Anders Sundelin, Brevbäraren som försvann, Weyler (2019), 273 s.
Den första måndagen i april 1976 dök inte den excentriske, vänsterengagerade brevbäraren Bo ”Bosse” Jansson upp på jobbet. Detta var ovanligt – han hade varken tagit ledigt eller sjukanmält sig. Arbetskamraterna blev oroliga och en av dem sprang hem till honom och knackade på dörren, men förgäves. När de ringde svarade ingen. Sedan dess har ingen varken sett till eller hört av Bosse Jansson.
Anders Sundelin försöker i den här boken reda ut vad som egentligen hände den gänglige brevbäraren för fyrtio år sedan. Gick han i något främmande lands ledband? Ledde hans engagemang i Svensk-albanska föreningen till hans död? Gick han under jorden för att slippa alla det moderna samhällets krav? Frågorna är många. Finner författaren en gång för alla lösningen på denna svenska gåta?
Heba F el-Shazli, Trade unions and Arab revolutions : challening the regime in Egypt, Routledge (2019), 245 s.
Heba el-Shazli påvisar att utvecklingen under och efter den ”arabiska våren” inte kom till över en natt. Tvärtom en lång tids motstånd, underbyggda av kampen för arbetsrätt i Egypten, protesterna. Ofta kom detta motstånd från fackföreningsrörelsen och dess medlemmar. Deras krav om bättre villkor (som en högre minimilön) blev så småningom uppblandade med mer politiska krav, som till exempel Mubaraks avgång. Statens reaktion på de strejker och demonstrationer som följde byggde upp mod hos befolkningen i stort.
Slutsatsen i el-Shazlis bok blir i förbifarten fastställd åtskilliga gånger innan boken har kommit fram till de sista kapitlen. Boken är dock en noggrant upplagd genomgång av en lång historia. Heba el-Shazli definierar breda termer som ”fackförening” likväl som egyptiska diton. Även den teoretiska utgångspunkten gås igenom innan den verkliga djupdykningen sker.
”The use of the term [f’ia] by the media, opposition elites, and the general public was meant to belittle or diminish demands and grievances by workers. By placing the workers into a special interest group, they were not representative of the larger whole, the masses, and the people.” (s. 100)
Johann Hari, Depression – det är inte bara du: Diagnos på ett omänskligt samhälle, Bazar, Stockholm (2019), 334 s.
Vad är det som gör att psykisk ohälsa ökar så kraftigt runt om i världen och är verkligen ”lyckopiller” en lösning på detta problem? Journalisten Johann Hari försöker i sin senaste bok, nyligen översatt till svenska, hitta svaren på dessa stora frågor. Genom intervjuer med forskare och med människor som lidit av depression försöker han gräva i varför människor mår dåligt idag och vad vi kan göra åt det. I boken använder Hari även sitt eget liv som ett exempel.
Författaren har själv under hela sitt vuxna liv lidit av psykisk ohälsa. I många år trodde han att lösningen var psykofarmaka. Men trots att dosen ständigt ökades mådde han inte bättre. Varför? Efter att ha undersökt saken grundligt konstaterar Hari att vi har missförstått vad ångest och depression är för något. Han menar att detta inte är någon kemisk obalans som sitter i våra hjärnor; det grundläggande problemet återfinns i samhället och hur vi lever där. Vi kan inte skuldbelägga personer som har depression och ångest och förvänta oss att detta är något de ska kunna lösa genom individuella förändringar. Det är ett kollektivt problem som beror på samhällets struktur, skriver Hari, och därför måste vi gemensamt försöka bygga ett mänskligare samhälle och avlägsna orsakerna till varför många mår dåligt.