Cinzia Arruzza, Tithi Bhattacharya & Nancy Fraser, Feminism för de 99 procenten / Hägersten : Tankekraft Förlag, 2019, 98 s.
I det här relativt korta men innehållsrika manifestet pläderar författarna Cinzia Arruzza, Tithi Bhattacharya och Nancy Fraser för att den fjärde vågens feminism måste omdefiniera jämställdheten, genom att vi gemensamt och internationellt måste arbeta mot de kapitalistiska krafterna som utarmar jordens resurser och den sociala reproduktionen.
Feministen kan inte längre stå för sig själv, feminister måste förena sig med andra systemkritiska rörelser som arbetarrörelsen, miljöaktivister och antirasister för att kunna motarbeta de utmaningar vår globala värld står inför.
Den feministiska rörelse som vuxit fram de senaste åren är delad i två riktningar. Den ena är en radikalfeministisk riktning, som uppmanar till uppror och kamp mot patriarkatet och kapitalismen genom att bland annat gå ut i vilda strejker för att försvara och förbättra alla kvinnors villkor.
Den andra är den liberala feminismen som arbetar för att ge kvinnor en plats i det offentliga rummet och en möjlighet att nå höga poster i näringslivet. Arruzza, Bhattacharya och Fraser visar tydligt vad de tycker om liberalfeminismen när de skriver
[d]e vill ha en värld där härskande klassens män och kvinnor tar lika stort ansvar för exploateringen på arbetsplatserna och förtrycket i samhället som helhet (s. 10).
Denna typ av feminism är oförenlig med en feminism för de bredare massorna av jordens befolkning (de 99 procenten), då den i själva verket motarbetar inte bara de flesta kvinnors utan även hela jordklotets intressen.
Författarna uppmanar således dagens feminister att ta ställning till om vi enbart ska fortsätta arbeta för formella rättigheter medan planeten brinner upp, eller om vi i alla led även ska arbeta mot kapitalismen för nå ett rättvist och hållbart samhälle för alla.
Griselda Carr, Pit women : coal communities in Northern England in the early twentieth century / London : Merlin Press, 2001, 174 s.
Pit women… är en övergripande men informativ överblick om engelska gruvarbetares hustrur och hur deras liv såg ut under perioden 1900-1947. Den är delvis byggd på personliga erfarenheter, då författaren själv var gift med en gruvarbetare, men boken håller sig på ett mera vidsträckt plan – om än runt de områden i England som Carrs man och familj bodde och arbetade i.
Liksom alla andra arbetarklasshustrur så var gruvarbetarens hustru lika inbakad i mannens arbete som hon var portad från att själv ta arbete inom industrin. Detta dels på grund av de tidigare lagarna rörande kvinnors och barns arbete nere i gruvan, dels eftersom män senare inte ville riskera lägre löner för de arbeten kvinnor tidigare tilläts utföra (som att tvätta och sortera kol, innan detta blev mekaniserat).
Skillnaden mellan många andra arbetarklasskvinnor och gruvarbetarnas hustrur, ligger, som Carr påpekar, i att gruvarbetarna oftast levde i isolerade byar nära gruvorna. Där var hela byn till just för gruvans produktion av kol; det fanns inga andra jobb att ta, och gruvarbetarnas skiftarbeten gjorde det svårt för kvinnorna att komma loss från sina sysslor i huset. Sysslor som inte bara hade att göra med sådant vilken hustru som helst i vissa klasser behövde tampas med, utan också att dagligen tvätta kläderna som användes i gruvan.
Att dagligen hjälpa make och söner, när de var gamla nog att arbeta, med bad när de kom hem då det inte fanns andra ställen att tvätta sig på. Dessutom skulle måltider tillagas för varje man efter sitt skift, samt för barn i skolåldern innan de börjat arbeta.
Förutom detta tillkommer faktumet att gruvarbete var ett farligt jobb, och många skadades. Att hjälpa mannen tillbaka till full hälsa låg på hustrun, då gruvbyar saknade allmän välfärd mycket längre, än städer eller mindre isolerade byar.
Det är svårt att inte bli lite förfärad att läsa om de förhållanden och långa timmar dessa kvinnor hade. En kvinna som Carr nämner var nästan konstant vaken mellan 03.00-0.00, till följd av hennes make och söners skiftarbete.
Trots detta var de lika måna om sitt arbete och att lägga skulden för svårigheter som kom från gruvägare på just gruvägarna. Även om inte alla hade tid eller ork att delta i senare kvinnorörelser eller strejker, så hjälpte de till där de kunde.
Voltairine de Cleyre, The Voltairine de Cleyre reader / Oakland : AK Press, 2004, 251 s.
“Unless the material conditions for equality exist, it is worse than mockery to pronounce men equal.” (s. 5)
Emma Goldman är ett välkänt namn inom anarkismen, men inte alla röster som yttrar sig – än mindre kvinnor – sätter spår efteråt, även om de är väl förtjänta detta. Från vad jag har läst ur The Voltairine de Cleyre reader, så skulle jag säga att de Cleyre förtjänar ett vidare eftermäle och större ryktbarhet.
de Cleyre gick från att ha fördömt de anklagade anarkisterna som beskylldes för bomben vid Haymarketmassakern i Chicago 1886 till att själv bli anarkist (och lovprisad av Goldman som en av Förenta staternas mest framstående kvinnliga anarkister). Likt Goldman så tog sig de Cleyre an ämnen som berörde kvinnans ställning och rättigheter i samhället, likväl som mer “generella” ämnen. Trots detta var de Cleyre och Goldman var oftast hövligt oense i sina åsikter. Goldman var anarkokommunist, vilket inte de Cleyre var, även om hon annars skiftade i tonen för vilken sorts anarkism hon anslöt sig till genom åren.
de Cleyre har skrivit bland annat om Haymarketmassakern, fritänkeri (hon var själv fritänkare), direkt aktion, och äktenskap. I det sistnämnda fokuserade hon på hur giftermålet påverkade både män och kvinnor negativt, men förstås, kvinnor speciellt. de Cleyre definierade äktenskap som ett sorts slaveri.
Notera även en intressant essä om likheterna mellan Förenta staternas uppkomst och tidiga politiska strömningar inom anarkismen, och hur dessa tendenser sedan den amerikanska revolutionen blivit tyglade av staten och gjorts tandlösa.
Boken tar också med en del av de Cleyres poesi, som är ytterligare ett uttryck av de Cleyres politiska ståndpunkter. Tonen i de Cleyres essäer – många var skrivna för att framföras som tal – är oftast, men inte alltid lättläst och gör boken mycket trevlig att läsa.
And I questioned the government then; they had taught me to question it. What have you done – you the keepers of the Declaration and the Constitution – what have you done about all this? What have you done to preserve the conditions of freedom to the people? (s. 180)