Boktips april 2015


Jon Asp, Film för folket : om Folkets Hus och filmen / Stockholm : Premiss, 2014, 232 s.

Så gott som parallellt med den svenska arbetarrörelsens genombrott utvecklades filmen, som i vissa kretsar liknats vid proletären bland de sköna konsterna. Under filmkonstens första årtionden såg många inom arbetarrörelsen filmen som ett slags ”opium för folket”. Till kinematografförevisningarna strömmade nämligen människor ur arbetarklassen, men filmutbudets karaktär var knappast folkbildande.

När Sergei Eisenstein i 1920-talets mitt färdigställt en av tidernas mest stilbildande filmer, den Sovjet-propagandistiska mastodontverket Pansarkryssaren Potemkin, blev den totalförbjuden i Sverige, så när som på ett undantag. Tio år senare, när Leni Riefenstahl släppte den ökända Viljans triumf, var uttrycksmedlets suggestionskraft uppenbar. Att folkrörelse-Sverige nästan samtidigt tar de första, trevande stegen mot ett mer omfattande inflytande över biografer och filmutbud, är måhända en tillfällighet, men icke desto mindre ett historiskt faktum.

I denna rikt illustrerade bok bjuder filmvetaren Jon Asp, bekant från bl.a. Aftonbladets kultursidor, in sina läsare på en historisk utflykt till ett av folkhemsbyggets mindre besökta områden. Produktionsbolaget Nordisk Tonefilm fungerar som ett slags nav för Film för folket. Mot slutet av det i den nära omvärlden brinnande andra världskriget upphandlades Nordisk Tonefilm av Folkets Hus-rörelsen, för att senare övertas av det rörelseanknutna bolaget Svenska Folkbiografer. Avsikten med övertagandet var att Folkbio dels kunde ta över produktionen, dels förse sina salonger med ”publikfostrande” filmer, vilket låg i linje med folkrörelsernas intentioner. Några frukter av den produktion vidtog är Arne Mattssons världsberömda kassako Hon dansade en sommar, samt en trio av det då ännu unge filmgeniet Ingmar Bergmans tidiga alster. Därtill ska även läggas en omfattande import av en mängd numera klassiska filmer. Förutom att med lätt hand teckna den svenska ”folkhemsfilmens” historia, ger författaren även en insiktsfull bakgrund till det folkrörelseägda Nordisk Tonefilms uppgång såväl som dess fall. Kraven på att samtidigt tjäna både pengar och allmännyttan var, begripligt nog, hart när omöjliga att uppfylla.

Trots att boken mestadels behandlar ett årtusende vi nu lagt bakom oss, lyfter Asp förtjänstfullt fram Folkets Hus och Parkers betydelse för att det idag finns digitala biografer i många svenska glesbygdsområden och mindre samhällen. FHP har även, varandes en delägare i TriArt, importerat en stor mängd kvalitetsfilmer till våra salonger, samt deltagit i produktionen av en rad kritikerrosade svenska filmer. En av dessa är Gabriela Pichlers Äta sova dö, som utan vidare rabalder skulle kunna kallas 2000-talets hittills bästa och viktigaste svenska film.

Walidah Imarisha & Adrienne Maree Brown (red.), Octavia’s brood : science fiction stories from social justice movements / Oakland : AK Press, 2015, 296 s.

Whenever we try to envision a world without war, without violence, without prisons, without capitalism, we are engaging in speculative fiction. All organizing is science fiction. Organizers and activists dedicate their lives to creating and envisioning another world, or many other worlds – so what better venue for organizers to explore their work than science fiction stories? s.3

Octavia Butler (1947-2006) var i flera avseenden en science fiction-pionjär av rang. Som kvinnlig, afroamerikansk författare blev hon motvilligt ett slags unikum inom genren. I hennes verk ventilerades radikala idéer om klass, sexualitet, rasism, militarism, och kritiken mot samtida hierarkier löper som en röda tråd genom hela författarskapet. Vidare fick hon under sin alltför korta levnadsbana en hel del priser för sina alster, men också för sin konstnärliga gärning i stort.
Octavia’s Brood är en purfärsk sci-fi-antologi, även om redaktörerna för ändamålet tagit sig friheten att utmejsla begreppet ”visionary fiction”. Med detta avses science fiction som specifikt ägnar sig åt att konkretisera andra, mer jämlika och rättvisa världar än vår egen. För det är, som bokens undertitel ger vid handen, en samling berättelser sprungna ur sociala rörelser. Och det är en brokig skara författare vi har att göra med. Förutom de två redaktörerna är det hela 20 bidragsgivare. Dessa kommer från alla möjliga förhållanden och hade i princip bara någon form av kreativt, socialt engagemang som gemensam nämnare innan de skrev sina noveller. Ja, några bidrag har faktiskt skrivits av människor utan erfarenhet av att skriva science fiction, än mindre skönlitteratur! Visst finns här ett och annat namn som känns igen, såsom några redan etablerade författare, och den sedan länge fängslade Mumia Abu-Jamal. Men här finns även texter från obskyra poeter, rappare, independentfilmregissörer, et cetera.
Så, hur bra är denna samling noveller egentligen? Det hör ju till sakens natur att 22 texter från en så pass heterogen grupp författare saknar såväl stilistisk som tematisk konsekvens. Men som helhet är antologin ändå genomgående läsvärd. I sina bästa stunder kan dess texter väcka läsarens egna radikala visioner till liv – och det, om något, måste ses som ett gott betyg. Nu får vi bara hoppas på att någon ger ut en liknande bok, vari bidragen kommer från aktivister i världens alla hörn.