Att göra tiden politisk med hjälp av en almanacka
Under lång tid gav varje svensk arbetarorganisation med självaktning ut en egen almanacka eller kalender.
Den första ”Folkkalendern” utgavs 1915 av socialdemokratiska ungdomsförbundet. Namn och utformning kom från Finland där partivännerna i flera år med framgång utgivit en ”Folkkalender” både på finska och svenska. Förebilder fanns också längre bort i Tyskland och Österrike.
I den första svenska Folkkalendern räknades årets marknader upp, här gavs råd för brevskrivning och råd vid plötsliga sjukdomsfall, Per Lagerkvist reflekterade över konsten och Ludvig Nordström berättade ett ”storsträjksminne”. Strejk stavades ”strajk”, pengar ”pengar” och modern ”modern”, allt i Ture Nermans radikala nystavningsanda.
Folkkalenderns vinjett gjordes 1917 av lvar Starkenberg och genom åren behöll kalendern en slags konstnärlig särställning genom sina illustrationer. Många av dessa hade konstnären Curt Peters som upphovsman. Curt Peters som annars kanske är mest känd för att ha gjort logotypen till den kooperativa tidningen ”VI”.
Under några år fanns en juridisk avdelning som redigerades av den blivande utrikesministern Östen Undén och allmänbildande och statistiska artiklar sammanställdes under 1920-talet av Per Fruendenthal. Nils Flyg skrev om kalendern vid dess 25-årsjubileum:
”Arbetarrörelsen och de olika politiska partierna från den svenska demokratins genombrottsår skildras i Folkkalendern. De politiska förgrundsfigurerna då träder läsaren till mötes.
De flesta är borta nu. Så snabbt glider åren undan, så snabbt lägger sig tidens damm över dagens väldiga strider. De blir snabbt episoder – länkar i en kedja av ständigt skeende.”
Folkkalendern inspirerade andra organisationer till efterföljd. 1919 kom syndikalisternas ”Arbetarekalender” och några år senare började även socialdemokraterna att ge ut ”Tidens kalender”.
Kommunisterna som i och med partisprängningen 1929 förlorat Folkkalendern började ge ut en ny kalender under namnet ”Vår bok”.
Gemensamt för alla dessa kalendrar var att de skulle innehålla en illustrerad almanacka följd av artiklar som skulle vara nyttiga, fostrande och till gagn för arbetarklassens frihetssträvanden.
I nutidens mediebrus kan det vara svårt att förstå betydelsen av en egen kalender. Kampen om tiden och kulturen har kanske heller inte längre samma innebörd eller också har den kampen tagit sig nya former. ”Tidens kalender” fortlevde längst av arbetarrörelsens almanackor och utgavs sista gången 1990.
Arbetarrörelsens kalendrar var ofta illustrerade. 1929-1930 gestaltade exempelvis Curt Peters olika länder med sina motiv. Läsarna fick sedan gissa vilka länder bilderna föreställde.
Se även i vår bibliotekskatalog:
Folkkalendern – utgiven på Finlands soc.-dem. partistyrelses förlag, Finlands socialdemokratiska partistyrelse / Helsingfors 191?-1962, Vårt bestånd: 1911- 1916, 1947, 1949-1960 [luckor]
Folkets fickkalender, Socialdemokratiska partistyrelsen / Helsingfors, 1960-, Vårt bestånd: 1962-1967
Folkkalendern, Frams förlag / Stockholm, 1916-1943, Vårt bestånd: 1916-1943 [luckor]
Tidens kalender, Tiden / Stockholm, 1921-1992, Vårt bestånd: 1921-1992
Vår kultur, Arbetarkultur / Stockholm, 1938-1966, Vårt bestånd: 1938-40, 44-54, 56-59, 61-66 [luckor]
Arbetarekalendern Federativ / Stockholm, 1919-1981, Vårt bestånd: 1920-1981 [lucka]