Kontakta oss | Besök oss | Lättläst | Om oss | English

 Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

förenar arkiv, bibliotek och forskningsfrämjande verksamhet

Tjänarinnebladet

Praktikant, 3 november 2011.

Tjänarinnebladets vinjett

Utgavs 1905-1908 av Stockholms Tjänarinneförening. Tidskriften behandlade tjänarinnornas idéer, förslag och internationella utbyten. Den ger också en inblick i dåtidens förhållanden för arbetande kvinnor i allmänhet.

Tjänarinnebladet har härmed digitaliserats och gjorts tillgängligt i pdf-form. Nedan kan du läsa mer om tidskriften och tjänarinnorna.

Av: Martin Hedlund, praktikant höstterminen 2011

Ladda ner (pdf)

Tjänarinnor eller familjeslavinnor?

Under tidigt 1900-tal började även kvinnodominerade yrkesgrupper att organisera sig fackligt i Sverige, detta till stor del tack vare bildandet av Kvinnornas Fackförbund 1902. En av dessa grupper som lyftes fram under denna tid var tjänarinnorna. Vid ett möte i Stockholm 1903 talade Anna Sterky (ordförande i Kvinnornas Fackförbund) (Från Alma till Ulla 2010, s. 24) (Kvinnornas Fackförbund s arkiv) om tjänarinnornas usla förhållanden och agiterade för att tjänarinnorna borde kräva bättre förhållanden i arbetet. Begreppet som också står i rubriken (det vill säga “familjeslavinnor”) är hämtat från just detta föredrag och användes då för att beskriva tjänarinnornas förhållanden. Detta fick stor uppmärksamhet i pressen, mottagandet var till största del negativt, och diskuterades flitigt i bland annat Dagens nyheter, där signaturer som “matmoder”, “erfaren husmoder” och “tillgifven tjänarinna” där man försökte påvisa hur slarviga dessa tjänarinnor var, men tanken på att starta en tjänarinneförening började på allvar diskuteras. Året därpå blev detta en realitet då Stockholms Tjänarinneförening bildades (Moberg 1978).

Ganska omgående efter uppkomsten av den egna föreningen startades Tjänarinnebladet, en tidskrift som tog upp frågor rörande tjänarinnornas situation gällande arbetsförhållanden och arbetstider men också andra tjänarinneföreningar, både på hemmaplan och internationellt (Moberg 1978). Tidningens historia blev dock inte lång då den redan under 1908 slutade att ges ut, men den skildrar dåtidens förhållanden för tjänarinnorna just utifrån den egna yrkesgruppen (Hembiträdesföreningen i Stockholm. Utgående handlingar 1903-1923).

Organisering

Hur skulle tjänarinnor som arbetade upp emot hundratimmarsveckor ha möjlighet att organisera sig? (Tjänarinnebladet 1905, nr. 2, s. 2) Detta var en utav de många frågor tjänarinneföreningen brottades med. I den egna tidskriften Tjänarinnebladet diskuterades flitigt organisationens prekära situation angående möjligheterna till sammankomster. Den långa arbetsveckan kanske inte var speciellt för just tjänarinnorna under tidigt 1900-tal, i en artikel skriven av Maria Qvist (ordförande i Stockholms Tjänarinneförening 1903-1904) beskriver författaren hur arbetsförhållandena såg ut för hemmaarbetade sömmerskor i stockholmsregionen. Det visar sig att vissa sömmerskor behövde jobba upp emot 17 timmar om dagen för att få ekonomin att gå ihop. (Tjänarinnebladet 1907, nr. 4, s. 7f)

Skillnaden hade inte i första hand att göra med arbetstimmar utan med arbetstiden. Tjänarinnornas arbetstider var till skillnad från andra arbeten orgelbundna, gränsen mellan arbetstid och fritid var flytande vilket resulterade i att arbetsdagarna och ledighet kunde växla från dag till dag eller från månad till månad. Vid speciella händelser eller om arbetsgivarna till exempel hade besök långt in på småtimmarna var tjänarinnan tvungen att arbeta över beroende på behov, och inte som inom andra yrken efter en tidsram. Denna oregelbundenhet resulterade också i att det var svårt att komma loss ur arbetet ett speciellt datum om det så endast gällde en kväll i veckan eller varannan kväll i veckan. På grund av dessa skiftningar i arbetet hade också tjänarinnorna svårigheter att organisera sig eller överhuvudtaget stämma träff med varandra, eftersom de aldrig kunde veta i förväg om de var lediga eller ej (Tjänarinnebladet 1906, nr2-3, s.1f).

Under 1904 anordnades ett specifikt diskussionsmöte angående frågan över hur man skulle komma till stånd med bestämda fritider och begränsade arbetstider, så frågan fick stort utrymme i organisationen (Hembiträdesföreningen i Stockholm. Utgående handlingar 1903-1923. Flygblad). Det andra problemet för tjänarinnorna var att de allt som oftast bodde på sin arbetsplats, därigenom fick också husmodern stor insyn i tjänarens privatliv. Ett exempel på detta var att det kunde förekomma utfrågningar om tjänarinnans civilstatus vid anställningsintervjuer och att det ställdes krav på att denne inte var förlovad eller hade en man. Om tjänarinnan träffade någon under anställningen kunde det också vara en anledning till uppsägning (Tjänarinnebladet 1906, nr 3-4, s. 5).

För var skulle tjänarinnan träffa sin man? Hon bodde oftast hos den familj hon tjänade och arbetade oregelbundna tider, husmodern kanske inte önskade att en främmande person utan hennes tillåtelse befann sig i hemmet. Problemen härrör från en gammal och ålderdomlig lagstiftning.

Kontrakt och en föråldrad lagstiftning

Två av de totalt fyra punkterna som också togs upp vid bildandet av organisationen återspeglar de ovanstående problemen, dessa var:

  1. Allt mer ordnade förhållanden vad angår tjänarinnornas fritider.
  2. Införandet av kontrakts- och uppsägningsblanketter

(Stockholms Hembiträdesförenings arkiv. Utgående handlingar. Program och handlingar)

Den senare punkten har till stor del att göra med tjänstehjonsstadgan som tjänarinnorna formellt då stod under. Denna stadga från 1833 var en lagstiftning för tjänstetvång och innefattade arbetare inom jordbruk och i hushåll. Den förklarade att tjänarinnan (i vissa fall) skulle vara en del av familjen hon tjänade i men i en underordnad roll gentemot sina arbetsgivare, samt att det endast var arbetsgivaren som hade möjlighet att bryta kontraktet. Åren från 1833 och vid dess avskaffande 1926 kom olika förslag på ändringar i stadgan men dessa fick inget gehör, däremot diskuterades den flitigt av Tjänarinnebladet (Moberg 1978, s. 14). På många vis var stadgan vid denna tidpunkt (i början av 1900-talet) redan ålderdomlig och användes inte i praxis. Lagstiftningen beskrivs som medeltida, och eftersom den härrör från 1833 kan den i mångt och mycket relateras tillbaka till ett förindustriellt Sverige (Nationalencyklopedin). På många vis kan den också sägas vara medeltida i den bemärkelsen att den stadga från 1833 är en reviderad upplaga av tjänstehjonsordning från 1319 (Holmberg 1906, s. 18).

I ett flertal artiklar diskuteras just denna stadga och hur man skulle kunna förnya den eller i alla fall definiera hur den skulle användas. Under tidigt 1900-tal fanns det fortfarande ingen uppdaterad stadga och den gamla följdes som sagt inte till punkt och pricka. Detta hade lett till en stor variation av uppfattningar över hur kontrakt mellan tjänarinnorna och deras arbetsgivare skulle se ut, vilka rättigheter och skyldigheter de hade. Två paragrafer ur denna stadga lyftes fram i en artikel i Tjänarinnebladet under 1907:

10 §

Är tjänaren försumlig, gensträfvligt eller oordentligt och låter det sig ej rättas, eller visar det sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjänsten, må det därefter skiljas, efter ty i 5§ sägs, (anmälan till kronofogde eller länsman) med förlust av hela lönen samt erhålle sådant betyg det förtjänar

och 16 §

med tjänstehjon, som under förbjuden tid anträffats å krogar, källare eller näringsställen, eller som, utan husbondens lov, begiver sig ur dess hus, eller utöfver erhållet tillstånd sin hemkomst fördröjer, eller öfver natten är borta förfares som i 10 §

(Tjänarinnebladet 1907, nr. 3, s. 2f)

Artikelförfattaren menar att dessa två lagar har ställt till det för tjänare både i städer och på landet, då de kunde utnyttjas av arbetsgivare. Den anställda tjänaren hade inget arbetsskydd eller någon lag att luta sig emot utöver tjänstehjonsstadgan. Vilket gjorde det lätt för arbetsgivaren att avskeda tjänaren, men mycket svårare för den anställda tjänaren att lämna sin tjänst.

Under 1908 på kvinnornas diskussionsklubb möttes dock både representanter från tjänarinnorna och husmödrarna för att diskutera avtal. Det centrala för tjänarinnorna var just arbetstidens längd, fridagar samt ett avtal kring uppsägning för att skydda tjänarinnorna. Detta avtal skulle vara skriftligt och frivilligt men inte lagstadgat. Man var rädd att en revidering av tjänstehjonsstadgan inte skulle leda till bättre förhållanden utan snarare befästa de gamla lagarna i en yngre förpackning. (Tjänarinnebladet 1908, nr. 1, s. 4f) en ny lagstiftning kring tjänarinnorna kom dock till stånd under 1926, ungefär 16 år efter att tidningen lagt ned sin verksamhet.

Transnationella förbindelser? Transnationellt utbyte?

I det nordiska utbytet av idéer och tankar kan man se att det fanns vissa likheter. De krav som respektive lands organisation ställde gick i stort sätt ut på samma sak, det vill säga arbetstid i timmar om dagen, lediga dagar i veckan och egen logi. I både Norge, Finland och Danmark startades tjänarinneföreningar under slutet av 1800-talet, några år innan den svenska motsvarigheten bildades. Detta bidrog troligtvis till att tjänarinneföreningen i Sverige hämtade intryck från grannländerna. I övrigt införde våra nordiska grannar kvinnlig rösträtt flera år innan Sverige, redan 1906 i Finland, 1908 i Norge och 1915 i Danmark. I Sverige fick kvinnorna rösträtt 1919 och 1921 fick de rösta för första gången i ett riksdagsval. Några av de företeelser som de nordiska länderna hade gemensamt var att de var snabba med att starta egna platsförmedlingsbyråer, i Stockholm under denna tid fanns det ingen statligt ägd “arbetsförmedling” utan tjänarinnorna var tvungna att gå till privata förmedlingar. Dessa ansågs vara dyra och opålitliga, då de platser som förmedlats i vissa fall redan hade tillsatts (Moberg 1978, s 69f).

En av de första åtgärder som tjänarinneföreningen genomförde var att ta kontakt med andra nordiska länder angående deras program, det enda svar som kom in var från Köpenhamn (den danska motsvarigheten till Stockholms tjänarinneförening) vilket medförde att den danska tjänarinnerörelsen fick en framträdande roll under de första åren (Moberg 1978, s. 80). Det cirkulär som skickades ut under slutet av 1903 var på många sätt influerat efter dansk modell, i själva cirkuläret omnämns även Köpenhamns tjänarinneförening angående kontraktsblanketter (Stockholms Hembiträdesförenings arkiv. Tjänarinnekommitténs prot. 15.11.1903. Frågeblankett som bil. t. prot.), vilket också diskuteras i Tjänarinnebladet några år senare (1908:1, s. 4f).

Fackskolefrågan

En annan intressant koppling till Danmark var fackskolan. I Danmark hade tjänarinnorna redan den 4:e november 1906 startat en egen skola för att öka kompetensen hos den egna yrkesgruppen, om detta skrevs det flera artiklar i Tjänarinnebladet (t.ex. 1906, nr. 5-6, s. 1). Tanken på att starta en egen fackskola togs upp under flera möten och svenska representanter åkte på studiebesök till Köpenhamn för att få idéer till en egen fackskola för tjänarinnor.

För att starta en egen skola i Stockholm krävdes dock stora summor pengar och även här tog tjänarinnorna idéer från den Danska föreningen. I det första numret av Tjänarinnebladet 1906 beskrev man skolan i Köpenhamn i goda ordalag, men också hur de gått till väga för att få in pengar då ett skolbygge krävde stort ekonomiskt kapital. Köpenhamns förening hade redan 1904 anordnat en basar för att dryga ut kassan till skolbygget, denna basar beskrivs i Tjänarinnebladet som något storartat eftersom det visat sig vara väldigt lönsamt. I samma nummer av Tjänarinnebladet annonserar också tjänarinnorna i Stockholm om en egen basar (Tjänarinnebladet 1906, nr. 3-4 s. 1).

Skillnaden mellan föreningarna i Köpenhamn och Stockholm var att den Danska motsvarigheten var cirka fem gånger så stor och därigenom hade de också fem gånger så stora intäkter från medlemsavgifter, i Sverige trodde man dock att ett skolbygge skulle generera fler medlemmar till tjänarinneföreningen. Under 1908 hade den danska föreningen ökat med 300 medlemmar och enligt Tjänarinnebladet berodde detta på den nyligen startade skolan (Tjänarinnebladet 1908, nr. 3 s. 2).

Däremot fick tanken på en egen fackskola i Stockholm avskrivas några år senare, detta berodde på ett lågt medlemsantal (1912 var medlemsantalet 54 personer). I stället riktade de in sig på att få tillstånd en kommunalt grundad skola för, som det hette, obemedlade flickor som önskade bli tjänarinnor (Hembiträdesföreningen i Stockholms arkiv. Utgående handlingar 1903-1923. Jubileumsskrifter).

Likheter och skillnader

Tjänarinnebladet hade förutom de konkreta kontakterna med framförallt den Danska föreningen också ett flertal artiklar rörande andra länders tjänarinneföreningars bildande och framställda krav. Framförallt Tysklands tjänarinneföreningar beskrevs i flera långa artiklar, ofta översatta från tyska av Maria Qvist. På den tyska resolutionen år 1907 från Mannheims tjänarinneförening fanns flera likheter med de nordiska länderna, men också skillnader. Både tjänstehjonsstadgans avskaffande (tjänstehjonsstadgan har sitt ursprung i Tyskland (Holmberg 1906, s. 24)) och bestämmelser kring arbetstider finns med bland de krav den tyska föreningen framställde.

Däremot hade de ett annat angreppssätt när det gällde platsförmedlingsbyråer, i de nordiska länderna hade tjänarinnorna vid denna tid startat egna förmedlingar specifika för tjänarinnor. Den tyska tjänarinneföreningen krävde allmänna platsanskaffningsbyråer, det fanns inte heller någon punkt angående anställningsblanketter i den tyska resolutionen (Tjänarinnebladet 1908, nr. 1, s. 2). Diskussioner kring anställningsblanketter verkar ha varit en dansk-svensk företeelse, Stockholms tjänarinneförening hämtade denna idé direkt från Köpenhamn, och det omnämns inte någon annanstans än just i Sverige och Danmark.

Övriga länder som tas upp i Tjänarinnebladet var Holland, Nya Zeeland, Australien, Ryssland, USA och Frankrike. I dessa fall handlade det mer om att notera nya föreningar eller beskriva arbetsförhållandena allmänt.

Något som dock verkade ha varit nästan identiskt för alla dessa tjänarinneföreningar (oberoende land) var reaktionerna de framkallade, i synnerhet från den borgerliga pressen där de ifrågasattes, ofta i väldigt negativa ordalag. En trolig förklaring till denna häftiga reaktion kan ha varit grundat i det nära samarbete som skedde i hushållet, vilket var och kanske än i dag är en av de få arbetsplatser där klasser möts och är beroende av varandra på ett så privat plan. En organisering av tjänare skulle leda till direkt inverkan på överklassens privatliv.

Mycket av den tidiga diskussionen i tjänarefrågan (från ca 1890-talet) handlar om att tjänare var en bristvara, det fanns för få individer från arbetarklassen som ville ta arbete som tjänare. I den borgerliga pressen menade skribenter att det berodde på två saker. Dels den stora migrationen av personer utan landtillgångar och dels den pågående industrialiseringen av Sverige. Det fanns en tanke på att ge de kvarvarande statarna vissa landområden för att på så vis få till stånd en andra generations tjänare (Hembiträdesföreningen i Stockholms arkiv, tidningsklipp). Detta kan också påvisas av Stockholms tjänarinneförbunds egen tjänstebyråliggare, under 1905 förmedlades där 302 arbetstillfällen, medan det endast fanns 221 anmälda tjänare. (Hembiträdesföreningen i Stockholms arkiv. Tjänstebyråns liggare)

Bildning

I största allmänhet trodde tjänarinnorna att den låga status som yrket hade berodde på att kompetensen inom det egna ledet var så låg. De såg alltså en yrkesutbildning som en utväg ur denna låga status. (Hembiträdesföreningen i Stockholms arkiv. Utgående handlingar 1903-1923. Jubileumsskrifter). En punkt på Stockholms tjänarinneförenings första möte hette “Tjänarinnors upplysning medelst samkväm, föredrag, kurser o.d.” vilket just speglar denna uppfattning att bildning var viktigt. Frågan uppmärksammas också i Tjänarinnebladet, där ett flertal artiklar beskriver vikten av bildning, men också hur detta i praktiken skulle genomföras.

Arbetstiden för tjänarinnor sträckte sig ofta över hela dagen så det fanns kanske inte så mycket tid till läsning eller diskussioner. Frågan om reglerad arbetstid och ledighet hänger på vissa sätt ihop med bildningstanken. I en artikel skriven av Esther Borge (maka till Oscar Borge, grundaren till Arbetarrörelsens arkiv 1902) tas den mer praktiska biten upp. Artikeln kan i på många vis ses som en handbok i hur man tar tillvara korta avbrott i det vardagliga arbetet för att hinna med en sida eller två i någon bok, vad som borde läsas eller överhuvudtaget fundera över vad man läst. Detta var ett bildningsideal som kanske inte satte yrkeskunskapen i fokus men som ändå ansågs viktig:

Samtidigt som man skalar potatisen eller sopar golvfet kan man gnola en vers af Fröding eller Heidenstam, eller i sitt stilla sinne beundra hvad man läst om revolutionens hjältemodiga kvinnor, deras uppoffringar för sitt land och friheten, eller fundera på hur kvinnans rösträtt ska lösas.

(Tjänarinnebladet 1906, nr. 2, s. 2)

I en annan artikel från samma år tas också tanken på att bildning leder till bättre ställning för tjänarinnorna:

Ty om [...] äfven tjänarinnan sattes i tillfälle att taga del af dagens frågor, skulle hon således snart inse sin försoffade ställning och vakna till medvetande om, att äfven hon vill öka sina kunskaper och intressen för att representera sig som värdig medborgare och blifva tillerkänd sitt människovärde. Då skulle med tiden ovillkorligen ett bättre samförstånd komma att råda mellan husbönder och tjänare än vad fallet är nu.

(Tjänarinnebladet 1906, nr. 3-4, s. 1f)

Den mer praktiska kunskapen diskuterades också i stor utsträckning, oftast i samband med fackskolan i Köpenhamn. Här premieras den mer praktiska kunskapen; så som matlagning, bakning, tvätt och strykning samt rengöring. Den mer teoretiska kunskapen får på många vis stå tillbaka för den praktiska, men det poängteras att räkenskap, språkkunskap och allmänbildning anses viktiga inslag i tjänarinnors utbildning. Kunskapen ska dock i första hand ses som ett redskap inom arbetet för att i allmänhet öka yrkets status. (Tjänarinnebladet 1906 nr.2, s. 2)

Avslutning

Stockholms Tjänarinneförening hade under de första åren väldigt knapphändig kontakt med arbetarrörelsen, Anna Sterky (ordförande i kvinnornas fackförbund år 1902-1907) hade förvisso en stor inverkan på att föreningen bildades men kvinnornas fackförbund hade svårt att hitta en plats inom sina egna led för tjänarinnorna. Kontakten med SAP och LO var också sparsam och de enda tillfällen då kontakt togs var vid samarbeten vid föredrag eller deltagande i föreläsningsserier (Moberg 1978, s. 83).

Under året 1910 skedde dock ett antal händelser som skulle öka förbindelserna med arbetarrörelsen. Föreningen kan sägas ha reformerat sig själva i och med att styrelsen byttes ut och fick en starkare styrning mot framförallt socialdemokratin. Under samma period blev också Hanna Grönvall sekreterare för organisationen och var från 1914-1941 ordförande. Hon var också socialdemokratisk ledamot i Stockholms stadsfullmäktige från år 1919.

Referenser

Litteratur

  • Tjänarinnebladet
  • Moberg, Kerstin, Från tjänstehjon till hembiträde, 1978
  • Holmberg, G., Sveriges tjänare och tjänarinnor: deras vara eller icke vara, 1906

Arkiv på ARAB

  • Hembiträdesföreningen i Stockholm, arkivnr 2753
  • Hanna Grönvall, arkivnr 183
  • Kvinnornas fackförbund, arkivnr 2330
  • Stockholms Allmänna Kvinnoklubb, arkivnr 2651

Senast uppdaterad: 3 november 2011