Storkonflikten 1980 – fyrtio år sedan Sverige stannade


Arbetare från verkstadsklubben Standard Radio demonstrerar utanför SAF-huset på Blasieholmen i Stockholm.
Arbetare från verkstadsklubben Standard Radio demonstrerar utanför SAF-huset på Blasieholmen i Stockholm. Foto: Gnistan, FiB/Kulturfronts arkiv

I dagarna är det fyrtio år sedan storkonflikten lamslog landet. Sveriges gränser stängdes, flygtrafiken upphörde, P1 och P2 slutade sända och SVT sände bara nyheter. Vi gör en djupdykning i samlingarna och berättar om hur konflikten växte fram.

Storkonflikten 1980 är en av Sveriges största arbetsmarknadskonflikter genom tiderna. Statsanställdas förbund, som bland annat organiserade arbetare vid Televerket, Posten och järnvägen, hade en central roll under de tio dagar som konflikten pågick. Du kan läsa mer om detta i artikel nr 2 om storkonflikten (länk nedan).

Läs om hur tidningen Statsanställd skildrade storkonflikten 1980 i artikel nr 2

I Arbetarhistoria nr 2011:2-3 jämför arbetslivsforskaren Anders Kjellberg storkonflikten 1980 med två andra stora arbetsmarknadskonflikter i svensk historia: storstrejken 1909 och metallstrejken 1945. Av dessa tre omfattade storkonflikten flest anställda – 717 000 jämfört med 286 000 under storstrejken och 123 000 under metallstrejken. De båda andra strejkerna pågick dock under längre tid.

Omfattningen av de samhällsfunktioner som storkonflikten påverkade var enorm. Till exempel stängdes Sveriges gränser, P1 och P2 slutade att sända, SVT sände bara nyheter, flygtrafiken upphörde och alla transporter drabbades av stora störningar.

Ekonomiskt svåra år

Vid tiden för storkonflikten hade Sverige genomgått några år av ekonomiska svårigheter, med minskande investeringar och ökad inflation. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) hävdade att problemet var de, i deras ögon, höga lönerna och den allt för stora offentliga sektorn. Fackföreningsrörelsen pekade å sin sida på de ständiga prisökningarna som urholkade medlemmarnas köpkraft och menade att bördorna blev allt för ojämlikt fördelade.

På hösten 1979 hade en ny borgerlig regering tillträtt under ledning av Thorbjörn Fälldin (C). En av de första åtgärderna var en skatteomläggning, som LO och stora delar av den övriga fackföreningsrörelsen ansåg i för hög grad gynnade högavlönade. I samma veva löpte avtalen mellan LO och SAF ut, och under ett antal månader inleddes inga regelrätta förhandlingar. Relationen mellan parterna var sämre än på årtionden.

Curt Nicolin, ordförande för SAF, under storkonflikten 1980.
SAF, med Curt Nicolin i spetsen, menade att reallöneökningar var omöjliga. Foto: Gnistan, FiB/Kulturfronts arkiv

Kritik mot offentliga sektorn

Den 27 februari 1980 föreslog SAF i ett brev till LO och Privattjänstemannakartellen (PTK) att de rådande kollektivavtalen skulle bli förlängt över 1980. Det skulle innebära uteblivna löneökningar, samtidigt som prognosen för den årliga inflationen låg på 10–15 procent. SAF menade att reallöneökningar var omöjliga, och föreslog istället sänkta offentliga utgifter och lägre skatter.

Dagen därefter gick de offentliganställdas fackliga organisationer för första gången fram i enad front och förde fram krav på löneökningar med minst 12 procent. De fackliga organisationerna kom att kallas ”de fyras gäng”, och bestod av Statsanställdas förbund, Kommunalarbetareförbundet, TCO-S (TCO:s samarbetsorganisation för statliga tjänstemän) och Kommunaltjänstemannakartellen KTK.

Något som bidrog till stridsviljan var upplevelsen av att de offentliganställda hade kommit på efterkälken gentemot de privatanställda, bland annat på grund av löneglidningen i industrin. Diskussionen om den offentliga sektorn som ”tärande” bidrog också till spänningarna.

Även LO avfärdade SAF:s nollbud, medan privattjänstemännens fackliga samarbetsorganisation däremot gick ut och föreslog vad de kallade ett samhällskontrakt istället för en traditionell avtalsrörelse. LO avfärdade PTK:s förslag, och den 7 mars bröt samordningen samman när LO gick ut med krav på 11,3 procents löneökning. Alla inblandade parter uppmanade regeringen att agera för att bidra till en lösning på konflikten genom medling och politiska åtgärder, även om LO och de offentliganställdas fackförbund var starkt kritiska till såväl hur regeringen agerade som hur den inte agerade.

Flaggade för lönesänkningar

Konflikten skärptes ytterligare när SAF den 14 mars skickade ännu ett brev till LO där man flaggade för reallönesänkningar och nedskärningar. LO svarade genom att utlysa övertidsblockad för en miljon LO-medlemmar och med kraft avvisa SAF:s krav.

Veckan efter, den 23 mars, folkomröstade Sverige om kärnkraften. Valkampanjen hade pågått under den föregående månaden och upptagit mycket av regeringens tid och energi. Nu tillsatte regeringen två medlingskommissioner, en på den privata och en på den offentliga sidan.

I medlingskommissionernas instruktioner ingick att ”arbeta under kontakt med regeringen”. Redan nästa dag presenterade regeringen ett sexpunktsprogram med bland annat prisstopp och skattelättnader för låg- och medelinkomsttagare. Programmet förutsatte dock att i princip inga löneförhöjningar skulle genomföras under året. De offentliganställdas fackförbund avvisade förslaget, och beskrev det som en inskränkning av den fria förhandlingsrätten ”som närmast liknar ett diktat [som] kommer att försvåra avtalsrörelsen”.

Därefter eskalerade varslen om stridsåtgärder snabbt när SAF den 2 april 1980 varslade om lockout av drygt 700 000 LO-medlemmar i privatägda företag mellan den 10 och den 16 april. Onsdagen den 9 april sköt LO upp lockouten fyra dagar. Bara timmar innan lockouten skulle starta gick SAF och LO med på vapenvila efter att medlarna presenterat ett förslag om smärre löneökningar. LO varslade dock om nya stridsåtgärder efter den 23 april om förhandlingarna inte ledde framåt.

LO-ordförande Gunnar Nilsson under storkonflikten 1980.
Den 11 maj 1980. LO:s Gunnar Nilsson ordförande, rödögd och trött, men övertygad om att avtalet klarar reallönen. Foto Gnistan, FiB/Kulturfronts arkiv

Stopp för behovsanställning

Den 21 april inleddes övertidsblockad och stopp för olika former av behovsanställningar inom den offentliga sektorn, vilket fick stora konsekvenser i många verksamheter som var beroende av ”timmisar”, helgarbete, övertidsarbete vid behov och så vidare. Två dagar senare lämnade medlarna på den privata sidan det första heltäckande budet med fortsatt mycket begränsade löneökningar. SAF godtog budet men LO avvisade det och meddelade att övertidsblockaden åter skulle träda i kraft. LO varslade också om nya punktstrejker för cirka 100.000 medlemmar med start från natten mellan den 1 och 2 maj. Samtidigt meddelade SAF att lockouten av drygt 700 000 anställda skulle starta vid samma tidpunkt.

Nästa dag lämnade medlarna på den offentliga sidan ett i grunden likadant bud. De fackliga organisationerna avvisade även detta bud och följande dag inleddes punktstrejker och lockout inom den offentliga sektorn. Den 29 april överlämnade medlarna ett nytt bud, som arbetsgivarna återigen antog men de fackliga organisationerna avvisade.

Strejkmöten på första maj

Första maj-mötena blev till stora strejkmöten med hundratusentals deltagare. Vid midnatt mellan den 1 och 2 maj trädde konfliktåtgärder omfattande cirka en femtedel av arbetskraften i kraft. Eftersom många redan hade arbetat in den 2 maj blev dock den 5 maj den första verkliga konfliktdagen. I princip hela landet stannade. Utöver de redan inledda konfliktåtgärderna upphörde så gott som all import och export, sjöfart och vägtransporter stod stilla och livsmedelshandeln fick problem.

Den 9 maj lossnade det rejält, när medlarna presenterade ett bud på den offentliga sidan med löneökningar på 7,3 procent. Två dagar senare antog såväl fack som arbetsgivarna inom den offentliga sektorn budet. Även LO godtog medlarbudet med en ram på 6,8 procent i löneökningar på den privata sidan. SAF avfärdade först budet, men godtog det senare under kvällen efter vädjanden från den borgerliga regeringen.

Dagen därpå upphörde alla stridsåtgärder och en av de tre största konflikterna på svensk arbetsmarknad var därmed över.


Anders Kjellberg – Storkonflikten 1980 och andra stora arbetskonflikter i Sverige, Arbetarhistoria 2011:2-3 (nr 138-139)

Läs om hur tidningen Statsanställd skildrade storkonflikten 1980 i artikel nr 2


Demonstranter under storkonflikten 1980.
Under storkonflikten utlöstes många spänningar som hade byggts upp under 1970-talet. Foto: Gnistan, FiB/Kulturfronts arkiv