Kontakta oss | Besök oss | Lättläst | Om oss | English

 Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

förenar arkiv, bibliotek och forskningsfrämjande verksamhet
Webbplatskarta | Taggmoln
Vi har driftstörningar i e-post och telefoni. Om ni inte fått svar på e-post inom ett dygn (när vi har öppet),
var vänlig och ring vår forskarexpedition på 08-412 39 29. Detta nummer ska även fungera när vi har störningar i övrig telefoni.

Ryska emigranternas läsesal i Stockholm 1907-1910

Martin Grass, 13 juli 2006.

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har drygt 160 internationella respektive utländska arkiv och samlingar och dessutom omfattande information om internationella förhållanden och olika länder i våra svenska organisations- och personarkiv. I samband med vårt 100-årsjubileum 2002 publicerade vi en översikt som skulle uppmärksamma detta: The world in the basement. International material in archives and collections. På svenska på vår webbplats: Världen i källaren.

När man ordnar och förtecknar arkiv eller går igenom arkivmaterial hittar man inte sällan hittills okända arkiv eller spännande material och ny information också om denna speciella “värld” i våra källare. Vid en genomgång av arkivadelningens såkallade gamla samling hittade jag några intressanta handlingar från 1907-1910 om ryska exilorganisationer i Stockholm. Handlingarna hör egentligen hemma i SAP:s arkiv - och skall också återföras dit i samband med den pågående upplösningen av gamla samlingen.

Ryska flyktingkommittén

Efter ryska revolutionen 1905, som startade den 9 januari, kulminerade under hösten med bland annat generalstrejken den 16 oktober och slutade med ett nederlag för revolutions- och arbetarrörelsen, kom ett stort antal ryska och baltiska politiska flyktingar och andra emigranter till Sverige. Alexander Loit har utrett frågan om antal och status samt från vilka länder de kom. I polisarkiven på Stockholms stadsarkiv är för 1906-1914 550 ryska och baltiska flyktingar registrerade av vilka drygt 175 betecknades som politiska flyktingar. Enligt Loit är båda siffrorna för låga. Han antar att mellan 800 och 1000 personer flydde till Sverige och att omkring 550 var politiska flyktingar.

De socialistiska politiska flyktingarna togs omhand av en flyktingkommitté, bildad i mitten av februari 1906, med Hinke Bergegren som drivande kraft. Både SAP och Stockholms arbetarekommun lämnade bidrag, sammanlagt 2150 kronor respektive 4110 kronor under perioden 18 februari - 26 maj 1906 enligt kassaböckerna i det fragmentariska arkivet efter Ryska flyktingars kommitté hos oss. Understöd lämnades också från andra arbetarrörelseorganisationer och från annat håll, bland annat från “ryska judiska förening.[en]” (14 mars) och “ryska judar i Lund” (24 april). Enligt en rapport om de ryska flyktingarna i Brands månadsutgåva nr. 4, 1906, lovade en cigarrcigarettfabrikant pengar till flyktingkommittén om Hinke Bergegren upplät sitt namn till “ett nytt fabrikat”. Enligt Hans Lagerbergs Bergegren-biografi kunde också svenska borgare gilla Hinkes verksamhet”: den var riktad mot ärkefienden”. Hinke Bergegren upplät faktiskt sitt namn för sakens skull. (Hans Björkegren har i ett kapitel i sin bok “Ryska posten” behandlat flyktingkommittén och Hinke Bergegrens insats).

“Zukunft”

Ryssar som tillhörde någon arbetarrörelseorganisation fanns redan tidigare i Sverige. 1902 bildades exempelvis en socialdemokratisk judisk förening i Stockholm, Socialdemokratische Gruppe “Zukunft” Stockholm (enligt en stämpel) eller senare Judiska social-demokratiska arbetareferein “Zukunft” Stockholm (enligt en annan stämpel). Under perioden 1900-1910 flydde över 2000 ryska judar till Sverige undan pogromer i Ryssland. Det är säkert denna förening som enligt Ryska flyktingkommittén lämnat det nämnda bidraget 1906. Den 1 oktober 1907 skrev föreningens sekreterare Ch. Zeitel till SAP:s partistyrelse. Han upplyste om att gruppen är ansluten till Allmänna judiska arbetareförbundet i Litauen, Polen och Ryssland, vanligtvis bara Bund kallat, via dess utlandskommitté i Genève “som har till hufvuduppgift att pekuniärt och intulektuelt [intellektuellt] understödja ofvannämnda organisation, samt bedriva socialistisk propaganda bland den hit invandrande judiska arbetarebefolkningen”. Han inbjöd SAP till ett möte för att fira Bunds 10-årsjubileum bland annat med ett föredrag av Bernard Jofé från Bryssel. Vidare nämndes att gruppen har 40 medlemmar och har existerat i fem år “fast vi genom landets politiska förhållanden ej kunnat uppträda offentligt”. Ett slags offentligt framträdande skulle det dock bli, meddelade man, genom ett offentligt föredrag av Jofé två dagar senare, den 8 oktober, den dag Bund hade bildats 1897 i Vilna (Vilnius). Detta möte arrangerades av Stockholms arbetarekommun. I arbetarekommunens styrelseprotokoll den 3 september meddelades att “en av Rysslands mera framträdande arbetareledare” skulle passera Stockholm på genomresa. Förmodligen hade man informerats om detta av föreningen “Zukunft” men det framgår inte. Man beslutade att anordna ett offentligt föredrag, och anslog 75 kronor för detta ändamål. Mötet skulle hållas på Folkets hus och tolkas av Algot Ruhe (styrelseprotokoll 17 september).

Offentligt möte med Bund-avdelningen

I en mötesannons i Social-Demokraten den 7 oktober 1907 presenterades advokat Bernard Jofé som en man “som på ett framträdande och verksamt sätt deltagit i kampen för socialismen i såväl Ryssland som övriga länder”. Han skulle tala om “sin rika erfarenhet i såväl agitations- som organisationsarbetet” och naturligtvis främst beröra ryska förhållanden. “Zukunfts” skrivelse nämns inte i SAP:s VU-protokoll, och det är oklart om SAP var representerat på jubileumsmötet. En möjlig kandidat, Hjalmar Branting, hade i vilket fall inte kunnat delta eftersom han var på en föredragsresa i Värmland den 5-9 oktober.

Det offentliga mötet uppmärksammades i Social-Demokraten genom ett utförligt referat den 9 oktober under rubriken “Judiska arbetareorganisationen der Bund i Ryssland. Ett föredrag i Folkets Hus”. Man upplyste också om anledningen till mötet, Bunds 10-årsjubileum och inledde artikeln med: “I det ryska folkets frihetskamp har de judiska arbetarnas väldisciplinerade organisation der Bund mycket låtit tala om sig”. Mötet var “talrikt besökt”, också av många ryssar. Jofé, presenterad som “en för socialismen verksam jude”, inledde med att han kände sig “lycklig” över att få tala inför en “så kraftig och livaktig” sektion inom den socialistiska internationalen som den svenska. Han talade om Bunds tillkomst (flera mindre judiska föreningar i Ryssland inklusive Litauen och Polen sammanslogs 1897), status (”ett klassmedvetet parti”) och organisationsförhållanden (”mera invecklade än vad fallet är inom Europas arbetareorganisationer”). Utförligt beskrev han judarnas och det judiska proletariatets “betryckta förhållanden”. Bunds kamp “med glödande entusiasm mot tsarväldet, autokrati och kapitalism” ledde till förföljelse och “fasansfulla våldsmedel”, inte minst under revolutionen 1905 där Bund utmärkte sig “såsom främst i striden mot bödlarna”. Trots allt förtryck fortsätter Bund striden “med oförminskad kraft”. Klassmedvetandet hos proletariatet “växer alltjämt”, likaså “kravet på medborgarskap i samhället”. Avslutningsvis berörde Jofé emigrationsfrågan. Han upplyste om att drygt 105000 judar hade lämnat Ryssland 1906 vilket inte var förvånande på grund av “det rådande osäkerhetstillståndet”. Vilka “plikter” har socialdemokraterna gentemot dessa emigranter, “sina olyckliga klasskamrater”, frågade Jofé, och svarade: först och främst “gästfriheten”. De ryska judiska flyktingarna är inte något hot, de dumpar inte löner och uppträder inte osolidariska. Bund fostrar nämligen sina medlemmar i “socialdemokratisk anda” och till “klassmedvetenhet”.

Mötet där en dubbelkvartett från Stockholms arbetaresångförening “förhöjde stämningen” avslutades med “leven för den internationella socialismen”. Mötet inbringade 80 kronor (enligt Stockholms arbetarekommuns styrelseprotokoll den 15 oktober).

Stöd för en rysk läsesal

Ungefär ett år senare figurerade “Zukunft”, Bunds avdelning i Stockholm, i SAP:s VU-protokoll. Den 29 oktober 1908 beviljade VU 100 kronor till en en läsesal. Själva begäran om stöd finns inte bland handlingarna. Föreningen tackade på ett styrelsemöte den 22 november SAP för bidraget, “Edert givna bevis på internationell solidaritet”, “som gjort det för oss möjligt, att förverkliga denna hos oss länge närda tanke, att bland våra landsmän utföra ett arbete, som vi ej ensamma mäktat”. Tackskrivelsen finns bland de hittade handlingarna, dessutom ett liknande tackbrev till Stockholms arbetarekommun som också hade kontaktats och den 2 november beslutat bidra i sin tur med 100 kronor (”till en broderorganisation”, heter det i styrelseprotokollet). Av ett budgetförslag för 1909 framgår att lokal för läsesalen hyrts i Södra folkets hus. Budgetförslaget uppvisar ett minus på 300 kronor vilket man tänkte täcka genom inkomster från fester och föredrag samt en veckoavgift på 10 öre för läsesalens besökare.

Men nu uppstod problem som inte är ovanliga i emigrantkretsar: stridande intressen och oenighet. I planerandet av läsesalen var en annan rysk exilförening involverad: Understödsgruppen för Rysslands socialdemokratiska arbetareparti i Stockholm vars ledande representant var Bernhard Mehr (1877-1938, Hjalmar Mehrs far) som 1903 från Litauen hade kommit till Sverige och där anslutit sig till den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Den ryska föreningen protesterade mot att bidraget lämnats till “Zukunft”. I en skrivelse, daterad den 18 december 1908, hälsade visserligen Bernhard Mehr “broderligt” stödet till en rysk läsesal men överlämnadet till “Zukunft” ansågs som “oöfverensstämmande med det rätta sakförhållandet”. För det första hade SAP “i otillräckligt mått” bedömt de ryska socialdemokratiska organisationers verksamhet i Stockholm. För det andra påpekade han att inte alla i Stockholm bosatta ryska emigranter “utvecklar[r] sig i det judiska språket”. För det tredje var “Zukunft” “kompetent endast i en viss del” bland de judiska arbetarna i Stockholm. För det fjärde gick enligt Mehr “Zukunft” emot ett grundläggande beslut på RSDAP:s fjärde partikongress i Stockholm den 23 april - 8 maj 1906. På kongressen beslutades anslutning av nationella socialdemokratiska organisationer som autonoma föreningar till RSDAP, bland dem Bund som tidigare hade tillhört och sedan lämnat partiet och som på kongressen var representerat med tre delegater. (Den stormiga partikongressen behandlas utförligt hos Björkegren).

Beslutet gick ut på att lokalt bilda gemensamma socialdemokratiska klubbar, inrätta gemensamma bibliotek och läsesalar och olika former av hjälpkassor samt hålla gemensamma möten, fester och insamlingar. Det ensidiga stödet gick alltså emot denna strävan till enighet. Bernhard Mehr nämnde också att “våran mening” överensstämde med RSDAP:s utländska gruppers kongress i Basel den 1-6 december 1908. Avslutningsvis föreslog han att SAP och Stockholms arbetarekommun skulle bilda en kommitté med fyra personer - “ur hvarje rysk soc-dem. organisation” - samt en svensk representant. Denna kommitté skulle ha till uppgift att formulera grundsatser för läsesalen och avfatta verksamhetsberättelser.

I Brantings arkiv finns ett brev från ryssen A. Ornatzky (med adress hos Georgij Tjitjerin i Paris, mensjevik och efter 1918 bolsjevik och Sovjetunionens utrikeskommissarie 1918-1930), daterat den 15 november 1908, som står i samband med den av Mehr nämnda kongressen. Ornatzky omtalade inledningsvis att han hade träffat Branting i Stockholm under den såkallade Master-affären. I januari 1908 häktades ryssen Jan Jakolevskij Master som misstänkt medskyldig till ett - politiskt motiverat - rån av en penningtransport i Tiflis i juni 1907där pengarna hamnade i RSDAP:s partikassa i exilen i Schweiz. Inga bevis fanns - Master hade en sedel som härstammade från rånet - och Master utlämnades inte till Ryssland som begärt var. Men han dömdes ändå för innehav av stulet gods och utvisades efter avtjänat straff, dock inte till Ryssland utan till England. Branting och Social-Demokraten skrev kritiskt om denna diskriminande behandling av Master - på samma sätt som av andra ryssar i Stockholm. (Om Master-affären och andra liknande se Tomas Hammar och Björkegren).

Ornatzky informerade Branting om den kommande kongressen av de “utländska hjälptrupperna” till RSDAP som bland annat skulle behandla flyktingfrågan. De ryska flyktingarna understöddes av de ryska grupperna i utlandet i samarbete med utländska parti- och andra arbetarrörelseorganisationer samt flyktingkommittéer. Kongressens målsättning var att förena de splittrade ryska grupperna och på så sätt effektivisera flyktinghjälpen. I Tyskland planerades dessutom efter ett gemensamt möte med representanter från SPD (bland annat Friedrich Ebert, partisekreterare och från 1913 partiordförande), flera tyska lokala organisationer och de ryska grupperna inrättandet av ett ryskt kollegium i Berlin som skulle samla in uppgifter om arbetslösa politiska flyktingar, fastställa deras flyktingstatus och koordinera hjälpinsatserna (inte minst arbete) tillsammans med den tyska landsorganisationen. Ornatzky undrade i RSDAP:s utländska kommittés namn om Branting och SAP enligt den tyska lösningen skulle vara beredda att vara i kontinuerlig förbindelse med RSDAP:s centralkommitté i dessa frågor. Bernhard Mehrs nämnda förslag påminner om detta även om det inte gällde understöd till ryska politiska flyktingar utan den planerade läsesalen.

Konkurrerande uppfattningar

Ytterligare en intressent skickade ett kritiskt ställningstagande till SAP. En rysk Allmän bildningsklubb i Stockholm bestred för det första att både den judiska föreningen “Zukunft” och den ryska partiföreningen representerade de ryska emigranterna. Dessa båda föreningar bestod bara av 35-40 personer varav fem-sex fått emigrera på grund av “politiska förbrytelser” medan de övriga är “flyktingar från militärtjänsten eller hitkomna för att i utlandet försöka sin utkomst”. För det andra ansåg Bildningsklubben att en läsesal var “alldeles onödig”. Dels består, så skrev man, den ryska kolonin av arbetare som jobbade till sent och bodde i olika stadsdelar, kunde alltså egentligen inte utnyttja läsesalen. Läsesalen har inte heller besökts av mer än sammanlagt 30 personer under hela sin existens. Dels finns en Arbetarnas bildningsklubb som under namnet Ryska politiska emigrantföreningen hållit offentliga möten, anordnat föreläsningar, diskussioner och självstudier i politisk ekonomi, sociala frågor och kulturhistoria. Nästan samtliga politiska flyktingar - “ej över 13-14 personer” - är medlemmar i Bildningsklubben som allt i allt har 89 medlemmar. Med sin skrivelse till SAP ville man upplysa om det “riktiga förhållandet” i den ryska kolonin och “i nu pågående strid”, det vill säga storstrejken, varna “mot oproduktiva föreningsutlemnande”. Man avslutade: “Vi äro övertygade om att härvarande emigrations-organisationer kan klara sig bra med egna medel”.

Ingen reaktion på Mehrs och Bildningsklubbens skrivelser finns redovisad i SAP:s VU-protokoll. Förmodligen ville man inte bli indragen i dessa emigrant- och utländska partistridigheter. Men framför allt krävde storstrejken som ju refererades till i Bildningsklubbens skrivelse all uppmärksamhet.

Samarbete bland de ryska föreningarna

I en förnyad skrivelse från “Zukunft” till SAP den 5 april 1910 erkände Ch. Zeitel, nu ordförande, självkritiskt de “slitningar som härskade organisationerna emellan” vilket var menligt för syftet med läsesalen: “emigranternas koncentrering omkring detta upplysnings företag”. Samtidigt förmedlade han en positiv bild: läsesalen har spelat “en mycket väsentlig roll i ryska emigranternas liv”. Medlemmar och utomstående har genom judiska och ryska tidningar kunna följa “det politiska och sociala livets gång i Ryssland”. Läsesalen har utnyttjats för agitations-, diskussions- och upplysningsmöten “varigenom emigranterna blevo mer sammanslutna och intresserade”. Läsesalen har under året varit “ganska livligt” besökt.

Av en kassarapport för 1909 (1 januari till 1 oktober) framgår att man hade sålt medlemskort för 4,77 kronor, tagit in inträde på 17,50 från 50 medlemmar och 9,14 från utomstående, att inträden från fester uppgick till 76,75 kronor och att läsesalen hyrts av “Zukunft” och Israeliska arbetaresällskapet. Resultatet var dock negativt: ett minus på 58,43 kronor. I kassarapporten är också de tidningar uppräknade som tillhandahölls (enligt kassarapportens stavning): “Unser Leben”, “Galzianer Soc.-Dem.”, “Vorwerz”, “Der Jidischer Leben”, “Zukunft”, “Retsch” och “Der Fraind”, och i kassarapporten 1909-1910 nämns “Nowy Denj”.

Det viktigaste budskapet i skrivelsen var dock den lösning mot de “oproduktiva” förutsättningarna och för ett möjligt fortsatt uppsving som presenterades: på “Zukunfts” förslag hade de ryska arbetarorganisationerna i Stockholm i oktober 1909 beslutat att gemensamt driva läsesalen, nämligen Socialdemokratiska föreningen “Zukunft”, Understödsgruppen för Rysslands socialdemokratiska arbetareparti i Stockholm och Israeliska arbetaresällskapet. Stadgar “på federativ grund” bifogades. Ändamålet med läsesalen är att “lämna möjligheten åt alla boende i Stockholm Ryska emigranter, att genom tidningarna följa händelserna i hemlandet samt världshändelsernas gång i sin helhet”. Varje rysk emigrantförening “som ej motarbetar grundprinciperna af den internationella arbetarrörelsen” kan ansluta sig, förutsatt den är inte för liten (under 15 medlemmar). De anslutna föreningarna betalar en medlemsavgift på 10 öre per månad och medlem, och varje förening är “skyldig” att hålla sina möten i läsesalen, mot en fastställd avgift. Två representanter från varje förening bildar styrelsen och sköter läsesalens förvaltning. En kassör väljs gemensamt, och som revisorer utses en person från varje förening. De anslutna föreningsmedlammarna har fritt tillträde till läsesalen. Utomstående betalar en avgift (5 öre per gång elller 10 öre per vecka eller 35 öre per månad elller en krona per kvartal).

Avslag på ytterligare stöd

I en skrivelse den 5 april 1910 både till SAP och Stockholms arbetarekommun ansökte Rysslands emigranternas läsesal i Stockholm (enligt en stämpel), det vill säga de tre organisationerna genom Ch. Zeitel, Bernhard Mehr och B. Schejman, på nytt om ett bidrag på 100 kronor. Man pekade särskilt på att förutsättningarna numera var gynsamma eftersom “slitningarna organisationerna emellan äro ur världen”. Av en kassarapport 1 oktober 1909 till 1 mars 1910, daterad 5 april 1910 och undertecknad av kassören Bernhard Mehr, framgår att numera också ryska partigruppen höll sina möten i läsesalen, i överensstämmelse med stadgarna. Det ökade inkomsterna. Från utomstående besökare redovisas intäckter på 6,89 kronor vilket är procentuellt mer än tidigare. Från möten och fester hade man fått in sammanlagt 227,15 kronor. Den höga siffran beror på inkomsterna från en tillställning på nyårsafton (210, 95 kronor). Under de fem månaderna med den gemensamma ledningen gick läsesalen med en vinst på 66,46 kronor, och det utan några bidrag från SAP och Stockholms arbetarekommun. Allmänna bildningsklubbens förutsägelse hade varit rätt.

I Stockholms arbetarekommuns styrelseprotokoll den 7 april återgavs brevets innehåll men frågan om fortsatt stöd bordlades och överläts till den nya styrelsen. SAP:s VU avslog den 15 april 1910 de ryska organisationernas begäran. Det framgår inte av protokollet varför. Kanske spelade det redovisade positiva resultatet en roll. Kanske var man extra återhållsam efter storstrejkens nederlag som också innebar både kostnader och en inkomstförlust. Stockholms arbetarekommuns styrelse bordlade frågan en gång till, den 10 maj, till hösten och anförde “ekonomiska skäl”. Sedan tog man, såvitt jag kunde se, aldrig upp denna fråga igen.

Vad hände sedan?

Om läsesalens och de ryska emigrantorganisationernas fortsatta öden vet jag ingenting. Jag har inte kunna hitta andra uppgifter än de redovisade vare sig i SAP:s arkiv (VU-protokoll, korrespondens 1910-1914), Stockholms arbetarekommuns arkiv eller i andra arkiv hos oss. I Sara Mehrs och Paul Olbergs arkiv hittade jag medlemskort från Stockholmsavdelningen av Judiska socialdemokratiska förbundet “Bund” i Sverige från 1949/1950, kanske någon form av efterföljare till föreningen “Zukunft”? Den ryska partiorganisationen existerade förmodligen fortfarande åtminstone fram till revolutionsåret.

Enligt uppgifter i Björkegrens “Ryska posten” fanns ytterligare en rysk emigrantförening som hade bildats av de första emigranterna efter revolutionen 1905, bland annat Bernhard Mehr, och den var fortfarande aktiv under första världskriget. Föreningen hette “Nytta och Nöje” (Dosug i polza - i polisrapporter från 1916 kallat för “Lediga stunder”). Enligt Björkegren var dess verksamhet under de första åren “precis så idyllisk och oskyldig som namnet antydde”. Men den radikaliserades efter krigsutbrottet 1914 och blev i praktiken en politisk förening - enligt säkerhetstjänsten ett slags bolsjevikisk täckorganisation - där hetsiga diskussioner mellan mensjeviker och bolsjeviker ägde rum, med några av den ryska exilens “stora andar” i Sverige som deltagare (Moisej Uritskij, Nikolaj Gordon, Jakov Surits, Nikolaj Bucharin), och också svenska vänstersocialister var involverade i. Den ryska kolonin i Stockholm växte snabbt under kriget. Enligt polisen uppehöll sig i februari 1916 4014 ryssar i Stockholm, en vecka senare 8891 varav 3258 var registrerade som bosatta. Om detta och de speciella förhållandena under kriget se Björkegren och Aleksander Kans nya bok “Hemmabolsjevikerna”.

Trådar att nysta vidare på

Detta är några trådar att nysta vidare på. Tanken med denna presentation var att visa upp ytterligare intressant - och hittills okänt - utländskt material hos oss men framför allt att uppmärksamma dessa ryska emigrantorganisationer vars existens i alla fall jag inte kände till tidigare (bortsett från det lilla jag hade läst hos Björkegren) och ge ett uppslag för vidare forskning:

  • Kan man få fram mer om de nämnda ryska föreningarna i Stockholm på andra arkivinstitutioner och i andra arkiv, i pressen eller i litteraturen?
  • Fanns det kontakter med svenska föreningar utöver de nämnda förfrågningarna om solidariskt stöd? Fanns det andra utländska socialdemokratiska föreningar i Stockholm under samma tidsperiod?
  • Hur var det tidigare? Det fanns exempelvis en tysk arbetarebildningsförening i Stockholm, Pipklubben kallad, som bildades 1877 och var verksam åtminstone till 1890. (Erik Gamby har skrivit om denna arbetareförening i Arbetarhistoria nr. 41, 1987.)
  • Fanns det efterföljare till denna förening? I Social-Demokraten den 16 maj 1913 hittade jag en annons från Deutscher Soz.-Dem. Verein om ett möte med föredrag.
  • Fanns det ett slags multikulturellt föreningsliv i Stockholm till och med första världskriget?

Citerad litteratur

Senast uppdaterad: 5 oktober 2009