Ur en broschyr om en ”principiellt aggressiv” klubb.
Vårt bibliotek mottager många gåvor och vi är mycket tacksamma för detta. Somliga är mycket stora, som Sveriges Arbetares Centralorganisations bibliotek och Kooperativa förbundets bibliotek. Andra är mindre. Men stora eller små är vi tacksamma i alla fall, inte minst för att dessa gåvor ger oss möjlighet att fylla igen hål i våra samlingar och att byta ut alltför väl använda exemplar mot bättre.
Just nu sitter jag med en gåva med anknytning till Zäta Höglund. I denna finner jag bland mycket annat en broschyr med titeln Klubb 44, utgiven av Steinsviks förlag 1944. Bland klubbens medlemmar finner man namn som Arne Häggqvist, Artur Lundkvist, Per-Olov Zennström, Jan Fridegård, Karl Vennberg, Verner Aspenström, Birgit Cullberg, Karl Gerhard, Lars Ahlin, Harry Ahlberg, Stig Sjödin, Nils Ferlin …
”Klubb 44 som är en principiellt aggressiv institution och mycket hellre tilltalar sin publik med spydigheter än med artigheter skall heller inte smickra DIG.” Så inleds broschyren. Lite längre fram sägs det att klubben ett tag var på väg att få namnet Pudelklubben, eftersom pudeln ansågs ”kunna bli en lämplig nationell symbol, både lätt att framställa i form av emblem att bära i rockslaget och idealisk att ställa upp som slagord i konkurrens med ’En svensk tiger o. dyl.’ ’En SVENSK PUDEL SKÄLLER ÅTMINSTONE!” Mot detta namnförslag opponerade sig emellertid bland andra Artur Lundkvist, som sade sig hysa en övervinnlig ”motvilja mot en hund som lät sig till den grad misshandlas av civilisationen att den alltid uppträder med halva kroppen slätklippt … ”
Den fyrtiosexsidiga broschyren låter författare och intellektuella som Fridegård, Harry Martinson, Maria Wine, Lundkvist, Zennström och många andra komma till tals med sina uppfattningar om klubbens målsättning. Själv fastnar jag för ett inlägg av Stig Ahlgren, som jag inte kan låta bli att citera ett längre stycke ur:
Vad jag förväntar mig och hoppas av Klubb 44:
Att den inte blir en bankettinstitution. Vi har en mycket fin diskussionsförening som heter ”Forum”, där man äter först och talar sen – för mätta magar. På en riktig debatt ska hungern slita i inälvorna. Eventuellt närvarande porslin ska inte ätas på utan kastas med.
( … )
Att klubben inser vikten av att bearbeta statsmakterna, även då den som kraftigast opponerar mot dem. Inbjud riksdagsgubbarna, även bönderna, och spänn dem framför kulturplogen. Kultur kommer för övrigt av colere, odla. Debatt och polemik, som inte söker anknytning till dem som skall görat, hör hemma under varietéparagrafen och bör beläggas med dubbel nöjesskatt.
Att Klubb 44, som har bemärkt tidningsfolk i sin krets, hänsynslöst angriper problem som pressen, även den radikala, helst går utenom. Drag sedan fegheten vid näsan genom att framtvinga detaljrika mötesreferat, som gör tidningarna medskyldiga vid spridandet av de eviga sanningarna!
Att Klubb 44 inte grips av elefantiasis och genom att välja in för många medlemmar (det ska ju alltid vara ”namn” gubevars) själv blir en trogen spegelbild i smått av de missförhållanden den föresatt sig att bekämpa. För att i detta hänseende draga mitt strå till stacken stannar jag utanför, som en absent men dock friend.