Erik Asklund är en Stockholmsskildrare i August Strindbergs och Hjalmar Söderbergs anda, om än med snabbare puls och fränare ton. Skildringen av sociala orättvisor finns ständigt med som ett grundackord. Bara en början och Fanfar med fem trumpeter är två av hans romaner.
Erik Asklund: Bara en början : ett romanpuzzle, Bonnier (1929), 177 s
Erik Asklund debuterade 1929 med den självbiografiska roman Bara en början. Samma år medverkade han i antologin Fem unga, tillsammans med Josef Kjellgren, Artur Lundkvist, Gustav Sandgren och Harry Martinsson.
Året före, 1928, hade Asklund fått avsked från den firma där han arbetat som springpojke, lagerarbetare och kontorist, efter att ha uttryckt sig ofördelaktigt om sina arbetsförhållanden i en intervju i Folkets Dagblad Politiken.
I romanen skildrar han med lakonisk kärvhet moderns svåra tid som ensamstående förälder, sin egen hårda uppväxt i Söders arbetarkvarter med dess olycksöden och udda existenser, broderns plågsamma sjukdom och död och sitt politiska och sexuella uppvaknande. Författaren skulle i berättelserna om södergrabben Manne 1949–1957 återkomma till sin självbiografi.
Lars Erik Josef Larsson, senare Asklund, föddes den 20 juni 1908 på Södermalm i Stockholm, där han växte upp under knappa omständigheter med sin mor och tvillingbror. Moderns lön räckte knappt till hyran och de blev flera gånger vräkta. Tvillingbrodern avled i åttaårsåldern.
Erik Asklund var barndomsvän med blivande författaren Josef Kjellgren. De ingick i olika pojkligor på Söder, men hade också ett gemensamt intresse i litteraturen. I ett grannhus bodde den något äldre författaren Rudolf Värnlund som blev deras förebild. Både Erik Asklund och Josef Kjellgren skrev tidigt dikter och noveller som de sedan sålde till tidningar och tidskrifter.
Erik Asklund: Fanfar med fem trumpeter, Bonnier (1934), 486 s
Erik Asklund debuterade 1929 med Bara en början. Han skrev sedan om stadsliv i romaner som Kvinnan är stor och Ogifta, liksom lyriska prosadikter i Frukt och var redaktör för antologin Modern lyrik. Hans sjätte roman var Fanfar med fem trumpeter, en bred och atmosfärrik tidskrönika om ungdom, arbetslöshet, musik och erotik, med fattigdom, trångboddhet och klasskillnader som självklart grundackord.
I centrum för romanen står en grupp av arbetslösa ynglingar och amatörmusiker från Södermalm. De spelar först på gårdarna på Söder, får sedan engagemang på danssalongen Siam. Ägarinnan, den bedagade men förmögna före detta sångerskan Maja Bergqvist, vill slå igen, men låter sig övertalas av kvinnotjusaren Bertil ”Berra” Lindberg, musiker och kapellmästare, att hålla öppet, dock på villkor att han inleder ett förhållande med henne. Bertils kvinnotycke gör att kvinnor och tonårsflickor (samt dessas föräldrar) närmast förföljer honom. Även i övrigt uppstår många förvecklingar i huvudpersonernas kärleksliv. Majas homosexuelle man, kapellmästaren ”Linkan” antastar dem. Basisten ”Tjabo” Bergström förälskar sig i slagverkaren Kalle Munters syster, den hysteriskt skrattande kaféservitrisen Amy, vars far påstås ha skrattat ihjäl sig. Antydan till romans uppstår mellan Bertil och Majas unga piga Siri Lövgren.
Under sommaruppehållet flyttar sällskapet ut på sörmländska landsbygden, där Bertil bor ihop med Maja och Siri i Majas sommarvilla. De övriga, som Bertil skaffat tillfälligt engagemang hos en idrottsförening, bor i en egen liten stuga. Bertil träffar av en slump den lungsjuka rikemansdottern Harriet Ekberg och förälskar sig lidelsefullt i henne. När Harriet reser till Paris följer Bertil efter i sällskap med Maja, som villigt betalar. Bertil och Harriet upplever en kort tid av bitterljuv lycka, innan hon reser vidare till Italien. Slutligen återvänder alla till Stockholm med nya spelningar, möten och omständigheter.