Åsa Moberg: Livet (Natur & Kultur, 2017) 411 s.
Åsa Moberg verkar, precis som sin feministiska föregångare Barbro Alfving, alltid ha varit en sorts ”kärringen mot strömmen”. Våren 1968 var hon tjugo år gammal och debuterade i LO-ägda Aftonbladet med en ungdomligt arg debattartikel riktad mot en äldre socialdemokrat, Gunnar Myrdal, som handlade om hur man betedde sig som Vietnamaktivist. Efter det var hon fast som krönikör, kulturskribent, sexrådgivare och TV-recensent på Aftonbladet ända fram till 1996.
Intrigerna på tidningen går som en röd tråd genom boken.
På Aftonbladet var hon en av de unga journalisterna som skrev det idag så beryktade Dokumentet, som dokumenterar de manliga journalisternas sexuella trakasserier. Annars ägnades tiden på 1970-talet åt bland annat Alternativ jul, modeföretaget Mah-Jong, Vietnambulletinen, Folkets Forum, Isolera Sydafrika-kommittén, frågan om romerna, amerikanska desertörer, testande av droger, och i de flesta frågor hade hon andra åsikter än de äldre aktivisterna. Hon blev en del av tidens ungdomsuppror, politiskt var hon socialdemokrat, men en kritisk röst, som inte minst orsakade henne problem på Aftonbladet, där LO fortfarande hade mycket att säga till om. (Socialdemokrat blev hon i Gimo i Uppland, tillsammans med Anna Lindh.)
”Min generation var den första som uppfattade USA som en hotfull stormakt”, skriver hon i boken. Hon protesterade i en krönika mot en skolrektor som kört ut en amerikansk desertör från skolan, för att denne bedrivit ”antiamerikansk propaganda”. Men hon reagerade också mot våldsromantik, som hon tyckte vissa delar av vänstern ägnade sig åt.
I Aftonbladet blev hon snart en uppmärksammad miljöaktivist. Hon stödde öppet Linje tre i folkomröstningen om kärnkraft 1980, och hennes miljöengagemang djupnade sedan hon flyttat med sin partner fotografen och filmaren Tor-Ivan Odulf till Dalarna. Men när hon i en krönika förordade lagstiftning mot kalhyggen protesterade både Statsverket, Domänstyrelsen och Naturvårdsverket och ämnet belades med skrivförbud.
Tor-Ivan Odulf intresserade sig tidigt för psykoterapi, och intresset förde Åsa Moberg vidare till Simone de Beauvoirs böcker, som bara fanns ofullständigt översatta till svenska. Hon lärde sig snabbt språket, och översatte tillsammans med sin andra make, Adam Inczedy-Gombos och idéhistorikern Eva Gothlin, den feministiska bibeln Det andra könet, 2002. Innan dess hade hon tagit sig an Beauvoirs nyckelroman Mandarinerna (1992).
Ett kapitel i boken ägnas åt Eva Gothlins akademiska karriär, hennes intresse för Simone de Beauvoir och skapandet av Nationella sekretariatet för genusforskning, som var en pionjärinsats 1998. Det utsattes för en mindre smutskastning från delar av den akademiska världen, som börjat 1991 när Gothlin doktorerat på avhandlingen Kön och existens.
I många år kämpade hon också för erkännandet av psykisk ohälsa och beskrev i boken Adams bok hur det var att leva med en person med bipolär diagnos. Hon har också tidigt debatterat invandrares situation i Sverige på 1990-talet under rubriken ”en riktig svensk”, och fördelen av att införa en s.k. ”medborgarlön”.
Under hela livet har hon funnit styrka i samvaron med andra kvinnor som Gunilla och Maria-Pia Boëthius, Anette Kullenberg, Anna Wahlgren, Märta Tikkanen, Amelia Adamo, Birgitta Stenberg, almaktivisten Sigrid Hultare och Marie-Louise Ekman. Det blir ett stycke personlig och underhållande kvinno- och samhällshistoria, sett genom ett kritiskt och uppskattande öga.
Anton Nilson, Hundraåringen som gjorde revolution / Eskilstuna : Vaktel förlag, 2017, 352 s.
Den 1 maj 1917 satt ”Amaltheamannen” Anton Nilson (1887-1989) inspärrad i ett fängelse i Härnösand. Samtidigt demonstrerade omkring tio tusen av ortens arbetare som bland annat krävde hans frigivning. På dagen hundra år senare släpptes denna bok, som har en något brokig tillkomsthistoria, emedan Nilson gav ut flera självbiografiska böcker. Den sista han författade själv hette ”Från Amalthea till Ryska Revolutionen” och ederades 1980, samt för 30 år sedan i en utökad upplaga. Den sistnämnde baserades i sin tur på ”Dömd till döden från Amalthea” (1962) och delarna 1-3 av ”Ur mitt liv i Ryssland” (1971-1972). Naturligtvis har vi alla dessa, och ytterligare, självbiografier tillgängliga för hemlån i vårt bibliotek, för den som vill fördjupa sig i detta väldigt händelserika liv. Förutom uppväxten, Anton Nilsons radikalisering, Amalthea-dådet och den därpå följande fängelsevistelsen, finns naturligtvis även redogörelser för hans deltagande i den Ryska revolutionen och mer därtill. Vi får oss även flera välskrivna skildringar av den misär som fordom rådde i Sverige, i synnerhet under de första decennierna i hans långa liv. Följande citat torde säga det mesta om hans upplevelser:
”Livet själv blev min socialistiske läromästare.” (s. 37)
Tillkommer gör även ett antal upplysande texter om Nilson, de flesta skrivna av vännen, tillika tidskriften Offensivs chefredaktör Arne Johansson.
Att bokens titel tycks anspela på Jonas Jonassons succéroman beror kanske på att få den att sticka ut i Google-sökningar eller i den uppsjö av självbiografier som återfinns i bokhandlarna. Tyvärr lär denna hundraåring knappast bli årets mest sålda bok, alldenstund den är höggradigt mer läsvärd än romanhundraåringen.
Lori Jo Marso, Politics with Beauvoir : freedom in the encounter/ Durham : Duke University Press, 2017, 253 s.
Det handlar om att söka frihet i en ofri värld. Människan föds inte fri, hon gör sig fri. Simone de Beauvoir skulle möjligtvis ha kunnat säga något sådant. Det är människans ansvar att sträva mot frihet. Hon skulle möjligtvis kunnat säga något liknande det också. Människan föds in i en situation. Det övergripande samhällssystemet (kapitalistiskt eller inte), ekonomins utformning, ekonomiska ramar, klasstillhörighet, ideologi, diskurs, kön, kropp, andras närvaro … Allt det som finns. Det man dunkar pannan emot, ibland så att den springer i blod. Allt det som, även det skulle de Beauvoir kunnat säga, inte får tillåtas att bli ett fängelse. Men frihet är inget individuellt projekt, som Marso påpekar är det fullständigt meningslöst, ja omöjligt, att uppleva frihet i ensamhet (s. 4). Det är bara tillsammans med andra, ibland med andra mot andra, som någon frihet kan börja anas. Frihet uppstår i kollektivet, men den kan lika väl förloras där. Ingenting är avgjort på förhand, ingenting är heller fast eller står still.
”Att vilja sig fri är också att vilja de andra fria (… )”. Så skriver de Beauvoir i För en tvetydighetens moral (s. 68). Projektet att bejaka den mänskliga tvetydigheten fullt ut istället för att försöka förneka eller maskera den kan, som Marso skriver, verka skrämmande i all sin komplexitet och ansvarstyngd: Vi måste ta avstånd från filosofiska, moraliska och ideologiska (vi kan här tillägga ekonomiska för det bör inte glömmas bort att de Beauvoir är strikt anti-kapitalistisk och att Marx är en ständigt närvarande samtalspartner) system som lägger en ödesbunden och förutbestämd matris över världens utveckling; vi måste inse det misslyckande som viljan att kontrollera andra eller försöken att avgöra framtiden medfört; vi måste lära oss att acceptera att alla individer, precis på samma sätt som vi själva, är både subjekt och en annan, den andre; och vi måste handla på sådant sätt att inte bara utrymmet för den egna friheten utan även andras frihet vidgas (s. 45).
”Freedom in the encounter”. Det engelska uttrycket encounter står för att mötas, råka, träffa på, stöta på. Samt för konfrontera, drabba samman med, sammandrabbning. I Marsos bok framstår dessa möten, dessa sammandrabbningar, som en kraftfull motor i de Beauvoirs praktik. Utan möten ingen frihet, utan möten ingen subjektivitet, utan kamp (och kamp är ett möte, en sammandrabbning) kan ingen frihet uppstå.
Marso kan sägas organisera fiktiva möten med de Sade, Lars von Trier (framförallt dennes film Antikrist) och Hannah Arendt (de båda var samtida men träffades aldrig) för att låta de Beauvoir diskutera med dem och konfrontera dem. I boken skildras även verkliga möten. Ett sådant är med Frantz Fanon, författare till böcker som A dying colonialism, Svart hud, vita masker och Jordens fördömda. Den sistnämnda boken hävdar bland annat de undertrycktas rätt att ta till våld (egentligen motvåld). Som Marso skriver ser de Beauvoir våld som något som bör undvikas så långt det går, men som inte helt kan uteslutas. Detta då varje möte innebär en risk för sammandrabbning och våldet lurar även i de mest privata, intima sammanhang då inte heller dessa kan undfly maktförhållanden, vilka i sig alltid inrymmer våldstendenser (s. 94). Mötet med Fanon sker mot bakgrund av Algeriets befrielsekamp och kolonialmakten Frankrikes våldsamma försök att krossa denna kamp. När de Beauvoir möter detta kan hon inte annat än ställa sig på det algeriska motståndets sida och konfrontera det hat hon möter från sina landsmän.
Ett annat sådant verkligt möte involverar författaren Richard Wright. Hon möter honom i New York och han visar henne runt ibland annat Harlem; sedan, när han lämnat USA, alltför rasistiskt för hans smak, för Frankrike, visar hon honom runt i Paris.
En tydlig röd tråd i Marso bok utgöres av Det andra könet, boken som de Beauvoir skrev 1949; den kan sägas utgöra själva kittet. Denna lika omfångs- som innehållsrika bok lämpar sig inte för korta sammanfattningar; dock kan det sägas att den med såväl ett flertal exempel som en teoretisk underbyggnad visar på vad den undertryckte står inför vad gäller ideologi, mystifikation och våld och hur detta påverkar det dagliga livet, den egna förmågan och uppfattningen om sig själv. Vad en människa således måste utgå ifrån och hantera vad gäller vidgandet av friheten. Därmed sagt att ingenting faller ned från himmelen av sig självt.
Låt oss avsluta detta med att tipsa om en del andra (det finns fler) skrifter av Simone de Beauvoir av senare art som finns i våra samlingar:
Philosophical writings. Edited by Margaret A. Simons with the assistance of Marybeth Timmermann and Mary Beth Mader. Urbana : University of Illinois Press, 2004.
Political writings. Edited by Margaret A. Simons and Marybeth Timmermann Urbana : University of Illinois Press, c2012.
”The useless mouths”, and other literary writings. Edited by Margaret A. Simons and Marybeth Timmermann ; foreword by Sylvie Le Bon de Beauvoir. Urbana : University of Illinois Press, 2011.
På detta en reflektion utan vetenskapliga ambitioner: Simone de Beauvoir hade en medkombattant som hette Jean-Paul Sartre. Om honom skriver mestadels män. Om de Beauvoir skriver mestadels kvinnor. Det går att fundera över varför.