Tolv år gammal börjar Dan Andersson arbeta som milpassopp. Han sliter sedan som kolare, skogsarbetare och flottare men lyckas ändå, under sitt korta liv, förverkliga drömmen om att skriva. Med en blandning av kärv realism, naturmystik och sägner skildrar han kolarnas liv i Dalarnas finnmark.
Dan Andersson: Kolarhistorier : berättelserna i Kolvaktarens visor och i Det kallas vidskepelse, Tiden (1928), 255 s
Daniel ”Dan” Andersson föddes den 6 april 1888 i Skattlösberg i nuvarande Ludvika kommun i Dalarna. Han skrev åren 1914-1916 novellsamlingarna Kolarhistorier, Kolvaktarens visor och Det kallas vidskepelse. Samlingarna beskriver en utveckling från socialt engagerad materialism och naturalism till mystik och andligt sökande. Kolvaktarens visor och Det kallas vidskepelse innehöll ursprungligen även dikter. I senare utgåvor av Anderssons verk ingår de tre novellsamlingarna i samma volym, medan dikterna är publicerade en annan volym.
Dan Andersson debuterade 1914 med samlingen Kolarhistorier. Som titeln antyder kretsar historierna kring kolning i milor, ett arbete författaren sedan tidiga år hade erfarenhet av. Innehållet i novellerna skiftar mellan kärvt realistiska beskrivningar av det hårda slitet vid milorna, lyriska naturskildringar och stämningsfulla interiörer från historieberättandet under uppehållen i arbetet. Skrock och skräck är ett tema som återkommer.
Kolvaktarens visor från 1915 innehåller vemodiga och bitvis brutala skildringar av det fattiga och utsatta livet i finnskogarna, ett liv där gränsen ibland är hårfin mellan liv och död och där våldet och olyckan ständigt står på lur. Det kallas vidskepelse, som kom ut 1916, domineras av sägner och skrönor. Boken är en blandform mellan roman och novellsamling. Vi får följa drinkaren och dagdrivaren Olle, som hankar sig fram med hjälp av strösysslor och som hjälpreda åt ”trollkarlen” Karigo. Andersson har här fjärmat sig från realismen och närmat sig symbolik och livsåskådningsfrågor.
På Litteraturbanken finns e-publikationer av alla tre novellsamlingarna.
Dan Andersson: De tre hemlösa, Tiden (1974), 143 s
1918 debuterade Dan Andersson som romanförfattare med den delvis självbiografiska De tre hemlösa. Romanens huvudperson, David Ramm växer upp med sina föräldrar och två bröder på ett fattigt skogstorp. Hans halvårsgamla syster dör när David är sex år. Brodern Karl Anton har sned rygg och en medfödd sjukdom som långsamt berövar honom synen. Brodern Johan Adolf är lätt utvecklingsstörd och känslomässigt labil. Han har osvikligt minne och reciterar långa stycken ur religiösa skrifter, men det enda arbete han kan utföra är att snida käppar av pinnar han hittat i skogen. Fadern sågar och hugger dagarna i ända och är ständigt dödstrött. David finner arbetet och tillvaron på torpet outhärdliga, går tidigt till sjöss och har förhållanden med en rad kvinnor.
Under en period ligger han febersjuk i London och blir där vårdad av en prostituerad kvinna. Så småningom återvänder han till hembygden och råkar då på Karl Anton, som nu är helt blind och vandrar runt i jakt på arbete. De återvänder tillsammans till hemmet, där Karl Anton får flytta in på fattigstugan. David talar med doktor Horla, som har insett att välstånd inte gör människor lyckliga. De båda bröderna, som studerat religiösa och filosofiska skrifter, enas om att endast andliga värden kan skänka människor frid och harmoni. Davids andra bror Johan Adolf därefter springer förbi och beter sig mer upprört och besynnerligt än någonsin. De faller på knä och ber.
De tre hemlösa går att läsa på Litteraturbanken.
Dan Andersson: David Ramms arv, Tiden (1919), 253 s
Dan Anderssons andra roman, David Ramms arv, är en fristående fortsättning på debutromanen De tre hemlösa. Handlingen tar sin början på ett tåg i Kanada, där David möter den skarpsinnige men dekadente och drogmissbrukande rikemanssonen Hartman. De två männen känner en själarnas gemenskap och har senare sällskap på båten över Atlanten till Göteborg. David återvänder till sina föräldrar, och bor sedan omväxlande där och i en avsides belägen stuga, där han försöker skriva. Han umgås med den store och fete Alexander Nilenius, som ständigt beklagar sig och verkar sakna moraliska begrepp.
Vantrivseln på hemorten får David att fly till Stockholm, där han beger sig till sitt gamla hotells adress. Hotellet har upphört och i lokalen finns två alkoholiserade konstnärer, som dock låter honom bo där. Han söker upp Hartman, som bor på Söders höjder, och de invecklar sig i filosofiska samtal om livsåskådningar. Här träffar han även Hartmans väninna Ziri, som han inleder ett förhållande med. Davids författarplaner går om intet, men han hankar sig fram med hjälp av Hartman, som förutom med pengar även förser honom med hasch.
Tillbaka i hembyn brevväxlar David med Hartman. Nilenius dör och lämnar åt David en hammare som hans sinnessjuke farfarsfar knackat sönder stenar med. Under ångest ser David tillbaka på sitt liv med skuldkänslor och avsmak. När Hartman så småningom besöker hans skrivarstuga sitter den nu förvirrade David och knackar sten med hammaren han fått i arv. Hans onda aningar om nedärvd psykisk sjukdom har gått i uppfyllelse.
David Ramms arv går att läsa på Litteraturbanken.
Dan Andersson: Chi-mo-ka-ma: berättelser från norra Amerika, Bonnier (1920), 126 s
I Dan Anderssons tredje och sista roman, Chi-mo-ka-ma, utgiven två veckor efter hans död, återvänder han till det folkligt präglade historieberättandet från debutboken Kolarhistorier. Titeln lär betyda ’vit man’ på något indianskt språk. Den löst hopfogade handlingen tilldrar sig i svenskbygderna i Minnesota, där Andersson som fjortonåring 1902 bodde hos sin faster Sara i åtta månader.
Bokens anonyme berättare strövar omkring i norra USA:s vildmark och träffar original som indianen Röda Suggan, Stammering Frank, den vildsinte irländaren Pat Collie, lösdrivaren Frederick Blackbury, indiankvinnan Linnie och den svenskhatande gubben Harrot. Dan Andersson skildrar frejdigt och målande tjuvjakt, pälsaffärer, knivslagsmål, luffarliv och supande. Stora delar av berättelsen består av figurernas muntliga redogörelser för sina äventyr och missöden, ofta på ett komiskt och underhållande sätt. Sista kapitlet utspelar sig på ett pensionat i Stockholmstrakten, efter att huvudpersonen återvänt till hemlandet.
Dan Andersson omkom 32 år gammal den 16 september 1920 i rum 11 på Hotell Hellman, beläget på dåvarande Bryggargatan 5 i Stockholm. Dödsfallet berodde på att personalen hade rökt med vätecyanid mot vägglöss utan att att sedan vädra enligt föreskrifterna. Andersson blev funnen död vid tretiden på eftermiddagen. Den omvittnat starka lukten av vätecyanid hade tydligen varken han eller försäkringsinspektören Elliot Eriksson från Bollnäs, som omkom vid samma tillfälle, uppfattat.
Vid Dan Anderssons död var hans hustru Olga (1889−1948) gravid och hon födde i mars 1921 dottern Monica. Idag sitter det en minnesplakett på den plats där Hotell Hellman en gång låg. Dan Andersson är begravd på Lyvikens kyrkogård i Ludvika.