Boktips maj 2017


Rosemary Feurer, Chad Pearson, red., Against labor : how U. S. employers organized to defeat union activism / Urbana : University of Illinois Press 2017, 269 s.

Denna bok handlar om organisering. Organisering från ovan istället för från nedan. Närmare bestämt: Hur arbetsgivare organiserar sig för att behålla, helst utvidga, sin kontroll över arbete och arbetskraft och för att, som en direkt följd av denna ambition, motverka, helst förhindra, all facklig motmakt. Ett genomgående argument i de essäer som utgör boken är, att likväl som det inte går att studera arbetsgivares antifackliga politik utan ett försök att förstå kapitalismens sociala historia, går det inte att förstå de senaste decenniernas högervridning utan att komma till tals med arbetsgivarnas aktivism i ett historiskt perspektiv.

Som bokens båda redaktörer skriver i ett förord, kan inte arbetsgivarnas ständigt återkommande försök att grundfästa sin makt över arbetarna till fullo förstås utan en sammanlänkning av en historia från ovan och från nedan. Detta då de tankar som föddes i hierarkins topp präglades av den kraft som en arbetarrörelse kunde uppvisa i hierarkins andra ände. Någon förståelse av arbetsgivarnas sätt att agera kan således inte uppnås utan att ta hänsyn till arbetarnas verksamhet (och vice versa); ett studium av de båda samtidigt klarlägger kapitalismens sociala historia. Bokens nio essäer utgår från förhållanden i Förenta staterna, men detta gör dem inte mindre intressanta för forskare och allmänhet i andra länder.

Birgitta Dahl, I rörelse : minnen från ett innehållsrikt liv/ Premiss, 2016. 327 s. : illustrerad

En av socialdemokratins verkliga trotjänare, Birgitta Dahl, skriver i denna självbiografi medryckande om sitt händelserika liv i demokratins och politikens tjänst. Född 1937 flyttade hon som barn mycket, då båda föräldrarna var folkhögskolelärare. Flera av hennes kvinnliga släktingar var lärare eller sjuksköterska. Det är därför inte konstigt att Birgitta Dahl kom att arbeta hela livet för jämställdhet mellan kvinnor och män.
Birgitta Dahl beskriver sig själv som en ”duktig flicka” och när hon efter studenten började studera i Uppsala blev hon snart engagerad inom socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, och inom den socialdemokratiska nykterhetsrörelsen. När hon idag ser en man gå med barnvagn eller med ett barn i handen så blir hon glad. Så var det inte när hon växte upp. Flera viktiga jämställdhetsreformer, till exempel delad föräldraförsäkring, bär hennes signum.
1968 valdes hon, 31 år, in i riksdagens andra kammare. Andelen kvinnor i riksdagen var bara tolv procent och hela miljön präglades av det patriarkala arvet. Hon hånades i tidningarna för att hon tog med sig sina små barn till riksdagens, och t.o.m. ammade (dock inte i själva plenisalen, som en tidning skrev). Men också detta motstånd skulle med tiden kämpas ner. Under hennes tid infördes rätten till abort, förbud mot barnaga och ”våldtäkt inom äktenskapet”, fullt utbyggd barnomsorg, förbättrad sexualupplysning i skolan och en rad andra viktiga reformer. Hon skriver inte utan stolthet att när hon valdes till talman 1994 hade andelen kvinnor i riksdagen ökat till fyrtio procent, högst i världen!
Förödmjukande hatbrev och förtäckta eller öppna hot skulle hon få komma att leva med. Inte minst sedan hon starkt engagerade sig för Vietnam, i den socialdemokratiska Svenskakommittén för Vietnam. Hon redogör här noggrant för alla interna strider inom Vietnamrörelsen. Vid en demonstration 1972 blev hon arresterad och under förödmjukande former förhörd av polisen, ända tills hon meddelade att hon var riksdagsledamot! 2008 brändes delar av familjens sommarhus ner i en mordbrand i Öregrund.
Birgitta Dahl reste oerhört mycket och hade flera internationella uppdrag inom FN. Under många år var hon en kontroversiell miljö- och energiminister, illa sedd av företag, fackförbund och kommuner, som varit vana att ta lättvindigt på miljöföreskrifterna, om sådana fanns. Hon fick på sitt bord arbetet efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986, bara månader efter mordet på Olof Palme, och verkade för förbud mot freoner inom industrin. Idogt arbetade hon för löftet om att kärnkraften skulle avvecklas till år 2010, men 1986 blev hon miljöminister, i det departement hon själv varit med om att starta, och efter valet 1991 flyttades hon igen, då Göran Persson ansågs olämplig att i opposition bli socialpolitisk talesperson. Den lojala Birgitta Dahl åtog sig det nya uppdraget, och beklagar i boken att hon tvingades släppa miljöfrågorna.
1994 till sin pensionering 2002 var hon riksdagens talman. När hon efter ett långt liv ser tillbaka känner hon sig både ”allvarlig och sorgsen” över världsläget, och över hur den offentliga välfärden i Sverige delvis nedmonterats, något som hon menar startade 1991 efter finanskrisen, och med en ny finansminister, Allan Larsson, som var svår att samarbeta med. Däremot är hon inte ”desillusionerad”. ”Så länge det finns människor som orkar och vågar slåss för det de tror på, finns det hopp för framtiden, hur mörk världen än ter sig” avslutar hon boken.

Johan Sundeen, 68-kyrkan : svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989/ Bladh by Bladh, 2017. 491 s.

Idéhistorikern Johan Sundeens bok om den kristna vänsterns utbredning  i Sverige under de tumultartade åren kring 1968, ingår i ett forskningsprojekt, ”Arvet efter 1968”, som en av åtta specialstudier. I förordet konstaterar han att ”kristna personers och grupperingars bidrag till vänstervridningen av svensk opinion framstår som påtagligt undervärderat av historieskrivningen”.

Tidskrifter som nagelfars är Kristet Forum, Vår Kyrka, och Vår Lösen. Här menar författaren både hyllades och försvarades i artiklar diktaturer som Kina, Kuba, Vietnam och Nordkorea. I ett särskilt kapitel tar han upp Stockholmsprästen Lars Carlzons engagemang för DDR-Östtyskland. De ”röda prästerna i Lund” som engagerade sig i Vietnamfrågan utforskas, de som i Expressen kallades ”Jesu guerilla”. När ärkebiskop Ruben Josefsson i samma tidning trodde av vänster-prästerna skulle bli ett ”relativt kortlivat fenomen” så motsägs det av författaren, som tvärtom menar att den svenska kyrkan radikaliserats påtagligt. Han exemplifierar med den tidigare ärkebiskopen K.G. Hammar. Han menar att klasskampen från 1968 flyttades in i kyrkorummet och att Bibeln betraktades som en ”politisk urkund”. En central organisation var den av professor Per Frostin ledda Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS).
Samtidigt hävdar Sundeen att det bland vanliga aktivt kristna fanns mycket få som kallade sig ”kommunister”, och inom frikyrkorna i stort sett inga. Bland de intellektuella unga prästerna fanns många inslag av det som i England kallades The New Left. I Sverige representerades den nya vänstern av t.ex. Göran Therborns bok En ny vänster (1966). Viktigt var vad idéhistorikern Svante Nordin kallar ”traditionsförkastelse”.  Sundeen söker också efter liknande uttryck inom den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen., som han menar på 1960-talet blev ”en yta för artikulerande av marxistisk ideologi”. En rest av detta menar han är det inom svenska kyrkan radikala debattforumet Seglora kyrka, där bl.a. socialdemokraten Helle Klein ingår.