Boktips mars 2014


Frank, David, Provincial Solidarities : a History of the New Brunswick Federation of Labour /Edmonton, Alta : AU Press, 2013, 280 s.

The New Brunswick Federation of Labour grundades 1913 i sydöstra Kanada och hade i september 2013 hundårsjubileum. Detta verks publicering sammanföll med detta hundraårsfirande, samt hade sin upprinnelse i ett samarbete och projekt om arbete och historia knutet till Brunswick. Organisationen är speciell på så sätt att den endast hade två andra jämlikar på sin tid, British Columbia och Alberta. Den sistnämnde är  den äldsta organisationen av sitt slag i Kanada.

Brunswick Federation var en lokal sammanslutning för arbetare och förbund i regionen, men var inget förbund i egentlig mening. Organisationen riktade sig tidigt till arbetare och deras krav på rättmätig kompensation. En av deras största bedrifter är genomdrivande av arbetarnas kompensation, vad gäller rättmätig lön.

Författaren påtalar faran i att glömma det som gjorts och sagts när det kommer till organiserade arbetares bedrifter. I dagens samhälle brottas vi med samma frågor som för 100 år sedan, med  arbetslöshet och ekonomisk oro. Författaren menar att det är lätt att glömma att arbetarorganisationer har en speciell roll att fylla, nämligen att påtala den principiella motsägelsen i kapitalistisk ekonomi: kontrollen och distributionen av välstånd. The New Brunswick Federation of Labour hade som förbund ett stort och viktigt ansvar regionalt men även i en historisk kontext för den kanadensiska arbetarrörelsens historia.

In the history of social reform, the unions are one of the more successful examples of how working-class citizens have found ways to establish durable organisazations of opposition to the shortcomings of the existing economin system. s, 223.

Boken tillkom efter önskemål från fackliga organisationer och aktivister som sökte material för att introducera medlemmarna till den egna historien. Den är rik på arkiv-, bildkällor och tidningarsartiklar. Verket utgör del 5 i serien Working Canadians.

Ingela Johansson, Strejkkonsten : röster om kulturellt och politiskt arbete under och efter gruvstrejken 1969-70 / [Göteborg] : Glänta Produktion, 2013, 480 s.

GENOMDRIV ALLA ERA KRAV
NI HAR VÅRT FULLA STÖD
INSAMLINGEN PÅGÅR

Så löd det korta budskapet i ett telegram från arbetarna vid Moderna museet i Stockholm till strejkkommittén i Kirunas sporthall.

Telegrammet, som sändes i december 1969, endast några dagar efter att den stora gruvstrejken inletts, kan ses som ett av många vittnesmål om den breda uppslutning som fanns kring gruvarbetarnas kamp för bättre och mer värdiga villkor. Inte minst var just stödet från landets kulturarbetare påtagligt, vilket är ett förhållande som blir särskilt tydligt vid läsningen av denna bok.

Utifrån ett gediget arkivmaterial och ett stort antal intervjuer med personer som direkt eller indirekt var involverade i händelserna levandegör Ingela Johansson här ett betydelsefullt stycke svensk samtidshistoria. Det är däremot inte i första hand någon linjär redogörelse för de korta vintermånader då strejken pågick som möter läsaren, utan en samling dokument, berättelser och återberättelser som tillsammans beskriver ett skeende när det kulturella arbetet samverkade med, eller uppgick i, det politiska – och hur strejken fortsatt leva vidare i det kollektiva minnet.

Mathias Rosenlund, Kopparbergsvägen 20 / Helsingfors : Schildts & Söderströms, 2013, 165 s.

När blev jag fattig? Går det att komma ur?

Mathias Rosenlund har skrivit en av 2013 års kanske mest självutlämnande och rättframma självbiografier om hur det är att vara fattig i det så kallade välfärdssamhället. Samhället är i hans fall Finland, men skulle på många sätt kunna vara vilket som helst av de nordiska länderna. Hur bär man på en yttre fattigdom när ens inre är rikt på intryck och kunskap, en bildning som däremot inte kan rå på de yttre sakförhållandena? Osökt tänker man på autodidakterna bland arbetarförfattarna – de som liksom Rosenlund föds inom arbetarklassen och till fattigdom, men som bildar sig och strävar uppåt. Rosenlund upplever sig däremot som fast mellan två klasser.  För utan inkomst eller tillgångar är bildningen ett kapital som inte går att översätta till samhällets syn på rikedom. Det är heller ingenting som nödvändigtvis lyfter en från fattigdomen. Bitvis är romanen nattsvart och melankolisk i anslaget. Rosenlund hittar däremot ett tonläge där fattigdomen förvisso är påtaglig och utarmande, men samtidigt rymmer en plats för författaren att positionerna sig i en egen klass som iakttagaren och berättaren.

Kanske har det med klass att göra, och kanske är det så enkelt som att höra pengarnas röst tala i sin vardag: din svaghet hör inte hemma i det här sammanhanget, och lösningen är inte att ändra på sammanhanget, utan att kasta ut dig som är svag och fattig. (s. 108)

Ingvar Carlsson, Lärdomar : personliga och politiska / Stockholm : Norstedt, 2014, 182 s.

Ingvar Carlsson – den motvillige statsministern som kom att bli en av Sveriges, historiskt sett, mest ledande politiker har här skrivit en bok om sitt privata och politiska liv. Den är inte en självbiografisk bok i strikt mening utan snarare betraktelser signerade Carlsson. Personligt och politiskt blandas om vartannat. Den är intressant både som ett stycke nutidshistoria, samt skarpa betraktelser av politikens funktion från den socialdemokratiska fåran. Den rymmer även djupare funderingar kring ideologi och klass. Mordet på Olof Palme är något som återkommer, hur det kom att inte bara skaka Sverige utan även Ingvar Carlsson som person. Behovet av vänner och ovänner var med Carlssons egna ord essentiellt för att klara de utmaningar han ställdes inför:

När motvinden blåser hårt upptäcker man sina bästa och mest pålitliga vänner. […] Man ska vara rädd om sina vänner och se sina motståndare som en tillgång. (s. 99)