Ruth Kinna, Kropotkin : reviewing the classical anarchist tradition / Edinburgh : Edinburgh University Press, 2016, v, 266 s.
För dagens anarkister är Pjotr Kropotkin (1842-1921) antingen ett slags upphöjd hjälte, alternativt en person vars tänkande helt enkelt inte är applicerbara på den verklighet vi idag lever i. Däremot fungerar han som en inspirationskälla och pionjär för forskare inom några få discipliner, som förvisso vet att hans vetenskapliga insatser är föråldrade, men inte hans vetenskapliga perspektiv. Till exempel Kropotkins Inbördes hjälp” torde bland dagens biologer framstå som ett ovanligt framsynt verk.
Hur som helst torde denna man vara en av 1800- och det tidiga 1900-talens mest märkvärdiga personligheter. Han var fursten som blev vetenskapsman och anarkist och som därefter levde ett liv som innehöll både fängelsevistelser, exiltillvaro, samt till sist en återkomst till det Ryssland han hade tvingats att fly ifrån. För den som vill veta mer om Kropotkin – läs gärna hans självbiografi En anarkists minnen.
Han gjorde sig ett känd som geograf, radikal tänkare och en som gjorde vetenskapens rön tillgängliga även för människor med låg eller ingen bildning. Dessutom kallas Kropotkin ofta för den mest tillgängliga och koherenta av de klassiska anarkisterna, dit bland andra Michail Bakunin, Errico Malatesta och Emma Goldman också räknas.
För den intresserade är denna bok en riktig bladvändare som bjuder på upplysande redogörelser över den vida kontexten och innehållet i hans filosofiska tillvägagångssätt. Kinna visar bland mycket annat att Kropotkins tänkande och vetenskapliga studier formar en tydlig enhet. Hans sociala teorier är intimt förknippade med det vetenskapliga arbetet, samt hans naturalistiska perspektiv.
Boken är uppdelad i tre delar som, introduktioner och avslutningar exkluderade, omfattar två kapitel vardera. En utgångspunkt för boken var att en läsning av Kropotkin utifrån klassiskt anarkistiska, nyanarkistiska och postanarkistiska perspektiv varken ger en korrekt bild av personen i fråga, eller av dennes insatser inom vetenskap och filosofi. Kinna gör därför en nytolkning och i och med denna högst läsvärda bok slår hon hål på en del tidigare accepterade sanningar.
In many ways Kropotkin’s experience of exile was untypical. The assorted asylum seekers and political refugees who arrived in London to escape particular bouts of repression tended to maintain strong and near exclusive ties with other members of their language-groups. Kropotkin had strong personal relationships with fellow Russians bu the also had connections with his family, was networked with activists and intellectuals across Europé, was lauded in London’s cosmopolitan socialist scene and was well-regarded in British society. When the Liberal MP Sir Charles Dilke made the case against the introduction of the 1905 Aliens Ac the argued that the measure threatened to exclude ’from this country people whom we shall afterwards be ashamed we have excluded’ and invited the House of Commons to remember Kropotkin (s. 50-51).
Dave Randall, Sound system : the political power of music / London : Pluto Books, 2017, xiii, 210 s.
Precis som alla andra konstformer kan musik användas som ett politiskt medel för att åstadkomma förändringar åt det ena eller det andra hållet. Ibland lyckas det, ibland inte. Vad som är ovanligt med just den här boken om musikens politiska kraft är att författaren, britten Dave Randall, själv inte bara är musiker, utan också är politisk aktivist. Han var medlem i brittiska Socialist Working Party mellan 2004-2013. Han har även närvarat på ett flertal demonstrationer, exempelvis Love Music Hate Racism. Dessutom är han, bland annat, en bidragsgivare till PSC (en solidaritetsgrupp i England och i Wales, som med olika medel arbetar för att ge palestinierna en mer dräglig tillvaro). Faktumet att Randall är en erkänt duktig musiker gör den här boken tämligen unik, då det finns flera historiker och sociologer som undersökt protestmusiken, men mig veterligen bara en aktiv musiker. Apropå protestmusik är en central tes i denna bok att protestmusik inte är en genre i sig, då den kan uppstå inom vilken genre som helst; från punk, reggae och afrobeat till hip-hop, funk och country. En låt behöver inte ens ha ett politiskt budskap för att kunna användas som ett politiskt ”vapen”. Randalls politiska uppvaknande kom när han var en tonåring och han en augustinatt var på en festival där han fick höra Special AKA:s mästerverk ”Free Nelson Mandela”.
I had no idea who Nelson Mandela was, but I knew by the end of the first chorus I wanted him to be free. In that one moment, surrounded by thousands of festival goers hollering to the hook, I learned – instinctively felt – that the future is unwritten and ordinary people like me could have a say. Music, I realised, is our weapon (s. 3).
Boken har 12 relativt korta kapitel, där författaren verkligen går på djupet och bredden av musikens förhållande till det övriga samhället. På djupet går han när han undersöker förhållandena under Platons tid, under kejsarnas tid, och under den katolska medeltiden. På bredden täcker så gott som jordens alla hörn; undergroundpunk i Sydafrika som under apartheidstyret utmanade detta; den allom bekante Victor Jara i Chile; musiken under den arabiska våren, med mera.
Avslutningsvis vill jag bara nämna att det, i denna välskrivna bok finns ett helt kapitel (det elfte i ordningen) kallat ”Rebel music manifesto”, som, föga oväntat, är ett manifest att läsa för de som vill begagna musiken som ett slags politisk vänsterkrok.
Erik Sandberg, Jakten på den försvunna skatten : så blev Sverige ett skatteparadis för de rika / Stockholm : Ordfront, 2017, 186 s.
Om bara drygt ett år är det valdag och vi kan nog räkna med att få höra ord som ”Mer pengar i plånboken”, ”Skattetryck”, et cetera, på närmast daglig basis. Jakten på den försvunna skatten är journalisten Erik Sandbergs senaste bok och som undertiteln lyder handlar den i korthet om hur Sverige har blivit ett skatteparadis för de rika – medan alla andra, inte minst de låglönearbetare, arbetslösa och pensionärer fått det sämre ställt. Det är på många sätt chockerande läsning, bland annat ity att boken redogör för hur det omkring 40 år sedan påbörjades en exponentiellt ökande nyliberal attack på allt fler nationer, även vår egna.
Vad har då hänt med det svenska skattesystemet? Vid tillfället ligger vårt ”skattetryck” på omkring 43%, medan det år 2000 låg på 49%. Med 2000-års skatt skulle den offentliga sektorn i runda slängar få ytterligare 250 miljarder. Sandberg blottlägger bland annat vad som skulle kunna betraktas som en konspiration av lobbyister, företagsledare och debattörer medelst politiska dimridåer, förtäckta hot, och ränker, på senare år framgångsrikt fått igenom sina krav på att halvera skatten på bolags- och aktievinster, slopat såväl förmögenhets- som arvskatten. Tillkommer gör även de många jobbskatteavdragen, som ”gett oss mer i plånboken”. Detta är inte ett direkt falskt påstående, men ju mindre vi betalar i skatt, desto fattigare blir den offentliga sektorn. Dessutom bidrar jobbskatteavdragen, samt sänkningen/avskaffandet av bland annat de olika skatter jag nämnt, till ökade klassklyftor. Och att det understundom dyker upp debattörer som pratar om vårt ”skattetryck” och vår ”typiska, svenska avundsjuka” är absurt, när faktum är att amerikanska skattesänkarorganisationer ser på vårt land som ett föredöme.
Det finns, i denna eljest väldigt viktiga bok, en plump i protokollet. Författaren spekulerar nämligen lite väl fritt kring gärningsmannen som låg bakom svärdattacken mot skolan Kronan i Trollhättan för knappt två år sedan. Att som Sandberg fundera kring huruvida ett uppenbart rasistiskt motiverat brott kanske inte hade hänt om gärningsmannen inte råkade vara arbetslös. Något svar på den frågan får vi givetvis aldrig, men den känns helt malplacerad i detta sammanhang. Avslutningsvis: Häromåret gjorde Sandberg såväl en dokumentärfilm för SVT:s räkning. Nästkommande år släppte densamme en bok. Den fokuserar han på växande klassklyftor och relationen löner-vinster. Boken och dokumentären hade samma titel, nämligen Lönesänkarna.