Kontakta oss | Besök oss | Lättläst | Om oss | English

 Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

förenar arkiv, bibliotek och forskningsfrämjande verksamhet
Webbplatskarta | Taggmoln

Gunnar Ohrlander – mannen som förhäxade hela landsändar

Praktikant, 20 januari 2013.

Gunnar Ohrlander (1939-2010) var en svensk journalist, författare och dramatiker.  Under signaturen Doktor Gormander skrev han under många år satiriska krönikor för tidningar som Gnistan, Aftonbladet och Flamman. Gormanders satir präglades av ett slags absurd humor. Bortom den gravallvarliga aktivismen var det inte minst denna absurda satir som gjorde Ohrlander närmast folklig – i skepnaden Doktor Gormander.

Av: Erik Andersson, praktikant hösten 2012.

I juli 2011 kom Gunnar Ohrlanders arkiv in till ARAB i sju flyttkartonger, men det är först nu (slutet av 2012) som det har ordnats och förtecknats. Nu kan allmänheten ta del av arkivets 47 volymer. Här finns ett trettiotal manus, liksom mängder av arbetsmaterial kopplat till Ohrlanders verksamhet som dramatiker. Arbetsmaterialet – som består av intervjuer och annan research - kan studeras från flera synvinklar. Materialet speglar dels arbetarklassens levnadsförhållanden och synsätt, men också hur man kan använda en journalistisk arbetsmetod inom dramatiken.

Gunnar Ohrlander födelsekort

Gunnar Ohrlanders födelsekort, Gunnar Ohrlanders arkiv, ARAB.

I beståndet finns även ett oräkneligt antal tidningsklipp som speglar Ohrlanders verksamhet på olika områden, liksom en ljud- och videobandsamling om tolv volymer med magnetband, VHS-kassetter och kassettband som väntar på att utforskas.

I fotosamlingen finns bland annat foton och vykort från en Kinaresa i början av 1970-talet, då Gunnar Ohrlander med sällskap åkte runt i landet och även träffade representanter för det kinesiska kommunistpartiet. I arkivet finns också personliga handlingar, däribland ett litet kort från sjukhuset som berättar att en liten gosse vid namn Gunnar Ohrlander mötte världen den 18 maj 1939.

Att förhäxa hela landsändar

Under 1970-talet var Ohrlander huvudförfattare till en rad pjäser som spelades av det som kom att bli Fria Proteatern, däribland NJA-pjäsen (1969) och Pjäsen om Norrbotten (1970). I sitt arbete som dramatiker använde Ohrlander en journalistisk arbetsmetod, med research och intervjuer som viktiga delar av manusarbetet. Ohrlanders pjäser präglades av ett starkt samhällsengagemang, och berörde så skilda ämnen som konflikten mellan typograferna och de stora ”tidningsdrakarna” (Typerna och draken, 1972), relationen mellan arbetarrörelsen och frikyrkan (Hoppets här, 1977) och skolans utveckling (Den blomstertid nu kommer, 1980).

Gunnar Ohrlander, 1990. Fotograf: okänd

Gunnar Ohrlander, 1990. Fotograf: okänd, Gunnar Ohrlanders arkiv, ARAB.

NJA-pjäsen och Pjäsen om Norrbotten (1970) blev kanske de mest kontroversiella av Ohrlanders pjäser. NJA-pjäsen, som gjorde succé på Dramaten, handlade om förhållandena på Norrbottens Järnverk AB i Luleå (numera SSAB). När pjäsen visades på TV2 anmäldes den till Radionämnden för osaklighet och partiskhet. Detta var ett öde som under 1970-talet drabbade ett flertal radikala kulturarbetare.

Under framförandet av Pjäsen om Norrbotten turnerade stommen till det som skulle komma att bli Fria Proteatern runt i Norrbottens avfolkningsbygder. Med utgångspunkt från ett grundligt förarbete i form av intervjuer och research gick man till storms mot den rådande arbetsmarknadspolitiken. I pressen sades att pjäsen ”piskar upp en oroande folkstämning”  och Ohrlander besvarade kritiken under rubriken ”Har jag förhäxat hela landsändar?”.

När landshövding Ragnar Lassinantti krävde att landstinget skulle få en specialvisning av pjäsen i Luleå, svarade ensemblen med att uppmana politikerna att komma till Övertorneå för att se pjäsen och möta befolkningen, vars talan man sade sig föra. Landshövdingen antog inte erbjudandet, men 800 Övertorneåbor fyllde den lokala sporthallen för att se pjäsen. När ridån gått ner omvandlades sporthallen till skådeplats för ett upprört massmöte, där såväl Ohrlander och skådespelarna som lokalbor skarpt kritiserade det man såg som en politik för att ”avveckla Norrbotten”.

Åren därpå fortsatte Ohrlanders och teaterensemblens kampanj i form av pjäserna Fortsättning Norrbotten och Strejken på Volvo. Den förra baserades på intervjuer med dag-och-nattfabriksarbetare i Morjärv, medan den senare skrevs med utgångspunkt från en vild strejk på Volvo och de berörda arbetarnas bild av situationen. Volvo hade, liksom LKAB, en stor tyngd som symbol för folkhemsprojektet och dess anda av samförstånd mellan fackföreningsrörelsen, staten och kapitalet. En pjäs som sökte visa på missförhållanden på Volvo hade med andra ord stor sprängkraft. Även denna pjäs väckte en livlig debatt i massmedia, där såväl arbetare som företagsrepresentanter kom till tals.

Sprickorna i folkhemsbygget

Folkhemsbygget blev, med startpunkt i gruvstrejken 1969, föremål för livlig offentlig debatt och granskning. 1970-talet präglades av återkommande vilda strejker. Totalt beräknas 1312 olovliga stridsåtgärder ha genomförts i Sverige på 1970-talet, eller om man så vill ungefär en ny strejk var tredje dag. Motsvarande siffror för 90-talet är 181 stycken, medan det under det nya millenniets första årtionde utbröt 28 vilda strejker. Under åren 1970-1971, då NJA-pjäsen, Pjäsen om Norrbotten, Fortsättning Norrbotten och Strejken på Volvo spelades, förlorades 182 000 arbetsdagar p.g.a. ”vilda” strejker.

Dessa vilda strejker inspirerade yttervänstern, inte minst då de ledde till öppen konfrontation mellan delar av arbetarklassen och ledningen för arbetarrörelsen. Störst genomslag fick utan tvekan den stora, olovliga gruvstrejken i de norrbottniska malmfälten 1969-70. Det var med andra ord ingen slump att just Norrbotten tilldrog sig deras intresse.

Gunnar Ohrlander var i såväl egenskap av kolumnist, dramatiker och aktivist del av vågen av kritik mot folkhemsbygget vänster ifrån, som närde sig på befolkningens höjda förväntningar på inflytande, trygghet och livskvalitet. Denna kritik kom även inifrån staten och socialdemokratin, t.ex. genom den s.k. ”Låginkomstutredningen”. Denna tillsattes av regeringen 1965 för att kartlägga låginkomsttagares problem. Under år 1970 publicerade utredarna femton rapporter som visade att de sociala problemen fortfarande var utbredda i det svenska samhället. Utredningen fick ett sådant genomslag att den året därpå upplöstes av regeringen, utan att något slutbetänkande avgivits.

När man läser de tidningsklipp som Ohrlander har sparat från sent 60-tal och tidigt 70-tal får man intryck av en ovana från de socialdemokratiska makthavarnas sida att behöva gå i svaromål på kritik från ett icke-borgerligt håll. Dessa män (de var nästan alltid män), som ofta hade växt upp under svåra förhållanden och sett levnadsstandarden förbättras dramatiskt, hade svårt att hantera detta samspel mellan ett folkligt missnöje och kritik vänster ifrån. De var vana vid att bli bemötta med en viss vördnad, och upplevde sig som representanter för vanligt folk.
I Norrbotten hade kommunisterna en så stark ställning att det kan ha bidragit till missbedömningen från de socialdemokratiska makthavarnas sida: visst spelade kommunister en viktig roll, men missnöjet var djupt folkligt förankrat.

En återkommande figur i 70-talsvänsterns kulturproduktion var den desillusionerade arbetaren, som fått nog av bevarandet av samförståndsandan och ville gå vidare till en grundläggande omvandling av samhället. Ett typexempel på det är sången ”Det var jag som byggde landet”, skriven av Gunnar Ohrlander och framförd i NJA-pjäsen (1969):

Jag röjde upp i skogen
Jag odlade min mark
Jag slet ont och gräset växte grönt
Jag byggde en fabrik
åt herrarna i höjden
Jag bröt upp malm
och drev maskinen fram
Och jag byggde vägen hit
och huset där jag bor

Nu sitter jag med bruten rygg
Vart tog allt vägen?
Det var jag som byggde landet
Med mina händer och min rygg
Nu frågar jag för vem det är
Vi bygger detta land

Gunnar Ohrlander försökte hitta dessa arbetare, tolka deras berättelser och vända deras frustration till en uppgörelse med staten, kapitalet och arbetarrörelsens ledning. Genom sitt kulturskapande fick den radikala vänster han var del av, ibland nedlåtande kallad ”bokstavsvänstern”, ett inflytande över samhällsdebatten som vida översteg deras numerära styrka. Man lyckades dock aldrig övertyga några större delar av arbetarklassen att ansluta sig till eller rösta på dessa partier (KFML fick som mest 0,4% av rösterna, i riksdagsvalet 1970).

Trots en våg av radikalisering under 1970-talet förändrades inte samhället i grunden.
Socialdemokraterna och LO tog intryck av missnöjet på arbetsplatserna. Vi fick se flera förstärkningar av de fackliga rättigheterna – exempelvis Arbetsmiljölagen, Medbestämmandelagen och Lagen om anställningsskydd - och så de stora striderna kring löntagarfonderna 1976-1982 och storkonflikten 1980. När röken lagt sig återtog borgerliga krafter initiativet, och Ohrlander skulle sedan få uppleva en samhällsutveckling högerut under resten av sitt liv.

Nedan ett galleri med bilder från Gunnar Ohrlanders resor i Kina under 1970-talet:

SKP, skolpolitiken och deckarna

Ohrlander stod under detta 1970-tal nära pro-kinesiska Sveriges Kommunistiska Parti (tidigare KFML), vars tidning Gnistan han var redaktör för åren 1975-76. I hans arkiv återfinns ett utskick från SKP:s kulturarbetarförenings interimstyrelse år 1982. Det består av flera A4 med samma mötesinbjudan upprepad, som för att klippa ut och skicka. Det tyder på att Ohrlander själv var med och genomförde utskicket. (Volym 4.5.1).

På 1980-talet blev Ohrlander även känd som skolpolitisk debattör, bl.a. genom debattboken Kunskap i skolan (1981). Detta som del av den s.k. kunskapsrörelsen, vilken riktade skarp kritik mot vad man såg som en devalvering av kunskapskraven inom den svenska skolan. I arkivet finns också material från SKP om skolan, inklusive kommentarer från Ohrlander om ett förslag till skolpolitiskt program som SKP utvecklade under tidigt 1980-tal.  Ohrlanders försvar för ordning och reda i skolan från 1980-talet och framåt är intressant inte minst med tanke på att han 1969 och 1971 författade barnböckerna med de talande titlarna ”När barnen tog makten” och ”När barnen gick i strejk”.

År 1990 debuterade Ohrlander som deckarförfattare med boken Downwind. Denna följdes upp av böckerna Exit Prag (1991) och Den brinnande staden (1992). Medan Exit Prag handlade om en svensk KGB-agent i Tjeckoslovakien, tog Den brinnande staden upp den växande rasismen - attentat mot flyktingförläggningar utgjorde en central del av handlingen.
Ohrlanders sista bok rörde skolan – Den gudarna älskar – om konsten att överleva som lärare (2009).

Kulturens sprängkraft

Under sin långa bana som journalist, författare, dramatiker och samhällsdebattör hade Ohrlander en återkommande tendens att hamna i offentliga kontroverser.

Klipp från Norrbottens-Kuriren

"'Stora drabbningen'. PR för teatern och Fant"', Mats Sjöberg. Norrbottens-Kuriren, 19/9-1970. Angående det stora "teaterkriget". Bild av Gunnar Ohrlander när han talar, citat: "Det är inte längre en teater utan det är politik, sa Gunnar Ohrlander inför 800 tornedalingar som vilt applåderade hans inlägg i debatten". Klippet är från Gunnar Ohrlanders arkiv, ARAB.

Flera gånger fick han sparken som krönikör, men kom alltid tillbaka. Med satiren som vapen satte han dagordningen, och fick såväl små som stora makthavare att gå i svaromål i massmedia.

Han visade på kulturens sprängkraft, när den förmår knyta an till stämningar som är utbredda i samhället och puttrar under ytan. Med hjälp av ett journalistiskt och ”aktivistiskt” arbetssätt var han med och skapade en särpräglad form av teater, som älskades av somliga, och sågs som gapig propaganda av andra. Det var inte källarteater för de närmast sörjande, utan rejäla publiksuccéer. Ohrlanders dramatiska verk har ett stort värde för intresserade av kultur och dramatik i allmänhet, och särskilt som medel för samhällsförändring. De kan väcka många intressanta frågor kring relationen mellan arbetarrörelsen och kulturen, och om relationen mellan kulturskapandet och ”folket”. Är ett giftermål mellan kulturen, konsten, arbetarrörelsen och ”folket” möjlig? Är det önskvärt?

Dessa och många fler frågor väntar på att bli utforskade, och Gunnar Ohrlanders arkiv kan vara ett bra ställe att börja.

Senast uppdaterad: 1 mars 2013