Elmer Diktonius: Janne Kubik : ett träsnitt i ord, Schildt (1932), 201 s.
Elmer Diktonius hade debuterat 1921 med dikt- och aforismsamlingen Min dikt. Han gav sedan under 1920-talet ut en rad samlingar med dikter och prosastycken. 1932 utkom hans mest kända verk, den modernistiska kortromanen Janne Kubik. Huvudpersonen i detta rapsodiska verk är en man utan egentliga principer och vars livsåskådning skiftar med omständigheterna. Vi möter honom först bland rödgardister i inbördeskrigets 1918, en skildring som upptar en stor del av romanen, sedan som spritlangare och fascistisk lappoman i 1930-talets Finland, slutligen som utsliten och försupen strejkbrytare i hamnen, där hans livs slutar. Insprängda bland de korta, ofta brutala tablåerna finns minnesfragment från hans tidigare liv som kusk och sjåare.
Diktonius’ prosa skiljer sig inte på något avgörande sätt från hans poesi. Man känner igen de hastiga svängningarna mellan råhet och ömhet, det halsbrytande bildspråket, det kraftfulla, muntligt präglade, delvis dialektala ordvalet. Berättarens hållning varierar mellan inlevelse och distans. Den elliptiska berättartekniken medger att stora delar av huvudpersonens liv hålls utanför handlingen, så nämns hans hustru och barn endast någon gång i förbigående. Intrigen är koncentrerad kring det väsentliga, Janne Kubiks hållningslöshet och medgörlighet, hans benägenhet att följa minsta motståndets lag, en överlevnadsstrategi som gynnar honom på kort sikt, men som i längden ger honom alkoholism och förtidig död.
Den något råbarkade Janne Kubik, vars själsliv inte utforskas närmare av författaren, upplever både förälskelser och naturlyriska stämningar och kan uppröras över grymhet, särskilt mot kvinnor och barn, men förhåller sig för det mesta moraliskt neutral till omgivningen. Han har den sortens karaktär som är tillräckligt utmejslad för att förläna en romanfigur en tydlig personlighet, samtidigt så rudimentär att han kan tänkas företräda en större grupp människor, såsom det finska folket eller den finländska arbetarklassen. Hans på det hela taget tragiska öde är i någon mån Finlands öde.
Elmer Diktonius: Medborgare i republiken Finland : novelliad, Schildt (1935), 187 s.
Elmer Diktonius’ far var faktor på ett bokbinderi och stor litteratur- och musikälskare. Den blivande författaren föddes 1896 och gick i skola i Helsingfors finska reallyceum, men avbröt skolgången efter sjätte klass för att läsa och spela fiol. Diktonius hade släktingar på landsbygden i norra Nyland och södra Tavastland. Det urbana Helsingfors och det lantliga Nurmijärvi blev de två viktigaste polerna i hans liv och skrivande.
I Diktonius’ senare verk förenas hans språkliga yvighet med dyrkan av jorden. Den revolutionära och futuristiskt expressionistiska poeten ville i medelåldern ”tacka gudarna” för den frodiga atmosfär livet på landsbygden erbjöd.
Diktonius gav efter debuten 1921 med samlingen Min dikt under 1920- och 1930-talen ut en rad samlingar dikter och prosastycken. 1932 utkom hans mest kända prosaverk, romanen Janne Kubik, vars titelperson kan beskrivas som en förening av individ och nationalsymbol.
I novellsamlingen Medborgare i republiken Finland från 1935 lever sig författaren djupare in i karaktärerna, om än på sitt särpräglat kärva vis. Berättelserna spänner över en vid skala. Författaren betraktar saker och ting ur olika samhälleligt förankrade existensers perspektiv.
I ”Ryggtavla” skildrar Diktonius ironiskt en förfallen orgelfabrikörs utopier när denne börjat tillverka kulsprutor. ”Gossen och grimman” berättar om sockenhjonet som plågas av en översittare och till sist beslutar sig för att hänga sig i grimman. I ”Mamma” möter vi en rörelsehindrad gumma och hennes arbetslöse son, i ”Omakt” en sinnesförvirrad demonisk skomakare som vill skapa ett fascistiskt världsvälde. 96 % beskriver en svårt alkoholiserad bondes upplevelser under ett rus.
Författarens sinne för paradoxer framgår bland annat av novellen ”Älgkulan”, där han genom en till orörlighet dömd huvudperson skildrar 1930-talets finländska verklighet med exekutiva auktioner, kristidsrörelser och rostande bilar. Centralt i Diktonius författarskap är att privat och allmänt vävs in i varandra, liksom det närbelägna och det fjärranvarande.
Elmer Diktonius: Medborgare: novelliad. Samling 2, Schildt (1940), 126 s.
Fem år efter novellsamlingen Medborgare i republiken Finland lät Elmer Diktonius 1940 publicera ett slags uppföljare betitlad Medborgare: novelliad. Samling 2. Även denna samlings fyra noveller behandlar människor i besvärliga omständigheter. Tonfallet har dock ljusnat betydligt.
I ”Veikko, liten slaktardräng” berättas om bondpojken som sedan tidiga barnaår varit fängslad av blod och slakt. Den blodiga hanteringen som slaktardräng, utförligt och motbjudande beskriven av författaren, har förefallit honom ett självklart val, tills han en dag drabbas av kväljningar och inte längre uthärdar lukten och åsynen av blod och inälvor. Trots omvärldens hånfulla gliringar far han tillbaka till föräldragården, inreder bastukammaren till sin bostad och livnär sig på grönsaksodling, vedhuggning och andra småsysslor.
I sina drömmar plågas han av synerna från slakteriet, men efter några år har hans dåliga samvete mildrats så pass att han kan umgås med djur på ett otvunget sätt. Han får rykte om sig som djurbotare och börjar anlitas av ortens bönder. Oaktat omgivningens syn på honom som egen och misslyckad har han fått ro i själen och trivs med tillvaron.
Kärleksförbindelsen mellan en judisk klädhandlarson och en finlandssvensk kontorsflicka skildras i ”Josef och Sussan” delvis karikatyrartat med humoristiska sidoblickar på judisk och finlandssvensk kultur samt fördomar och missförstånd dem emellan. Klädhandlaren Mosches bemöter Sussan kallsinnigt efter att Josef försnillat pengar för att hjälpa henne under den tid hon går arbetslös. Sussan tror dock att kärleken skall besegra alla hinder. ”Taklagskolina” (ungefär ’Taklagsdunder’) är en lätt grotesk redogörelse för ett husbygge med efterföljande kalas, båda präglade av omåttligt brännvinskolkande.
I ”Bakom spegeln” slutligen gör författaren ett återbesök i sin barndom, återser föräldrar och bror och gör ett försök till självkarakteristik. Samtliga noveller utmärks av en viss drastisk humor samt av en realistisk prosa nära talspråket med åtskilliga dialektala finlandssvenska och även finska ord.