkampanjer i USA.

Rekordval

Hur framgångsrik var då den svenska bilagitationen? Förslaget om den nya agitationsformen hade först mött skepsis hos en del socialdemokrater. Skolpolitikern Värner Rydén var t.ex. rädd att den röda bilen skulle ”förstöra valrörelsen och ödelägga valet”. Han hade fel. Socialdemokraterna gjorde ett rekordval och ökade från 30 till 64 mandat i andra kammaren, vilket enligt ungdomsförbundets Zeth Höglund inte minst berodde på röda bilen; ”den största agitatoriska succés som socialdemokratin i vårt land någonsin haft, ett triumftåg utan like genom landet”.

De röda bilarna besökte sammanlagt inte mindre än 531 platser och drog över 330 000 åhörare. Som agitatorer på turnéerna medverkade många av den tidens mest kända vänsterpolitiker som Kata Dahlström, Zeth Höglund, Fredrik Ström, Einar ”Texas” Ljungberg, Ivar Vennerström, Rickard Sandler, Per Albin Hansson och Gustav Möller. Även själve arbetarhövdingen Hjalmar Branting följde med under ”några dagars våldsam sträckturné”, genom Värmland i augusti.

I en rapport till Stormklockan får vi veta att Mathisen fungerade ”som ett urverk” under denna resa och mötena avlöpte ”utan något mankemang”. Huvudintrycket av dagarna blev: ”mindre ansträngande än många andra”. När Branting hade lämnat röda bilen började dock äventyren. ”Vid avfärden krånglar bilen, ett benzinrör har blivit igentäppt, och vi sitta fast i första bästa backe. Vänliga armar hala oss upp”.

Efter succén 1911 fortsatte man agitationsturnéerna med röda bilar även kommande valår. 1912 gjordes också ett försök med valpropaganda per båt. ”Den röda F-båten” kallades en niometers mahognybåt med maxfarten 7 knop som gav sig ut på agitationsseglats från Kristinehamn i mitten av maj. Namnet anspelade på högerregeringen Lindmans förhatliga pansarbåtsprojekt.

Båtagitationen blev dock en flopp, kanske därför att en bil fortfarande sågs som spektakulär på 1910-talet. Båtar däremot var old news. Dessutom märktes bilen på ett helt annat sätt när den drog fram på vägar och genom samhällen. Det fanns egentligen bara en teknisk innovation som hade potential att slå bilen – flygplanet.

”Tills den dag vi kunna använda röda aeroplan anser jag de röda bilarna vara de utomordentligaste talartribuner för socialismen och min innersta önskan är, att idén blir använd i den utsträckning den förtjänar”, menade agitatorn Einar Ljungberg.

Men så blev det inte. Flygande agitationsturnéer visade sig för dyrt och tekniken var fortfarande alldeles för riskabel. När flygplan omsider kom i politiskt bruk var det för att någon gång dra omkring valbanderoller på himlen. Efter första världskriget blev det istället de nya medierna grammofon och film som slog igenom i den politiska agitationen.

Grammofonskivor och film

Under 1920-talet började ledande politiker tala in sina föredrag på 78-varvsskiva. En av de första politiska stenkakorna var Brantings tal i rösträttsfrågan 1918. På baksidan: Hjalmar Brantings sorgemarsch, komponerad av Hugo Alfvén. Grammofontekniken användes sedan ända in på 1960-talet, då sladdriga EP-skivor massdistribuerades till väljare i ute i landet.

Grammofonskivan var ändå mera samlarobjekt för de redan trogna än agitationsredskap. Annorlunda blev det med filmen. Under demokratins första trevande år då den politiska affischkonsten utvecklades och den moderna valrörelsen tog fastare form föddes också en ny filmgenre: valfilmen, stum i början men ivrig att utforska mediets alla nymodigheter.

En av de första längre valfilmerna var socialdemokraternas ”Vårt land är ditt” från kosackvalets år 1928. Filmen, med manus av Karl Fredriksson, ”Nordens Karlsson”, och animationer av konstnären Arvid Olsson, var också en av de allra första tecknade svenska filmerna. Olsson räknas som en stor innovatör på området och den svenska reklamfilmens fader. Han skulle göra flera hundra animerade filmer från starten 1924.

”Vårt land är ditt” utspelas mot bakgrund av den bittra Stripakonflikten som hade fällt Rickard Sandlers s-regering året innan.

Tre stillbilder ur filmen Vårt land är ditt. Den liberale statsministern C.G. Ekman - arbetarrörelsens ledande hatobjekt vid den här tiden - statuera exempel genom att trycka ner en arbetslös i Stripa gruvhål med sin jättelika tumme.

I en av filmens nyckelscener försöker den liberale statsministern C.G. Ekman – arbetarrörelsens ledande hatobjekt vid den här tiden – statuera exempel genom att trycka ner en stackars arbetslös i Stripa gruvhål med sin jättelika tumme. Inspiration från, eller parallellen med, Disneys tidiga filmer är tydlig.

Men valfilmen befann sig ännu i en trevande begynnelse. Den skulle ha sin verkliga guldålder på 1930-, 1940- och 1950-talen. Nu med ljud och svensk films stora stjärnor som Edvin Adolphsson Adolf Jahrl, Elof Ahrle, Holger Löwenadler, Stig Järrel, Gaby Stenberg, John Botvid, Åke Grönberg och Hjördig Pettersson i rollerna gick valfilmen upp på biografernas ordinarie repertoar och drog masspublik.

Den klassiska valfilmen regisserades ofta i pilsnerfilmens buskisanda och byggdes upp kring karaktärer som den klurige arbetaren (socialdemokraterna), den rättrådige handlaren (folkpartiet) eller den strävsamme småbrukaren (bondeförbundet).

Ibland bjöds det på rena sång- och dansnummer som i ”Per Albin svarar – Välkomna till oss” en revyfilm från 1946 med statsministern själv och finansminister Ernst Wigforss bland de medverkande.

(Filmen visas här intill via Youtube, där en användare lagt upp den.)

Några kända valfilmer

”När Berg och Fält bytte yrken”

Socialdemokraternas valfilm 1932: En arbetare och en bonde beslutar sig för att byta jobb. Båda får känna att den andre har det tufft och att man inte kan hoppas på förbättringar utan att hjälpas åt.

”Kärlek och monopol”

Högerns valfilm 1936: Bensinförsäljaren Axel (Holger Löwenadler), som är förlovad med affärsbiträdet Elsa, diskuterar monopol (särskilt på bensin). Statens intressen ställs eget ansvar och privat företagande. (Läs mer om filmen i Svensk filmdatabas.)

”Känn dej som hemma”

Kommunisternas valfilm 1948: Hurtfriskt folklustspel med en ung Ingrid Thulin i en av rollerna. Man marscherar mot framtiden till sången ”Från hela industrin, från väv och symaskin, vi kommer och humöret är snart som eld i krut…”. (Läs mer om filmen i Svensk filmdatabas, Se filmen i litet format.)

”De valde friheten!”

Folkpartiets valfilm 1948: En rad påhittade historiska händelser från 1500-, 1600- och 1700-talet samt 1940-talet där huvudpersonen Törne (Edvin Adolphson) alltid väljer friheten som ”liberal” vid orättvisor och förtryck. (Läs mer om filmen i Svensk filmdatabas.)

”Skattefria Andersson”

Socialdemokraternas geniala valfilm från 1954: Herr Anderson (Stig Järrel) är missnöjd med skattetrycket och fantiserar om en skattefri tillvaro. I en dröm får man som han vill, men upptäcker snart att det kanske inte blev så bra ändå. (Läs mer om filmen i Svensk filmdatabas.)

Filmen visas direkt via Socialdemokraternas Youtube-kanal.

TV-reklam

Efter Skattefria Andersson var det svårt att utveckla genren vidare. Valfilmen höll ändå ställningarna fram till slutet av 1950-talet då nästa mediemodernitet dök upp och snabbt lade valrörelserna för sina fötter. Det var TV:n som tog död på valfilmen, även om den skulle dyka upp igen som en fågel Fenix på 1980- och 1990-talen i form av korta reklamsnuttar på bio.

I USA och andra länder hade politisk TV-reklam redan gjort debut. Att radion och senare TV inte blev politiska agitationsredskap i Sverige berodde knappast på brist på intresse från partierna. Etermedierna reserverades nästan från början för det som idag kallas public service, och fick en upphöjd och neutral ställning som samhällets särskilda kanal för folkbildning.

Bakgrunden var bl.a. en utbredd rädsla för vilken genomslagskraft radio- och TV-propaganda skulle kunna ha. Inte utan anledning. Radions roll före och under andra världskriget hade gjort klart att tekniken inte självklart stod i demokratins tjänst, utan lika gärna kunde sälja totalitära idéer.

Att TV ändå blev så utslagsgivande, trots att mediet inte behärskades av partierna som filmen, berodde på TV kunde bestämma en valrörelses dagordning och, inte minst, lyfta fram enskilda politiker med medial utstrålning. Att göra sig bra i rutan blev snart lika viktigt som politikens sakfrågor. Genom att uppträda i TV kunde man också demonstrera hur modern och allmänt framåt man var. Olof Palme har kallats den förste TV-politikern.

Medan de gamla agitationsformerna rustades ner eller lämnades att stagnera utvecklade partierna en besatthet av TV-mediet under 1960- och 1970-talen. Alla nyhetsprogram bandades av partikansliernas pressavdelningar och man höll noggrann koll på hur mycket tid motståndarna fick. Det som alla visste: att det som inte syntes i TV inte hade hänt, och att TV:s slutdebatter kunde avgöra ett val.

E-post och webb

Beroendet av TV skapade förstås en frustration över att bli filtrerade och inte själva kunna sätta agendan. Därför hälsades Internet med glädje och lättnad när det dök upp som 1990-talets nya mirakelteknik. Partierna hoppades att kunna gå förbi de massmediernas redaktionella filter genom att kommunicera direkt med sina väljare via e-post och webb. e-demokrati blev ett av tidens modebegrepp.

Carl Bildt var först ut med sitt elektroniska nyhetsbrev och tog därmed hem priset som modernast i klassen. Men alla riksdagspartier skapade snabbt avancerade webbplatser för information och kontakt. Ledande politiker på riks- och kommunnivå började hålla sig med egna hemsidor, bloggar eller elektroniska nyhetsbrev. Och redan inför valrörelsen 1996 kunde statsvetarna tala om ”Internetval” eller ”webbval”.

Även om förväntningarna på nätet som valvinnare i början visade sig något överdrivna har e-post, chat, diskussionslistor och bloggar blivit viktiga redskap för politisk agitation och väljarkontakt. Det parti som vill driva en framgångsrik valkampanj måste idag behärska ett svällande digitalt smörgåsbord. Vilket blev tydligt i valrörelsen 2006, när nätet steg fram som den självklara förstakällan för att söka politisk information, och så småningom ta politisk ställning.

Glöm torgmöten, glöm brevlådereklam, glöm TV – 2006 var det webbar, e-postlistor och bloggar som regerade. Och partierna svarade förstås med att bulla upp allt vad de hade på nätet. Aldrig tidigare hade deras webbplatser varit så avancerade, och aldrig hade det funnits så mycket att läsa, lyssna eller titta på och ladda ned.

Enligt Per Schlingmann, då kommunikationschef hos moderaterna, strävade partiet efter att finnas där väljarna fanns: ”på hemsidan och andra digitala kanaler. Men det handlar också om att se nätet som ett annonsmedium där man kan samarbeta med andra sajter och synas på diskussionsforum på samma sätt som på insändarsidor”. I gengäld tänkte man sig att minska antalet torgmöten radikalt.

Många av de nya partier som har sökt väljarnas förtroende under 2000-talet är helt eller delvis nätbaserade. Deras politiska kommunikation är uppbyggd kring nätet, och när de söker nya medlemmar är det inte affischer eller upprop i tidningen som gäller, utan en vass webbplats. Dagens politiska opinionsbildning är därmed inte längre beroende av komplexa organisationer eller stora ekonomiska resurser, något som avspeglades i ett rekordstort antal partier som ställde upp i riksdagsvalet 2006.

Sociala medier

Valkampanjer förs idag på nätet lika mycket som i media eller på gator och torg. I EU-valet våren 2009 nådde den digitala teknikberusningen nya rekordnivåer. Kandidaterna twittrade och bloggade och chattade intill utmattning. Events (så kallas politiska möten numera) marknadsfördes på Facebook och videoklipp lades ut på YouTube. Allt efter modell från Barack Obamas epokskapande presidentkampanj 2008.

Särskilt de två största partierna med gott om resurser men för tillfället ont om idéer försökte rakt av kopiera Obamas kampanj med dess fokus på Internet och sociala medier. Men de glömde något, själva budskapet. ”Agera för förändring” och ”Använd din röst för Sveriges bästa” räckte inte riktigt för att övertyga väljarna, trots draghjälp av Facebook, Twitter, YouTube, Flickr och Bloggy. Vilket visade sig i valresultatet.

Lärdomen är väl möjligen att den som försöker uttrycka sin modernitet genom medier trots allt måste ha något mera att komma med. Det hade Obama, efter åtta tröstlösa Bush-år. Ett medium utan innehåll signalerar i längden däremot bara – just det, tomhet. ”Två trötta spelare som tror man kan spela på rutin. Inga kreativa anfallsvinklar”, sammanfattade Helena Svärd på reklambyrån ANR BBDO i tidningen Resumé.

Med eller utan budskap lär vi kunna vänta oss ännu mera twitter och youtubande i valrörelsen 2010. Vägen är liksom utstakad. Nya agitationssätt hade tagits i bruk och blivit etablerade i takt med den tekniska utvecklingen. Finns det en ny mirakelteknik eller ett nytt spännande medium så måste det helt enkelt exploateras politiskt. För så har det gått till i världens modernaste land sedan åtminstone 100 år.

Fast riktigt sant är det inte. I skuggan av tidens tekniska underverk har telefonen – en uppfinning från 1800-talet – länge varit partiernas viktigaste kampanjverktyg. De stora partierna brukar ha ambitionen att ringa upp omkring en miljon väljare varje valår. Men telefonen är ju inte längre något medium som skickar ett budskap om modernitet, så politisk telemarketing väljer man att tala ganska tyst om.