Sommarminne: Med SSU på läger i Ådalen 1976


Vi önskar en skön sommar med minnen från ett sommarläger med arbetarrörelsens ungdom. På SSU-lägret Höga kusten i Norrfällsviken samlades 1976 över 3000 SSU:are för att tälta, diskutera politik och samhälle, bada, spela fotboll och gå i den största demonstrationen i Kramfors historia. Läs Monica Anderssons text om hur det var!

I plånboken låg SSU-medlemskort och lägerbiljett. Röda tågen gick från Malmö, Göteborg och Boden.

Artikeln är tidigare publicerad i Arbetarhistoria nr 142 (2012:2).

Jag blir ombedd att göra en tidsresa, 36 år tillbaka. Tycker inte riktigt att jag har tid. Minnena är otydliga. Så får jag ett bildspel, fint ljudsatt med tidens musik. Jag ser bilder av gamla vänner i yngre och fräschare upplaga, av den stora manifestationen och fnissar lite åt kläderna vi bar.

Plötsligt är jag där, ny i politiken, nyförälskad, i gemenskapen, i arbetarrörelsesångerna, i kön till läger-Konsum. Tillbaka i de ljusa sommarnätterna och känslan av att allt är möjligt, på SSU-lägret i Ådalen sommaren 1976.

»För en ung SSU:are var det en berusande känsla (trots ett alldeles alkoholfritt läger) att få tillfälle att prata med de som verkligen fattade besluten och upptäcka att de tog oss på allvar.

Monica Andersson, tidigare SSU:are och socialdemokratisk politiker

Vi steg på Röda tåget i Alvesta under jubel från kamrater som redan rest från Skåne och Blekinge. De chartrade tågen tog oss, 3 000 ungdomar, barn i alla åldrar och en och annan veteran från hela landet till Norrfällsviken i Kramfors kommun. Vi var på väg till det största SSU-lägret i modern tid där vi skulle umgås och slipa argumenten inför valet i september.

Tågresan var lång, särskilt som vi fick sitta och sova, och det var ett ganska hålögt gäng som äntligen var framme på lägerplatsen i tallskogen. Från Kronoberg hade vi med oss ett militärtält som fungerade som samlingsplats och sovplats för några med särskilt god nattsömn. Det stora tältet var också bra för kamrater med olika former av funktionsnedsättningar. Där kunde de röra sig mer obehindrat utan att ständigt snava på tallrötter och få hjälp om det behövdes.

Seminarier och fotboll

Ett politiskt ungdomsläger är allvar och lek. Det är seminarier och workshops där behovet av samhällsförändringar diskuteras. Men det är också fotbollsturneringar och danskurser. Spännande möten med internationella gäster som berättar om en annan och inte sällan svårare verklighet, möten som väcker solidaritet och kamplust och ibland ger vänner för livet. Vi fick också lyssna till den tidens socialdemokratiska ledare. ”Alla” var där, Palme och Erlander, Gertrud Sigurdsen och Sten Andersson, för att inspirera oss, men också för att få vår förståelse för politikens allt annat än glamorösa vardagsvillkor. För en ung SSU:are var det en berusande känsla (trots ett alldeles alkoholfritt läger) att få tillfälle att prata med dem som verkligen fattade besluten.

SSU brukar med stolthet kalla sig för verklighetssynens ungdomsförbund.  Det är ungdomar som tidigt lär sig att samhällsförändringar tar tid och inser att politik kräver uthållighet och hårt arbete. Att viljan till förändring är en förutsättning, men inte nog för att nå resultat. Ändå höll SSU några år senare på att slitas sönder av inre strider mellan de som höll fast vid en mer traditionell folkrörelsemodell och de som ville öppna upp för nya förvaltningsformer där individen skulle få mer att säga till om, till exempel i boendet.

Mitt politiska engagemang hade tagit fart under våren 1976. På ett av de första mötena deltog Lars Engqvist, SSU:s ordförande, som talade om energi- och miljöfrågor. Intresset för miljöfrågor och problem var ganska nymornat och det var också under 1970-talet som kärnkraften sattes på dagordningen. SSU var faktiskt en av de första av de ”etablerade” politiska organisationer som tog dessa frågor på allvar. Miljö var ett tema på lägret, tillsammans med frågor om ungdomsarbetslöshet och sysselsättning, kultur och internationella frågor.

Sång vid lägerelden

På kvällarna satt vi framför lägerelden, eller vid scenen i skogsdungen där Gösta Linderholm, Jeja Sundström och många andra spelade och sjöng in natten. Vi åt rökt sik och tittade på solnedgången över Ångermanälven. Vi dansade och hånglade i buskarna, kliade myggbett och talade om livet och en bättre värld.

Sista dagen genomförde vi den största demonstrationen i Ådalens historia. Tåget leddes av en salig blandning musikanter och glada barn. Inga strikta led där inte. Ändå var det ovanligt högtidligt. Närheten till Lunde och minnet av de fem arbetare som sköts vid en fredlig demonstration i 1931 påminde oss om att engagemang och vilja till förändring kan ha ett högt pris.

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.

Erik Blomberg

Men vi kände oss naturligtvis fullständigt trygga. På lägret i Höga kusten i Ådalen, tre år senare i Erlanders hembygd Ransäter och på internationella festivaler tvekade vi aldrig om vår självklara rätt att samlas och uttrycka våra politiska idéer. Och vi kunde inte föreställa oss att en politisk galning 35 år senare skulle angripa vår norska systerorganisation AUF i syfte att utplåna hela återväxten av socialdemokratiska politiska ledare.

Mod och värdighet

Under rättegången mot förövaren på Utöya, som pågår när detta skrivs (2012, reds anm), har vi gång på gång fått höra om hjältemodiga insatser av ungdomar som hjälpte sina skadade kamrater, trots att de måste ha insett att deras solidaritet kunde kosta dem livet. AUF-ungdomarnas mod och värdighet då och genom hela den svåra tiden under året som gått har imponerat på en hel värld. Jag vill gärna tro att det också säger något om vad ett AUF- eller SSU-läger i normala fall betyder av praktisk demokrati för dem som fått förmånen att vara där. Man växer lite som människa och lär sig ta ansvar, både för sig och för andra.

Terroristen på Utöya förstörde livet för hundratals människor, men misslyckades totalt i sitt uppsåt. Han kommer att sitta stadigt bakom galler den dagen då en av de unga tjejerna eller killarna som överlevde hans massaker blir statsminister i Norge. Och nya generationer kommer att åka på läger.


Monica Andersson, som har skrivit texten, gick med i SSU i mitten av 1970-talet och har arbetat i SSU och Socialdemokraterna som internationell sekreterare och som politisk sakkunnig hos Anna Lindh.