Arbetarrörelsens första maj-demonstrationer har sin upprinnelse i den amerikanska fackföreningsrörelsen och dess kamp för åtta timmars arbetsdag.
År 1884 beslöt man att kräva åtta timmars arbetsdag för sina 400 000 medlemmar från den 1 maj 1886. För att genomdriva detta gick arbetarna i strejk. Vid ett möte på Haymarket i Chicago öppnade de som skulle skydda strejkbrytarna, eld mot de strejkande. Fortsatta sammanstötningar ledde till att sju arbetare dömdes till döden. I november 1887 avrättades fyra av dem. En av dem begick självmord. De återstående två fick sina straff ändrade till livstids fängelse; de blev dock senare benådade.
År 1889 bildades Andra internationalen i Paris och den amerikanska delegationen kom då med förslaget att första maj 1890 borde bli en gemensam manifestationsdag för jordens alla arbetare. Parollen som kongressen i Paris fastställde kom från Australien, där man ända sedan 1856 hade drivit kravet om åtta timmars arbete, åtta timmars fritid samt åtta timmars vila.
Första maj-firandet, som från början var tänkt som en engångsföreteelse, kom efter 1890 att bli arbetarrörelsens särskilda högtidsdag.
50 000 deltog i Sverige
I Sverige började arbetarrörelsen i god tid förbereda sig för första maj. Redan den 7 december 1889 tog tidningen Social-Demokraten upp frågan i en ledare. Den 1 april 1890 fanns på förstasidan ett stort uppslaget upprop:
”Till demonstration 1 maj! I alla länder där det finns en självständig arbetarrörelse, rustar sig arbetarna till jättedemonstrationer. Den fruktansvärt långa arbetstiden förslöar arbetarna, gör det omöjligt för dem att känna sitt värde som människor, lägger dem i en förtidig grav, skapar en reservarmé av arbetslösa.”
På 22 platser i landet demonstrerade arbetarna denna första gång och i Stockholm hade över 50 000 personer samlats, trots att det var en torsdag och en vanlig arbetsdag. Vädret var strålande vackert och demonstrationståget gick från dåvarande Cirkus på Karlavägen till Ladugårdsgärde, där ytterligare deltagare mötte upp. Två talarstolar var uppställda för det tiotal talare som, förutom Hjalmar Branting och August Palm, medverkade.
I Sverige var första maj-demonstrationen 1890 lugn och fredlig, men på andra platser förekom våldsamheter, bland annat i Paris.
De första demonstrationerna skrämde många människor. Man såg med bävan och skräck demonstrationståget komma och trodde att det var revolutionen som var på marsch. Så småningom blev första maj-demonstrationerna ett festligt inslag i vårfirandet. 1939 blev första maj allmän helgdag, den första svenska helgdagen utan kyrklig anknytning. Åren 1940 och 1941 avstod arbetarrörelsen från sitt första maj-firandet för ett allmänt medborgartåg. 80 000 personer tågade då från Humlegården till Gärdet med banderollen ”För Sveriges frihet och oberoende” främst i ledet.
Fotografierna och programmet för 1890 är hämtade ur Första maj (samling). Samlingen består av spridda maj-tidskrifter, maj-flygblad, fotografier med mera. Övriga handlingar rörande första maj finns i organisationernas arkiv, till exempel i Socialdemokraternas och Stockholms arbetarekommuns arkiv.
Se en första maj-film med historiska bilder ur ARABs samlingar