Rudolf Värnlund beundrade den tjugo år äldre Gustav Hedenvind-Eriksson, bland annat för hans ursprungliga berättarförmåga, och de umgicks i samma vänkrets. Båda tog upp tidlösa existentiella frågor i sina arbetarskildringar.
Rudolf Värnlund: Döda människor: noveller, Bonnier (1924), 203 s
1924 debuterade Rudolf Värnlund med novellsamlingen Döda människor. De åtta berättelserna utspelar sig till stor del i arbetarmiljö, men behandlar allmänt existentiella frågor, som människans främlingskap i tillvaron och individens förhållande till kollektivet. Trude i titelnovellen tror att hennes döde make hemsöker henne och förkroppsligar sig i en ung man som hälsar på henne. Gudrun i Släktlös blir adopterad från fattigkvarteren av ett välbärgat par och känner sig därefter främmande i båda världarna. Den avsatte kungen i Det förlorade riket gömmer sig i arbetarkvarteren efter en revolution. Kontorsslaven Egil i Den druckne alieneras av sin arbetsmiljö och kan bara visa att han är förälskad i maskinskriverskan Ellen i berusat tillstånd. Jean i Nattvandrare irrar runt i fåfängt sökande efter kvinnan han en gång skymtade i vimlet.
Den fattiga skådespelerskan Ninnie i En främling i Guds land blir övertalad till giftermål med en rik man hon aldrig kan känna någon gemenskap med. Pantlånaren i Den enda levande Budda blir tillfälligt väckt ur sin liknöjdhet av en fängslande officersänka. Johan Berg i Den begravde mannen är så tätt sammankopplad med sin döde tvillingbror Harald att han till sist övertar dennes identitet.
Rudolf Värnlund föddes den 6 februari 1900 i Stockholm och växte upp i arbetarkvarteren på Södermalm. Efter att fadern, korist vid Kungliga Operan, lämnat familjen försörjde modern ensam honom och två syskon. I elvaårsåldern började Värnlund halvtidsarbeta i en kartongfabrik. Han gick senare i typograflära och fick arbete på tryckeri. Samtidigt bedrev han omfattande självstudier samt deltog i studiecirklar och politiska aktiviteter i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Han skrev noveller och artiklar för vänsterpressen, framför allt tidningen Brand.
Döda människor finns som e-publikation på www.litteraturbanken.se.
Läs en längre artikel om vänskapen mellan Rudolf Värnlund och Eyvind Johnson.
Rudolf Värnlund: Vandrare till intet, Bonnier (1926), 361 s
På våren 1917 är Rudolf Värnlund sekreterare i Södermalms socialdemokratiska ungdomsklubb. När de revolutionära drömmarna går om intet och ungdomsrörelsen lämnar moderpartiet följer han inte med utan övergår till den anarkistiska tidningen Brand. Värnlund inspireras inte enbart av socialistiska och anarkistiska lärofäder utan även av samhällsfilosofer som Freud och Bergson, och är tydligt påverkad av diktare som Dostojevskij och Gorkij. Han resonerar om individens förhållande till kollektivet, och har ett skeptiskt och analyserande förhållningssätt till samtidens sociala processer.
Hans tidiga romaner är samtidigt skildringar av det samtida klassamhällets miljöer och ett dialektiskt diskuterande av arbetarrörelsens inneboende konflikter och grundläggande problem. Texternas brist på entydighet fick ofta litteraturkritiker på såväl höger- som vänsterkanten att ställa sig frågande till hans avsikter.
Huvudpersonen Leo Fast växer upp i det fattiga koloniområdet Strandvik i Stockholms utkant. Den grubblande unge mannen vantrivs i den natursköna men materiellt torftiga omgivningen, och söker sig till något avvikande personer som den socialistiske skomakaren Sand, den beläste tobaksarbetaren Erik Jarl, den ständigt orerande Bernt Holmberg och överklassflickan Stanny Ehrenmark.
Han går in i den socialdemokratiska ungdomsklubben på orten och börjar umgås med arbetarflickan Ruth Lundin. Efter att ha agiterat för strejk vid en lönekonflikt på tryckeriet där han arbetar blir Leo avskedad. Han lämnar sedan sitt umgänge i besvikelse över brist på stöd från kamraterna. Under 1920-talets ekonomiska kris är han länge arbetslös och mister all trygghet. Han räddas av Ruth Lundin, som han flyttar ihop med. Så småningom får han en anställning igen, men hans oro och otillfredsställelse består. Han beslutar sig, fast Ruth då är havande, för att genom en längre resa komma till klarhet över sin livshållning.
Vandrare till intet finns som e-publikation på www.litteraturbanken.se.
Rudolf Värnlund: Upproret, Bonnier (1927), 259 s
Rudolf Värnlund återkom i sitt skrivande ständigt till motsatsparen individ–kollektiv, ensamhet–gemenskap, handling–passivitet samt själviskhet–oegennytta. I romanen Upproret infogar han dessa existentiella frågor i en ny ram. Enligt ett brev till Eyvind Johnson, daterat nyårsafton 1926, miljön och persongalleriet hämtats främst från det kvarter där Rudolf Värnlund själv växte upp. Han brottas med motstridiga krav om att skildra miljön så troget som möjligt men utan att såra de människor som bor där. Resultatet har blivit en rättfram men också humoristisk skildring, där komik och tragik blandas ungefär som i verkliga livet. Personskildringen är delvis karikatyrartad men samtidigt empatisk och inkännande.
Romanens huvudperson, sjömannen Martin Dahl, har just mönstrat av och stöter ihop med sin barndomskamrat Georg Hanson, som bjuder hem honom till den lägenhet där han bor med sin mor. Martin blir inackorderad hos ett par i huset, där flera andra barndomskamrater också bor kvar. Där finns den idealistiske Ivar Brink, den kallhamrat affärsmässige Axel Blom, numera innehavare av en skjutbana, den högdragne besserwissern Artur Österlund med flera.
Martin och Ivar trivs gott ihop, trots att eller på grund av att de är varandras motpoler. Ett hårt liv på sjön har gjort Martin hård och cynisk, medan Ivar är godhjärtad och självuppoffrande. Konflikten mellan deras livshållningar spetsas till vid två tillfällen. Det första är när Gerda Lund, förut boende i huset, blir våldtagen och misshandlad av kvarterets busar, de fyra bröderna Lundberg. Händelsen framkallar olika ställningstaganden hos de båda vännerna. Det andra är när den utfattiga fru Bång hotas av vräkning. Martin hjälper henne i smyg, vilket får oanade följder. Husets övriga invånare kräver samma uppskov med hyran de tror att fru Bång fått; hyresvärdens vägran leder till titelns uppror. Kort därefter lämnar Martin kvarteret, nu med en något förändrad livssyn.
Gustav Hedenvind-Eriksson: De förskingrades arv, Bonnier (1926), 264 s
Gustav Hedenvind-Erikssons författarskap fick tidigt en symbolisk inriktning, samtidigt som det förblev förankrat i en realistiskt skildrad miljö. I romanen De förskingrades arv, första delen i den så kallade rallartrilogin, växer en ny bygd fram i kölvattnet av ett gruvprojekt. Bondesamhällets egendomslösa proletariat får genom industrialiseringen en fast inkomst och viss självständighet, även om tryggheten delvis är skenbar. Titeln syftar på den sammanhållning och gemenskapskänsla författaren menar är de fattigas enda bestående behållning av den nya samhällsordningen. Rallaren är sinnebilden för övergångsskedet mellan bondesamhälle och industrisamhälle.
I romanens myller av gestalter framträder några särskilt klart. Den gåtfulle ingenjör Gånge-Vänd är pionjären som bygger den nya tidens samhälle, men som till sist måste ge vika för de ekonomiska realiteterna. Rallarledaren Hertigen och hans män är kringvandrande apostlar som endast kan arbeta ihop så länge det råder sämja i laget. Den mångordige prästen Lars Gellersted övervakar från Fogdetomtens kulle samhället genom sin tubkikare, drar slutsatser och gör filosofiska betraktelser.
Den högfärdige värdshusvärden Svedjelund och den andligt sinnade handlaren Thomas Nordbom utgör byns överklass, men blir ruinerade när bebyggelsen och invånarna flyttar till Höjden där malmbrytningen äger rum. Andra sätter upp ett kafé och profiterar på utvecklingen. Flera av personerna lånar författarens symbolspråk och uttrycker sina funderingar i långa snirkliga haranger. När det storstilade projektet inte längre bär sig får en ny ledning ta över, med sänkta löner och sämre arbetsvillkor i släptåg. En långvarig strejk utbryter, och romanen slutar i en anda av uppbrott och upplösning.
Här kan du läsa en tidigare artikel om Gustav Hedenvind-Erikssons författarskap.