Månadens lästips är tre arbetarpoeter som var radikala i tanke och ord: Karl Johan Gabrielsson, Leon Larsson och Elmer Diktonius.
Karl Johan Gabrielsson: Dikter, Socialdemokratiska partistyrelsens förlag (1903), 159 s
Karl Johan Gabrielsson, känd under signaturen Karolus, är en pionjär inom svensk arbetardiktning. Han föddes 1861 i Fredsbergs socken utanför Töreboda i Västergötland. Fadern var statare och senare rallare. 1867 flyttade familjen till Stockholm och när modern dog i lungsot blev Karl Johan och hans syskon utackorderade. Vid tolv års ålder började han arbeta som springpojke i en diversehandel, för att senare försörjda sig som rallare, grovarbetare och stenhuggare.
Gabrielsson hade stor bildnings- och kulturtörst och besökte ofta Stockholms arbetareinstituts föreläsningar. Han lärde sig hantera rim och meter och fick dikter tryckta i Nya Sverige och Kasper. 1888 blev har första gången publicerad i Social-Demokraten, som han sedan skrev för regelbundet, och 1894 blev han redaktör för partiets nya veckotidning Folkbladet. Mellan talrika fackliga och politiska uppdrag skrev han kulturartiklar, sociala reportage, noveller och lyrik, dödsrunor och prologer.
Efter att Karl Johan Gabrielsson dött i lungsot 1901 fick Gerhard Magnusson 1903 partiets uppdrag att ge ut ett urval av hans dikter. Diktboken hade följande indelning: Stämningar med naturskildringar och scener ur folkligt vardagsliv, Tankar och bilder med reflektioner utifrån händelser och möten, Agitation med dikter till Första maj med mera, Minnesvers, som berättar om för arbetarrörelsen viktiga tillfällen, och slutligen In memorian, hyllningsdikter till nyligen avlidna personer.
Dikterna i framför allt de tidigare avdelningarna bärs av social indignation och medkänsla och uppvisar realistiskt tecknade gestalter och miljöer. Andra dikter ger framtidsvisioner av ett arbetets lyckorike. Gabrielssons mest kända dikt, Och skulle jag glömma, jag?, är en trohetsförklaring till arbetarklassen och dess kamp, men också en bitter och hatisk uppgörelse med en barndom och uppväxt fylld av nöd, våld och förtryck.
Leon Larsson: En avgrundseld som sargar och förtär: samlade verk, BookLund (2011), 434 s
Leon Larsson debuterade 1906 med diktsamlingen Hatets sånger, en våldsam uppgörelse med det bestående samhället och dess orättvisor. Här liksom i uppföljaren Ur djupet samma år är dikternas inslag av blod och eld påfallande, men även författarens bildfantasi och verstekniska skicklighet. Trots en sparsam produktion bestående av ett dussintal tunna volymer, blev Leon Larsson den svenska arbetardiktningens portalgestalt.
Leon Larsson föddes 1883 i Älvkarleby, Uppland, som son till filhuggare Karl August Larsson och Emma Gustafva Isaksson. Efter faderns död flyttade modern med fyra barn till Malmö. Som elvaåring tvingades Leon att arbeta i en spinnerifabrik under loven. 1897-1898 hade hade plats som springpojke och därefter blev han smedlärling. Sedan han hade anlagt en eldsvåda fick han tillbringa en tid på uppfostringsanstalt innan familjen flyttade till Stockholm år 1900. I huvudstaden anslöt Leon Larsson sig till den ungsocialistiska Norra klubben, där han och genom sin bildning och sina extrema ståndpunkter ofta blev medelpunkt i debatterna.
1907 bröt Larsson med ungsocialisterna, vilka han även i sin första prosabok Samhällets fiende 1909 tog kraftigt avstånd från. I senare diktsamlingar blandar Larsson kärlekslyrik och visor med spådomar om ett kommande tusenårsrike. Sviter av spanska sjukan förvärrade den lungsjukdom han redan tidigt hade ådragit sig och han dog den 21 mars 1922 i Spånga vid 38 års ålder.
Elmer Diktonius: Samlade dikter, Wahlström & Widstrand (1987), 470 s
Elmer Rafael Diktonius föddes 1896 i Helsingfors och dog där 1961. Hans debutverk Min dikt från 1921, som agiterade för en såväl samhällelig som litterär revolution, väckte ingen större uppmärksamhet. Ett litet kommunistiskt förlag i Stockholm stod bakom utgivningen. Verket bombarderar det borgerliga samhället och dess ”apkonst” med aforistiskt komprimerade sentenser. Konstnärer, forskare och proletärer bör enligt poeten väcka ”den sovande världen”. Diktonius visar redan här prov på en självbild som litteraturkännare senare noterat: ”En fingervisning för mina biografer: Jag är fyrkantig”.
Kantighet utmärker personskildringen även i författarens mest kända verk, den modernistiska miniatyrromanen Janne Kubik (1932). I detta ”träsnitt i ord” är huvudpersonen en mångbottnad karaktär, en äventyrare vars livsåskådning skiftar och som umgås med såväl rödgardister 1918 som spritlangare och fascister i 1930-talets Finland. Verket är uppbyggt av korta, färgstarka scener.
Elmer Diktonius blev en av de ledande namnen inom den finlandssvenska litterära modernismen. Han skrev dikt och prosa, aforismer och essäer, och översatte såväl finska klassiker till svenska som modern svensk litteratur till finska. Karakteristiskt för Diktonius var redan från början tvära kast, ett kraftfullt bildspråk och en genomsyrande revolutionär anda. I sin tidiga produktion identifierade han sig med ”den kämpande jaguaren” och förde på sitt individualistiska vis arbetarklassens talan. I hans senare verk tonar han ned radikalismen och mer jordnära känslor gör sig gällande.
Trots att Elmer Diktonius vädjade till massorna nådde han inte ens med sina senare alster någon större läsekrets. Det var inte många som följde Diktonius till graven, men eftervärlden har gett honom upprättelse. Hans böcker har kommit i nytryck, hans brev har blivit utgivna och hans litterära produktion har blivit föremål för forskning.
Samlade dikter (1987) är ett samlingsverk med ett urval dikter från olika av Elmer Diktonius poesiböcker, bland annat Min Dikt. Den finns på ARAB:s bibliotek.